Radio Ellens medarbetare i radiohuset på Mariehem i Umeå. Längst fram från vänster Karin Nordberg, Gerd Ulander och Isa Edholm. Foto: Ulf Hägglund, Västerbottens Folkblad

Radio Ellen tog vid efter husmorsprogrammen – kvinnoprogrammen i Sveriges Radio i ett historiskt perspektiv

Karin Nordberg
Download PDF

Det kommer väl ändå tio år för sent?

Det var i ungefärliga ordalag den spontana kommentar som mötte Isa Edholm på radiohuset i Stockholm när hon 1981 var där för att lansera sin idé om ett nytt kvinnoprogram i radion.

Jämställdhetsfrågan var väl löst verkade man mena, kvinnorörelsen i stort sett överspelad. På 70-talet hade det varit befogat! I så fall var det sannerligen hög tid, kontrade Isa. Om än sagt i förbifarten skickar kommentaren déjà vu tillbaka i tiden för den som vet något om den svenska radions kvinnohistoria. Genom hela historien finns exempel på hur kvinnors utrymme i radion ifrågasatts eller till och med motarbetats.

Ända från radions start fanns ett uttalat motstånd mot kvinnlig medverkan. De första husmorsprogrammen 1925 hade enligt radiochefen Nils Holmberg inte fallit väl ut. Han anlitade istället en manlig köksmästare för en serie kåserier “som förefalla bli ganska roliga”. Som kvinnornas ledsagare framträdde i fortsättningen män i Husmödrarnas halvtimme, varav den mest kände torde vara Erik “Bullen” Berglund, han med korven. Den kvinnliga sakkunskapen försvann abrupt ur husmorsprogrammen och dök inte upp på allvar igen förrän 1934, först tio år efter radions start.

Då hade kvinnorna fått nog. Fjorton ledande kvinnoföreningar slog sig samman och bildade en påtryckningsgrupp på initiativ av Fredrika Bremer-förbundet. Syftet var i första hand att påverka 1933 års radioutredning. En kommitté bildades som krävde kvinnlig rösträtt även i radion. I första hand var kravet kvinnorepresentationen i styrelse och ledning, men också när det gällde programmen ville kvinnokommittén se en förändring; det var inte tillräckligt att kvinnoröster hördes i koloraturarior och börsnoteringar. 1938 gick radioledningen kvinnorna till mötes genom att dels välja in en kvinna i styrelsen, dels släppa fram den första kvinnliga nyhetsuppläsaren till mikrofonen.

Hur det gick, eller snarare inte gick, finns dokumenterat i det kanske mest kända klippet i radions historia, lyssnarstormen som följde där upprörda män hotade med att sluta betala licensen:

“Vad i fridens namn ska ni ha en käring i radion för… så ont om karlar har ni väl inte?”.

Hur cementerat könsmönstret var framgår av att även kvinnor tog avstånd: “Vad menar TT med att ha en dam som läser dagsnyheterna. Hälsa TT att vi får igen den manliga rösten åtminstone. Det här är något förfärligt. Det passar inte att en kvinna talar om krig och så vidare. Det är ohyggligt att höra på”. Det dröjde till 1950-talets slut innan en kvinna läst nyheter i radio igen.

Det krävdes ett krig för att kvinnorna skulle ta plats på allvar i radion. Då behövdes de nämligen i nationens tjänst. Med husmödrarnas hjälp skulle folkförsörjningen garanteras. I spetsen för detta projekt stod skolkökslärarinnan Ingrid Samuelsson, som värvats till radion för att undervisa landets husmödrar i rationell hushållning. Som ett inslag i krishushållningen sändes veckovisa kurser i bakning, saltning, syltning, konservering mm bland annat i form av en tävling om “Det bästa förrådet” där landets husmödrar ombads skicka in förslag på hur de löste försörjningsfrågan.

Ingrid Samuelsson var en pionjär vad gäller både form och innehåll. Hon drog sig inte för att ta upp brännbara ämnen och chockerade radions ledning med en diskussion om preventivmedel på 40-talet. Hon ville både uppmuntra och uppvigla, hon ville ge kvinnorna självkänsla och göra dem medvetna om sina erfarenheter. Med den målsättningen aktiverade hon lyssnarna programarbetet. Säckvis med brev kom dagligen till Hus- & hemredaktionen. Hon hade en förmåga att utnyttja radiotekniken dialogiskt och förde samman husmödrar i norr och söder. Runt radions program bildades en landsomfattande kvinnooffentlighet där kvinnor inte bara delade recept och bytte erfarenheter man utan också samlades till internationella aktioner för fred.

