Maria Magdalena Mathsdotter – Nordens apostel

Laila Eliasson
Download PDF
Maria Magdalena Mathsdotter, 31 år gammal. Litografi av Schlachter & Seedorf ur boken Om Lappland och Lapparne 1873.

I slutet av februari 1864, tar Maria Magdalena Mathsdotter på sig sina skidor och börjar sin färd söderut. Tillsammans med familjen har hon en tid hjälpt till att vakta renhjorden i trakterna kring Örnsköldsvik, men nu har hon helt andra ambitioner. Hon ska försöka ta sig ner till huvudstaden, för hon har lovat sin syster att hon ska uppsöka kungen för att be honom åtgärda två saker.

Den ena är att han ska ålägga nybyggarna att upprätta stängsel kring sina ägor, så att samerna inte ska behöva lida mera för deras omedvetna fel att låta renarna beta på fridlyst mark. Det andra önskemålet är att det ordnas fram pengar till barnhem och skolundervisning för de samiska barnen i lappmarken. Att den senare frågan var så betydelsefull för Maria och henne syster, att den till och med motiverade en resa till kungen, förklaras kanske av deras uppväxt.

Maria föddes den 21 mars 1835 och var näst äldst i en syskonskara bestående av fyra flickor. Stora systern hette Sigrid Regina och de två yngre hette Anna och Lisa Sophia. Föräldrarna var sprintarlappen Mats Påhlsson och hans hustru Magdalena Andersdotter från Gitsfjäll i Vilhelmina socken. Att vara sprintarlapp kan liknas vid att man var som en dräng åt någon som innehade ett skatteland. Man åtog sig att vakta dennes renar inom skattelandet och ens egna renar fick då också gå med i flocken.

Precis som alla andra renskötande samer levde familjen ett nomadiserande liv och var därför ofta på vandring. För många samebarn innebar det att man aldrig eller sällan fick möjlighet att gå i skola men Sigrid Regina och Maria hade lyckan att få gå några år i en missionsskola, möjligen i Gafsele. Under den tiden kom de att påverkas starkt av den kristna undervisningen, och kanske också av en religiös väckelse i bygden. Henri Roerich, en pastor som Maria av en händelse kom att träffa i huvudstaden, berättar i en liten skrift att:

”Maria kände sig af Gud kallad. Dagligen vandrade hon omkring på kullar och öde klippor, för att vakta sin faders renhjord. Men hennes blick var riktad mot himmelen och hjertat lengtade; hon tänkte på alla dessa själar, som lida och som lefva utan att känna allt hvad Gud gjort för dem”.

Elever vid missionsskolan i Bäsksele i början av 1900-talet. Anna Granaths fotosamling. Vilhelmina museum.

Faktum är att Maria drabbades av sådana religiösa grubblerier att hon i samband med förberedelserna till sin första nattvardsgång började få tankar om att hon var en så stor synderska att Gud aldrig någonsin skulle kunna förlåta henne. Hon grät dag och natt och slutade äta. Man talade med henne om Guds kärlek och förbarmande, men Maria var otröstlig. Hon vågade inte ens gå in i kyrkan när det var gudstjänst utan stod och tryckte vid dörren. Det var till slut kyrkans pastor som lyckades övertala henne att komma till nattvarden. Han försäkrade att Gud inte skulle överge henne, han skulle finnas vid hennes sida. Maria begav sig då till kyrkan, knäböjde, emottog brödet och vinet och plötsligt infann sig en obeskrivlig glädje och inre frid i hennes själ. Hon uppsökte sin pastor och berättade att från och med nu skulle hon helga sitt liv åt Herren. Hennes stora syster Sigrid Regina hade redan blivit det heliga evangeliets budbärerska. Om henne skriver Roerich:

”Man såg henne begifva sig till de jagande och fiskande lapparne, inträda i deras boningar, följa dem på resor och öfver allt, så som en Jesu Kristi apostel, lära, förmana, trösta och söka utveckla sina landsmäns själsförmögenheter och att låta uti de slumrande själarna intränga några af de strålar, som upplyste hennes himmel och gjorde henne så lycklig”.

