Judit på Sjulesvallen

Laila Eliasson
Download PDF
Judit och hennes andra make Erik Persson 1949. Vilhelmina Kommuns Fotoarkiv.

Kanske är det några av er som kommer ihåg TV-serien Nybyggarland som sändes i början av 1970-talet? I fjorton avsnitt fick man följa Mikael Edman som i mitten av 1800-talet lämnade sin tillvaro som fattig backstugusittare i Anundsjö i Ångermanland för att bli nybyggare i Stornäs i Vilhelmina. Rollen som Mikael spelades av amatörskådespelaren Herman Grönlund, som vid tiden för inspelningen var bosatt i byn Skansholm vid Malgomajsjön. Efter TV-succén kom Herman att bygga en slöjd- och kaffestuga i Skansholm, vilken han döpte till Nybyggarland, men när serien började falla i glömska ändrade han namnet till Malgomajboa.

Slöjd och kaffestugan som Herman drev tillsammans med sin fru Rose-Marie. Vilhelmina Kommuns Fotoarkiv.

Hans inredning speglade mycket väl hans stora intresse för jakt, viket han ärvt av sin far Olle Grönlund, även kallad Skogarnas Biskop. Lite var stans i kaffestugan var Hermans jakttroféer och gamla fällor uppsatta på väggarna och som besökare kände man sig ständigt iakttagen av skogsfåglar och fyrfota djur.

Om både sina egna och sin fars upplevelser i samband med jaktfärder har Herman skildrat i flera böcker, bland annat i boken Jakt från förr. I boken har han delat med sig av många spännande jaktepisoder, men även om olika möten med människor uppe i fjällvärlden.  En av berättelserna handlar om en ung kvinna som offrade allt för kärleken och fick utstå oerhörda prövningar. Kvinnan i fråga hette Judit Vikström och var född 1901 i byn Kroksjö, en liten by sex mil väster om Vilhelmina. Föräldrarna hette Axel Olof och Olivia, vilka hade sju barn, varav Judit var det äldsta. Vid tiden för Judits födelse drabbades Vilhelmina socken av flera svagår tätt inpå varandra. Orsaken var ofta långvarig kyla, vilket fick till följd att korn- och potatisskördarna blev små eller obefintliga. Därtill hade det blivit svårt att få tillgång till odlingsbar mark eftersom staten på 1860-talet hade börjat inrätta kronoparker där nybyggesverksamhet var förbjuden. I många stugor var svälten därför en återkommande gäst, men inte i Judits familj. På deras gård fanns flera kor, får, getter och en häst, så de led ingen nöd utan kunde till och med avyttra en del av sina gårdsprodukter på marknaderna.

Nu hände det emellanåt att en same vid namn Jonas Vester kom och hälsade på i Kroksjö. Han var femton år äldre än Judit, och dessutom mycket fattig, men ni känner väl igen uttrycket: ”Kärleken är blind”? De båda fattade tycke för varandra, till Axel Olofs och Olivias stora förtvivlan. Judits föräldrar förstod att ett liv tillsammans med Jonas skulle komma att innebära svåra prövningar och stor fattigdom för Judit. De försökte på alla vis tala henne till rätta, men hon slog dövörat till och ville på inga villkor lyssna till deras domedagspredikan. Till slut såg föräldrarna ingen annan lösning än att förbjuda henne att träffa sin älskade Jonas. De satte henne helt enkelt i husarrest, och Judit led svårt av sin fångenskap.

En höstkväll 1918 kom Jonas smygande till gården. Axel Olof och Olivia märkte inget och hörde därför inte när han gav sig till känna för Judit. När natten kom hoppade hon ut genom fönstret i sin kammare och tillsammans rymde de båda upp mot Gitsfjället. Judit var då 17 år gammal och Jonas 32.

Olle Grönlund vid sin jaktkoja, 1950-tal. Foto: Herman Grönlund. Vilhelmina Kommuns Fotoarkiv.