När kriget var över hade radions ledning tänkt dra ner på kvinnoprogrammen men möttes av högljudda protester från landets husmödrar, som i radion hittat ett forum de tidigare saknat. Gensvaret från kvinnorna ute i landet fick radioledningen att backa. Redaktionen fick både behålla sina programtider och anställa fler medarbetare. Expansionen ledde till fler programtitlar och en bredare repertoar. Vid sidan av de ursprungliga hus och hem-frågorna skapades program med mer debatterande karaktär. Husmorsrollen började ifrågasättas och unga kvinnor uppmanades att skaffa sig ett yrke. Mannens roll granskades och krav ställdes på männen som husfäder.

Sakta men säkert fasas husmodern ut ur programmen. Kvinnofrågorna blir familjefrågor och flyttar in i Familjespegeln 1961. Repertoaren vidgas att omfatta barn- och ungdomsfrågor och sociala problem. Min egen karriär som radioreporter började där. För Familjespegeln bevakade jag 1968 den växande alternativrörelsens olika grenar. Familjespegeln med en majoritet kvinnor i redaktionen tog sig an vardagslivet. Männen hade hand om världsfrågorna i Tidsspegeln. 1974 slog sig de båda redaktionerna samman och sände Öppen kanal. På 1980-talet övergavs “öppenheten” och blev Kanalen 1981, samma år som Radio Ellen startade.

Visserligen behandlades ibland kvinnospecifika frågor i Kanalen, men en publikundersökning 1984 visade att lyssnarna framför allt var högutbildade män. Omärkligt gled vardagsfrågorna ut ur tablån. I takt med att journalistyrket professionaliserades blev de kvinnliga reportrarna fler men det hade inte ändrat nyhetsvärderingarna. Kanalen leddes ofta av en kvinnlig programledare men programinnehållet var i traditionell mening huvudsakligen “manligt”. I den nya kvinnorörelsens decennium lyser kvinnofrågorna allt mer med sin frånvaro i radions program.

Ljudtekniker Thomas Sandström monterar mikrofon i taklampan. Vid studiobordet fr v Karin Nordberg, Isa Edholm, Eva Sunding och Gerd Ulander.

Ljudtekniker Thomas Sandström monterar mikrofon i taklampan. Vid studiobordet fr v Karin Nordberg, Isa Edholm, Eva Sunding och Gerd Ulander. Foto: Ulf Hägglund

Det var i detta radions tillstånd som Radio Ellen föddes 1981. Det kan tyckas sent, som i det inledande citatet. I själva verket låg programmet helt i tiden. När jämställdhet mellan kvinnor och män lanserades som ett politiskt mål under 70-talet var optimismen stor också inom kvinnorörelsen. Men under sent 70-tal började kvinnorna tvivla på löftena om ändring.

Slagordet blev nu istället “reell jämställdhet – inte bara formell”. På en fråga från några journaliststudenter som satte “Radio Ellen under luppen” 1982 svarar Isa Edholm: “Jag/började/studera statistik och undersökningar om frågan. Jag fann att jämställdhet inte fanns i verkligheten. Dessutom fann jag att 80-talet hotade de framsteg som skett för kvinnors del under 60- och 70-talen”.

Isa var inte ensam om den analysen. Radio Ellen anslöt sig i både ämnesval och programideologi till en social rörelse som kan kallas kvinnojournalistik och som under 1980-talet blev en del av kvinnorörelsen. Den växte fram i konfrontationen mellan den patriarkala makthierarkin i medier och samhälle å ena sidan och den ökande kvinnomedvetenheten å den andra. Förutom Radio Ellen formulerades alternativa journalistiska mål av bland annat Kvinnotidningen Q, Aftonbladets kvinnoredaktion och TV:s Käringsnack, dit för övrigt Barbro Hellberg gick när hon lämnat Radio Ellen.

Kvinnojournalistiken vände sig mot de normer och regler som osynliggjorde kvinnorna. Radio Ellenbröt medvetet mot de professionella koderna. Under rubriken “Nyhetsbullen”, som vi respektlöst kallade den, lästes telegram som var otänkbara i ett ordinarie nyhetsprogram. Ett Eko-inslag, som hade refuserats på grund av att den intervjuade började gråta, sändes istället i Radio Ellen. Nyheter som hamnat i papperskorgen på andra redaktioner kunde hamna i nyhetsbullen. Det var för övrigt så den amerikanska nyhetsbyrån Her Say hade startat.