Enligt Roerich så var det Sigrid Reginas mödosamma vandringar som gjorde att hon tidigt drabbades av sjukdom. När det onda började tillta och hon anade att slutet nalkades, kallade hon på sin syster Maria. De båda systrarna pratade om den kunskapsbrist som rådde i lappmarken och kom fram till att kungen var den som kunde ordna så att samebarn fick gå i skola. Inför sin döende syster lovade därför Maria att hon skulle bege sig till huvudstaden för att uppsöka kungen.

Den 12 juli 1863 avslutar Sigrid Regina sina dagar, 31 år gammal, och i februari året därpå börjar Maria skida ner mot huvudstaden. Efter en vecka har hon kommit ner till Gävle men där tar snön slut och hon får fortsätta sin resa med postvagnen. När hon den 3 mars 1864 anländer till Stockholm vet hon först inte vart hon ska ta vägen. En äldre dam som blivit nyfiken på denna underligt klädda kvinna från norr, hejdar henne på gatan och frågar vad hon gör i huvudstaden. När hon får höra Marias planer med besöket blir hon först mållös men säger sedan: ”Din bön har redan blivit hörd redan innan du kom hit – igår samlades det in en kollekt för Lappland och jag ska ta med dig till pastorn som pålyste kollekten”.

Den pastor som kvinnan pratade om, var den man som tidigare nämnts i artikeln, närmare bestämt schweizaren Henri Roerich som året innan hade tillträtt tjänsten som pastor i den franska reformerta kyrkan i Stockholm. Vid den här tiden visade Svenska Missionssällskapet ett stort intresse för att missionera i ”hednaländerna”, men man ansåg även att det var viktigt att ordna ordentlig undervisning bland den samiska befolkningen. Den senare frågan blev Roerich väldigt engagerad i, han skriver:

”Detsamma som hindrar Evangelii hastiga utbredande är äfven hinderligt för undervisningen. – Och det är det stora avståndet -. Huru skall man kunna hafva skolor, då barnen, som skulle besöka dem, äro så spridda? Och, å andra sidan, huru skall en skola kunna följa lappen på hans kringvandrande lif? … Det enda verksamma medel att komma till något resultat, vore att hafva fasta skolor i dem mest betydande byarna”.

Han började tala sig varm för en missionsverksamhet i Lappland. I januari och februari 1864 höll han fyra allmänna och kostnadsfria föreläsningar om hans nyväckta idé att bilda en understödsförening åt Svenska Missionssällskapet, med huvuduppgiften att regelbundet samla in bidrag till missionen i norr. Det var alltså dagen innan Maria anlände till Stockholm som han anordnade en sammankomst där han tog upp kollekt för skolor och barnhem i Lappland. För pastorn måste den 29-åriga Maria från Gitsfjäll i Vilhelmina, ha tett sig som en uppenbarelse när hon klev in hos honom, iklädd en ”drägt af renhud och bärande på huvudet en stor röd mössa”. Pastorn kunde inte ha fått en bättre bekräftelse på att hans missionsiver för nomadfolket i norr låg rätt i tiden. I hans ögon var hon Nordens Apostel. Så här beskrev han henne:

”Föreställen er en person af medelmåttig växt, iklädd en drägt af renhud och bärande en stor röd mössa. Hennes anletsdrag voro öppna och intelligenta, hennes blick, hennes ord, tillkännagaf en öfverlägsen qvinna… Det som äfven förvånar då man hör henne tala, är denna uppfattning av de menskliga lidandena, denna klarhet i begrepp, denna följdriktighet i räsonnemanget, denna bestämdhet i uttrycken. Maria uttrycker sig med största lätthet; ehuru utan all slags uppfostran, samtalar hon med fullkomlig ledighet och försvarar sin mening, utan att låta förskräckas af dem, som åhöra henne. Det händer aldrig att hon förlorar sig i detaljer, såsom ofta inträffar med obildade personer; hon fullföljer hufvudbegreppet och återkommer alltid därtill, om bisakerna tvinga henne att göra en afvikelse. Vi kunna vara försäkrade, att alla dessa gåfvor äro företräden, som tillhöra tron”.

