Kvinnojouren i Umeås tillblivelse

Gunilla Nordenfors
Download PDF
image_print

I slutet på 1970-talet kom den första boken om mäns våld mot hustru – sambo ut ”Den man älskar agar man”. Journalisten Karin Alfredsson hade intervjuat kvinnor, som hade varit utsatta för våldet. En kanadensisk film med samma tema visades på TV, och för första gången blev det en liten debatt om mäns våld mot kvinnor eller som vi sa då hustrumisshandel eller kvinnomisshandel.

Kvinnor och arbete i Västerbotten

Vid samma tid var jag med i kvinnoorganisationen “Kvinnor och arbete i Västerbotten” som bildades för att anordna kvinnodagar, vilka genomfördes i maj 1979. Det var tre dagar som innehöll kvinnohistoria, konst och litteratur av kvinnor, kvinnors hantverk, debatter, föreläsningar och teater (Jösses flickor i Västerbottensversion) och mycket mer. Dagarna blev en stor succé. Vi beslöt att fortsätta med vår förening som nu innehöll 200 medlemmar.

Vår förening kom att bestå av grupper som arbetade med olika frågor som till exempel pornografi, våra kroppar och fredsfrågan. Grupperna turades om att hålla i våra stormöten och då också berätta om gruppens egna arbete.

När frågan om mäns våld i hemmet kom upp i den offentliga debatten var det kvinnor som själva ställde sig upp och berättade om hur de hade blivit misshandlade och hur svårt det varit att inte ha någonstans att vända sig för att få hjälp. I Karin Alfredssons bok hade några av oss läst om kvinnohus som fanns i England, där kvinnor kunde söka skydd. Sagt och gjort, vi bildade en grupp som skulle arbeta för ett kvinnohus i Umeå. Vi ville att det skulle vara ett hus, där kvinnor kunde söka skydd mot våldet och där vi kunde ha en öppen verksamhet för kvinnor – en plats där kvinnor kunde mötas, samtala och diskutera frågor som var viktiga för oss, självklart separatistiskt (ett ord som vi inte använde på den tiden).

Vi startade med att samla in namn med kravet på kvinnohus och gick till makthavarna och förklarade vad vi ville. Herrarna som då styrde kommunen förstod inte vad vi pratade om. Det blev naturligtvis inget hus därifrån.

Kvinnojouren

Under hösten 1979 delade vi upp oss i två grupper, en som skulle fortsätta att verka för ett kvinnohus och en som skulle starta en jour för kvinnor så fort som möjligt, alltså en kvinnojour. I den gruppen var jag med.  Vi var trettio kvinnor, som delade upp oss i mindre grupper, som läste de få böcker som fanns i ämnet (Den man älskar agar man och Våldtäktskliniken). Vi berättade om oss själva och delade med oss av våra egna erfarenheter.

Kvinnosolidariteten var viktig för oss. Vi menade att som kvinnor var vi alla utsatta i ett mansdominerat samhälle, om än mer eller mindre. Vi menade också att vi alla skulle kunna bli utsatta för misshandel eller våldtäkt i hemmet eller utanför. Vi kvinnor måste hålla ihop och stödja varandra och samtidigt arbeta för en förändring.

Den 2 maj 1980 startade vi en telefonjour i en av jourkvinnornas ombyggda garage. De som kunde tog tillfälligt, i sitt eget hem, emot kvinnor som snabbt behövde komma hemifrån. Innan vi startade enades vi om hur vi skulle förhålla oss i telefon. Bland annat sa vi:

I första hand ska vi vara medmänniskor, lyssna och uppmuntra kvinnor som ringer, försöka stärka deras självförtroende och uppmuntra dem att själva göra något konkret åt situationen (anteckningar från storjoursmötet 9/4 1980)

Lokaltidningarna gjorde reportage. Vi samlade in pengar till annonser på mötena. Kvinnor och arbete betalade telefonen. Från början hade vi jour på lördags- och söndagskvällar, men insåg att det var svårt att ringa när man och barn var hemma, det blev vardagskvällar istället. På dagtid var de flesta av oss på våra egna arbeten. Vi arbetade i grupp, för att ingen skulle behöva vara ensam med känslorna efter ett jobbigt samtal.

