Jenny där i Åsen. Mellan barnsäng och fähus.

Anita Kärrman

Långt från dagens romantiserade torpardrömmar, levde för inte alls så länge sedan kvinnor och barn långt inne i skogarna i Västerbottens inland. Arbetet i skogen tvingade männen, framförallt vintertid, att vara borta från sina familjer under långa perioder. Lämnade åt sig själva fick dessa kvinnor använda all sin kunskap, erfarenhet och arbetsamhet för att klara livhanken på sig själva och sina ständigt växande familjer. De saknade dessutom möjligheter att påverka hur många barnen skulle bli.

I en strävan att skapa en fast skogsarbetarstab på kronoparkerna upprättades skogstorpen. Det som senare skulle kallas kronotorp. Stat och krona erbjöd från 1904 fast arbete i skogen samt arrenden på fem hektar obruten mark åt de arbets- och jordlösa män, som var villiga att med hårt arbete, stora umbäranden och hederlig vandel underkasta sig kontraktens villkor. De fick bygga sina egna tjänstebostäder av det ofta sekunda virke som utsågs åt dem. De första åren var arrendefria mot att de följde uppgjorda byggnads- och odlingsplaner. Drivna av tanken på familjens överlevnad använde män och kvinnor sommarnätternas ljus för att i tid hinna bygga, röja, bära sten och dika myrar. Dessa anvisade områden utstakades långt ut i skogarna dit vägförbindelserna mestadels utgjordes av upptrampade stigar. Där skulle torparnas familjer bo medan de själva hänvisades till primitiva kojor intill avverkningsområdena. Ett av dessa skogstorp var Åsen, beläget på Åsmyrbergets sydsluttning i Stensele sockens östra del.

Det var inte bara kronan som ville dra nytta av den alltmer värdefulla skogen. Vid den här tiden hade penningstarka skogsbolag på bred front kommit in över södra Lappland. För småsummor köpte de upp stora arealer skog av godtrogna bönder. Skogsbolagen satte igång med sina avverkningar så snart de kom åt. Trots dumpade löner lockade skogsarbetet till sig män från när och fjärran. Denna arbetskraftsinvandring ansågs av många som demoraliserande för befolkningen. Man menade att arbetarna bidrog till ökad alkoholkonsumtion och en avsevärd ökning av antalet utomäktenskapliga barn. En av de som kom till socknen för att söka arbetsinkomst var Petter Persson från Tärna.

Jenny Maria Granström föddes 1888 i byn Pauträsk i Stensele sockens östra del. Hon var bondedotter. Det verkar som att hon, vilket annars var vanligt, inte behövde ge sig iväg hemifrån för pigtjänst i någon angränsande by. Enligt husförhörsboken kunde hon bevista samtliga husförhör hemmavid. Det var de lite mer obesuttna familjerna som tvingades skicka iväg sina unga flickor till att tidigt börja försörja sig själva.

Jenny och Petter träffades och ganska snart, när hon ännu inte var tjugo år fyllda födde hon en oäkta dotter, Heldine Maria. Jennys första barn. Inte så att flickan inte var av äkta vara, men hon hade fötts utom äktenskapet och det måste noteras. Det som inte var alltför ovanligt i sammanhang med oäkta barn var att fadern tycktes okänd. Det var så det skrevs i födelseböckerna. Män som nekade, betalade för tystnad eller helt enkelt lämnade orten när resultatet av kärleksakten blev uppenbar behövde inte efterfrågas. Petter nekade inte. Han gjorde det inte alla män förmådde på den här tiden, han tog på sig faderskapet. Den 11 juli 1909, mitt i den fina sommaren, tog man varandra i handen och gick de fem milen till kyrkbyn där man gifte sig. Kanske hade man fått fart på det hela genom att Jenny nu åter var gravid. I november samma år föddes lille Per Axel. Lyckan med lillpojken blev kortvarig. Han hade lärt sig le mot sin mor men inte mer när han dog. Varför framgår inte i kyrkans anteckningar. Det var det vanliga, barnen dog ibland. Av fattigdomens följder eller av sjukdomar som kom svepande som snålblåsten efter körvägarna, åkandes i risselslädar och käppskrindor med den tidens vanliga smittor. Ingen läkare fanns att tillgå och ingen antibiotika. Dödsorsaken antecknades om de anhöriga själva visste vad det var som tog småbarnen ifrån dem. Äktenskapets plikter omöjliggjorde som regel längre tids sorgearbeten för mödrarna. Ett efter ett fylldes familjerna på med fler barn allteftersom. Det enda som hindrade en ny graviditet var om modern redan bar ett barn inom sig. 1910, knappt ett år efter lillpojkens död kom Jennys tredje barn, i december 1913 det fjärde och i mars 1917 det femte.

