I spåren av #MeToo ser vi hur domstolar väger bevis för och emot om övergrepp har hänt eller inte. Advokater spelar matchen som den ska spelas inom en juridisk arena och media spelar sin match i att formulera upprördheten för den ena eller andra sidan. Hur blir vi ett SAM-hälle som känner igen det felaktiga med att övergrepp alls sker?
Gunilla Nordenfors och jag trodde att kvinnojouren bara skulle behövas i en övergångsperiod på ca tio år tills vi avtäckt våld mot kvinnor och effekterna av det. Vi skrev böckerna, Omsorg till Döds, 1987 och Bryt tystnaden 1990. Sedan förväntade vi oss att samhället skulle ta ansvar för de kunskaperna via boken Tystnaden är bruten – Ta ansvar, 2000. Därefter skulle samhället FATTA resten själv. Det blev inte så. Det kom att behövas FATTA-kampanjer, #MeToo och kanske ännu flera #MeToo?
Den platta organisation som Gunilla skriver om i sin artikel (Kvinnojouren i Umeås tillblivelse, Västerbotten förr & nu) kännetecknar just Umeå Kvinnojour och var en typ av organisationsform som benämndes som en radikal kämpande kvinnojour av Maud Eduards, statsvetare. Den utmanade hierarkiska organisationsformer och satte ord på mönster av förtryck som vi upptäckte i mötet med olika kvinnor. Kvinna till kvinna var vårt upprop och markerade att vi struntar i status och går in för att mötas framförallt som kvinnor. Vi ville komma bort från över- och underordningspositioner och aktivt mötas i det vi fann viktigt.
Det var inte förrän efter jag slutat som aktiv jourkvinna i Umeå kvinnojour i början av 1990-talet som jag insåg det oerhörda med att vi hade lyckats resa väggar mot våld före myndigheter hade bedömt om det var våld eller inte. Kvinnosolidariteten fick gå före en juridisk bevisbörda. Om Du var kvinna kunde Du komma till kvinnojouren och nås av budskapet:
Ingen har rätt att slå dig! Ingen har rätt att förtrycka dig! Vill Du berätta vad som hänt så ska vi lyssna. Vi lyssnar som kvinna till kvinna.
Det utgör ett revolutionerande budskap för de som har upplevt motsatsen. Kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp har ofta också utsatts för psykisk misshandel. Att bli beskriven som sjuk, galen och som ”hora” gör något med självkänslan hos den som får höra det. Att få bli lyssnad och trodd på och att få möta fler som utsatts gör att de kvinnoförnedrande attackerna upphör att dominera för hur man ser på sig själv. Att kunna känna igen sig hos andra som kallats liknande saker blir befriande och på så vis släpper sakta effekterna av den psykiska misshandeln. Inte bara jag… hon också?
Under 1980-talet bekymrade sig polisväsendet över att anmälningar om misshandel mot kvinnor ökade. Var kvinnorna verkligen trovärdiga, frågade de sig. Osanningar förekom i frågan om kvinnomisshandel, våldtäkt och sexuella övergrepp. Men inte främst från de kvinnor som utsatts. De som kom till kvinnojouren berättade istället försiktigt, försiktigt sin berättelse som om de gick på nattgammal is. Vi som lyssnade fick höra berättelsen om och om igen med allt fler detaljer. Lager på lager av samma berättelse växer fram med allt fler klara minnesbilder av exakta händelser. Smärta följde ofta på orden då kroppen till slut vågar känna det den inte stod ut med under övergreppen.
När allt fler övergreppsscenarier återberättades i offentligheten kunde motståndet låta så här.
Hur vet ni att de inte ljuger? Ni lägger ju ALL skuld på männen! Hatar ni karlar? Ni saknar ju balans och kan inte se på saken nyanserat!
Övergrepp har inte mycket med nyanser att göra. Eller balans. Det är en svartvit upplevelse där den enes sanning blir lögn i den andres ögon. Efter ett övergrepp har samma stund genomlevts men ur två helt olika perspektiv.
Du har våldtagit mig! Du ljuger och måste vara psykiskt sjuk!
Du gjorde illa mig! Du njöt av det och ville det själv!