Nu gick det fort att bilda en understödsförening. Redan i april samma år instiftades en ”Fem-öre-förening” där insamlandet skulle ske med hjälp av kollektörer och kollektriser ”af hvilka hvar och en upptager ledamotsavgift av 10 personer, antingen på en gång för en längre tid eller för hvarje vecka”. Avgiften var minst 5 öre i veckan.  Fem-öre-föreningen fick en närmast succéartad start. I slutet av 1865 hade det kommit in 19 000 riksdaler. I april 1865 beslutade således Svenska Missionssällskapet att två missionsskolor skulle inrättas i Lappmarken, en i Båtsjaur i Arjeplog och en förslagsvis i byn Dalasjö i Vilhelmina. Maria hade redan tidigare försökt övertala bönderna i Dalasjö att bygga en skola där, men på grund av inre stridigheter inom Dalasjöskolans styrelse kom Missionssällskapet till slut att bestämma sig för byn Bäsksele istället. Tack vare ekonomiskt bidrag från Svenska Missionssällskapet och bybors hjälpinsatser med virke och dagsverken, kom det nya skolhuset att stå färdigt nödens år 1867. Nu skulle samebarnen i Vilhelmina socken äntligen kunna få en sammanhängande undervisning på ett och samma ställe. Även i Skarvsjö och Bastuträsk i Stensele socken och i Knaften i Lycksele socken inrättades barnhem mellan åren 1867-1868, men på grund av minskade intäkter till Fem-öres-föreningen, och därmed Svenska Missionssällskapet, fanns 1874 bara verksamheten i Bäsksele kvar.

Georg Vahlström framför Bäsksele skola 1988. Foto: Roland Tidström. Vilhelmina Kommuns Fotoarkiv.

Den första läraren i Bäsksele var den 30-årige Jonas Daniel Lindbom från Njurunda i Medelpad och han blev sannerligen prövad redan från första början. Det visade sig nämligen att bland de barn som anlände till skolan kunde en del av dem ha uppnått en ålder av 17 och 18 år utan att överhuvudtaget ha kommit i kontakt med några bokstäver tidigare. Men, vad jag har förstått av de som finns skrivet om Lindbom, så brann han för sitt jobb och lyckades säkert lära dem att både läsa och skriva. I nästan 40 år kom han att vara verksam i Bäsksele, men 1903 avgick han med pension.

Med tanke på att termen ”barnhem” ofta används när man talar om Bäsksele missionsskola så kan man lätt få uppfattningen att barnen även bodde i själva skolhuset, men så var det inte. Barnen inackorderas hos olika bönder i byn som mot en summa av 60 riksdaler per år skulle härbärgera och föda barnen samt att de skulle hålla skollokalen med ved för 100 riksdaler per år.

På 1930-talet drabbades Bäsksele av en svår TBC-epidemi och samerna ville därför inte längre skicka sina barn till byn. Undervisningen för samebarnen förflyttades därför till Nästansjö. Skolan i Bäsksele övertogs då av byborna där den då användes för den vanliga folkskoleundervisningen fram till 1957, då den lades ner för gott.

Om än skolan är nedlagd så står skolbyggnaden fortfarande kvar i så gott som oförändrat skick. Dock är det få som känner till att den gamla timmerbyggnaden även är ett monument över en samekvinnas enorma handlingskraft och en svunnen tids strävan att ge bildning till ett nomadiserande folk i norr. Under den vecka som Maria vistades i Stockholm 1864 fick hon förutom pastor Roerich också träffa kung Karl XV, statsrådet Carlsson, chefen för ecklesiastikdepartementet och hon blev även inbjuden till en rad fromma hem i huvudstaden.

