Anna Grönfeldt med sina elever vid Folkskolelärarinneseminariet Väst på stan, Umeå. Foto: BR 10 775, fotograf okänd. Västerbottens museum.

Anna Grönfeldt och Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Umeå

Kerstin Norlander
Download PDF
image_print

En sensommardag 1907 kom Anna Grönfeldt (1879-1973) resande med tåg till Umeå. Hon skulle tillträda en ämneslärartjänst i naturkunskap vid Folkskolelärarinneseminariet. Anna Grönfeldt var uppvuxen i Karlskoga, hade tagit studentexamen och en filosofi-kandidatexamen i Uppsala, och var dessutom utbildad läroverkslärare; och så var hon rösträttsaktivist. I maj 1907 hade hon publicerat en artikel – ”Kvinnorna och rösträttsreformen” – i Idun. När Anna Grönfeldt kom till Umeå fanns där redan en livaktig rösträttsförening som hon sökte upp.

(Se fotografi på Anna Grönfeldt ovan tillsammans med sina elever vid Folkskolelärarinneseminariet Väst på stan, Umeå. Fotograf: Okänd. Västerbottens museum, bild BR10775).

Den kvinnliga rösträttsrörelsen

Rösträttsrörelsen drogs igång i Stockholm 1902 efter att en proposition lagts fram i Riksdagen om att gifta män och män över 40 år skulle erhålla två röster, d.v.s. att män skulle rösta åt kvinnor. 1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) och dess ordförande Ann-Margret Holmgren (1850-1940) begav sig ut på en landsomfattande turné för att bilda lokalavdelningar. I november kom hon till Umeå och den 24 november bildades Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR) i Umeå. Initiativet togs av Emilie Svartengren (1842-1923), gift med kyrkoherden, Ellen Vleugel (1854-1931), gift med statens tullförvaltare, seminarieläraren Elisabeth Eurén (1864-1939) och telegrafisten Ingeborg Öquist (1864-1944).

Grundarna av föreningen var representativa för den kvinnliga rösträttsrörelsens medlemmar; det var en borgerlig kvinnorörelse. I föreningen samlades frisinnade (liberala) kvinnor som Anna Grönfeldt och Ingeborg Öquist, båda ogifta. Även högerkvinnor deltog men hade problem. Högern, Allmänna valmansförbundet, var emot kvinnlig rösträtt och var det parti som in i det sista blockerade beslut i Riksdagen om att införa kvinnlig rösträtt.

Idag innebär rösträtten att en person, har en röst till val i respektive kommun, landsting och riksdag. I början av 1900-talet skilde man på kommunala församlingar och riksdagen. Till kommunala församlingar kunde ogift, myndig kvinna rösta på lika villkor som män om hon betalade skatt. Antalet röster baserades på hur mycket skatt som erlagts. Även företag som betalade skatt hade rösträtt. Begreppet politisk rösträtt avsåg enbart Riksdagen, och endast svenska män som hade en viss ekonomiskt ställning kunde rösta.

LKPR:s arbete gällde den politiska rösträtten och deras krav var att kvinnor skulle få rösträtt på samma villkor som män. Kravet var könsneutralt men inte klassneutralt eftersom rösträtten förutsatte en viss ekonomisk ställning. Därför anslöt sig inte de socialdemokratiska kvinnoklubbarna till rösträttsrörelsen. Många arbeterskor och arbetarhustrur skulle på grund av de ekonomiska villkoren inte kunna erhålla rösträtt. Deras krav var istället allmän och lika rösträtt. Några organiserade socialdemokratiska kvinnor fanns inte i Umeå vid denna tid då Umeå var en borgerlig stad där socialdemokratin ännu inte hade etablerat sig. I länet bildades de socialdemokratiska kvinnoklubbarna först under mellankrigstiden efter att Socialdemokratiska kvinnoförbundet grundats 1920.

FKPR i Umeå bestod av både gifta och ogifta, yrkesverksamma kvinnor. De senare hade mest att vinna. De betalade skatt och nådde upp till rösträttens ekonomiska villkor. De gifta kvinnorna var fortfarande omyndiga och underställda sina mäns målsmanskap. Elisabeth Eurén och Anna Grönfeldt var lärare, den enskilt största grupp som bar upp rösträttsrörelsen i Sverige.

Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Umeå

När Anna Grönfeldt kom till Umeå sökte hon alltså upp rösträttsföreningen. Redan den 4 november höll hon sitt första offentliga föredrag i Umeå – ”Arbetslinier för vårt rösträttsarbete” – och den 28 november valdes hon in i styrelsen. FKPR i Umeå leddes av en grupp kvinnor som höll ihop i nästan två decennier. Ordföranden var Ingeborg Öquist. Ester Lindgren (1876-1957), gift med läroverkets rektor, moderat, var vice ordförande. Sparbankskassören Helena Ljungberg (1865-1923), ogift och också moderat, var kassör, och Anna Grönfeldt blev sekreterare. Dessutom ingick ytterligare kvinnor, däribland fru Maria Edgren (1868-1942) som drev en tygaffär och syateljé vid torget, och högerkvinnan fru Olivia Öhman (1857-1942), gift med en sjökapten; familjen hade också ett jordbruk på Teg. Anna Grönfeldt blev kanske den viktigaste representanten för föreningen, som talare, organisatör och lokalpolitiker. Dessutom representerade hon föreningen i LKPR:s centralstyrelse. Anna Grönfeldt redogjorde vid styrelsemöten och medlemsmöten för vad som hänt på centralstyrelsens sammankomster. Ett exempel finns i det kåseri hon framförde vid ett möte i Umeå den 17 februari 1910 som kan läsas i artikeln “Kåseri av Anna Grönfeldt” (klicka här för att komma till kåseriet). Vid de årliga centralstyrelsemötena i januari lades rörelsens politiska strategi upp. Under året sändes sedan cirkulär ut till lokalavdelningarna där mycket av det egentliga arbetet utfördes. Umeåförenings verksamhet kan ses som ett representativt exempel på hur arbetet bedrevs på lokal nivå.

Ingeborg Öquist tillsammans med partikamraten Gustav Rosén (1876-1942). 
Fotograf: Stellan Rosén. Västerbottens museum, bild BR2465.

Opinionsarbete

För att lyckas genomdriva kravet på kvinnlig rösträtt måste riksdagsmännen övertygas. Så länge männen inte erhållit rösträtt var det svårt för kvinnorna att få gehör för sina krav. 1907-1909 års rösträttsreform gav merparten av männen rösträtt. Därmed var ett av hindren undanröjt. Vid 1912 års Riksdag hoppades kvinnorna på att det nu var deras tur. Regeringens proposition om kvinnlig rösträtt gick igenom i Andra kammaren, men föll i Första kammaren, som fortfarande dominerades av högern. Sedan lades ingen proposition i ärendet fram förrän i december 1918. Under åren mellan 1903 och 1918 skrev FKPR i Umeå vid varje riksdagsmannaval till kandidaterna och förhörde sig om deras inställning sig till kvinnlig rösträtt. De argumenterade också för sin sak. De informerade dessutom allmänheten om kandidaternas ställningstaganden. Inför 1911 års riksdagsval beslöt centralstyrelsen att man endast skulle samarbeta med de partier som hade kvinnlig rösträtt på sitt program. Högern hade det ju inte vilket ledde till konflikter, både nationellt och lokalt. Anna Grönfeldt hade deltagit i centralstyrelsens beslut. Hon ifrågasattes av högerkvinnorna i Umeåföreningen och vid årsmötet 1911 svallade känslorna. En av medlemmarna reserverade sig i protokollet mot att Anna Grönfeldt som Umeås representant deltagit i beslutet. Anna Grönfeldt försvarade ställningstagandet. Högerkvinnorna i Umeå tycks i övrigt varit ovanligt liberala i synen på kvinnors rösträtt. Enligt LKPR:s kringresande talare Ella Billing (1869-1921) var det ”få ställen man möter så klartänkta och vidsynta moderata kvinnor som här” och samarbetet mellan olika politiska falanger verkar i övrigt varit gott.

För att påverka riksdagsmännen var det viktigt att vinna allmänhetens stöd. LKPR och de lokala föreningarna arbetade med olika metoder. Det politiska mötet var centralt för information och upplysning. I Umeå ordnades otaliga möten av olika karaktär, dels medlemsmöten, dels offentliga möten.

Umeåföreningen hade många medlemmar. Redan 1904 hade man samlat ett 70-tal kvinnor. Medlemstalet ökade stadigt fram till första världskriget då verksamheten påverkades dels av nederlagen i Riksdagen 1912, och dels av kriget. 1913 hade man 181 medlemmar och 1920 114. Styrelsen ordnade möten som vände sig till denna grupp och där strategin för det politiska arbetet tog ett stort utrymme. Dessutom ordnade man offentliga möten. Ibland kunde en tillresande talare då vara inbjuden. 1905 besökte rösträttskvinnan Gertrud Adelborg (1853-1942) Umeå. 1908 kom LKPR:s resetalare, den frisinnade Gulli Petrini (1867-1941), och 1917 Elisabeth Waern-Bugge (1868-1951) som föreläste under rubriken ”Frihet, ansvar och makt”. Anna Grönfeldt talade ofta vid mötena och också hennes kollega vid seminariet Ester Middelsten (1875-1949) som var ordförande i den kvinnoseparatistiska nykterhetsorganisationen Vita bandet i Umeå. Mötena, som hölls i läroverket eller Ordenshuset på Skolgatan, inleddes med tal. Talen behandlade aktuella frågor i rösträttskampen i Sverige eller internationellt. Ibland hölls föredrag om andra närliggande frågor, t.ex. den nya äktenskapslagstiftningen som arbetades fram under 1910-talet och som innebar att gift kvinna blev myndig 1920. Talen följdes av musik; sång med ackompanjemang på ett instrument. Gertrud Læstadius (1866-1943), en utbildad sångerska, framträdde ofta. Mötena avslutades om möjlighet gavs med umgänge vid en tesupé. Vid några tillfällen uppförde man en teaterpjäs som vid föreningens 10-årsjubileum 1914 då den engelska suffragetten Cicely Hamiltons (1872-1952) pjäs ”Huru kvinnorna fingo politisk rösträtt” framfördes.

Utdrag ur FKPR:s i Umeå protokollsbok 26 april 1914. Anna Grönfeldt har klippt ut ett referat av föreningens 10-årsjubileum i Västerbottens-Kuriren och klistrat in protokollsboken. Hon har dessutom rättat felaktigheter i referatet. (Klicka för större bild)

Namninsamling 1912-1914

Efter nederlaget i Riksdagen 1912 satte LKPR igång med en landsomfattande namninsamling, den s.k. opinionsyttringen, för att öka trycket på Riksdagen. I mars 1913 började Umeåföreningen med sitt arbete och då först med insamlingen i länet. Man beställde namnlistor och instruktionsbroschyrer om hur namninsamlingen skulle ske som sedan skulle spridas i länet. Så tog man kontakt med FKPR i Skellefteå för att komma överens om hur insamlingen i länet skulle organiseras. Skellefteåföreningen tog på sig att samla namn i Skellefteå stad med omnejd. Resten av länet föll alltså på Umeås lott. Arbetet i länet påbörjades direkt. Man skickade listor och broschyrer till olika personer på orter, bl.a. Jörn, Lycksele, Åsele, Tärnaby och Vilhelmina. I Vännäs och Vindeln fanns medlemmar i Umeåföreningen.

I april blev det Umeås tur. Man delade in staden i distrikt, och fördelade dem mellan medlemmarna som gick runt och knackade dörr för att samla in namn. Man försökte också engagera pressen.  Resultatet blev att 3859 namn samlades in i länet, varav 3270 i Umeå. Den 2 juli 1914 tågade LKPR:s verkställande utskott, representanter för alla län och Stockholms stad upp med de inbundna namnlistorna – 30 folioband – till statsministern Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953). Västerbottens representant var telegrafisten Lotten Waldenström (1868-1944) från Umeå. Statsministern utlovade dock inget.

Ester Lindgren. Fotograf: okänd. Västerbottens museum, Landshövding H.T. och fru Ellen Biörklunds album, bild BR1274.

Utbildning i medborgarskap

Motståndarna till kvinnlig rösträtt ansåg att kvinnorna var ovilliga att engagera sig politiskt, att de var likgiltiga inför politiken. Dessutom var de olämpliga och inte vuxna att axla de krav som medborgarskapet ställde. Rösträttsrörelsen motdrag var att utbilda kvinnorna.

I oktober 1908 beslöt FKPR i Umeå för första gången att ordna en kurs i medborgarkunskap med föreläsningar i ämnena statskunskap, hygien och nykterhetsfrågan. Intresset bland medlemmarna var dock svagt och endast två föredrag hölls.

1911 fick LKPR en donation av Martina Bergman-Österberg (1849-1915) som skulle användas för att genomföra samhälleligt upplysningsarbete. Donationen gjorde det möjligt att ordna folkbildningskurser i hela landet länsvis. Studieplaner utvecklades och LKPR ställde höga krav på kursledarna. 1913 beviljades Västerbotten medel för att ge kurser och Anna Grönfeldt och läraren Ellen Östrand (1880-1957) fick i uppdrag att genomföra kursen.

Den 15 juni 1913 begav sig Anna Grönfeldt till Sävar och höll en första föreläsning om kommunernas organisation, förvaltning och hälsovård. Cirka 100 personer lyssnade, mest kvinnor men också kyrkoherden och kommunalnämndens ordförande. Så fortsatte hon till Bygdeå och Ånäset. Bland åhörarna där fanns prästerna och folkskollärarna med familjer, och också folkskollärarinnorna. Hon reste vidare till Lövånger där 150 personer trängt ihop sig i sockenstugan, mest män. Efter mötena stannade en del män kvar för att diskutera den då aktuella pensionsreformen. Anna Grönfeldt tog då tillfället i akt och diskuterade kvinnosaken. Så fortsatte resan till inlandet och Ellen Östrand anslöts sig, och de två reste till Bastuträsk och Norsjö. Den 29 juni nådde de Malå där även en hel del nyfikna barn kom till föreläsningarna. När de kom till Vindelgransele hade affischerna med information om föreläsningarna inte nått fram, så de fick i all hast skriva nya. I Rusksele kom det bara ett 50-tal åhörare då det pågick ett blåbandskretsmöte i Ruskträsk. Så de begav sig dit och där kunde de föreläsa för cirka 100 personer. Här rodde man mellan byarna. Sedan bar det av till Lycksele, Gunnarn, Stensele och Fredrika. De hade rest runt i länet mestadels med häst och vagn men sist sträckan till Bjurholm åkte de bil. Där skildes de åt. Ellen Östrand reste vidare till Örträsk och Vännäs, medan Anna Grönfeldt återvände till Umeå. Under hela resan delade de ut opinionsyttringens namnlistor eftersom insamling av namn då pågick. Tack vare resan fick FKPR i Umeå ett kontaktnät i länet och 1914 prenumererade föreningen på LKPR:s tidning Rösträtt för kvinnor som skickades till 30 kvinnor i länet och till småskolelärarinneseminariet i Lycksele, Hushållsskolan i Agnäs, Bjurholm, Lantbrukshållsskolan i Strömsör i Nordmaling och Folkhögskolan i Vindeln där man hade en filial ledd av Ingeborg Holmström-Vifell (1876-1951), lärare och gift med skolans rektor, dessutom medlem i Umeåföreningen.

1919, när det var klart att allmän och lika rösträtt skulle införas, organiserade Anna Grönfeldt två upplysningskurser i medborgarkunskap i Umeå. Då inbjöds till den andra kursen även representanter från de olika partierna. Socialdemokraten var inte Umeåbo utan kom från Luleå.

Program FKPR:s folkbildningskurser 1919. Utdrag ur FKPR:s i Umeå protokollsbok. Folkrörelsearkivet i Västerbotten. (Klicka för större bild)

Umeå stadsfullmäktige

En viktig arena för rösträttsrörelsen var de lokala politiska församlingarna. Där kunde kvinnorna visa upp sig som politiker och ta udden av kritiken att kvinnor var ointresserade av politik och inte ville engagera sig. I Umeå arbetade FKPR ända från början med stadsfullmäktigevalen. Vid varje val försökte föreningen få de röstberättigade kvinnorna att rösta. Man tog fram röstlängderna och skickade ut valinformation till kvinnorna. 1905 röstade enbart 16 % av de röstberättigade kvinnorna, mot männens 50 %. Redan 1906 gick röstdeltagandet upp till 24 %, och 1910 gick kvinnorna om männen; deltagandet var då 66 % mot männen 50 %. Vissa år arbetade man fram egna valsedlar med namn på kandidater som var anhängare av kvinnors rösträtt.