På den övergivna lappvallen, Sjulesvallen, mellan Gitsån och fjället bosatte de sig nu i en liten stuga, tre gånger fyra meter stor. För Jonas var platsen känd eftersom han tidigare hade bott här tillfälligt med sin mor och två syskon, men nu var hans tanke att han och Judit skulle leva tillsammans på den gamla vallen. Till en början försökte de livnära sig av fisk från den närbelägna Gitssjön, men de gamla trasiga näten som Jonas ägde gjorde fångsten mager. Året därpå skaffade de sig en ko och byggde en liten ladugård. Problemet var att Sjulesvallen låg på en mycket frostlänt backe, mitt emellan flera blötmyrar, vilket medförde att varken potatis eller något annat gick att odla här. Överhuvudtaget var växtligheten sparsam så intill bäckar och starrmyrar försökte Jonas skrapa ihop nödtorftigt med foder till kon, men ofta blev de tvungna att dryga ut fodret med rönnbark. Axel Olofs och Olivias profetia gick i uppfyllelse. Svälten blev en återkommande gäst på Sjulesvallen, och Judit led stillsamt och tålmodigt. Hon hade ju frivilligt valt kärleken före tryggheten och klagade aldrig för någon över sin situation. Sommaren 1919 föddes deras första dotter, som fick namnet Ingrid.

Vårvintern 1921 befann sig Herman Grönlunds far, Olle Grönlund, på vargjakt i Gitsfjällen. I en veckas tid hade han förföljt två vargar från Arjopen ända bort mot Borgafjäll. På hemvägen fick han för sig att han skulle hälsa på hos Judit och Jonas. Väl framme på Sjulesvallen mötte honom en ömklig syn. Från en kallkälla kom Judit krypande på armar och knän uppför en brant backe. Med sig hade hon en hink, vilken hon lyckats fylla med en liten skvätt vatten. Hennes stora mage avslöjade att hon var gravid i nästan fullgånget stadium. Inne i den lilla stugan låg dottern Ingrid och grät av hunger. Inne i ladugården låg kon framstupa, halvt ihjälsvulten. Dyngan och urinen hade frusit till en stor hög bakom kon och i krubban låg avskavda rönnkvistar. Den svältande Judit hade inte krafter nog att skotta undan den frusna högen bakom kon.

I stugan var all mat slut. Där fanns bara avgnagda kött- och fiskben. Olle Grönlund blev djupt beklämd och tömde sin ryggsäck på all mat han hade kvar samt de ripor han hade lyckats skjuta uppe på fjället. Mycket upprörd frågade han Judit var Jonas höll hus och hur han hade kunnat lämna henne på detta sätt, ensam och maktlös, miltals från människor i hennes höggravida tillstånd? Försynt hade Judit svarat att Jonas varit borta en längre tid på timmerhuggning åt en bonde i Lövnäs, Erik Sundström.

Olle tog nu sina skidor och skyndade hem till Granliden. Efter att ha fått i sig något ätbart fortsatte han om kvällen direkt till Lövnäs, en sträcka på cirka sju kilometer. Där förhörde han sig var Erik Sundströms timmerkoja låg och gav sig iväg. När han äntligen kom fram hade det hunnit bli natt. Han väckte de sovande männen i kojan och talade i upprörda ordalag om den beklämmande syn han sett uppe på Sjulesvallen och i vilket tillstånd Judit befann sig. Genast fyllde Erik Sundström några säckar med mat och gav en av männen i kojan order om att slå följe med Jonas upp till Sjulesvallen. En kort tid därefter föddes sonen Elon.

