En vådlig färd över Kvarken på en kantrad båt. Om soldaten Nils Larsson Kroks och hans unga dotter Britas möte med Österbotten.

Åke Sandström
Download PDF

Ytterst i Täfteå skärgård någon mil norr om Umeå stad ses en vårkväll på 1760-talet två personer ro ut i en mindre båt. Det är soldaten Nils Krok i Täfteå och hans unga dotter Brita, och de ämnar sig ut på havet för att vittja fisknät. Vädret är vackert och solen har just sänkt sig bakom skogsranden i väster. Allt tyder på ännu en stilla natt men något kylig. Någonting dramatiskt står lika fullt för dörren, för soldaten och hans dotter skall snart drabbas av ett väderomslag och hamna på kölen till sin kantrade båt. En nordlig vind kommer sedan att föra dem ut på Kvarken, förbi Holmöarna och bort mot Finland. Så berättas det i alla fall i en muntlig tradition odlad på Björkö ytterst i Vasa skärgård.

Handlar det här om en ovanligt fantastisk skröna? Eller har sägnen en verklighetsbakgrund? Uppgifter om hur soldaten Nils Krok och hans dotter Brita färdades över till Österbotten väcker onekligen frågor. En rad detaljrika uppgifter även i skriftlig form belyser i denna artikel deras vidare öden borta i Finland. Men först en tidig version av samma muntliga tradition nedtecknad av hembygdsforskaren och fabrikören Anders Ohls (f. 1873) i Björköby och tidigare publicerad i hans bok Björkö. Några livsbilder från yttersta skären utgiven 1929.[1]

 […] Vid Tavastudden i västra Kvarken, mittemot Holmögadden, är en mindre fiskarbåt, i vilken befinna sig tvenne personer. Den ene är soldaten Nils Krok, som deltagit i de s.k. pommerska krigen, den andra är hans unga dotter Brita. Det är tidigt på våren, redan vid första gladvatten, och de äro sysselsatta med harrfiske. Näten äro utlagda, och en och annan harr har fastnat och sprattlar så vattnet yr. Soldaten och hans dotter äro ivrigt upptagna med att lösa och infånga de sprattlande fiskarna. Vädret är vackert, nästan lugnt. Solen har nyss sjunkit bakom grantopparna och allt synes tyda på en lugn och vacker natt. Vacker och full av ljus och liv, som endast en vårnatt vid havet kan vara.[2] Men något är i görningen, allt är icke som det borde. Varför är det så tyst och stilla? Var dröja sjöfåglarna, som icke låta höra sina locktoner? Vad är det, som gör att orren ännu icke börjat sitt kutter i skogarna? Vad är det för oroliga, vita, ulliga moln, som höja sig där över mörka granskogen? Någon omväxling i väderleken är att ana och denna omväxling låter sig icke heller vänta på sig alltför länge. Norrlandets vår kan vara nyckfull ibland. De ulliga molnen ha höjt sig, en kall fläkt nordan sveper över vatten och land, och inom en kort stund är det en rytande snöstorm.

Våra fiskare bli överraskade. Den hårda vinden vill förtaga andedräkten. Det yrande vattnet kännes isande kallt, när det biter sig genom kläderna. Någon bärgning av sista näten är icke mera möjlig. En hård kamp för att komma till land är det enda som för tillfället är att göra. Men intet land är mera synligt. Allt runtomkring är vitt av snö – luften, vattnet, allt – och så börjar det skymma. Att komma mot vinden är icke mera tänkbart. Sjögången tilltar med varje minut, och deras belägenhet blir ytterst kritisk. Det är med knapp nöd båten kan hållas läns, och faran för kantring ökas samtidigt som sjögången tilltar. Det blev en hård kamp för soldaten. Det är en kamp för livet. För dotterns liv egentligen, ty går hon förlorad är ju hans liv tämligen värdelöst.

”Håll fast” var den order han gav sin dotter, och detta var också det enda han numera själv kunde göra. Sjögången blev allt våldsammare, och vad han länge väntade, inträffade ganska snart: båten kantrade. Även detta förhållande lyckades de klara, och bägge kommo upp på kölen av båten. Sjögången tilltog ännu i våldsamhet, och den lilla båten kastades lätt som ett flarn, ömsom på rätt köl, ömsom med kölen upp. Den övermänskligt hårda kampen fader och dotter hade att utstå, kan icke mera beskrivas. Vi nödgas lämna dem här ute på villande havet, kämpande i natt och storm och med den hårda domen över sig att en av dem icke mer skall återse gamla Sverige.

Vid Pudemo fiskeläge utanför Maxmo på finländska sidan av Kvarken slås dörren upp på en av fiskarstugorna, och en ung fiskare står i dörren och ser ut över vattnet mot ön Tejlot och vidare ut över Östra Gloppet.[3] I tre nätter och två dagar har nordanvinden rasat med snöglopp och hög sjö och levat riktigt vilt. I natt har han saktat och nu i morgon, när solen går upp, är havet alldeles blankt. En grov dyning går ännu därute, vilket vittnar om att havet varit i uppror. Vår fiskare står där försänkt i tankar och är just i beråd att gå in tillbaka, när hans ögon stanna vid ett mörkt föremål därute på Gloppet. Detta kan icke vara någon sten, tänker han, ty aldrig har han förr sett någon sådan därute. Det måste vara något annat, men han kan icke få klart för sig vad det är. Han beslutar sig för att fara ut och se vad det kan vara. Han går in och tar på sig några kläder samt skyndar sig därpå ner till ”liden”, skjuter ut båten och ror i hurtig takt ut till det mörka föremålet därute på vattnet.

När han kom föremålet riktigt nära, kunde han se, att det var en mansperson som satt på kölen av en upp- och nedvänd båt. Personen i fråga satt framåtlutad, liksom om han sovit. Eller var han död? Fiskaren rodde nu ända intill mannen på båten och betraktade honom riktigt noggrant, men han kunde icke se annat än att han var död. När han så satt och såg, kom hans båt något för nära den kullstjälpta båten, att han av dyningen ganska hårt stötte till denna. Vid denna stöt rätade den förmodade döde upp sig och såg sig omkring.

”Försök nu komma i min båt”, sade den unge mannen.

”Henne först”, sade den skeppsbrutne med svag, viskande röst och rörde härvid något på ett bylte, som visade sig vara en ung flicka.

”Är hon död?” frågade den unge mannen och liksom tvekade om han skulle våga mottaga henne.

”Nej, jag tror hon sover”, sade den andra svagt.

Det var svårt nog för den unge fiskaren Erik Lövdahl att få de skeppsbrutna Nils Krok och hans dotter Brita över till sin båt. Men när detta var gjort, rodde han allt vad han förmådde in till den i närheten liggande herrgården Tottesund. Där överlämnade han dem åt folk som, bättre än han visste, huru till ytterlighet utmattade personer skulle behandlas.

Det är högsommar. Höbärgningen pågår vid Tottesund herrgård.[4] Allt är liv och rörelse. Ungdomen glammar vid liar, räfsor och hölass. Bland de unga finna vi Brita Nilsdotter från Västerbotten i Sverige. Hennes fader har återvänt dit, men hon har tagit tjänst på herrgården. Alla veta att Brita och Erik Lövdahl äro trolovade. Folket undrar, varför icke denna Erik i likhet med andra unga män i hans ställning blivit utskriven till krigstjänst, ty denne Erik var son av en tjänstepiga där på herrgården. Vem hans fader var, visste ingen. Herrn som rådde över gården visade en synnerlig välvilja mot Erik och höll honom under sitt beskydd. Det pratades nog mycket härom, både det ena och det andra. Ingen visste, men alla trodde de något.

Efter någon tid firade Erik och Brita sitt bröllop. Som bröllopsgåva skänkte herrn på Tottesund dem ett hemman, som han för ändamålet inköpt i Björkö. De nygifta flyttade ut, togo sitt nya hem i besittning och blevo lyckliga. Vi höra icke något vidare av dem förrän sommaren därpå, då de drabbades av en stor olycka. Deras gård i Björkö brann upp tillsammans med sju andra gårdar. När Erik en dag kom hem från fisket återstod av hans gård endast en lutande skorsten. Höbärgningen, hans och Britas allra första höbärgning på det nya stället, skulle just begynna och där stod han nu, utan hus för sina djur, utan redskap för jordbruket, utan boningsrum för sig själva och de sina. En sorglig belägenhet.

Erik for då åter till Tottesund, till sin beskyddare och beklagade sin nöd för honom. Denne log åt hans bekymmer men lovade honom ingenting. Bedrövad fick han återvända till Björkö. Han hade knappt hunnit dit, förrän efter honom anlände en mindre skuta, lastad med en timrad men söndertagen stuga, samt jordbruks- och höbärgningsredskap av alla slag. Med skutan följde även arbetare, som uppsatte stugan och gjorde den komplett färdig inom en rätt kort tid.

Efter några år hade han stället i ordning ånyo, med nybyggd ladugård och alla behövliga uthus. Jorden gav något säd till bröd, lin till fiskbragder, och havet gav fisk i ymnighet. Sparsamhet, flit och välstånd rådde. Åren svunno hän, och f. d. soldaten Nils Krok blev gammal och flyttade från Sverige, över till sin dotter Brita i Björkö, för att hos henne erhålla den vård han på sin ålderdom behövde. Som minne från kriget bar han hela sitt liv tvenne kulor i sin kropp. Brita kom aldrig mer över till Sverige. Hon hade en viss respekt för Kvarken, sedan den tid hon så våldsamt fördes över till Finland.

Ännu en gång skulle lugnet och friden störas i det Lövdahlska hemmet. Kriget kom och den del av ryska armén, som skulle tåga över Kvarkens isar i mars 1809, lägrade sig i Björkö. Arméns befälhavare general Barclay de Tolly fann behag i Erik Lövdahls stuga och inredde sitt högkvarter där.[5] Nils Krok, som bodde i kammaren, fick fortfarande bo kvar där och en viss bekantskap rådde mellan honom och generalen. Men hans ryska soldater kunde Nils icke tåla. Vid ett tillfälle sade han till generalen: ”Giv mig ett klappträ och jag skall trotsa tjugu av dina soldater.” Dessa voro nog uppbragta på gubben Nils och skulle gärna låtit knutpiskan dansa på hans rygg, men generalen hade givit stränga order, att de skulle låta honom vara i fred. Ryssarna tågade ut från Björkö, och allt återtog sitt förra utseende.

Tiden har svunnit hän. Nils Krok, Brita och Erik Lövdahl ha i mer än hundra år slumrat i sina gravar. Släkten Lövdahl har i flera generationer levat och lever ännu kvar i Björkö. Det mest synliga resultatet av deras arbete är de kilometertal långa gärdesgårdar av sten, som de brutit från sina åkrar.[6] Stolta, uppriktiga och idoga gå de sin bana fram. Fiskarens, bondens, krigarens – och varför icke adelsmannens – blod rinner i deras ådror.

Den gamla Erik Lövdahls stuga, Barclay de Tollys f.d. högkvarter, står ännu orubbad kvar på sin gamla plats. Den skall nu bliva ett bymuseum. Jag gick där förbi i dag, och då rann mig i tanken en strof av Alexander Slottes dikt: ”Innanför rutorna gröngamla stängsel / minnena de sova i ljudlösan ro”. […]

Så långt alltså björköbon Anders Ohls’ version från 1929 av vad som sagts om soldaten Nils Krok från Täfteå och hans dotter Brita i Björkö. Men går det av än fler folkminnen, samordnade med uppgifter ur husförhörslängder, soldatrullor och andra dokument, få fram fler uppgifter än det hittills meddelade? Soldatens och hans dotters lika ovanliga som remarkabla överfart av Kvarken, och sedan lyckosamma levnadsår i skärgårdsbyarna Maxmo och Björkö norr om Vasa, tilltalar onekligen vår nyfikenhetskänsla.

