Midsommaraftonen 1894 såg Syster Elise för första gången dagens ljus. Platsen var byn Idvattnet, ungefär tre mil sydost om Vilhelmina. Nu skulle hon varken komma att kallas för Syster eller Elise, utan hennes tilltalsnamn blev Lisa.
En sak hade hon gemensamt med både sin mor och mormor, hon var oäkting. Hennes mamma Kristina Mattsdotter hade tjänat som piga hos handlaren Elof Grönlund i byn Svannäs, med följden att hon blev med barn. Elof var vid den tiden förlovad med en studentska, men som tiderna då var kunde en handlare lätt överskrida de moraliska gränserna utan att riskera att förlora sin status. Genom sockenbornas inköp på krita hade en handlare mer eller mindre ”deras liv i sina händer”. Som plåster på såren för sitt snedsteg gav han Kristina ett porträtt av sig själv och 20 kr i avgångsvederlag, samt som Lisa Johansson berättat, ”skammen på köpet”.
Nu hade det kanske inte varit fullt så besvärligt om det nu inte var så att Lisa var Kristinas tredje oäkta barn. I november 1885 hade hon fött dottern Alma, vars fader var drängen Lars Nilsson i Idvattnet. Förmodligen hade de haft planer på att gifta sig eftersom det i dopboken står skrivet att ”Fader låtit kyrkotag barnets moder så som sin fästeqvinna”, men någonstans längs vägen måste de ha kommit på andra tankar eftersom Kristina blev ensamstående med flickan. I januari 1890 föds dottern Ester Olivia och för henne finns ingen fader noterad i kyrkböckerna. När Kristina nu kom hem till sina föräldrar en tredje gång i detta okristliga tillstånd tyckte hennes far att hon kunde väl göra som många andra hade gjort i hennes situation: ”Gå i sjön”.
Nu lyssnade inte Kristina på sin fars råd, utan födde dottern Lisa mitt i den ljuvaste sommartid. Men åren som följde skulle bli allt annat ljuva. I mitten av 1890-talet kom till Idvattnet en stor bolagsstyrka som hade till uppgift att rensa upp i bäckar och älvar inför flottningen. Bland bönderna var skogsarbetare illa ansedda eftersom de var egendomslösa och ofta levde ett oregerligt liv. ”Bolackarna”, som de kallades av bönderna, var kända för sitt supande och för att de ofta spelade bort lönen på kortspel. Därför var Kristinas far inte särskilt glad att dottern nu lyckats få ihop det med en av skogsarbetarna som kommit till byn, en man född i Trehörningsjö i Västernorrland, men å andra sidan var det väl bättre att hon fick någon slags karl än ingen karl alls. Men, att de skulle bli skjutsade till kyrkan på bröllopsdagen kunde de glömma. Hans hästar skulle inte användas till att dra ett besudlat par.
Så för Kristina och hennes blivande make blev det att knalla och gå hela vägen in till Vilhelmina och tillbaka, både i samband med lysningen och vigseln. Sex mil tur och retur.
Så kom bröllopsdagen. Den 19 september 1896, när Lisa var två år gammal, lovade Kristina Karolina Mattsdotter och Olof Hörnlund att älska varandra i nöd och lust, varav det första tillståndet blev kännbart redan under bröllopsnatten. Inne i Vilhelmina hade Olof passat på att införskaffa en hel del brännvin, som bröllopsgästerna skulle undfägnas med när han och bruden kommit hem. Nu var saken den att vägen var lång och Olof blev trött och törstig där han gick. Han började tulla av brännvinet. En sup följdes av en annan. När han och bruden anlände till bröllopsgården där gästerna hade börjat samlas, var Kristina trött och stingslig och Olof full och vild. Han drabbades av bärsärkaraseri och rusade på sin brud, grep svärande om hennes långa hår och slet loss stora testar så att blodet började sippra fram ur huvudsvålen. Den vita brudkragen färgades röd av blod. Så började deras äktenskap och skulle så fortsätta, där tre oäkta småflickor skulle bli ett återkommande tvisteämne.