Snart fick Judits föräldrar höra talas om svälten och nöden på Sjulesvallen. När de fick veta hur deras dotter och barnbarn hade det, veknade deras hjärtan. De hämtade nu hem hela familjen, som fick flytta in i bagarstugan på hemgården i Kroksjö. Här födde Judit ytterligare tre barn, Seth, Marta och Signe och snart skulle Judit få känna på svårare prövningar än svält och fattigdom. I januari 1927 dog Jonas efter en lång tids sjukdom i cancer. Den 21 september året därpå började dagen som vanligt på gården, men innan kvällen skulle ingenting vara sig likt längre. Elon 7 år, Seth 5 år och Marta 4 år, var ute tillsammans. Utan att någon hade sett det hade Elon kommit över sin morbrors dubbelpipiga hagelgevär, ovetande om att det var laddat. Nu låtsades barnen vara ”vuxna” och skulle leka jakt. Man styrde färden mot sjön och i skogen ovanför båthuset började leken. Marta fick vara hund och började skälla och jaga Seth, som fick föreställa jaktbytet. Elon ställde sig på pass, för han skulle vara jägare. När Seth plötsligt dök fram bakom en buske tog Elon sikte och klämde åt avtryckaren. Bägge piporna gick samtidigt och Seth föll ögonblickligen ihop på marken. Av bakslaget slog geväret upp ett stort hål vid tinningen ovanför högra ögat på Elon, så blodet började forsa fram. Chockad och dödsförskräckt kastade Elon geväret ifrån sig, vilket föll så olyckligt att det hamnade på Martas huvud, där det slet upp ett stort fult sår. Blödande, gråtande och livrädda, fick nu Elon och Marta plötsligt se Seth resa sig upp bakom busken där han fallit ihop. Därefter tittade han på sin bror och sa: ”Elon, nu har du skjutit mig!”. Det var hans sista ord i livet. Därefter föll han kvidande ihop på marken.

Med blodet rinnande nerför ansiktena, stirrade Elon och Marta på varandra, varefter de började springa mot hemmet, skrikande och gråtande. Den förste de mötte var morbrodern Sigfrid, vilken lyfte upp den vådaskjutne Seth och bar hem honom i sina armar. Fortfarande visade Seth något litet livstecken, men endast en kort stund efter det att de anlänt till hemmet slocknade hans livslåga. En lång tid efter denna händelse sörjde man den lille gossen på gården i Kroksjö. Men fler bedrövelser skulle drabba Judit.

Dottern Signe, född 1926, blev skickad till sameskolan i Bäsksele, vilket var brukligt vid den här tiden om man hade barn av samisk eller blandsamiskt ursprung. Där blev hon, som flera andra barn i byn, smittad av lungtuberkulos och dog endast 12 år gammal i juni 1938.

Efter att ha varit änka en längre tid träffade Judit arbetaren Erik Persson från Hällfors. Tycke uppstod och snart bosatte de sig i Stalon där hon kom att bli föreståndare för telefonstationen i byn. Äntligen fick Judit ett eget hem. Tillsammans med Erik fick hon ytterligare tre barn, Olof Yngve född 1934 och tvillingarna Ulla Marie och Lars Robert 1937. Lars Robert blev emellertid bara två månader gammal.

Den 8 november 1973 blev Judit änka igen och snart drabbades hon själv av sjukdom. Hon avled den 25 januari 1975, strax före sin 74 års dag. Med följande ord avslutar Herman sin skildring om Judit:

 ”Med denna berättelse har jag velat komma ihåg Judit och åt eftervärlden bevara och hedra minnet av denna kvinna och hennes liv”.

KÄLLFÖRTECKNING

Tryckta källor

Grönlund, Herman.  1991. Jakt från förr. Media Nova. Stockholm.

Otryckta källor

RA/HLA  Församlingsboken 1916-1925 Risbäcks kyrkoarkiv (Riksarkivet SE/HLA/1010162/A II/2). Här framgår att Jonas riktiga namn var Johan Alfred Benediktus Strauka, men av någon anledning har prästen strukit över namnet och med blyerts skrivit ”Jonas Wäster”.

Församlingsboken 1929-1943  Vilhelmina kyrkoarkiv (Riksarkivet SE/HLA/1010226/A a/14)

Förkortningar

Riksarkivet förkortas RA

Landsarkivet i Härnösand förkortas HLA