Även i en liten by i Västerbottens inland kan en världsresenär komma till världen. Olga-Lisa Danielsson föddes 1921 i byn Norrfors norr om Fredrika där hon växte upp med fem syskon, fyra äldre och en lillebror.
Vi ska följa hennes utbildningsväg och i någon mån hennes livsväg som kom att sträcka sig runt hela jorden. Det var hennes yrke som placerade henne i världen och det var Nordmaling kom att bli den fasta punkten. Hur hamnade hon där?
Låt oss först blicka tillbaka på Olga-Lisas skolgång. Från början var det lite si och så med den saken. I Norrfors, liksom i många av inlandets småbyar, gick barnen – och bland dem Olga-Lisa – i skolan bara varannan termin under de sex åren i folkskolan. Det var lärarbrist och lärarinnan som undervisade Olga-Lisa hade därför ansvar varannan termin för skolan i Norrfors och varannan termin för skolan i Baksjöliden. Efter en termin på fortsättningsskolan i Fredrika och ett antal år som hjälpreda i hemmet fick Olga-Lisa ett stipendium som delades ut av Gustav Rosén, Västerbottens dåvarande landshövding. Stipendiet tog henne till Strömsörs hushållsskola, belägen nära Nordmaling.
Där gick hon under tre månader 1939. När hon väl återkommit till hemmet fick hon tjänst som piga hos en baggbölande, förmögen änkeman med sex halvvuxna barn som skulle passas upp, en butik som skulle städas och ett mindre jordbruk med kor som skulle mjölkas morgon och kväll. Hon var där i två år, tjänade en krona om dagen och var ledig en halv dag, en annandag jul. Men trots en orimlig arbetsbörda lyssnade hon på sin tre år äldre bror Nils som uppmuntrade sin syster att, liksom han själv, fortsätta med studier. Så under tiden hon arbetade som piga började hon studera på korrespondensinstitutet Hermods, grundat 1898. Kunskapstörsten var dock därmed inte tillfredsställd utan hon sökte sig vidare, nu till Solviks folkhögskola utanför Skellefteå.
Skolan, som drevs av EFS, saknade emellertid examensrättigheter varför lärare och rektor valde ut de elever som hade förutsättningar att klara realexamen. Bland de utvalda fanns Olga-Lisa och hon, tillsammans med ett antal kamrater, skickades till Piteå där de tenterade för ditresta censorer. På så sätt avlade Olga-Lisa realexamen.
Olga-Lisa Danielsson var som framgått ihärdig i sitt sökande efter kunskap trots hårt arbete och sjukdom. Som 16-åring smittades hon av polio, kanske på grund av att hon tog hand om sin bror Nils kläder när han kom tillbaka från skogsarbete där han delat koja med en poliosjuk. Under studietiden i Umeå blev Olga-Lisa jättesjuk i vad som mycket senare visade sig ha varit tuberkulos. Som tur var läkte den angripna lungan ut men konstigt nog var det ingen ansvarig på utbildningen som tog hennes sjukdom på allvar och inte heller tilläts hon vara sjukledig.
Olga-Lisa Danielsson utbildade sig till sjuksköterska i Umeå. För att kunna börja på sjuksköterskeskolan måste hon först ansöka om att bli provelev och det var inte det lättaste. Men Olga-Lisa lyckades få plats på kirurgen i Umeå. Där gällde det att sköta sig och få goda vitsord annars kom man inte in på själva utbildningen. Hon hade fina betyg från folkhögskolan och skötte sig, kanske inte oväntat, väl som provelev. Efter provelevmånaderna arbetade hon som biträde ett halvår på operation i Härnösand. När hon så kom in på sjuksköterskeutbildningen hösten 1944, 23 år gammal, placerades hon redan som förstaårselev, vilket var ovanligt, på operation.