Umeå kvinnojours första annons publicerad i Maskrosen

Fler och fler kvinnor hörde av sig. Behovet av en övernattningslägenhet ökade. Efter mycket tjat fick vi vår första jourlägenhet 1982 och 2000 kr av kommunen. Vi letade igenom våra egna förråd, tiggde på affärer, fick gamla kontorsmöbler av kommunen och fyllde lägenheten med allt som behövdes. Vi försökte göra det så hemtrevligt som möjligt för kvinnorna som skulle bo där.

Samma år la vi ner Kvinnor och arbete i Västerbotten. Kvinnojoursgruppen bildade en egen förening. Många av medlemmarna, som tillhört partier och fackföreningar där män dominerat var hjärtligt less på den hierarkiska uppbyggnaden med en styrelse och ordförande i toppen och med små möjligheter för medlemmarna att påverka besluten. Nu ville vi bygga upp något nytt som var mer demokratiskt och mindre formellt. För syns skull tog vi stadgarna från en idrottsförening, men i praktiken fungerade vi på ett helt annat sätt. För syns skull valde vi också en ordförande som egentligen inte hade någon uppgift. Naturligtvis hade vi en kassör och revisor. Beslut fattades på medlemsmöten, storjour som vi kallade dem och som vi hade en gång i månaden. Vi hade inga pappersmedlemmar, endast aktiva. Jourgrupperna turades om att hålla i mötet och skriva protokoll. Organisationen var platt och rund, som vi sa. När viktiga frågor skulle diskuteras använde vi oss av rundor, dvs var och som ville fick säga vad hon tyckte utan att bli avbruten av debatt. När alla sagt sitt var det lätt att fatta beslut.

En fördel med organisationsformen var att många tog ansvar. Det fanns ingen styrelse att lasta över på eller som fattade beslut över medlemmarnas huvuden. Ingen styrelse som klagade på medlemmarnas inaktivitet. Vi slapp motsättningar mellan styrelse och medlemmar. Naturligt var det lite ovant för nya som kom med. Var vänder en sig med frågor? Vilka bestämmer? Och så vidare. De som var karriärsugna blev besvikna. De flesta trivdes med modellen, som blev helt självklar med tiden. Kvinnojouren fungerar fortfarande på samma sätt efter 40 år.

I slutet på 80-talet skrev vi alldeles egna stadgar i enlighet med hur vi var organiserade. Jag skulle tro att våra stadgar är helt unika bland andra organisationer i Sverige. Vi har fått göra tillägg allteftersom vår verksamhet har växt och efter att vi fått möjlighet att ha anställda.

Kvinnohusockupationen

1983 blev grupp 8 och andra kvinnogrupper i Umeå utan lokal. Det satte igång kampen för ett kvinnohus. Ett gammalt trähus på Vasagatan 4 som skulle rivas stod tomt. Ett 20-tal kvinnor tog sig in i huset genom ett källarfönster. Fler kvinnor slöt upp nästa dag. Meningen var att ockupera huset över en helg för att påverka inför ett möte på måndagen i kommunfullmäktige,då en motion om kvinnohus skulle diskuteras. Diskussionen sköts upp. Ockupanterna beslöt att fortsätta och krävde att få huset till kvinnohus istället för att rivas och ge plats till ett parkeringshus. Huset hölls i tre månader innan det vackra huset slogs sönder. Över hundra kvinnor deltog. En del från kvinnojouren. Under de här månaderna diskuterades kvinnofrågor livligt och speciellt mäns våld mot kvinnor. Flera kvinnor vände sig till kvinnojouren för stöd.  Ockupationen och debatten omkring ledde trots allt till att kommunen letade fram ett hus på Östra Kyrkogatan 26 som blev gemensamt för Kvinnohusföreningen och Kvinnojouren.