Med fyra små barn hade hon fullt upp hela dagarna. Petter och Jenny ägde ingenting utom sig själva. De hyrde sin bostad i byns utkant och skaffade foder till korna där de blev anvisade. Förutom skötsel av barnen, hemmet och kreaturen hade hon svärmodern, den ditflyttade änkemodern från Tärna att ta hand om. Kor var ett måste för alla, för hur skulle man annars få maten till ungarna. Ladugården var helt och hållet kvinnornas område. En karl mjölkade aldrig. Inte ens den tunga utgödslingen var det många män som befattade sig med. Med ständigt växande antal barn gick kvinnorna mellan barnsängarna och fähusen. Jenny var inget undantag. Med endast fyra små barn som behövde tas om hand var det ingen märkvärdighet.

Lockad av tanken på nästan egen jord och ett fast avlönat arbete på kronoparken, undertecknade Petter i mars 1920 kontraktet för skogstorpet Åsen. Bostadshus och ladugård fanns redan på det lilla uppodlade området. Förre torparen, en ensamstående man hade lämnat stället till allmänt förfall några år tidigare. Petter utlovades 15 års arrendefrihet och fick den stenbundna sydsluttningen utökad med en hektar blötmyr längst ned, vilken han senare med stor möda tvingades dika ut. Medan snöföret ännu möjliggjorde transport och med lånad häst flyttade man genast sitt bohag. Svärmodern hade dött. Kylan var ännu kännbar men vårvinterns ljus hade börjat återkomma när familjen inrättade sig i det väglösa torpet. I april 1920, när man knappt hunnit få upp värmen i stugan, födde Jenny ännu ett barn. Lilla Alida nöddöptes efter elva dagar av närmaste grannen, gubben Borgström, bosatt i ett enstakaställe ett par kilometer österut längs bergsluttningen.

Varför lät Jenny nöddöpa flickan? Var hon så klen att risken fanns att livet skulle kunna tas ifrån henne? Nej, Alida var pigg och frisk och överlevde väl sin barndom. Det var vanligt att familjer bosatta långt från kyrkan lät skolläraren eller någon annan betrodd person utföra ett så kallat nöddop på de nyfödda barnen. Dopen kunde därefter stadfästas av prästen vid ett senare tillfälle. Jennys fem första barn utom ett, lekmannadöptes på detta sätt. Nu blev det den gamle Borgström som fick träda in för att gjuta vatten över Alidas huvud och uttala de nödvändiga orden för att skapa bryggan mellan barnet och Gud.

Att på 20-talet leva med sin familj i en liten avlägsen by i södra Lappland var något helt annat än att vara bosatt i någon av tätorterna eller de större städerna. Men i byarna fanns ofta någon liten butik där nödvändiga saker gick att köpa för den som hade pengar. I byarna fanns också de andra människorna. Om hjälp behövdes fanns vännerna att tillgå. I ett ensamt beläget skogstorp utan väg hade man bara sig själva. Behövde man kontakt med någon fick man gå eller ta skidorna. Behövde man föda ett barn kunde det vara maken som hjälpte till.

Med mycket stor kunskap i hur man tar tillvara alla befintliga resurser fick kvinnorna i de flesta fall familjerna att överleva. Inte heller här var Jenny något undantag. Har du bara vattnet och skogen, så nog tar du dig maten, sa man. Torparna hade fritt fiske. Tjärnarna och bäckarna fanns där men all jakt inom och utom torpets gränser var dock enligt kontraktet förbjudet. Skogen som skafferi var undantagen, oavsett hur tom en torparunges mage var. Återstod att jaga ändå, för överlevnadens skull. Ett förnedrande smusslande med snaror, fällor och i vissa fall en bössa, för att få något matnyttigt att lägga i grytan. Hålla reda på när kronjägaren kunde vara i farten för att inte bli avslöjad. Ekorre gav både fin buljong och säljbart skinn. För de sålda skinnen köptes en griskulting som skriande bars genom skogen, föddes upp och slaktades. Getter, denna tåliga fattigmansko som på sina håll varit livräddande med sin mjölk till barnen, var enligt kontraktet förbjudna att hållas inom torpet. Kor fick man ha, som släpptes fritt på skogsbete sommartid.

Dagligen gick Jenny backen ned till och från ladugården. Dagligen bar hon ved och vatten uppför samma backe. Åt alla håll lutade marken mer eller mindre. Allt som skulle transporteras till människorna eller kreaturen fick bäras uppför. Det mesta av arbetet låg på henne. Vintertid var Petter sällan hemma. Få hem veden från skogen, såga och klyva den. Dra hem hö från någon avlägsen myrhässja. Sätta potatis och gräva upp det som vuxit till i jorden. Hembyns butik låg 12 km bort. Det har berättats hur 30 kg inhandlade nödvändigheter surrades fast på bärmesen som hon sedan lyfte upp på sin rygg för hemtransport. När pengar möjliggjorde inköp.