Detalj ur Johan Nordenankars sjökort över norra Östersjön, daterat 1795. Kungliga biblioteket, Stockholm

 

Litet om soldaten Nils Krok

Berättelsens Nils Krok var son till bonden Lars Nilsson och hans hustru Cecilia Olofsdotter i Klabböle, Umeå landsförsamling, och det var här han växte upp.[7] Hans födelseår var är mer osäkert, men enligt en husförhörslängd (1757–67) 1724. Av ålderuppgifter i militära rullor, och av en uppgift från Björköby och Replots församlings kyrkobok, där ”avskedade soldat Nils Krook” slutade sina dagar 1809, framgår dock (indirekt) födelseåret 1727, av en soldatrulla citerad strax nedan i stället 1729.[8]

Nils Larsson, som vår soldat dåmera hette, antogs som soldat den 11 september 1749. Hans placering blev roten 129 Krok i Täfteå lagd under Umeå kompani och Västerbottens regemente. Då var han från nyss förliden sommar gift med en Marta Henriksdotter – i andra källor under namnformen Märta Hindrickdotter o.likn. – från byn Stämningsgården, Skellefteå socken. En samtida militär rulla uppger nämligen på samma gång att ”129 Nils Krook [blev] insatt 1749, 20 år […] och var gift” (Andersson 1989 s. 192) samt av samma och liknande källor värvad av bönder på hemmanen 4 och 8 i Täfteå samt en bonde i Sävar. Hans soldattorp befanns – jämte bostället för kollegan 128 Liten – vara invid gamla kustlandsvägen ”nedom Täfteberget”, dvs. ett stycke väster om byns på den tiden anhopade bondgårdar.[9]

Täfteås hemmansägare var då utpräglade fiskarbönder, vilket innebar att man gärna kombinerade sitt jordbruk med fiske och säljakt. I en beskrivning av byn från 1783 heter det, att av fångsterna vid strömmingsfisket överfördes större delen i lokala storbåtar till Österbotten.[10]

I Täfteå med näraliggande Täfteböle fanns, förutom soldaterna 129 Nils Krok och hans granne 128 Liten, också kollegorna 127 Limming och 125 Sundman. Bredvid själva soldattjänsten, och det lilla soldatjorden kunde ge, livnärde sig alla dessa också på fiske.[11] Sålunda sägs knekten Limming år 1804 ha del i en sjöbod ute på fiskeskäret Stora Fjäderägg ett par sjömil nordost om Holmön, hans kollegor under samma tid i stället bodar och övernattningsstugor (bastur) på holmar längst ut på Täfteålandet. En ramsa med soldatnamnen i Täfteå bevarade lyder som följer:

Liten, Limming och Krok
satte grytan sin på kok,
Och Sundman kom och åt upp alltihop.

Skälet till att soldaten 125 Sundman uppträdde så ouppfostrat här lär vara, att han och hans hustru hade så överlägset många barn, så enligt Täfteåbon Bernt Johansson, som förmedlat ramsan och som han lärt sig efter sin mormor.[12]

 

Litet om Nils Kroks hustru

Vem Marta Henriksdotter var är något osäkert men mest troligt dotter till en indelt soldat Hindrik Hindersson (f. 1699), vilken åren 1719–1725 fanns på roten 125 Sund i Avan, Byske socken. I juni 1716 hade denne under noteringen ”Hend: Hendersson” kommit som flykting från Österbotten i sällskap med ytterligare en person. Han blev sedan gift med Margreta Bengtsdotter, sannolikt identisk med pigan Maria Bengtsdotter, Skellefteå. Hennes dotter (och alltså sedermera identisk med Nils Kroks hustru), i andra källor även Marjet, Magret, Maret o.likn. och med födelseåret 1720 alternativt 1721, återfinns därefter en tid från 1730 på hemmanet Stämningsgården 5, Skellefteå socken.[13]

Nils Kroks och Martas giftermål ägde alltså rum 1749 endast en kort tid före Nils’ inträde på soldattorpet i Täfteå. Hon synes en korttid dessförinnan ha tjänat piga hos borgaren Mårten Grahn inne i Umeå, så det var kanske i staden man först sågs.[14]

Nils Krok och hans Marta fick på sitt soldattorp tre döttrar, varav två kom att uppnå vuxen ålder, Catharina (f. 2.10.1750) och Anna Brita, född den 8 april 1753. En tredje dotter, Anna Cecilia (f. 1752, med som det bör vara namnet Cecilia efter sin farmor i Klabböle) dog redan som spädbarn. Deras ”unga dotter Brita”, vilken Nils Krok var i fiske med den olycksaliga vårkvällen och som i nordlig storm och snöglopp sedan tvingades medfölja honom på en mindre båts köl över till Finland, var alltså den senast födda.[15]

 

Litet om Nils Krok och ”de pommerska krigen”

Hur var det då med berättelsens uppgift om Nils Kroks deltagande i de pommerska krigen? Jo, i augusti 1757 kommenderades ”129 Nils Larsson Krook” mycket riktigt med sitt regemente till Sveriges då nordtyska provins Pommern. Där deltog han i krigsoperationer på ön Rügen (februari 1759), i Bissdorf (november 1759), Passewald (oktober 1760) och Löitz (november 1760). Vidare vistades han i Gribbnow (december 1760) men blev i samband med sjukmönstring i Stralsund i april 1761 ”för svår blessyr” utlovad hemresa till Sverige (Andersson 1989 s. 192). I oktober 1761 noteras Nils Krok som hemkommen ”på förbättring”, varefter han tycks ha blivit på sin soldatrote i Täfteå fram till mönstringen i januari 1763, där han antecknas som ännu gift samt på torpet men ”illa blesserad genom wänstra foten”. Han ges då avsked och anmäls till ”dubbelt underhåll”, en förhållandevis god pension.[16] Han är nu 32 år med drygt 12 års soldattjänstgöring bakom sig. För övrigt noteras att Nils vid avskedet plågades av svår huvudvärk och att han saknade hår på sin hjässa. (Om soldatens skadebild se också fler uppgifter nedan.)

 

När inträffade Nils Kroks och hans dotters överfart till Finland?

Det framgår ingenstans när den vådliga överfarten till Finland ägde rum för soldaten Nils Larsson Krok och ”hans unga dotter Brita”, enligt berättelsen alltså fastklamrade på en upp och nedvänd mindre fiskarbåt. Att någon form av båtresa över Kvarken ändå gjorts bevisas av uppgifter i flera skriftliga källor, vilka alla uppger att Nils och hans familj därefter finns bosatta i Österbotten.

