Helga Hansander, hemsyster

Download PDF
image_print

På Ersmarksgatan 10 i Umeå bodde under många år hemsystern Helga Hansander. Det var den första bostaden i hennes nya hemstad och även om hon skulle byta adress några gånger framöver kom hon att tillbringa resten av sitt liv i Umeå. Men hur hamnade hon i Umeå? Hur såg hennes livsväg ut från barndomens bondgård i Singsjön i Jämtland till rummet hos Anna och Alma Forsman på Haga i Umeå?

Helga Hansander föddes den 24 oktober 1901 i Singsjön, nära Brunflo i Jämtland. Föräldrarna Emma och Lars Petter Hansander hade röjt mark för att kunna bygga en bostad och få odlingsbar mark. Emma och Lars-Petter fick sex barn med Helga som den förstfödda och sedan en rad med bröder och sist en syster 1914.

Helga Hansander till vänster tillsammans med syskon och föräldrar på hemgården i Singsjön.

Helga och hennes syskon gick i folkskolan i Singsjön där undervisningen bedrevs, som i så många byaskolor bara varannan termin. Helga kom därför att gå endast sex terminer i skolan under lika många år. Därefter hjälpte hon till hemma på gården under första världskrigets tid. Föräldrahemmet hade karaktär av gästgivargård där åtminstone två rum hyrdes ut. Lakan skulle tvättas, rummen städas och frukost tillredas, så nog fanns det att göra för Helga. 1918 insjuknade Helga, som så många andra, i spanska sjukan, en sjukdom som drabbade henne hårt och som det tog lång tid att återhämta sig ifrån.

Efter några år, kring 1921, sökte sig Helga Hansander till Birka folkhögskola utanför Östersund där hon studerade under två års tid. Skolan hade startat 1901 och successivt utvidgats med bland annat lanthushållsskola. På skolan hade två textillärare skapat den så kallade Birkadräkten, en typ av hembygdsdräkt som Helga Hansander sydde och som hon bar vid högtidliga tillfällen livet igenom.

Helga Hansander iförd Birkadräkten i hemmet på Ersmarksgatan i Umeå.

Efter åren på folkhögskolan funderade Helga Hansander mycket över vad som skulle bli av henne.  Hon hade tankar på att bli diakonissa men hon såg sig själv som alltför ekumeniskt lagd för att arbeta enkom inom Svenska kyrkan. Av en slump kom hon att läsa i en katalog från Åhlén & Holm, där många utbildningar var presenterade, om Hemsysterskolan i Uppsala. Det föreföll som om skolans kristna värdegrund stämde väl överens med hennes egen så hon sökte och kom in.

Skolan hade initierats av teologen, senare biskopen, Manfred Björkquist, som även grundade Sigtunastiftelsen 1917. Han hade 1915 kallat till ett möte för att diskutera idén till en ny skola för så kallade tjänarinnor. Dryga dussinet var inbjudna, varav sju kvinnor, filantropiskt intresserade, de flesta konservativa, till och med mot kvinnans rösträtt med motiveringen att kvinnans djupaste intresse inte var samhällslivet utan att få ”ett eget hem att ägna sig åt”.[1] Året efter startade en utbildning av tjänarinnor, som tänktes arbeta främst i de bättre bemedlades hem. Men redan 1919 tog idén om en annan inriktning på utbildningen form och i oktober 1920 vigdes, ungefär som diakonissorna vigdes, den första hemsystern.

Hemsystrar iförda sina dräkter framför skolan i Uppsala.

Hemsystern tänktes bistå i de hem som inte hade råd att anställa en tjänarinna eller hembiträde men där hjälp behövdes. Hemsysterskolan var, liksom diakoniskolorna och Sophiahemmet, att betrakta som ett så kallat moderhus. Det innebar att hemsystrarna var en del av moderhuset även efter slutförda studier och att moderhuset hade det övergripande ansvaret för dem. Det var föreståndarinnan för Hemsysterskolan som förhandlade med institutioner och organisationer som ville anställa en hemsyster. Det var föreståndarinnan som utsåg lämpliga hemsystrar för de olika uppdragen runt om i landet. Hemsystrarna valde således inte själva sina arbetsplatser. Det var också Hemsysterskolan som å hemsysterns vägnar ställde krav på lön, på fritt boende och vissa andra naturaförmåner samt garanterade att hemsystrarna fick en månads semester och medlemskap i en sjuk- och begravningskassa och avsättning för pension.

Kontrakt mellan Hemsysterskolan och Husmodersföreningen i Umeå gällande Helga Hansanders anställning.

Det var krav som knappast särskilt många yrkesgrupper kunde hävda vid denna tid. Till exempel kom semesterlagen först 1938 och då handlade det inledningsvis endast om två veckor ledigt.

Vilken utbildning erbjöds Helga Hansander? Utbildningen var både teoretisk och praktisk och innehöll sjukvård, barnavård, hälsolära och hushållslära. Eleverna fick även öva sig i praktiska färdigheter som att tvätta och laga mat. Efter utbildningen på skolan vidtog ett halvt års praktik. De kvinnor som bedömdes lämpliga – och då prövades både de teoretiska och praktiska färdigheterna liksom karaktärsdaningen – vigdes så till hemsystrar. De fick vid tillfället Hemsysterskolans brosch och yrkesdräkt med tillhörande huvudbonad som därefter skulle bäras ute i arbetslivet.