Genom 1907-1909 års rösträttsreform blev kvinnor valbara till kommunfullmäktige. Kvinnors valbarhet var en känslig fråga, och initialt fanns kravet på valbarhet inte med i LKPR:s politiska program. Till en början skrattade riksdagsmännen åt tanken på kvinnors valbarhet. 1907 antogs kravet av LKPR och 1910 hölls de första kommunvalen då kvinnor kunde kandidera. I Umeå valdes Helena Ljungberg in som första kvinna i landsorten vid ett fyllnadsval i mars. Vid ordinarie val i december omvaldes Helena Ljungberg och även Anna Grönfeldt valdes in. 1912 fick även Ingeborg Öquist en plats i fullmäktige. Under hela 1910-talet, vid varje val, arbetade FKPR oförtrutet med att uppmana kvinnorna att gå och rösta, och bevakade att kvinnliga kandidater sattes upp på partiernas listor. Vid 1914 års val manövrerades Anna Grönfeldt ut men återkom 1917. Inte bara fullmäktige erövrades utan även de olika nämnderna, framför allt de nämnder som vi idag betecknar som vård, skola och omsorg. T.ex. satt Ingeborg Öquist och Olivia Öhman i fattigvårdsstyrelsen. Anna Grönfeldt valdes in i en byggnadskommitté som arbetade fram en ny byggnad åt folkskolan (Vasaskolan). Hon satt också i flickskolans styrelse som representant för kommunen. Helena Ljungberg var en av stadens revisorer 1912-1913.

Helena Ljungberg, ledamot av Umeå stadsfullmäktige 1910-1914, 1916-1918. Fotograf: L.O. Lundmark. Västerbottens museum, bild BR164671.

Rösträttsreformerna 1918-1921

Hösten 1914 utbröt första världskriget som ställde Sverige inför stora problem, bl.a. befolkningens livsmedelsförsörjning. Under kriget avmattades arbetet inom rösträttsrörelsen och medlemsantalet sjönk. I Umeå sjönk också medlemsantalet men arbetet med att arrangera politiska möten fortsatte, likaså det lokalpolitiska engagemanget. Till slut löstes rösträttsfrågan med beslut i Riksdagen i december 1918, maj 1919 och januari 1921 som innebar att allmän och lika rösträtt infördes. Söndagen den 11 september 1921 kunde kvinnor i Umeå för första gången rösta i ett riksdagsval. Anna Grönfeldt stod på fjärde plats på de frisinnades valsedel men hon fick inte tillräckligt med röster för att väljas in i Riksdagen. Nu började en ny lång kamp. Kvinnor hade erövrat en formell rättighet – politiskt medborgarskap – men det skulle dröja till 1990-talet innan männen på allvar släppte in kvinnorna på den politiska arenan och kvinnor kunde börja utöva reell politisk makt.

Källor och litteratur

Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Umeå. Protokoll. 1903-1921

Billing, Elsa: Resebrev från Norrland. I: Rösträtt för kvinnor Årg. 2 (1913):9, s. 5
Björk, Gunnela: Det politiska vardagsarbetet för rösträtt och medborgarskap. I: Rösträtt 80 år. Forskarantologi. Red. Christer Jönsson. Stockholm: Justitiedepartementet, 2001. S. 85-97
Grönfeldt, Anna: De Bergman-Österbergska sommarkurserna i Västerbotten. I: Rösträtt för kvinnor Årg. 2 (1913):15, s. 3-4
Rönnbäck, Josefin: Politikens genusgränser. Den kvinnliga rösträttensrörelsen och kampen för politiskt medborgarskap 1902-1921. Stockholm: Atlas, 2004. Diss.
Svenskt kvinnobiografiskt lexikon. U.o. Anna Grönfeldt https://skbl.se/sv/artikel/AnnaGronfeldt
Wynne, Anders: Så kom Umeås kvinnor in i politiken. I: Västerbottens-Kuriren 8 mars 2019

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.