En tänkbar tidpunkt för händelsen kunde vara 1766 och tillika med berättelsen ”tidigt på våren”. Perioden 1761 fram till 1766 finns ju Nils och hans familj alltjämt noterade på sitt soldattorp i Täfteå – vad gäller Nils personligen återkommen från de nämnda krigståg som bedrevs hösten 1757 fram till våren 1761. Familjen tycks därefter en tid från Nils’ avsked vintern 1763 ha bott kvar på torpet; i alla fall finns ingen efterträdare noterad där förrän efter ytterligare fem år. Åren 1762–65 finns samtidigt varje år två datum noterade för Nils och hans hustru men 1766 bara ett: den 31 mars. Bägge döttrarna Catharina (f. 1750) och vår Brita (f. 1753) har då också bokförts vid roten.

Också av finländska uppgifter från året 1766 framgår det uttryckligen, att Nils Krok och hans familj nu var bosatta i Maxmo socken, här som torpare under herresätet Tottesund helt nära Maxmo kyrkby, eller ett par landmil norr om Vasa. Nils, hans hustru Marta och deras båda döttrar noteras därefter som kvarboende i Maxmo, föräldrarna till åtminstone 1789 men troligtvis längre.

Men kan därmed soldaten Nils Krok och hans dotter Brita ha anlänt till Finland på ett mer bekvämt sätt än som anges i berättelsen, exempelvis ombord en helt vanlig storbåt med strömmingslast från Västerbotten? Den här tiden bedrevs ju av allmogen i flera byar längs södra Västerbottenskusten – t.ex. Norum, Ytterboda, Holmön, Obbola, Norrmjöle och Täfteå – närmast reguljära handelsförbindelser med Österbotten, vanligen med lokalt byggda storbåtar av typen haxar, fälbåtar ’sälfärdsbåtar’ och större skötbåtar, en trafik framför allt inställd på rågmjöl på returen (Eckeryd 2014). I alla fall torde Nils Kroks hustru och deras äldre dotter, på året 1766 16-åriga Catharina, ha använt sig av den möjligheten. Hustruns finländska rötter – hennes föräldrar var ju inflyttade från Österbotten – ger förstås en ytterligare vink om detta.

 

Dottern Brita möter fiskaren Erik Lövdahl

Enlig sägnen var det ”unge fiskaren Erik Lövdahl” som från sitt fiskeläge på ön Pudemo i fjärden Östra Gloppet kom soldaten Nils Krok och hans dotter först till undsättning. Den ende fiskare i trakten som här kan komma i fråga var sonen till en soldat Mats Lövdahl och hans hustru Maria Josefsdotter i Karvsor, Vörå socken. Han var född den 20 maj 1755 och alltså av hittills erhållna uppgifter i 11-årsåldern då han blev varse Nils Kroks och hans dotter Britas svåra belägenhet ute på Gloppet.

Men Erik Lövdahls mor blev tidigt änka och gifte då om sig med en Johan Rex i Maxmo, också han indelt soldat. I hans hushåll återfinns sedan styvsonen ”Erik Matsson Lövdahl” fram till 1778, varefter han i källorna plötsligt dyker upp hos en från Täfteå i Västerbotten inflyttad familj i samma by, nämligen hos Nils Kroks. Här skrivs han nu som ”dräng” och redan 23-årig.

Att Erik på samma gång kunde vara utomäktenskaplig son till en ”herreman” på Tottesund, som sägnen vill antyda (jfr Ohls 1929), går däremot inte att bekräfta. Tottesunds herrgård var från 1733 ett översteboställe under Österbottens regemente, och enligt en muntlig tradition i Björkö fanns här vid tiden för Nils Kroks och Britas etablering i byn en ”von Numers”, vilken ansågs ha varit utomäktenskaplig far till Erik Lövdahl (muntligen Mona Britwin).

Giftermålet mellan soldatdottern Brita Nilsdotter från Täfteå och soldatsonen Erik Lövdahl från Maxmo stod den 11 december 1778. Brita var nu 25 år och benämnd ”korpralsdotter”, hennes gemål – som var två år yngre –”vargeringskarl”, dvs. reservsoldat löst knuten till det lokala regementet. Den i Västerbotten år 1763 för ”svår blessyr” entledigade soldaten Nils Krok hade nu 15 år senare på sitt håll avancerat till korpral på eget torp för sig och sin familj. Hans födkrok vid sidan av torpjorden förblev dock alltjämt fiske.

 

Brita och Erik Lövdahl flyttar till Björköby

De på förvintern 1778 sammanvigda Brita Nilsdotter och Erik Matsson Lövdahl kom att bo kvar i Maxmo i ännu åtta-nio år. Men 1787 bosätter de sig som bönder på eget hemman i Björköby, Replots kapellförsamling, någon mil längre söderut efter kusten. Uppgiften hos Anders Ohls (1929), att en herreman på Tottesunds herrgård i Maxmo kyrkby varit Brita och Erik behjälpliga med pengar och byggnadsmaterial till deras nya boställe i Björköby har dock inte gått att utläsa av de källor som stått till förfogande.

Kanske köptes Björkö-hemmanet ändå med makarnas egna pengar, t.ex. i form av ett förskott på Britas arv baserat på Nils Larsson Kroks vid den aktuella tiden försålda del av sin fädernegård i byn Klabböle vid Umeå. Frågan, hur Brita och Erik getts råd att köpa egen gård i Björköby går lika fullt inte med någon större säkerhet att besvara.

Tidlöst från ”Upp e byen”, Björköby, Österbotten: Korna förs till skogsbetet. Foto Sverre Boucht, Vasa/Björköby.

Britas föräldrar Nils Krok och hans Marta stannar kvar i Maxmo ytterligare en tid innan också de ansluter till dotterns familj i Björköby. Då har Marta hunnit bli 74 år och har – skall det visa sig – mindre än ett år kvar att leva. Nils är, som det ser ut, minst tre år yngre än sin hustru.

 

Om Lövdahls och deras levnad i Björköby

I Björköby blev Erik och Brita Lövdahl 1787 ägare till 7/32 mantal (dvs. 14 skälsland skattejord) av det centralt belägna Brink-hemmanet ”Upp-i byn”. Här föds den 5 september 1790 deras, som det skall visa sig, enda barn som uppnår vuxen ålder, dottern Anna Maria men i byn sedan oftare ”Anna-Maja” – förnamnet Anna efter moderns andranamn.[17] Sommaren 1791 förstörs emellertid unga familjen Lövdahls gård a­­v en eldsvåda, detta jämte sex andra hus i samma gårdsgrupp! Fyra år har då gått sedan man bosatte sig i Björkö. Dottern Anna-Maja är nu knappt ettårig. (Jfr dock annorlunda i Anders Ohls’ berättelse ovan från 1929.)