Olga-Lisa har många minnen från sin första tid på operation. Bland de värsta upplevelserna fanns lobotomierna som kirurgen Evert Schildt utförde med stor entusiasm. Patienter från Umedalens sjukhus lobotomerades på lasarettet. Umedalens mentalsjukhus tillsammans med Sidsjön utanför Sundsvall lät utföra de flesta lobotomierna i landet, 30 procent av landets samtliga ingrepp. Olga-Lisa fick assistera vid de obehagliga operationerna och hon minns särskilt en ung försynt pojke som blivit dömd att lobotomeras. Han var så orolig och hon försökte trösta honom. Pojken hade skäl till oro, han dog under operationen. Andra obehagliga minnen handlar om hur tuberkulos-sjuka fick revben borttagna för att den angripna lungan skulle kapslas in. Ingreppet medförde mycket smärta och ett stort lidande för dessa patienter.
Under sin elevtid då Olga-Lisa arbetade på kirurgen vårdade hon såväl tyska som finska soldater. Riktigt hur de hamnade på Umeå lasarett vet inte Olga-Lisa som dock tror att det hängde samman med kriget i norra Finland och förstörelsen av Rovaniemi hösten 1944. Enligt Olga-Lisa var de tyska soldaterna mycket unga, närmast barnsoldater.
Utbildningen innebar vid denna tid i mitten av 1940-talet alltjämt tjänstgöring året om utan lön. Inom utbildningen rymdes förutom praktiken också vissa läskurser varje termin. Det var de olika läkarna som undervisade. Utbildning av sjuksköterskor hade pågått i Umeå sedan 1900-talets början om än med många omorganiseringar. När Olga-Lisa Danielsson sökte in på utbildningen 1944 hade skolan sedan 1940 fått ett delat ledarskap på så sätt att det nu fanns en rektor, Alice Nyström, som dessförinnan varit instruktionssköterska, och en husmor, rödakorssjuksköterskan Alfhild Markow.
Alfhild Markow hade alltsedan 1929 fram till 1940 varit både husmor och rektor varefter hon kvarstod som husmor fram till 1946 då hon gick i pension. Samma år som ledarskapet delades upp blev sjuksköterskeskolan en egen institution skild från lasarettet. Under Olga-Lisa Danielsson utbildning tillträdde 1945 rektor Karin Lundberg, tidigare instruktionssköterska vid Röda Korsets och Statens sjuksköterskeskolor i Stockholm.
Under hennes rektorstid prövades nya grepp i undervisningen. Bland annat anställdes ytterligare instruktionssköterskor som nu kom att kallas kliniklärarinnor som hade att undervisa och handleda. Karin Lundgren var en mycket omtyckt rektor, inte minst av Olga-Lisa. Hon kämpade för att eleverna skulle få vara lediga tre veckor på sommaren. Karin Lundgren kom att vidareutbilda sig i USA varefter hon fick i uppdrag av medicinalstyrelsen att se över sjuksköterskeutbildningarna i hela landet. Läskurserna utökades, två och ett halvt år lång blev utbildningen och arbetstiden för eleverna reglerades till åtta timmars arbetsdag.
Olga-Lisa fick under sin utbildning, inte helt frivilligt kanske, assistera Alfhild Markow, skolans erfarna husmor. Olga-Lisa skulle bland annat kontrollera att de elever som sjukanmälde sig verkligen var sjuka. Andra minnen från utbildningen stod den, enligt Olga-Lisa, mycket stränga instruktionssköterskan Anna-Lisa Detlow-Berg för.
Hon granskade till exempel elevernas strumpor så att de hade rätt färg. Överhuvudtaget var disciplinen mycket påtaglig för sjuksköterskeeleverna. De jobbade jämt och hade nästan jämt ett vakande öga över sig. Eleverna åt i de hierarkiskt ordnade personalmatsalarna och de bodde tillsammans i synnerligen enkla för att inte säga usla elevbostäder där de delade rum med en kamrat. Elevhemmets portar stängdes klockan 22 då det skulle vara stilla och tyst i huset. Även om Karin Lundgren kämpade för att bättre elevbostäder skulle byggas dröjde det till 1956 innan dessa stod färdiga.