Helga Hansander i hemsysterns dräkt och med den särskilda broschen i halslinningen.

Den 1 april 1931 hade Helga Hansander börjat sina studier och avslutade dem 1 april 1932. Därefter gjorde hon, enligt intyget hon fick, praktik till sista september 1932.

Helga Hansanders betyg från Hemsysterskolan i Uppsala.

När hon skulle göra sin praktik ville hon arbeta med diakonissorna men hon fick inget gehör för detta önskemål hos föreståndarinnan som placerade henne på ett slitsamt barnhem. Helga Hansander härdade ut och vigdes till hemsyster varefter hon av föreståndarinnan placerades i Umeå. Helga Hansander ville själv inte alls till Umeå utan hade gärna stannat i Mälardalen. Men som sagt, till Umeå skulle hon fara.

En regnig sista september möttes så Helga Hansander på stationen i Umeå av Alma Forsman, Husmodersföreningens kassör. Helga Hansander tyckte att hon såg sträng ut. Vägen hem till Forsmans hem, där Helga Hansander skulle få bo, var inte lång. På Ersmarksgatan 10 stod ett rött trähus i två våningar med en lummig trädgård runt omkring, häggarnas paradis kallad. Alma Forsman bodde där tillsammans med sin syster Anna och genast kände Helga att hon skulle trivas. Hennes rum låg en trappa upp, var ljust med vitmålade möbler, fina trasmattor och en vas med en Kung Gustavs öga som med sitt blåa skimmer tycktes sprida ett milt ljus i rummet. Helga Hansander kom att bo hos Marta och Maria, som hon skämtsamt kallade systrarna, i 14 år.

Husmodersföreningen i Umeå, liksom på många andra orter, fungerade som arbetsgivare för hemsystrar. Husmodersföreningen i Umeå hade bildats 1923 och redan efter något år diskuterades möjligheten att anställa en hemsyster vilket skedde 1927.  Den då anställda hemsystern Märta Andersson stannade kvar till 1931 varefter hon vidareutbildade sig till barnmorska i Göteborg. Husmodersföreningen hade uppskattat det arbete som Märta Andersson utfört och trots ekonomiska svårigheter beslöts att anställa en ny hemsyster. Husmodersföreningen vände sig därför ånyo till Hemsysterskolan i Uppsala och 1932 i september anlände som sagt Helga Hansander till Umeå.

Tidningsklipp, där även en bild på Helga Hansander finns med, som berättar om det engagemang som fanns för hemsysterns arbete.

Omgående började den då drygt 30-åriga Helga Hansander med det omsorgsarbete som hon skulle ägna sig åt resten av sitt liv. Hur ska detta arbete kunna beskrivas? Först och främst innebar det många möten med människor i svåra livssituationer och det var ett arbete som aldrig tycktes ta slut. Helga Hansander arbetade för jämnan. Visserligen hade hon en månads semester på somrarna men arbetsdagarna och arbetsveckorna var långa och även om nattvak inte ingick i arbetsuppgifterna kunde kvällarna bli sena, mycket sena. Hon fick sina arbetsuppgifter av främst Elsa Gafvelin som var den i Husmodersföreningens styrelse som hade i uppgift att leda och fördela hemsysterns arbete. Hembesöken gjordes runt om i Umeå och även i omgivande municipalsamhällen som Västerhiske och Backen. Hon gjorde hembesök utåt Gimonäs och när hon skulle åt Holmsundshållet kunde hon ta tåget som hade hållplatser vid Fridhem, lasarettet och Sofiehem. Vid Gimonäs fanns då till och med ett riktigt stationshus. När det var barmark cyklade hon till sina hembesök och på vintrarna åkte hon spark. Det var inte bara en familj per dag hon besökte utan det kunde vara flera. Dagbok fördes över orsakerna till besöken och hur länge hon arbetade på respektive ställe.

Helga Hansander förde även en mera privat dagbok där man kan ta del av hennes starka engagemang för de drabbade familjerna. De berättelser som hon valt att skriva ner handlar inte sällan om barnafödande kvinnor. Det fanns ingen BB-avdelning i Umeå förrän 1938 men två kompetenta barnmorskor, fru Arinell och fröken Norgren, var anställda av staden. Och så fanns Helga där för barnen. Hon berättar om kvinnan som nedkom med en liten flicka och allt tycktes vara frid och fröjd men något hade gått fel, barnmorskan lyckades få dit en ambulans och kvinnan och den lilla kördes i ilfart till lasarettet. När de större barnen kom hem var det inte så lätt för Helga Hansander att förklara varför mamman och lillasystern var på sjukhuset. Men, skriver Helga, när hon väl fått barnen i säng kom ett stort lugn över henne och hon kände sig viss om att kvinnan hade klarat krisen. Och mycket riktigt, fadern och barnmorskan kom hem och berättade att kvinnan var utom fara. ”Och vem vet om inte kaffepannan kom på fastän det var kväll.” En annan av många gripande episoder handlade om hur hon en iskall vinterdag strax före jul blev kallad till ett torftigt hem på Grisbacka. Modern var höggravid och lungsjuk och var i akut behov av vård. Helga Hansander satte henne på sparken och for med den sjuka kvinnan till lasarettet varefter hon återvände till barnen för att se till att de fick mat. Och i den samvaro som utvecklades mellan henne och barnen under dagarna som följde fanns en stor ömhet och medkänsla. Inför julen fick hon pengar av en filantropiskt sinnad dam för att kunna köpa julklappar till barnen. Den äldsta brodern, som varit hennes särskilda bundsförvant i städandet, tvättandet och matlagningen, köpte hon själv en jultidning till. Mamman tillfrisknade och återvände men var fortsatt sjuklig varför Helga Hansander återvände till familjen många gånger.

Helga Hansander, som var djupt troende, hade bland sina nära vänner de likaledes troende väninnorna Maja Beskow och Julia Byström. När Julia Byström låg på sitt yttersta lyckades Helga Hansander få ledigt från sitt arbete för att sitta vid sin döende väninnas sida. Och där stannade hon de dagar Julia Byström hade kvar att leva. ”Stilla, trygg och omärkligt hade hon fått lämna sin gamla trötta stofthydda för att träda in genom evighetens port.” Så beskriver Helga Hansander hennes död.

1944 ändrades arbetssituationen för Helga Hansander på grund av att staten beslutat satsa på så kallad social hemhjälp som skulle administreras av kommunerna. Helga Hansander fick i och med denna reform kommunen som arbetsgivare. Arbetet var sig dock likt. Trots lungproblem sedan ungdomen och en hårt sliten kropp arbetade Hansander på fältet tills hon var 57 år gammal. Då började hon arbeta med administrativa uppgifter på den sociala byrån – som då låg i det hus som kallas Smörasken – i ytterligare sju år. Hennes uppgift fortsatte att vara inriktad på familjers behov, men nu administrerade hon hjälpen istället för att vara den som utförde den. I december 1964 fick Helga Hansander en guldklocka som tack för träget arbete. Klockan var pytteliten och någon tid kunde endast svårligen avläsas. Helga monterade den därför som en utsmyckning på en guldlänk.

När Helga pensionerade sig tog inte arbetsuppgifterna slut. Redan under tiden som hon arbetade blev hon av och till inbjuden till husmodersföreningen för att tala om sitt arbete och under senare tid var det en rad föreningar, särskilt kvinnoföreningar som ville höra henne berätta. Efter pensioneringen fick även studenter höra om hennes erfarenheter av socialt arbete.

Helga Hansander som Umeborna mötte henne.

Helga Hansander var en begåvad berättare vilket under hela hennes liv tagit sig uttryck i olika berättelser, många bara berättade i kretsen av familjen, men flera publicerades i olika tidskrifter, inte minst de berättelser som rörde hembygden. Hennes första utgivna publikation, Ur folkets liv, kom 1928 skriven under pseudonymen Åslög och hennes sista utkom 1974, De som röjde och plöjde. Den handlar helt enkelt om hennes hembygd och de som röjde och plöjde var förstås föräldrarna och människorna i granngårdarna.

Helga Hansander hade redan från unga år sin religiösa hemvist i EFS och i Umeå kom hon att delta i arbetet inom kyrkan och att sitta med i EFS styrelse. Till sin stora glädje fick hon möjlighet att delta i en resa till Israel, ett resmål hon längtat till och drömt om att få besöka.

Helga Hansanders liv kom att präglas av hennes engagemang för dem som hon fick möjlighet att bistå. Hennes liv blev rikt på alla sorters vänner kanske för att hon ägde förmågan att se till det bästa inom människan.

Helga Hansander gick i pension 64 år gammal. Då bodde hon på Nygatan 40b men flyttade i mitten av 1980-talet till en ny lägenhet på fjärde våningen med adress Prinsgatan 42. Det skulle bli hennes sista bostad. Den 1 november 1988, just fyllda 87 år, dog Helga Hansander på sjukhuset i sviterna efter en stroke. Efter döden återvände hon till hemtrakten där hon ligger begravd på Brunflo kyrkogård.

Helga Hansanders barndomshem.

Referenser

Hansander, Olle, Privat arkiv efter Helga Hansander

Folkrörelsearkivet: Husmodersföreningens arkiv, Röda Korsets arkiv, Frälsningsarméns arkiv

Umeå stadsarkiv: Umeå stad, Hemhjälpsnämnden

SOU 1943:15 Kommunerna som huvudmän för den statsunderstödda hemhjälpsverksamheten.

Wallin, Kerstin, Som en syster till hemmet, Uppsala 2012

Carlsson,Karin, Den tillfälliga husmodern, Sthlm 2015

 

Noter

[1] Wallin, Kerstin E, Som en syster till hemmet (Uppsala, 2012) s 20.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.