I det följande återger jag några fler uppgifter om inflyttade familjen Lövdahl och deras efterkommande på hemmanet Brink med näraliggande boställen som gårdarna Lövdahls, Riback och Gästgivars – det senare gårdsnamnet av att husbonden här från åtminstone 1600-talet bestått post- och personbefordran över Kvarken till Umeå, ofta via Holmön med motsvarande förpliktelser. Uppgifterna nedan är nästan bara tagna ur hembygdsforskaren Marita Westergårds egen fatabur och vars barndomshem var just den senare gården. Uppgifterna efter Marita Vestergård (f. Brink)[18] har förmedlats mig genom hennes dotter Mona Britwin, Björköby, som alltså härmed ges ordet:

“Från släkten Lövdahl har Marita genom åren fångat upp många historier om Brita från Täfteå och Erik (”Eerk”) Lövdahl, exempelvis med uppgifter om släktskapsförbindelser, familjemedlemmar, var de var bosatta och så där vidare, naturligtvis genom att det var en del av hennes fädernegård som Brita och Erik Lövdahl fick köpa 1787.

Maritas intresse för hembygdsforskning vaknade på allvar några år innan Hilma Lövdahl (Riback Helma, 1892–1976) avled, för övrigt en erkänd traditionsbärare här i Björköby. Marita satt många gånger och intervjuade henne om gamla tider. Också Dina Brink (Gästgivars Dina, 1879–1950), som var Maritas gammelmoster, var en som visste mycket, och hon bodde ogift i samma hushåll som Marita, hennes syskon och föräldrar. Bägge kvinnorna Hilma och Dina var i högsta grad bekanta med Björkös muntliga traditioner. Marita sade långt senare, när hon fick möjlighet att kontrollera deras uppgifter mot kyrkböcker och andra källor, att de mindes ytterst sällan fel.

När branden nådde Brita och Erik Lövdahls stuga sommaren 1791 bar man – enligt vad som berättats – deras då knappt ettåriga dotter Anna-Maja i en korg till gårdens ria, som var en timmerbyggnad att torka säd i. Rian stod då på en backe som väl därför kom att kallas Riback. (I den rian förvarade ryssarna sin brödsäd under sin vistelse i Björkö krigsåren 1808 och 1809.) En näraliggande backe, på vilken Britas och Eriks stuga stod, och där Britas far, soldaten Nils Krok var bosatt på ålderdomen, kallades i stället Lövdahls back.

Britas far skall ha berättat att han hade två blykulor från ”pommerska päronkriget” i kroppen [päron ’potatis’], den ena i ”fotabjället” (dvs. fotsulan), den andra i låret.

När familjen Lövdahls stuga brann 1791 var det i lag med sex (!) andra gårdar ”Opp e byyen”. Branden startade vid gården Gästgivars, vars husmor höll på att baka ”eenjes-brö”, dvs. bröd som slåtterfolket skulle ha med sig i höbärgningen till änges. Men allt karlfolk var ute i fisket och branden gick därför inte att hejda.”

Vi gör här en paus i Mona Britwins berättelse för att citera några rader ur boken I förbund med havet (Karlsson 1996 s. 52), där det också framgår litet om folket på Lövdahls och de andra gårdarna Upp i byn men den vinter då Björköby låg under rysk ockupation.

“Det sades om den ryske majoren Feodor Kiseleff, han som inkvarterades på Lövdahls under kriget 1808–09, att han var barnkär. När majoren tog Anna-Majas (och hennes man Johans) förstfödde son ”Ant” (Anders) i sin famn, han var då på andra året, lär han ha sagt: ”Andrej förstå allt vad jag säga”.

Kiseleffs chef var general Barclay de Tolly och han bodde på gården Nämdes ett stycke längre in efter samma byväg. En söndagskväll uppkom ett slagsmål emellan byns manliga ungdomar och några kosacker, som hos Gästgivars, en granngård till Lövdahls, fördrev tiden med kortspel och dryckesslag. Ungdomarna, som var ute på gårdsplanen, roade sig över kosackerna, som då rusade ut på gården för att jaga bort pojkarna. Härvid mötte de dock motstånd. Bland annat slog en yngling, Per-Ohls Petter, en kosack med en bit takved så hårt att denne föll sanslös till marken. Rädda för följderna tog ynglingarna till harpasset. En av dem, Britas Anders, stannade först flera kilometer utanför byn och gömde sig för större säkerhets skull i en ängslada. [- – -] Striden slutade med att Per-Ohls Petter gav kosackerna ett får i förlikning, ty ingendera parten ville dra saken till ”översten”, som majoren Kiseleff kallades, kännedom.”

Vem den i citatet nämnde ”Britas Anders” var är oklart. En tvåårig son med namnet Anders hade vid tidpunkten för slagsmålet i stället Brita Lövdahls dotter Anna-Maja, så måhända har här ett minnesfel insmugit sig. Hur det är med den saken låter vi nu Mona Britwin fortsätta sin berättelse med så många initierade uppgifter om Brita från Täfteå och hennes familj på Björkö:

“När ryska armén i mars 1809 skulle bege sig över Kvarken till Holmöjen och Umeå, sa kosackmajoren Kiseleff till Brita – Erik Lövdahl var nu död, så ryssen fick bo hos henne jämte hennes åldriga far Nils – att hon skulle gömma undan sina båda hästar, för annars skulle de nog bli uttagna för ryssarnas expedition till Sverige. Så hon sände sina hästar för två skrindor hö, for med dem ut till Kåtöjen, som vara en holme i sydöst. När armén väl farit västerut över isen tog hon hem hästarna igen.

Sedan blev det så att när Barclay de Tolly och hans trupper återkom från Sverige, hade de massor med säd med sig – för man lät sig nu transporteras i slädar efter ”lånade” svenska hästar. Och det var i rian hos Lövdahs som ryssarna förvarade säden, och rian stod halvfull med svensk säd när ryssarna äntligen for härifrån.

Brita och hennes framlidne Erik Lövdahls hemmansdel övertogs sedan av deras måg Johan, som genomgående kom att kallas vid hemmansnamnet Brink. Makarna Lövdahls dotter Anna-Maja (f. 1790) var nämligen gift med bondsonen Johan Andersson Sand.[19]

Anna-Maja var på sitt 17:e år när hon fick sonen Anders Johan (”Ant”, f. 1807). Denne hamnade sedan genom giftermål till gården Bliktas och blev omsider omtalad som ”Blekt Ant”.

Anna-Maja och Johan (dock vanligen ”Hannes”) fick ytterligare sex barn, av vilka sonen Karl Gustaf (1823–66) kom att ta över hemgården. Nu återtog han sin morfars familjenamn Lövdahl och blev av det känd som ”Löövdasj Kal”.[20] År 1832 blev Brinks hemmansnummer och Gästgivars ensamt gästgiveri i Björköby och de övriga byamännen endast bisittare. Under denna tid var det Anna-Majas äldste son, ”Ant”, som bestod gästgiveriet och modern Brita hjälpte till i kosthållet.

Karls son var Carl Gustaf Johansson Lövdahl (1855–1943) men kallades vanligtvis för ”Riback Karl”, eller på bygdens mål ”Ribatjen”, efter familjens stuga byggd 1849 på platsen för gårdens gamla ria. I kapitlet om Björkö i boken Den österbottniska byn (Ohls 1947 s. 386 ff.) skriver Anders Ohls om bonden och fiskaren Carl G. Lövdahl, alias ”Riback Karl”, nämligen att han var ”en kärngubbe och nyodlare av den gamla stammen, som lagt nära två kilometer stengärdesgård kring sina åkrar. Samtidigt var han en ivrig och våghalsig fiskare, som mer än en gång känt Kvarkens vågor slå samman över sitt huvud”. Och att ”Under svåra isvintrar var han stigfinnare och lots på Kvarkens ojämna isvidder.”[21]

Brita Lövdahls dotters sonson, Carl Gustaf Johansson Brink-Lövdahl (1855–1943), alias ”Ribatjen” eller ”Riback Karl”, Björköby, sittande på trappan till Soldatens stuga. Foto Sverre Boucht.

Och vidare, att ”Stamfadern för den Lövdahlska släkten drev i svår storm på kölen av en kantrad båt över till Björkö från Tavastskär i Västerbotten i slutet av 1700-talet” [dvs. här utgångspunkten för den artikel du just nu läser].

Mellan Lövdahls gård och Gästgivars byggdes under 1800-talet också en större gård. I den växte Britas och Eriks barnbarn upp. Den gården, senare kallad ”Lövdals Erkos” (efter sonsonen Erik, född 1810), flyttades med tiden utåt byn och blev bostället ”Söderas”.

Nils Kroks ”unga dotter” Brita Lövdahl blev alltså med tiden en välbeställd bondvärdinna i byn. Enligt vad som berättats är det också hennes och maken Eriks återuppbyggda stuga efter branden 1791 som i början på 1930-talet fick bli lämplig lokal att hysa samlingarna för Björkös hembygdsmuseum.[22]”

Mona Britwin sammanfattar här vilka som blev husbönder på gården Brink efter Erik Lövdahl (1755–1804) och hans hustru Brita Nilsdotter, född i Täfteå 1753 och död i Björköby 1835:

“Brita ”skrev bort” hemmanet fem år före sin död till dottern Anna-Maja och hennes make Johan (”Hannes”). Så man kan ju tro att Brita, då 77 år gammal, var en ganska så rådig och beslutsam husmor och som kunnat försörja sig så länge efter makens död drygt 25 år tidigare. År 1850 överförde dottern Anna-Maja i sin tur hemmanet på yngste sonen ”Lövdahls Karl” (f. 1823), förstås mot att hon fick bo kvar med viss ”sytning”, underhåll. Tidigare samma år hade nämligen hennes make Johan avlidit och själv dog hon 1871, 80 år gammal.”

Det finns ett ortnamn som minner om Erik Lövdahls liv i vardagslag, och det är fiskeplatsen Lövdahls bredgrund, vilket härstammar från tiden kring sekelskiftet 1800, eller 12–13 år efter Britas och Erik Lövdahls flytt från Maxmo till Björkö. Efter ett lyckat fiskafänge tillsammans med sin dåmera 10-åriga dotter Anna-Maja fick han av några fiskare i hamnen frågan var han fått så mycket strömming. Då han ännu inte skaffat sig så god lokalkännedom svarade han ”på Breidgrånn”, ett namn som dock avsåg en fiskeplats i närheten men längre ut på fjärden. Men då ingen annan tidigare lagt sina strömmingsnät där Erik fiskat den här dagen, kom hans fiskeplats i fortsättning i stället att få heta ”Löövdasj Breidgrånn”, dvs. Lövdahls bredgrund.

Erik Lövdahl var tydligen en hjälpsam man. Då han en sommar fiskat och saltat sina strömmingskar fulla, lånade han ut sina skötar till en annan person, så att också han fick samma möjligheter som Erik att göra goda fångster.[23]

 

Nils Krok och Marta flyttar till Björköby

År 1794 sålde den tidigare soldaten Nils Larsson Krok sitt torp i Maxmo för att med sin hustru Marta bosätta sig hos dottern Brita och hennes familj i Björköby. Men här avlider Marta redan första vintern, eller den 25 januari 1795, i dödboken noteras som ”fiskarhustrun Märtha Henrics dotter Krook” och med levnadstiden 74 år och 8 månader. Av denna notering framgår samtidigt hennes födelseår som 1720.

För Nils Krok innebar livet hos dottern en rad nya arbetsuppgifter, både i sysslorna hemma på gården och i fisket. För det senare timrade han upp en ”strandbod” (sjöbod) i den så kallade Skutviken nordväst om byn. (Platsen utgör idag ett mindre kärr bara inne på Björkölandet.) Nils Kroks sjöbod, eller delar av den, blev sedan nedtagen och återuppsatt i fiskeläget Bodback ett stycke längre ut mot havet, av hans dotterson Karl (f. 1823) och dennes son ”Riback Karl”. Under namnet Riback bod förvaltas samma sjöbod idag av byns fornminnesförening.[24]

Nils Krok avled den 17 augusti 1809, drygt 82 år gammal. Av det framgår dels att han kom att bo i Björköby i 15 år, dels att han fortfarande levde då kosackmajoren Kiseleffs var inkvarterad på dottern Britas gård, vilket för övrigt redan nämnts av Anders Ohls berättelse (1929).

Gamla hembygdsmuseet i Björkö kallas nu Soldatens stuga. Nils Krok och hustru Marta Henriksdotter bodde här sina sista år med sin dotter Britas familj. Foto Mona Britwin.
Nils Kroks kammare hos dottern Brita i Björkö. Foto Mona Britwin.

Kort om vad som hände Britas syster Catharina
Britas två och ett halvt år äldre syster Catharina Nilsdotter Krok (f. 2.10 1750) medföljde ju också till Finland, där hon sedan redan som 18-åring (1768) gifte sig med en Anders Ersson Stenkull (f. 1748) från byn Kerklax i Maxmo, varefter makarna välsignades med många barn. Efter Anders död gifte hon om sig med soldaten Mats Matsson Friberg, varefter de år 1790 flyttade sig till Petsmo i Kvevlax där han fått tjänst som korpral. Efter Catharina och hennes första man finns idag en stor släktgren, många med efternamnet Stenkull.

Nils Kroks tråg i Soldatens stuga – gamla hembygdsmuseet i Björkö där han bodde. Torpet är från 1792. Foto Mona Britwin.
Nils Kroks tråg i närbild. Foto Mona Britwin.

Erik och Brita Lövdahls sista dagar

Erik Matsson Lövdahl på bondgården Lövdahls i Björköby, en gång omtalad som ”den unge fiskaren Erik Lövdahl” (Ohls 1929), avled utan åldersuppgift redan 1804, cirka 49-årig. Hans död inträffade därmed fem år före det ryska intrånget krigsvintern 1808/09.

Drygt 30 år senare, mera bestämt den 22 februari 1835, avled hustrun Brita, och i samma tradition en gång omtalad som ”Nils Kroks unga dotter”. I församlingens dödbok meddelas om Anna Brita Nilsdotter Brink att hennes levnad kom att vara i 81 år, 10 månader och 12 dagar, och att hon en längre tid vistats som ”sytningsänka” hos dottern Anna-Maja och hennes familj, vilken nu övertagit Lövdahls. Nu hade också 68 år gått sedan soldaten Nils Krok och hans dotter anlände över Kvarken till Österbotten.

Huruvida färden i själva verket skedde på kölen till deras kantrade båt måste jag likväl vara osagt.

 

Källor och litteratur

Arkiv

Folkrörelsearkivet i Umeå: a) Oscar Fr. Sjöstedts dagbok 1887–1895; b) Gästbok från Holmögadd.

Forskningsarkivet vid Umeå universitet (UmFA): Rullor från Västerbottens regemente (på mikrokort).

Krigsarkivet (KrA), Stockholm: Generalmönsterrullor, Umeå kompani, Västerbottens regemente.

Kungliga biblioteket (KB), Stockholm: General charta til Sveriges Sjö-Atlas andra delen […], Johan Nordenankar 1795.

Lantmäteristyrelsens arkiv (LMS), Gävle: A.M. Strinnholms avvittringskarta från Täfteå by, Umeå socken, daterad 1783.

Författarens arkiv, Umeå (ÅSa): Uppteckningar m.m. gjorda för denna artikel.

 

Muntliga släkt- och folkminnesuppgifter

Mona Britwin (f. 1965) och Marita Westergård (1934–1983), Björköby.

Ulf Lundström (f. 1960), Skellefteå.

Bernt Johansson (f. 1937), Täfteå.

Hans Wikström (f. 1934), Örnsköldsvik/Holmön.

 

Internet

www. http://aforum.genealogi.se/discus/messages/44/33118.html?1182810201 [sökord: Nils Larsson Krok Klabböle] (Rune Forsgren, Kenneth Mossberg).

 

Litteratur

Andersson, Lennart, [1989] 1996: Umeåbygdens soldater 1695−1895. Umeå.

Björkman, Anton, 1996: Allmogemöbler i Björkö. I: Svenolof Karlsson (red.), I förbund med havet. Björkö – en värld i Kvarken.Vasa. S. 216–224.

Dahlström, Karin (red.), 2009: Arvet havet oss skänkte. Björkö – en värld i Kvarken 2. Utgiven av Björkö hembygdsforskare. Vasa.

Eckeryd, Robert, 2014: Spannmål mot fisk. Byteshandel över Kvarken under 1700-talet och början av 1800-talet. I: Oknytt. Medlemsblad för Johan Nordlanders-sällskapet 2014: 3–4, s. 29–52.

Fahlgren, Karl (red.), 1973: Blad ur Sävar sockens historia. Umeå.

Haldin, Ingeborg, 1996: En forskargärning. Marita Westergård im memoriam. I: Svenolof Karlsson, (red.), I förbund med havet. Björkö – en värld i Kvarken. Vasa. S. 242–243.

Karlsson, Svenolof, 1996: Tåget över Kvarken. I: Svenolof Karlsson (red.), I förbund med havet. Björkö – en värld i Kvarken.Vasa. S. 50–59.

Lundström, Ulf (red.), 2001: Skellefteå socken 1650–1790. Umeå. (Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr. 24.)

Lundell, Svante, 1963: En sägen med verklighetsbakgrund, berättad av Anders

Nystrand, Jarl, 2009: Nätbindning blir industri. I: Karin Dahlström (red.), Arvet havet oss skänkte. Björkö – en värld i Kvarken 2. Vasa. S. 92–104.

Ohls i Björköby. I: Karl Fahlgren (red.), Bygdeå sockens historia. Umeå. S. 323–325.

Ohls, Anders, 1929: Huru släkten Lövdahl kom till Björkö. I: A. Ohls & K. V. Åkerblom (red.), Björkö. Några livsbilder från yttersta skären. Övertryck ur W[asa]-P[osten]. Wasa. S. 30–39.

Ohls, Anders, 1947: Björkö. I: Helmer Smeds m.fl. (red.), Den österbottniska byn. En samling minnesbilder. Helsingfors. (Hembygdsföreningen Svenska österbottningar i Helsingfors.) S. 386–394.

Rehn, Siv, 2007: Gumboda hed. Den indelte soldaten, verksamheten och bygden. Stockholm.