Som en del av ordningen på utbildnigen ingick bärandet av en korrekt klädsel. Redan 1923 hade sjuksköterskeskolan i Umeå anammat den sjuksköterskeuniform som Fredrika Bremerförbundet rekommenderade. Sjuksköterskorna bar också fram till 1952 den brosch som Fredrika Bremerförbundet utformat och som sågs som en kvalitetsgaranti för utbildningen. Uniformen hade både en arbetsklädsel och en dräkt för fritiden.
Sjuksköterskorna bar således alltid uniform både i och utanför arbetet. Eleverna hade att själva inhandla sex klänningar, tolv förkläden, mössor, kragar och armbindlar. De fick även införskaffa finklänning i svart, ibland i mörkblått, tunt ylle samt den så kallade fracken, ett ytterplagg, en lång kappa. Den senare syddes på Danielssons skrädderi medan en sömmerska sydde finkänningen. Idag är det svårt att föreställa sig det stora egna ansvaret för yrkeskläderna, både inköp, tvätt och övrig klädvård.
När Olga-Lisa var färdig med utbildningen placerades hon på operation och narkos. De nyutexaminerade sjuksköterskorna fick inte själva välja var de ville arbeta utan placerades där det fanns behov och där de ansågs mest lämpade att tjänstgöra. Operation var ju något som Olga-Lisa hade hållit på med mest och var därför nöjd med placeringen.
Det var emellertid ont om sjuksköterskor i Nordmaling och hon tillfrågades eller snarare beordrades att fara dit för tre månader. I Nordmaling fanns en sjukstuga med 50 vårdplatser, operation, röntgen, BB och mycken annan sjukvård.
Där gjordes kejsarsnitt, gavs blodtransfusioner, det var således stor variation på arbetsuppgifterna. Läkaren som arbetade där när Olga-Lisa anlände hette Lagerlöf och var släkt med Selma Lagerlöf. Denne läkare beslöt helt sonika över Olga-Lisas huvud att hon skulle få ordinarie tjänst där. Plötsligt var de tre månadernas vikariat omvandlade till en ordinarie tjänst utan att hon egentligen tillfrågats. Och det kom att bli där i Nordmaling som Olga-Lisa stannade kvar. Även på sjukstugan i Nordmaling var regimen sträng. Hon bodde på sjukstugan med två andra sjuksköterskor och även de hade att hålla sig tysta efter klockan 22. Arbetet medförde dessutom mer eller mindre ständig jour med usel betalning. Endast tio nätter i månaden slapp de nattarbete. Först under 1960-talet anställdes en särskild nattsköterska.
Efter bara två år, 1950, uppmanades Olga-Lisa som då var mest erfaren på sjukstugan att ta hand om det administrativa arbetet, en arbetsuppgift som även innebar personalansvar. Hon kom under 1950-talet att arbeta halvtid som administratör och halvtid som sjuksköterska. Samma år som Olga-Lisa fick uppdraget som husmor fattade hon ett stort beslut. Hon bestämde sig för att anmäla sig som frivillig att fara till Korea och assistera vid det fältsjukhus som svenska Röda Korset drev i hamnstaden Pusan, idag Sydkoreas näst största stad.
När Olga-Lisa var 94 år ombads hon skriva om sin tid vid fältsjukhuset i Korea. Artikeln publicerades i Korea Veteranen nr 3 år 2016. Där beskriver hon resan dit som skedde i flera etapper, den första från Stockholm via Reykjavik och New Foundland till New York. Därifrån for gruppen med tåg över den amerikanska kontinenten till San Francisco där de tillsammans med 3500 andra passagerare steg ombord på den båt som förde dem Japan. 2000 av passagerarna var amerikanska soldater och en hel del krigsmateriel fanns med på båten Under de tolv dygn som resan tog tränades gruppen i engelska, fick åhöra medicinska föreläsningar och deltog i övningar med luftvärnspjäser något som fick flera att önska att de aldrig stigit ombord. Sista etappen från Japan till Pusan gick även den förstås med båt, ett smutsigt transportfartyg som fraktat fångar till Sibirien. När de väl kom fram skulle sjukhuset iordningställas och efter tio dagar, den 5 oktober 1950, invigdes det och arbetet började. Sjukvårdsteamet arbetade dag och natt, till en början i 24-timmarspass men i takt med att antalet sårade anlände och arbetet fortskred utan uppehåll övergick man till att arbeta i 12-timmarspass.