Det pratades delvis om bedrövligheterna i Åsen. Det berättades att Jenny gick barfota hela barmarkstiden. Vid ett tillfälle fick hon ett par avlagda kängor. Nästa gång kom hon i alla fall gåendes utan skor. Hon ville spara på gåvan till dess de verkligen behövdes.

Två år efter att man flyttat till Åsen utökades barnens antal till sex. 1925 försökte man slå knut på flödet av barn genom att helt enkelt döpa pojken till Knut. Metoden fungerade dåligt. 1928 i januari föddes ett flickebarn som inte ens fick livet med sig ut ur modern. 1930 och 1934 hade Jenny fött ytterligare två pojkar. Hur orkade hon? All vaken tid gick åt till det nödvändigaste arbetet. Aldrig sitta stilla. Ta vara på varje matbit, varje möjlig gnutta till något att sätta på bordet. Med nio barn i livet kunde hon aldrig vila och sällan äta. Storflickan Heldine, hon som föddes först, hjälpte till hemma liksom de andra allt efter storlek och förmåga. De hade lärt sig. Men så var Heldine tillfälligt borta och kom hem med en växande mage. Hon födde innan mamman hunnit avsluta sina två sista. Vitmossa bars hem från myren, rensades och torkades till barn efter barn. Naturens eget blöjmaterial.

Jenny började sitt liv som bonddotter, mötte kärleken som ledde henne genom skogen, över myren och upp efter bergssluttningen. In i den tidens torpardröm om något nästan eget. Elva barn var redan då fler än de flesta kvinnor behövde föda. Elva barn, då började man prata runt om. Men det räckte inte. Så får vi veta det som inte blev allmänt känt i byarna och stugorna. Det skulle ha funnits ytterligare barn. Om inte allt varit så eländigt. En vinterdag var Jenny på väg någonstans på skidor. Vart vet vi inte och inte i vilket ärende. Hon var gravid. Skulle någon ha mött henne där hade man inte reagerat nämnvärt. Att vara rund om magen var hennes normaltillstånd. Men så hände det. Långt hemifrån satte ett kraftigt värkarbete igång. Långt hemifrån, i skogen, i snön tvingades hon föda. Inte ens djuren behöver få sina ungar rakt ut i snön. De två mycket för tidigt födda tvillingarna överlevde inte. Så små och eländiga att det inte ens var något att skriva om i församlingens födelsebok.

Tolv graviditeter. Tretton barn, om alla överlevt. En förlossning i en situation som långt överträffar vad vi någonsin hört talas om tidigare. Hur klarade Jenny av allt detta? Hur klarade hon att föda ensam i skogen? Jo, för att hon inte hade något val. Hon måste resa på sig. Ta på sig skidorna. Samla ihop det som kommit ur henne och ta sig hemåt. Hemma fanns de övriga barnen i olika storlekar som behövde henne.

Med tiden blev det en lättnad. Barnen växte upp och gav sig iväg hemifrån. Återkom och for igen. En av pojkarna återvände aldrig. Med tuberkulosen spridd i sin kropp blev han inlagd på lasarettet i Umeå. Tuberkulosen som plockade med sig folk än här och än där tog honom i hans ungdom. Innan Jenny släppte sonens liv ifrån sig, tog hon sina skidor, åkte den dryga milen till Gunnarn där hon köpte biljett på rälsbussen till Umeå för att besöka honom. Hon hade vad vi vet aldrig tidigare åkt rälsbuss och aldrig varit i Umeå. Efter besökstidens slut klev hon på återvändande vagn hem. Vinterdagen hade gett upp sitt ljus för länge sedan när denna skogens kvinna i tysthet lutade sitt huvud mot kons ljumske för kvällens mjölkning.

Jenny kunde börja besöka andra torparkvinnor, baka i någons bagarstuga, prata bort en stund, ta ett extra stopp i sin pipa. Fortfarande drygade hon ut den köpta tobaken med torkad rölleka. Kontakterna belönades med någon enkel trädgårdsväxt att plantera nedanför det egna köksfönstret. Det blått blommande byskvallret blev nödvändighetens kvitto.

Jenny Maria Granström och Daniel Petter Persson. Foto: Knut Sagesjö/Västerbottens museum.

Med tiden försågs de flesta torp med vägar. Åsen låg för avsides och oländigt till för att tanken på väg ens skulle tänkas. Några år in på 50-talet var det läge för det åldrande paret att säga upp sitt kontrakt. Ledande sina kor kunde man en dag se dem komma gåendes ut från skogen, in på den smala grusvägen och vidare till ett annat torp man fått hyra. Väglöst land var förbi.

 

Om Jenny och Petter

Jenny Maria Granström, född 1888 i Pauträsk, död 1977 i Gunnarn.

Daniel Petter Persson, född 1880 i Tärna, död 1963, Jovan Höglunda, Stensele.

 

Källor: Riksarkivet, ett brev och muntliga berättelser.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte.