Isa Edholm på redaktionen för Radio Ellen i Umeå i februari 1994

Det var en gång ett radioprogram

Isa Edholm
Download PDF

Fortfarande kan jag träffa personer som kommer ihåg Radio Ellen.

Min mamma/mormor lyssnade alltid!

Ja, vad kan man mer begära?

Radio Ellen var ett P1 program som sändes mellan 1981-96: Till att börja med ett gemensamt projekt mellan SR (Sveriges Riksradio) Umeå och SR Luleå, delvis fött ur 1970-talets nyuppväckta kvinnorörelse med Barbro Backberger, Eva Moberg, Rödstrumporna i Danmark, Grupp 8 i Sverige. För oss i Västerbotten var 70-talet ett decennium då vi såg kvinnokamp på nära håll, Algotsömmerskorna, och deras strid mot både företag och fack för att få behålla sina tre västerbottensfabriker.

Journalisten Barbro Hellberg i Luleå och jag hade oberoende av varandra våren 1981 föreslagit Sveriges Radios ledning ett kvinnoprogram. Två förslag på kvinnoprogram från distrikten. Makten i Stockholm ställde sig positiv, men föreslog: slå er ihop!

Vi gjorde så. I Umeå hade vi en entusiastisk chef, Sven Bohlin, som backade detta nya program till 110%. Karin Nordberg anställdes och bidrog med oväntade infallsvinklar, fantasi och broderade dessutom en bonad med Radio Ellen i stora korsstygn och sin farmors hyllremsor som ram. I Luleå var chefens entusiasm inte lika stor, men ett program i månaden kunde man tänka sig.

Maria Lindgrens illustration av en naken cyklande kvinna blev redaktionens vykort under några år på 1980-talet.

Vår vision var ett program om kvinnor, av kvinnor men för kvinnor och män. Ordet feminism var 1981 ett litet hotfullt ord. Vi talade om ämnen som kvinnor i tredje världen, kvinnor och fred, kvinnor och arbete. Pink Collar workers, ett begrepp jag träffat på under en studieresa i USA d.v.s. servitriser, expediter och kontorsanställda i den hotande datoriseringens tid.

På USA-resan stötte jag också på nyhetsbyrån Her Say i San Fransisco som publicerade nyheter för och om kvinnor för lokala radiostationer. Her Say gav oss idén till en egen Nyhetsbulle med den ständiga frågan: vad är nyheter, kan något som hände för tio år sedan vara en nyhet, om ingen känner till det t.ex. Och vem har sagt att nyheter måste låta på ett visst sätt?

Vi ville ge röst åt kvinnor, åt deras verkligheter och kunskaper om det så var att väva mattor, baka, skriva böcker e.t.c. Vi ville ge dem glasögon att se sin egen förmåga och också kunskap om andra kvinnors kulturer, om ny teknik o.s.v.

Vi ville ha dem i studion, sömmerskorna, lärarinnorna, servitriserna, forskarna, vårdbiträdena, städerskorna. Alla kan tala i radio var vårt mantra. Vi fick backa på det, en del kände sig säkrare på den egna arbetsplatsen.

Under mottot ”Vi föds inte till kvinnor vi görs till det” av Simone de Beauvoir körde vi igång.

Från hösten 1981 fanns vi i P1 lördagsmorgnar 8-9. Samtidigt som radions populäraste program Ring så spelar vi sändes i P3. Det hade vi inte räknat med. Hur skulle vi då kunna nå de kvinnor vi hoppades skulle lyssna? “Hon som aldrig skrivit en insändare i hela sitt liv men är en baddare på att lägga in sill”, som vår ekonom Anita beskrev sin mamma. I vår Umeåstudio möblerade vi med ett runt bord, en kökslampa med tyggardin för att dölja mikrofonen, en bekväm soffa för medföljande kamrater och vänner, där för att stötta arbetskamraten som nu skulle tala i radio. Då var det för många fortfarande en högtidlig, ovanlig situation. Vi ville göra den stunden glad, vänlig, inga hetsiga debatter, inga tuppfäktningar som vi sa.

När jag nu i november 2019 lyssnar på vårt första program från september 1981, slås jag av att vissa frågor stått och stampat i de nästan 40 år som gått. I Nyhetsbullen nämns en rapport om att var fjärde FN- anställd kvinna uppgivit att de blivit sexuellt trakasserade på arbetet. Rapporten hade överlämnats till den dåvarande generalsekreteraren Kurt Waldheim. Det har tagit tid för det budskapet att nå fram.

l till Nyhetsbullen hämtade vi från internationella tidningar som Ms, Emma, Magazine F, Spare Ribs och sist men inte minst från ursvenska SCB:s ”På tal om kvinnor och män. Lathund om  jämställdhet.”

Fakta, fakta, fakta.

I vårt första program hann vi med det mesta av det vi föresatt oss. En nyutkommen rapport om kvinnors arbetsliv, ett studiosamtal   om att fylla 40. Krisartat för kvinnor 1981 att döma av alla böcker som då kommit ut på just det temat. En fredsrapport från Washington.