Efter en dryg månad firade man att tusen operationer hade genomförts. Olga-Lisa berättar att en dag i december 1950 genomfördes 64 operationer under 18 timmar. Under de sex månader som Olga-Lisa arbetade på fältsjukhuset utspelade sig många tragiska situationer med utmärglade flyktingar och skadade som i månader väntat på vård. Många barn var hem- och föräldralösa. Koreakriget, liksom alla andra krig, skonade ingen. När Olga-Lisa och hennes grupp avslutade sitt arbete kom en ny kontingent med läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. För Olga-Lisa gick resan tillbaka hem till Nordmaling via Indien och Rom. Tillbaka i Sverige kom Olga-Lisa att hålla ett antal föredrag om Korea och fältsjukhuset bland annat på ett möte som den kvinnliga fredsorganisationen Fred och Frihet anordnat i Stockholm.
Väl hemma i Nordmaling fortsatte arbetet på sjukstugan som fått en ny läkare, Bohman, gift med en sjuksköterska som också arbetade. Det var då ännu vanligt att gifta sjuksköterskor slutade arbeta även om det alltsedan 1944 var förbjudet att avskeda kvinnor på grund av giftermål eller graviditet. Den nye läkaren var dock positiv till att gifta sjuksköterskor arbetade vilket var tur eftersom Olga-Lisa gifte sig 1952 med Gunnar Sundqvist från Levar. Fram till dess hade Olga-Lisa bott på sjukstugan men nu fick hon anhålla om att bo och äta hemma hos sin make!
Efter hemkomsten från Korea fortsatte Olga-Lisa med sina dubbla arbetsuppgifter samtidigt som familjen utökades med två barn. Olga-Lisa fortsatte dock sitt arbete trots att 1950-talet brukar beskrivas som hemmafruarnas decennium.
Under 1960-talet kom Olga-Lisa att arbeta heltid som administratör trots att hennes egentliga intresse var operations- och narkossköterskans arbetsuppgifter. Hon var med om att lämna den gamla sjukstugan och ta den nya vårdcentralen i besittning 1971 där det, förutom öppen mottagning, också fanns tre vårdavdelningar med 80 sängplatser.
Olga-Lisa ansvarade för hela verksamheten. Hon försökte få till hjälp en sekreterare men nej, det gick inte. När Olga-Lisa fyllt 60 år tog hon ut deltidspension och vid 63 års ålder, den tidens pensionsålder för sjuksköterskor, kunde hon pensionera sig. När Olga-Lisa slutade anställdes tre personer för att sköta det arbete hon dittills skött ensam.
Olga-Lisa med familj kom att bo i makens föräldrahem i Levar som alltsedan dess har varit hennes bostad. Den heta sommaren 2018 snubblade Olga-Lisa, föll och bröt höften. Då beslöt hon att flytta till äldreboendet i Nordmaling bredvid sin gamla arbetsplats. Aldrig kunde jag ana att jag skulle hamna här, utbrister Olga- Lisa. Rehabiliteringen har gått bra. Hon gympar tre gånger i veckan och går med raska steg med rullatorn. Och berättarglädjen och alla minnen – ja de finns kvar.
Referenser
Intervju med Olga-Lisa Sundqvist, juni 2017 samt augusti 2019
“Så var’e då” : minnen från hälso- och sjukvården i Nordmalingsbygden, Nordmaling, 2004.
Västerbottens läns landstings sjuksköterskeskola i Umeå 50 år, Umeå 1957.
Bohm, Eva, Okänd, godkänd, legitimerad, Stockholm, 1961.
Korea Veteranen, nr 3 år 2016.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Kerstin är ursprungligen från Helsingborg, sedan 1981 bosatt i Umeå och pensionerad universitetslektor i idéhistoria vid Umeå universitet.