Lisa och hennes systrar växte nu upp under mycket svåra förhållanden med en brutal styvfar, en känslokall mor och svälten som en återkommande gäst i torpet där de bodde. Lisa berättar i boken Saltlake och blodvälling att hennes styvfar ofta drabbades av raseriutbrott då han kunde börja vråla som ett vilddjur, slå vilt omkring sig och fäkta med kniven. Många gånger var det en oresonlig svartsjuka som drev honom in i detta tillstånd. Aga blev vardag för flickorna och ständigt fick de höra att de var horungar. Ofta kom han hem antingen berusad eller utblottad eftersom han spelat bort de små förtjänster han hade på kortspel. Följden blev att makarna hamnade i bråk, som kunde urarta till rena slagsmål. Dessa återkommande vredesutbrott och misshandeln gjorde till slut att Lisa ibland svimmade av skräck. Hon berättar:
”Efter måltiden kom talet på mig. Styvfar satt framför elden, och jag var uppkrupen på vedlådan. Då de började samtala om mig, krympte jag ihop av rädsla, och ännu större fruktan kände jag, då han spärrade upp ögonen mot mig och storskrattade. Jag tyckte, att jag höll på att kvävas av ångest och föll framstupa”.
Nu kom Lisa att bli liggande som i dvala en lång tid. Ibland vaknade hon till av att det var dag, och ibland av att det var natt. Hur länge hon befann sig i detta tillstånd minns hon inte, men hon kom ihåg att när hon äntligen började kunna vara uppe hade snön tinat bort.
Efter ett tag började styvfar irritera sig på Lisas återkommande svimningsanfall och sa att nästa gång det inträffade så skulle Lisa få känna av björkriset till dess hon klev upp och var som folk igen, men vid det här laget hade ryktet börja sprida sig om Hörnlunds brutala barnuppfostringsmetoder och Lisa fick flytta till sina gudföräldrar en tid. De hade talat om för Kristina att misshandeln måste få ett slut om de inte ville ta livet av jäntan.
Så gick åren. På skogstorpet Långmyrbacken i Idvattnet föddes flera barn så till slut hade Lisa sammanlagt sju systrar. När hon var 14 år gammal skulle livet ta en helt ny vändning. Det var efter konfirmationsakten i Vilhelmina kyrka den 1 maj 1909, då hon ensam och övergiven stod gråtande utanför kyrkan och såg hur konfirmationskamraterna blev omhändertagna av sina föräldrar, när någon plötsligt stod vid hennes sida. Det visade sig vara kyrkoherden Lars Dahlstedt och hans fru Lotten. De frågade om hon ville följa med till prästgården och äta lite innan hon började sin långa vandring hem till Idvattnet, vilket hon naturligtvis tackade ja till. Någon timme senare när hon lämnade prästgården hade hon med sig ett löfte om att få komma tillbaka till hösten för att tjäna som lillpiga där.
Efter en tid fick Lisa veta att anledningen till att hon fick komma till prästgården var att Lotten vid tiden för Lisas konfirmation ofta hade en återkommande dröm om en gråtande flicka, som bad om hjälp. Hon hade frågat lite var stans i socknen var den här flickan kunde finnas och fick ingen ro, förrän hon såg Lisa stå utanför kyrkan och gråta på konfirmationsdagen. Då visste hon att hon äntligen hade hittat henne.
Åren i prästgården blev bland de ljusaste i Lisas liv. Kyrkoherden och hans fru var mycket vänliga mot henne och hon fick uppleva en helt ny värld och en omsorg hon aldrig tidigare mött. Lars var nämligen väldigt mån om att alla pigorna skulle förkovra sig på olika sätt. Lisa gav han en gitarr och lärde henne de grundläggande ackorden.