Under studiosamtalen fick mikrofonen “ligga uppe” så att den som hade något att säga kunde göra det utan att begära ordet. Syjuntan var en förebild. En fördel var att även ovana talare fick ta plats, en nackdel var att de medverkande ofta föll varandra i talet. Programmet anmäldes bland annat till Radionämnden för att det lät “tjafsigt, hafsig kvinnligt, tonårsmässiga fnissigt”. Det var en typ av kritik som så småningom avtog, kanske för att programmet efterhand tappade sin rebelliska framtoning, kanske för att lyssnarna började vänja sig vid den “ellenska” rösten.

1995 efterträddes Radio Ellen av programmet freja!, med en uttalat feministisk profil. Med inspiration från nya teoretiska perspektiv utmanades föreställningen om vad som var att betrakta som kvinnligt och manligt.

Medan Ellen vände sig till “lyssnare med eller utan papiljotter”, var freja! ett program för “tjejer som passar i blått och män som är söta i rosa”.

Recensenterna välkomnade att freja! hade tagit av sig Ellens näbbstövlar och bytt till en modernare svid.

Formmässigt har kvinnoprogrammen under de epoker som avhandlats sökt alternativa lösningar. Monolog har ersatts av dialog, Lyssnarna har blivit aktörer i programmen. Med uppmaningar att skriva brev på 40- och 50-talen och att ringa in till programmen på 80- och 90-talen fångades lyssnarnas idéer upp och radion blev en del av den externa kvinnorörelsen. Liksom när en kvinnoopinion i slutet av 40-talet opponerade sig mot neddragningar av husmorsprogrammen, skedde en liknande opinionsyttring när Radio Ellens sändningstider ändrades till det sämre.

Under rubriken “Tafsa inte på Ellen”, skickade Aftonbladet ut en uppmaning till läsarna att reagera.

I tidningssidans ena hörn fanns en talong som man kunde klippa ut och skicka till Radiochefen Ove Joanson. Radioledningen misstänkte felaktigt att redaktionen låg bakom aktionen. Men nej, det var uppenbarligen tidningen som pejlat stämningarna bland sina läsare.

freja! började som dagligt program, men fick år 2000 sin programtid reducerad till en sändning i veckan. Feministiska freja! fick då sällskap i etern med Lika Villkor, bl a med uppgift att ta vara på männens perspektiv och röster. De båda slogs 2004 ihop till Gender, lanserat som “P1:s nya jämställdhetsprogram”, fortfarande med Umeå som bas. Vad som dolde sig bakom denna inskränkning är oklart, men möjligen hade den programideologi börjat få inflytande i programarbetet, som gick under namnet “mainstreaming” eller “jämtegrering”, som innebar att genusperspektivet ska  genomsyra alla program. Det dröjde nämligen inte länge förrän även Gender försvann ur tablån. I januari 2007 sattes punkt för den andra vågens kvinnoprogram i den svenska radion.

Isa Edholm och Karin Nordberg. Foto: Gunilla Nordlund
Isa Edholm och Karin Nordberg 2019. Foto: Gunilla Nordlund

En fråga är därför hur jämtegreringen påverkat journalistiken sedan dess, vad som hänt med de ämnen som kvinnoredaktionerna bevakade. Ett intressant samband som uppdagades i tidigare forskning var att ett kvinnoprogram i tablån stärker kvinnofrågan även i andra program. Författarna till 2015 års svenska GMMP-rapport om könsfördelningen inom medierna nämner svallvågorna efter Radio Ellen  och hennes efterträdare som ett av skälen till att Västerbottensmedierna blev “bäst i klassen” i jämställdhet 2015.

Ett gott tecken inför framtiden är att utmärkelsen “Sveriges mest jämställda arbetsplats” 2019 gick till Sveriges Radio. Priset gällde arbetsvillkoren, Inte programmen. En given följdfråga är därför om och hur denna hedersbetygelse förhåller sig till programutbudet ur ett genusperspektiv. Tidigare studier har t ex visat att fler kvinnliga journalister inte automatiskt innebär fler kvinnorelaterade ämnen. I vissa fall var det till och med tvärtom. Hoppfullt nog visade däremot en del män intresse för området. Så vad berättar de mätningar som regelbundet görs av redaktionerna om utbudet idag? Vilken forskare tar itu med den spännande frågan?

Referenser:
Carlander, V och Ekelund E, “Radio Ellen under luppen”, Examensarbete ht 1982, Journalisthögskolan i Göteborg.
Aftonbladet 8 mars 1988.
Nordberg K, Från farbror Sven till tant Ellen: kvinnoröster och kvinnoperspektiv i svensk radio 1925-1992 (1992)
Nordberg K, Folkhemmets röst, Radion som folkbildare 1925-50 (1998)
Edström M & Jacobsson J, Räkna med kvinnor, GMMP 2015
Nyckeltalsportalen, www.nyckeltal.se

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.