Sandström, Åke, 2015: Vem var soldaten Nils Krok i Täfteå? I: Släkten. Medlemstidning för Södra Västerbottens Släktforskare 2015: 1, s. 11.

Sandström, Åke & Hans Wikström, 2015: Snabb, Gris och Lejon. Indelta soldater på Holmön 1695–1901. Umeå. (Skrifter utg. vid Holmöns båtmuseum 5.)

Sjöström, Carin, 2001: Täfte-Häfte. 2:a uppl. Täfteå. (Stencil, 91 s.)

 

Ett varmt tack till Mona Britwin, Björköby, för illustrationer och muntligt sägenmaterial som rör Nils Kroks och hans dotter Britas möte med Österbotten.

 

Noter

[1] Om Anders Ohls (Back Ant, 1873–1961), industriman och hembygdsvän, se Nystrand 2009 s. 92 ff. – En förenklad version av sägnen återges hos Lundell 1963.

[2] Området ytterst på Täfteålandet har starkt förändrats av landhöjningen sedan Nils Kroks dagar. Det kan numera även heta Tavastögern, Tavasten o.d. Senare (1947) kallar Anders Ohls platsen felaktigt Tavastskär. Måhända hör ortnamnen samman med folknamnet tavastlänning om inbyggarna i Tavastland, Finland.

[3] Ön Pudemo (ca 8 km lång), och där invid lilla holmen Tejlot i Östra Gloppet (en fjärd), tillhör Maxmo socken, från 2011 sammanförd med Vörå storkommun.

[4] Herrgården i Tottesund, Maxmo, har anor från 1600-talet då greve Claes Tott anlade ett säteri här. Idag utgör herrgården bl.a. kommunalkontor.

[5] Det var snarare kosackmajoren Feodor Kiseleff (f. 1772) som vintern 1809 lät inrätta sitt högkvarter på Lövdahls; jfr Karlsson 1996 s. 50 f. Ryske översten Barclay de Tolly tog i stället in hos Nathanael Doktar på gården Nämdes (muntligen Mona Britwin).

[6] Många av dessa stenverk åtgick på 1950-talet som fyllnadsmassor i vägbanken mellan Björkö och Replot invigd 1954.

[7] Lundell (1963 s. 323) påstår att ”soldaten Nils Krok [var] från Bygdeå”, väl en strävan att knyta honom till den egna socknens historia.

[8] Jfr http://aforum.genealogi.se/discus/messages/44/33118.html?1182810201. Även SiU s. 200 anger födelseåret 1724, databasen Kråken däremot tiden 17.3.1727.

[9] Soldaten 129 Nils Krok kan också en tid (jämte andra inhysingar i Täfteå) ha varit bosatt ”Öst om Strand”, dvs. strax norr om åns utlopp i Täftefjärden, som antyds av A.M. Strinnholms karta från 1783 (i LMS).

[10] A. M. Strinnholm 1783 i LMS; jfr Sjöström 2001 s. 55.

[11] Rehn (2007 s. 121) framhåller att soldater i Täfteå m.fl. kustbyar norr om Umeå också idkade ”sälfiske”, dvs. sälfångst.

[12] Roten 128 Limming blev 1838 ändrad till 128 Burman. En variant av anförd ramsa återfinns hos Sjöström 2001 s. 53.

[13] Hennes far Hindrik Hindersson (på andra håll Hindriksson) blev ”lösgiven” från roten 1724. Familjen bodde i Ostvik 1725–26 (Lundström 2001 s. 942). Modern Marie vistades enligt kommunionslängden för Skellefteå lfs DII:1 (1730–1750) som änka hos bonden Daniel Nilsson på hemmanet Stämningsgården 5, och hennes patronymikon Bengtsdotter visar att hon bör ha inflyttat från Österbotten (i brev från Ulf Lundström till förf. den 20.10.2015).

[14] Borgarens sonson, brukspatron Mårten Grahn d.y. (1770–1829), var gift (1801) med Helena Elisabeth Mellin som genom en donation till Holmöns kapellförsamling 1803 fick ge namn åt Holmöns kyrka ”Helena Elisabeth”, från 1958 museikyrka på Gammlia, Umeå.

[15] Faddrar vid Britas dop i april 1753 var bonden Lars Persson och hans hustru Anna Eriksdotter från Täfteå samt bonden Anders Johansson och pigan Kirstin Andersdotter från Lövånger (Sandström 2014 s. 11).

[16] Se även Rune Forsgren a.st.

[17] 1788 får Brita och ”bonden Erik Mattsson Lövdahl” dock ett första barn, men det avlider i späd ålder (födelsebok 1788).

[18] Hembygds- och släktforskaren Marita Westergård, född Brink (1934–1992), växte upp på Brink hemman i Björköby där hennes förfäder varit bosatta sedan åtminstone 1579. Hennes forskargärning belyser Haldin 1996 s. 242 f.

[19] Senare omtalad Johan Andersson Brink (1787–1850), inom byn oftare ”Sand Hannes”, ”Brink Hannes” o.d.

[20] Sonen Jonas Jonasson Lövdahl (1837–1905) blev från 1870 möbelsnickare och målare. Han framhålls särskilt i Björkman 1996 s. 217 f.

[21] Karl Lövdahls roll som ”stigfinnare och lots” på vintervägen till Västerbotten intygas av hans namnteckning i gästbok från Holmgadds fyrplats men också av att han nämns i fyrmästaren Oscar Fr. Sjöstedts dagbok (båda nu i Folkrörelsearkivet, Umeå) och i båda fallen från våren 1893. Jfr även Fahlgren 1973 s. 104.

[22] Då ny gård byggdes 1849 blev denna kallad Riback, varvid den gamla stugan ”Löövdasj” kom att stå tom från ca 1900. År 1933 förvärvades den av den några år tidigare bildade Björkö fornminnesförening (Ohls 1929).

[23] Uppgifterna om Erik Lövdahls fiske ca 1800 har Mona Britwin hämtat från Ellen Gustafssons (f. 1898) uppteckningar om livet i Björköby förr i tiden. Hon hade fått uppgifterna direkt av ”Ribatjen”, dvs. Riback Karl (f. 1855), som alltså var Erik och Brita Lövdahls dottersonson.

[24] Dahlström (ed.) 2009 p. 259.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.