Varje gång levande musik med och av kvinnor. Gerd Ulander, jazzsångerskan från Saxnäs, var den första artisten. Jag hör 80-talet susa när hon och Ellen-kören sjunger ”Halva himlen är vår”. Gerd hade också skrivit vår signatur och alla jinglar som följde oss genom åren.

Vi hade mycket fokus på kvinnor och fred de första åren. På 1970-80- talen fanns en påtaglig fruktan för de kärnvapenbestyckade missiler som stationerats i västra Europa. Kvinnor engagerade sig i fredsföreningar och krigsprotester, kvinnomarscher i Europa, i Sovjet, i USA. Fredsbåtar gav sig iväg. I England kedjade kvinnor fast sig vid lägret Greenham Common och lyckades hålla sig kvar där många år. Radio Ellen rapporterade.

Jag frågade en gång Sveriges Radios USA-korrespondent varför han inte rapporterat om en stor fredsdemonstration i Washington med 20 000 kvinnor och fick svaret:

Åh, det var bara lesbiska! Samme man utbrast häpet när vi dök upp på Washingtonredaktionen ”Från Umeå? Får ni resa…?”

Efter sändningen följde alltid en timmes telefonsluss. Kritik och tips från både män som kvinnor. En röst från slussen glömmer jag aldrig:

Jag minns lördagkvällarna när morbror kom över köksgolvet, nästan viskade en gammal kvinnoröst.

Det var efter ett program om incest. En ung kvinna hade stämt sin far. Den där gamla rösten drabbade mig, jag insåg att landet var fullt med gamla kvinnor som varit med om detta och aldrig talat om det och aldrig glömt. Dittills hade incest på något sätt varit de ungas problem i samhällsdebatten. Men det var inte något som plötsligt uppstått på 80-talet. Vi hade bara inte talat om det. Många år senare kollade jag i Sveriges Radios arkiv när det första programmet om incest sändes. Det var vårt program från 1982.

Radio Ellen sköt skott. Efter det första Nordiska kvinnovetenskapliga seminariet ”Kvinnouniversitetet” i Umeå sommaren 1983, hade vi så mycket material att vi bad om en separat tid. Och se, vi fick en kvart varannan vecka som döptes till Gråt inte, forska! ett citat från urmodern till all svensk kvinnoforskning Karin Westman-Berg. Gråt inte, forska fick sin egen sändningstid och sin egen signatur, sjungen på finlandssvenska med klara tydliga rrr.

Efter några år stramade Sveriges Radio upp sig. Gråt inte forska slukades av vetenskapsredaktionen i Stockholm och signaturen försvann. Liksom kvinnoperspektivet.

Radio Ellens redaktion 1994. Foto: Mikael Lundgren, Bild i Norr
Radio Ellens redaktion i Umeå 1994. Foto: Mikael Lundgren, Bild i Norr

Radio Ellen arbetade vidare, material saknades aldrig. Barbro Hellberg slutade vid Sveriges Radio. Göteborgsdistriktet och Inga Rexed kom in. Vår huvudredaktion var och förblev Umeå men vi sände ofta från andra orter, från Västervik där Helene Bergman några år var projektanställd, vi gjorde tillfälliga nedslag, i t.ex. Flemingsberg, Sollefteå, Örträsk. På Åsa folkhögskola i Sörmland träffade vi en ung gotländska som hade ett eget band hemma på ön. De kom upp till Umeå och spelade in ett nyårsprogram åt oss. Ainbusk Singers innan de blev hela Sveriges Ainbusk Singers.

Vi reste inom landet och utom, kom hem lastade med intervjuer och idéer och hade också kontakt med duktiga frilansare i Kairo, Tyskland och Frankrike.

1985 for vi tre personer från Radio Ellen till Nairobi i Kenya för att sända sex program under den vecka FN:s tredje  Kvinnokonferens ägde rum i Kenyatta Tower, en 28-våningars  byggnad där Anita Gradin från Hörnefors hälsningstalade, en svensk minister som kunde sin kvinnohistoria.

Vi hade förberett oss i månader för att all teknik skulle fungera  och poängterat att det rörde sig om direktsändningar i ordets  konkreta betydelse, alltså inte rapporter till en hemmaredaktion. Väl på plats försäkrade vi oss om att allt var klart. Snart, försäkrade oss Mr.T. huvudansvarig: Calm ladies, calm! Men när den första sändningen kollapsade av tekniska skäl blev Mr.T. bekymrad. Äntligen gick det upp för honom att det skulle varit en direktsändning. Nästa kväll var kablarna omgrävda. Allt för Sverige, biståndslandet, förstod jag av Mr.T.

I Nairobi 1985 fanns också på universitetsområdet en bit bort från Kenyatta Tower den alternativa NGO-konferensen. Ansvarig för den, Dame Nita Barrow, läste lusen av alla västerländska journalister som klagade på hotellrum.

Ni kommer hit för att rapportera om kvinnor som sover på jordgolv. Skäms!