Huset invigdes 1986. Det kändes för litet redan då, men det skulle dröja nästan tjugo år innan vi fick ett större hus, 2003.

Roks

I början på 1980-talet bildades kvinnojourer oberoende av varandra runt om i Sverige. Vi fick så småningom kontakt med varandra och riksträffar började anordnas varje år. 1983 kom förslaget upp att vi skulle bilda en riksorganisation. Flertalet var då skeptiska och rädda för toppstyrning, bland andra vi från Umeå, men på riksträffen 1984 bildades Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige). Roks skulle vara en kunskapsbank och samordnare. Riksträffarna skulle fortsätta att anordnas av kvinnojourerna i deras hemstad. Årsmötet skulle ingå i träffen. Vi beslöt att gå med, trots allt.

Nya frågor – nya grupper

Från början var vi mest inriktade på vuxna kvinnor som var utsatta för misshandel och våldtäkt. I mitten av 1980-talet började vuxna kvinnor som hade varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen av sin far eller någon annan de varit i beroendeställning till. Då startade vi en incestjour och självhjälpsgrupper.

Därefter började mammor till incestutsatta barn höra av sig, då de upplevde att de inte fick stöd från samhället att skydda barnen. Det ledde till att vi startade en mammagrupp. Där vårdnad om barnen blev en huvudfråga, då flera mammor förlorade vårdnaden då de försökte skydda sina barn.

På 1990-talet var det några kvinnor i jouren som läste juridik. De fick idén att starta en juridikjour inom kvinnojouren. De värvade fler kvinnor från utbildningen. Väl medvetna om att kvinnor ofta inte har råd att anlita jurister gav de gratis juridisk rådgivning  en kväll i veckan.

Många unga kvinnor engagerade sig under 1990-talet i den feministiska kampen.

Tjejjouren demonstrerar utanfor H&M 1995
Tjejjouren demonstrerar utanför H&M 1995. Foto: Inger Harnesk.

Några började delta i kvinnojourens arbete. De tyckte att det behövdes en jour som speciellt riktade sig till unga kvinnor och sökte pengar till den verksamheten. Tjejjouren startade. De hade dels telefonjour och dels arbetade de utåtriktat på skolor och ungdomsgårdar. De lärde också ut feministiskt självförsvar.

 Vår ideologi och dess betydelse

Vår organisation genomsyras fortfarande av den ideologi, som vi fick med oss från kvinnoorganisationen vi startade i. Vi har visserligen utvecklat en allt klarare syn på mäns våld mot kvinnor och sambandet med maktstrukturen i samhället och börjat använda nya ord och begrepp, men i grunden finns samma syn. Kvinnor är underordnade männen i vårt samhälle. Vi blir alla utsatta för olika grader av övergrepp (förtryck). Kvinnor måste stödja varandra för förändring. Det fysiska, psykiska och sexuella våldet är oerhört verksamt för att hålla kvinnor underordnade. Därför också oerhört viktigt att bekämpa.

Hur har vår ideologi påverkat vårt arbete?

Det har märkts i våra stadgar som redogjorts för ovan. Vi har tagit till vara egna och andras erfarenheter och använt dem i arbetet, när vi har mött nya kvinnor och när vi har utvecklat vår förståelse av mäns våld mot kvinnor. Kvinnor som har sökt stöd av kvinnojouren har bemötts som en av oss och som en kvinna som har möjlighet att göra något åt sin situation, inte som en stackare som det är synd om. Hon har fått veta att det här drabbar inte endast henne. Det är inte hon som ska bära skulden och skammen. Det är mannen som slår, hotar och våldtar. Vi lever i ett samhälle där män har mer makt, de värderas högre och därmed väger deras ord ofta tyngre. Därför blir hon inte alltid trodd av domstolar och personer inom andra myndigheter.