Två år senare gjorde hon ytterligare en Stockholmsresa. Anledningen var att sockenmännen i Vilhelmina ville försöka göra någonting åt de oinhägnade höhässjorna på myrarna, som ofta ledde till konflikter mellan nybyggare och samer, och de tänkte därför uppvakta kungen. Då sockenmännen ansåg att resan till huvudstaden skulle bli för mödosam och svår bad de, ironiskt nog, Maria Magdalena vara deras ombud. Måhända tänkte de också att Maria Magdalenas tidigare kontakt med kungen skulle vara en fördel när det gällde den här frågan. Men den här gången reste hon inte själv utan hade en kusin med sig. Pastor Roerich berättar:

”Det var tisdagen den 30 sistl. oktober på aftonen; jag satt i mitt arbetsrum, då någon knackade på min dörr. – Jag öppnar. – Hvem ser jag inträda? – Tvenne lappqvinnor, hvaraf den ena är Maria Mathsdotter. Min förvåning var rimligen stor, men mitt hjerta fylldes af en outsäglig glädje. Maria Mathsdotter är här hos mig! Jag som sedan länge velat höra något från henne och ej fått till svar annat än dessa ord! ”Man vet ej hvar Maria är, hon irrar i Lapplands ödemarker med sin fars renhjord”, och nu ser jag henne inträda i mitt rum och trycka min hand. Vid hennes åsyn har jag ej kunnat uttrycka denna känsla; ”Det är en ny kallelse från Lappland till Sverige och från alla Evangelii vänner; låten oss lyssna till den! Arbeta medan dagen är, natten kommer då ingen verka kan”.

Maria stannade tre veckor i huvudstaden men förefaller inte ha fått någon audiens hos kungen denna gång utan blev istället uppmanad att uppsöka landshövdingen i Umeå. Helt lottlös for hon emellertid inte hem. Under vistelsen i Stockholm fick hon delta i flera av Fem-öre-föreningens symöten där man var i färd med att färdigställa kläder till de lappska skolbarnen, av vilka hon fick med sig en säck hem. Därtill blev hon lovad en summa av 257 riksdaler och 86 öre till barnen i Bäsksele som föreningen lyckats samla in genom en speciell kollekt. Enligt Roerich satt inte Maria overksam vid symötena utan greppade tag i en sax och började klippa mönster och gav råd åt de närvarande sömmerskorna. För Maria var det en stark upplevelse att se så många arbeta för att hjälpa samebarnen där hemma i Vilhelmina. Vid det första symötet hade hon gråtit många tårar av glädje och tacksamhet.

Klockan 07.00 den 11 november 1866 påbörjade Maria återresan norrut med ångbåten Hernösand II för vidare färd mot Umeå. Innan avresan berättade hon för Roerich att ”Det åtgår nära en månad innan jag upphinner min familj och mina renar”. Sedan tryckte hon Roerich hand och sa ”Guds frid!”.

Av okänd orsak avled Maria Magdalena den 31 mars 1873 i Nätra i Ångermanland och blev begravd där. Hon blev 38 år gammal.

TRYCKTA KÄLLOR

Johansson, Bo. 1973. Bäsksele Missionsskola och barnhem. Artikel i Tidskriften Västerbotten nr. 4-1973. Producerad av Västerbottens museum för Västerbottens läns hembygdsförbund. Umeå.

Montmar, Lilian. 2012. Maria Magdalena Mathsdotter – Kungen, samekvinnan & den franske pastorn. Bokförlaget Alerta, Tumba.

Roerich, Henri. Lappland och Maria Magdalena Mathsdotter. Stockholm 1866.

Von Düben, Gustav. 1873. Om Lappland och Lapparne. Norstedts & Söners förlag. Stockholm.

Westerdahl, Christer. 2008. Sydsamer från Bottenhavet till Atlanten. Båtdokgruppen AB, Skärhamn.

OTRYCKTA KÄLLOR

Död- och begravningsboken 1862-1884. Vilhelmina kyrkoarkiv: RA/HLA

Eliasson, Laila. 2010. Anna Granath – en skolfrökens liv i svart och vitt. Artikel i Tjocka släkten nr. 2-2010 utgiven av Lappmarkens släkt- och bygdeforskare

Eliasson, Laila. 2014. Ett julfirande i Bäsksele missionsskola nödens år 1867. Artikel i Tjocka släkten nr. 4-2014 utgiven av Lappmarkens släkt- och bygdeforskare.