Dessutom lärde han henne de sånger och visor som han tyckte om och hon fick fri tillgång till hans bibliotek, för han hade lagt märke till att Lisa älskade att läsa och skriva. En dag hade han frågat henne om hon ville utbilda sig i något yrke. I så fall skulle han låna henne pengar till utbildningen. Glad i hågen begav sig Lisa hem för att tala med mor Kristina om saken, med resultatet att hon genast fick lägga bort alla sådana tankar. Att Lisa skulle få lämna socknen var otänkbart.
På det tredje året i prästgården, när Lisa var 17 år, blev kyrkoherden dödligt sjuk i kräfta. En dag när Lisa gick in i hans sovrum för att tända i kakelugnen hade han börjat tala till henne. Han hade nämligen fått veta att hon börjat lära känna en man vars mor var en girig och hård kvinna och han försökte på alla sätt få henne att sluta tänka på giftermål:
”Vänd om medan tid är! Här har du fått en uppfostran, som gör att du kan gifta dig med vem som helst och uppträda i vilka kretsar som helst. Vänd då inte om och gå tillbaka till en miljö som hör urtiden till… Jag kan inte få någon ro, förrän jag vet, att du slagit detta giftermål ur hågen”.
Den 30 december 1916, när Lisa var 22 år gammal, gifte hon sig med just den man kyrkoherden hade avrått henne ifrån, Hjalmar Johansson, och de skulle nu flytta hem till hans föräldrar på Kronotorpet Småland i Lövåsen. Visserligen var Hjalmar känd som en snäll och beskedlig person men svärmodern var precis så hård som kyrkoherden hade sagt. Så här berättar Lisa om det välkomnandet hon och den förstfödde sonen fick av svärmodern våren 1917:
”Så kom vi fram till svärföräldrarnas fina hus. Det var mycket större än alla andra kronotorp i byn. Svärmor kom ut på trappan och skrek:
-Vad är ni för folk, som ligg och drar er till långt fram på dagen. Nu, när det är våranna! Annat ska det bli må ni veta”.
Jag hade glatt mig åt vårsolens värme, min lille son och kattungen som smög sig intill mig. Nu slocknade alla ljusa drömmar om att vara mora för kor, får, höns och hästar. Svärmor fortsatte sin monolog:
”-Pajken tar jag hand om! Du får börja med att hacka upp ett blomsterland här utanför stugan. Tarpara som bo i byn må se att vi har blommor på gården. Gödsel ha vi gott om och kärran där borta kan du använda”.
Min son tog hon ifrån mig och gick in till sitt. Var jag skulle bo fick jag inte veta förrän på kvällen”.
På Lövåsen skulle Lisa förbli i 30 år och tillsammans med Hjalmar fick hon fyra barn. Lisas svärfar hette Frans Oskar Johansson och var smålänning. Tillsammans med styvsonen arbetade han oförtrutet med dikning och stubbrytning på myr- och mossmarker. Snart kunde gården föda sex kor, en häst och ett antal får. Genom Lisas försorg kunde svärföräldrarna dessutom stoltsera med en vacker rabatt intill boningshuset och i den fanns både nytto- och prydnadsväxter.
För svärfadern gick allt väl till en början. Han hade tidigare sysslat med affärer i mindre skala men nu ville han bli storhandlare med butik. Därför tog han hem ett större lager med varor. Men en dag kom en bil till gården med ett olycksbud. Man meddelade att svärfadern var försatt i konkurs. Efter den dagen kom olyckorna i tät följd. Frans Oskar insjuknade i en smärtsam sjukdom och fick lida svårt innan döden kom som en befriare efter två år, närmare bestämt i augusti 1935. Den 1 april 1934 brann gården ner, vilken var så gott som oförsäkrad. Ladugården klarade sig dock och i den bodde Lisa och familjen till dess man lyckats uppföra ett enklare hus. För att hitta ett sätt att försörja sig och kunna ge barnen utbildning började Lisa med grönsaksodling. Genom en trädgårdsförening inom Jordbrukarnas ungdomsförbund fick hon mycket värdefull information och lyckades odla både blomkål, broccoli, tomater, trädgårdshallon m.m. Hon hade dessutom hand om byns telefonväxel, gjorde dagsverken åt välbärgade personer och fungerade som desinfektör av hus där någon insjuknat i lungtuberkulos.