Här fanns de alla, kvinnor som odlade bin i östra Kenya, som byggde fiskrökerier i Ghana, svartklädda kvinnor från Iran som bevakade sina exilsystrar, japanska kvinnor som samlade in namn mot kärnvapen och kvinnliga poliser som bevakade alla. Under ett träd satt Bella Abzug och Betty Friedan, då stora ikoner inom amerikans kvinnorörelse. En som inte fick komma till konferensen var Wangari Mathai själv från Kenya som startat Green Belt Movement. Hon satt i husarrest drabbad av presidenten Arap Mois ogillande. 2004 blev hon den första afrikanska kvinna att få Nobelpriset, fredspriset, för sitt arbete för miljö, demokrati och kvinnor.

I Nairobi mötte vi också eldsjälen Gunilla Öberg, en pensionerad slöjdlärarinna från Umeå, som nu vigde sitt liv åt att utbilda unga flickor i en by utanför Nairobi och som lyckats frakta dit gamla symaskiner från skolor i Umeå. Byborna hade byggt en egen stuga åt henne. Och en egen toalett, ett eget hål i backen.

Karin Nordberg slutade, Margareta Simm tog vid, Gunilla Nordlund började. Som en stormvind kom Katarina Mazetti in som anställd efter att i flera år medverkat i Radio Ellen bland annat med sitt band Svarta Björn och med krönikan Elaka Ellen, lika vass som rolig. Vår allra första krönikör Åsa Moberg  rapporterade från en öde ö i norra Dalarna där hon rodde, högg ved och läste in sig på allt som hade med kärnkraft att göra i Sverige och resten av världen.

Höll vi fast vid våra visioner från 1981? Ja, till formen. Men innehållet förändrades. Det blev glesare med fredsrapporterna och kvinnorna från tredje världen, som vi sa 1981, de fanns nu här och bodde runtomkring oss. Kvinnojourer växte fram. Kvinnoforskning bjöd på nya kunskaper, nya problemställningar som mainstreaming och varannan damernas blev ett begrepp.

Ur våra intervjuer dök också Ellen på KvEllen upp. Ett samtal varje fredagkväll, en timme långt med kvinnliga ambassadörer, författare, andra gånger med fem glada sjömansänkor från Åland.
Sommarellen underlättade våra somrar. En kopia av Sommar Sommar fast kortare och naturligtvis alltid med en kvinna.

Till oss kom ofta unga entusiastiska vikarier och praktikanter. Jag kunde från min medelålder se att något hade hänt. Agnes, Agneta, Malin, Susanne, Eva, Lotta, de hade en annan blick på sig själva och var införstådda med den framväxande feminismen, om inte annat så gick de genuskurser på universitetet.

Mot mitten av 1990-talet hade Stödstrumporna dykt upp, dags för nya tag och ett nytt bredare kvinnomedvetande. I radion, särskilt i samhällsprogrammen, hördes unga journalister som också kunde sin genushistoria. Snart, tänkte jag vill de sända ett eget kvinnoprogram.

frejaredaktionen inför starten 1996 . Foto: Mikael Lundgren, Bild i Norr
frejaredaktionen i studio 4 i radiohuset i Umeå inför starten 1996 . Fr v Isa Edholm, Eva Brännman, Katarina Mazetti, Karin Svennem, Agneta Johansson, Susanne Sterner, Gunilla Nordlund, Malin Thelin och Erica Hedin. Foto: Mikael Lundgren, Bild i Norr

Bättre att förekomma än förekommas. Inspirerad av ett TV-program om kvinnor som sändes varje dag i kanadensisk TV, skrev jag ihop ett förslag om ett nytt dagligt kvinnoprogram i SR.

Så blev det. Programmet freja! föddes, mycket riktigt i konkurrens med två andra redaktioner som kommit på liknande idé. Eller så vann vi just för att vi föreslog ett dagligt program.

Radio Ellen tackade för sig. I januari 1996 började freja! sändas med stränga förmaningar från Stockholm att det inte fick låta som Radio Ellen. För att lugna makterna skrev jag ett recept på freja!

2 dl kultur, 2 dl dagligt liv, 1 dl brinnande fakta, 2 cl kvinnohistoria etc. och avslutade det hela försiktigtvis med 1 nypa feminism.

Och fick svar från Ewonne Winblad, chef i Stockholm:

1 nypa? Varför inte en näve!?”

Så blev det.

Radion i Umeå var de flesta år jag var med, en plats där det arbetades, skrattades, lyssnades, ropades, gräts även. Jag tror inte Radio Ellen skulle ha överlevt någon annanstans. Det var en tid när radions distriktsorganisation blomstrade med P1-redaktioner i Malmö, Göteborg, Växjö, Umeå, Luleå m.fl. Umeådistriktet var ett av de produktivaste.

Och Umeå bubblade med det nya universitetet, den gamla handels- och regementsstaden ändrade struktur till en stad dominerad av ungdom, nya åsikter, ny kunskap.

En känsla av att inget stod stilla. Inget var omöjligt!

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.