Vår ideologi har också betytt, att vi inte har backat för det svåraste. Vi har lyssnat på och trott på kvinnors berättelser, även om förövaren har varit högt värderad i samhället, till exempel polis, politiker, domare eller präster. Många kvinnor har under årens lopp uttryckt att det har varit skönt att komma till kvinnojouren just på grund av bemötandet som en jämlike. Till skillnad mot hur de har upplevt att de har blivit bemötta av myndigheter.

I många kvinnors huvud snurrar frågan: varför? Varför händer detta och varför gör han detta, varför händer det mig? De söker efter förklaringar, som vi alla. Gemensamt har vi funderat och fått en större förståelse.

Utåtriktad verksamhet

Vår öppenhet och vårt arbete för förändring har gjort att vi har tagit mot mängder av studiebesök, varit ute och föreläst i Umeå och på andra håll i Sverige.

Omsorg till döds är färdig för tryck 1987. Foto: Inger Harnesk

Vi har skrivit, tyckt och synts i debatter, debattartiklar och böcker (Omsorg till döds, 1987. Bryt Tystnaden om sexualiserat våld mot kvinnor och flickor, 1990. Fadersrätt, kvinnofrid och barns säkerhet, 1996. Tystnaden är bruten, ta ansvar, 2000. Vår jourbok, 2015).

En landstingspolitiker fnös en gång över att vi skrev tjocka böcker. Hon tyckte att vi skulle hålla oss till att plåstra om kvinnor.

Men skrivandet, analyserandet, och kraven på förändring har gjort att vi på kvinnojouren har kunnat ge ett bättre stöd. Förståelsen har ökat bland landstings- och kommunanställda som ofta i sitt yrke kommer i kontakt med samma kvinnor som vi. Vårt arbete har även medfört att medvetenheten om omfattning. skadeverkan och orsak har ökat bland folk i allmänhet. Fler kvinnor söker sig ifrån en våldsam man, fler kvinnor anmäler. Släkt och vänner har större förståelse och ger dem stöd i att lämna mannen.

Till slut

Många är de, som har gått igenom våra studiecirklar och sedan arbetat i kvinnojouren under en period. Det har lett till en ökad medvetenhet om mäns psykiska, fysiska och sexuella våld mot kvinnor och barn. Vi har bedrivit ett oerhört stort arbete under alla dessa år. Över 10.000 kvinnor har varit i kontakt med och fått stöd av kvinnojouren under de fyrti år vi har funnits

Det som började i ett ombyggt garage med endast en telefon som resurs har utvecklats till det vi har nu: ett trevåningshus, flera anställda och ett femtiotal ideella, ett stort rum för barnen, barnverksamhet, juridikjour, tjejjour mm. Vi har med tiden fått ett allt större stöd i form av pengar och utrymme. Nu kan vi ha personal, anställd, och det finns plats för fler kvinnor i det skyddade boendet.

Allt detta är mycket bra, men samtidigt finns en risk, att de ideella tänker att de inte behövs, och de anställda lämnas att ensamma sköta verksamheten. Det är viktigt att hålla liv i den ideella verksamheten för att bevara vår ideologi och kampanda. Kvinnojouren får inte bli en institution bland alla andra. Diskussionen om mäns våld mot kvinnor och barn måste hållas levande för annars kan kvinnojouren försvinna vid nästa sparkampanj inom kommunen. Politiker kommer och går. De som kommer kanske anser att en idrottsanläggning är viktigare än en kvinnojour, om vi inte finns och kan påminna om omfattningen och skadan av mäns fysiska, psykiska och sexuella våld mot kvinnor och barn.

Idag är kvinnojouren i Umeå fortfarande en stark organisation som ständigt rekryterar nya entusiastiska kvinnor till det ideella arbetet och tar sig an nya viktiga frågor. Vi behövs nu och ett bra tag till in i framtiden.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.