Någon gång på 40-talet flyttade Lisa in till Vilhelmina och började ett nytt liv tillsammans med journalisten och vänstersocialisten Karl Josef Sandberg. De tjugo åren hon fick tillsammans med honom lär ha varit de lyckligaste i hennes liv. Hon började göra uppteckningar åt Nordiska museet, Folklivsarkivet i Lund och Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN i Umeå).
Det största dokumentationsarbetet gjorde hon emellertid på uppdrag av Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala där nu flera tusen handskrivna blad finns arkiverade med hennes signatur. Böckerna Saltlake och blodvälling som hon gav ut 1968 och Ensam på torpet som kom ut 1961 handlar i mångt och mycket om hennes eget liv. Hon kom även att publicera egna artiklar, dikter och små berättelser. År 1949 medverkade hon i Nordiska museets antologi Skogsarbetarminnen med berättelsen En nybyggardotter berättar och på eget initiativ gav hon ut ett poesihäfte med titeln Hyllningsdikter (1961) och några häften med sagor och sägner från Vilhelmina: Sagor från Vilhelmina (1970) och Begynnelsens Vilhelmina (1974).
Mest känd verkar hon emellertid ha blivit för sina växtfärgade ulltavlor. Under sin livstid samlade hon in över 400 växtfärgningsrecept och flera av dem fick hon av sin mormor, Eva Ersson, en person som betydde oerhört mycket för Lisa under uppväxtåren. En del av recepten publicerades Lisa i ett häfte som utgavs första gången 1948 under titeln Gamla, i Lappmarken kända växtfärgningsrecept. Hennes ulltavlor finns idag inte bara i hem och på museer i Sverige utan även i Tyskland, Australien, Amerika och till och med i Afrika. Från mitten av 1940-talet och 20 år framåt var hon föreståndare för museet i Vilhelmina.
För sina kulturgärningar tilldelades Lisa både Hazeliusmedaljen och Olof Högberg-plaketten år 1968 och 1978 fick hon Vilhelmina kommuns kulturstipendium.
Lisa Johansson avled den 3 maj 1982 och ligger begravd strax utanför Vilhelmina kyrka, någonstans i närheten av den plats där Lars och Lotten Dahlstedt erbjöd henne att följa med till prästgården konfirmationsdagen 73 år tidigare. Lisa blev 88 år gammal.
Tryckta källor
Johansson, Lisa. 1968. Saltlake och blodvälling
Malmberg, Bo. 1975. Kronotorpens folk
Jonsson, Sune. 1982. Artikeln Lisa Johansson – En minnesteckning. Tidskriften Västerbotten nr. 2-1982.
Otryckta källor
Vilhelmina kyrkoarkiv
RA/HLA, Födelse- och dopböcker 1885-1894
RA/HLA, Födelse- och dopböcker 1895-1902
RA/HLA, Församlingsböcker 1896-1924
RA/HLA, Församlingsböcker 1929-1943
RA/HLA, Husförhörslängder1886-1895
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Laila har en fil.kand. från Kulturvetarlinjen i Umeå. Hon har tidigare jobbat som arkeolog och kulturhistoriker men numera som skolbibliotekarie i Vilhelmina. Laila driver ett företag där hon bland annat ägnar sig åt muntligt berättande, folklig sång och guidade turer i kulturmiljöer. Hon har skrivit flera böcker och artiklar inom arkeologi och lokalhistoria och är även redaktör för Lappmarkens släkt- och bygdeforskares medlemstidning Tjocka släkten.