Kvinnojourens förståelse handlar om hur de strukturer av makt män haft över kvinnor på samhällets olika områden visade sig i att kvinnor som kollektiv anses mindre värda och därför kan få skulden även för det som män gör. Vi kallar det för en strukturell över- och underordning. Mäns kollektiva generella överordning får effekter också för hur vi, både män och kvinnor, underordnar oss förklaringar som lägger alltför stort ansvar på grupper av människor med mindre makt. Att ord står mot ord utgör en smärtsam verklighet som skurit genom många familjer, grannskap och arbetsplatser. Släktband har försvagats eller trasats sönder genom effekter av sexuella övergrepp och våld. Det är inte lika sant att de som utsätts för övergrepp är medfött psykiskt sjuka som att de fått svårt att fungera på grund av de övergrepp de utsatts för. De har mer ångest, fler socioemotionella svårigheter och oftare känslor av skuld och skam än de som inte utsatts för övergrepp.
Tre stora berättelser har förstärkt detta skuldbeläggande av gruppen kvinnor
Traditionell psykoanalytisk teori (enligt Freud, efter 1905) har svikit sexuellt utsatta genom att bortförklara reella upplevelser av övergrepp som fantasier och önskedrömmar hos barn. För oss i jourerna betydde detta konkret ända fram till mitten av 80-talet att när vi mötte kvinnor med en sexuell utsatthet som börjat må illa av detta, hade vi inga terapeuter att hänvisa dem till. Enligt denna psykoanalytiska teoribildning existerade inte reella övergrepp mer än i huvudet på barn som fantasier. Oidipuskomplex eller Elektrakomplex kallades denna tänkta längtan efter den förälder av motsatt kön som barnen förmodades även vilja ha ett vuxet sexuellt förhållande till. Denna långvariga vetenskapliga förvridning av sexuellt utsatta barn ledde till att de som behövde hjälp för de känslor som väcktes i samband med en bearbetning av sexuella trauman inte kunde få det.
Idén om sexualitetens frigörande kraft odlas av de så kallade sexual-liberalerna och utgör den andra stora berättelsen. ”Make love not war” är ett exempel på vad sex antas kunna befria oss ifrån och visar på en tro att om vi bara befriade oss via fri sexualitet skulle lusten att döda i krig försvinna. Några sexual-liberaler förordade också sex med barn. Sexual-liberalerna kom från alla sorts partier men det de var överens om var att gränser för sexualitet skulle utvidgas och att sex var den prioriterade frågan för lycka på jorden.
En tredje stor berättelse som spreds i vårt svenska samhälle var pornografin. Porno betyder hynda, sköka, med en nedlåtande hållning till kvinnor. Pornografi kan förstås som en grafisk förvridning av kvinnor till ”horor”. 1971 inför Sverige fri pornografi och blir därmed ett av världens första länder som sprider pornografi i massomfattning. Här omvandlas sexuell förnedring till njutning och smärta förnekas. Sverige var länge ett transitland för barnpornografi och förbjöd inte innehav av barnpornografi förrän 1999 efter starka påtryckningar av kvinnorörelsen.
Dessa tre betydelsefulla idéströmningar sammanflätades och genom den massmediala revolutionen spreds både bilder och idéer snabbt. Sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn är en global fråga som hotar vår folkhälsa, vår tilltro till ett samhälle och den utgör ett brott mot mänskliga rättigheter. Effekter av våld och övergrepp mot kvinnor och barn omsätter enormt med pengar och ligger på tredje plats efter vapen och droger (WHO).
Värdet med att erkänna sin offerstatus
I mitten av 1980-talet hade rösterna om sexuella övergrepp blivit så starka att de var svåra att undvika. Nu började alltfler terapeuter tro på reella övergrepp och dess konsekvenser vilket ledde till ett nytt allvar i terapirummet mellan terapeut och patient (Herman, J ).
Att frivilligt ställa sig i positionen som det offer man faktiskt var under minuterna ett övergrepp pågick behöver en omgivning som tror på den som varit med om övergreppet. Att gå in i övergreppsverkligheten medför oftast en ökad smärta men det är en ”framgångssmärta”[1] som i sin tur löser upp gamla emotionella låsningar och fobier som utvecklats som effekter av övergrepp. Det har visat sig möjligt att få tillbaka ett värdigt liv.
De flesta som utsatts för övergrepp gör inte denna vandring i smärta utan väljer att leva sitt liv försiktigt så att ”den björn som sover” inte ska väckas. Konsekvenserna av att gå in i smärtan kan betraktas som alltför allvarliga. Tänk om man måste bli sjukskriven? Galen på allvar? Vad händer med resten av familjen om en mamma eller pappa inte blir riktigt tillräknelig? Några hade inte det valet. Skadorna har blivit alltför handikappande och en position som offer för ett sexuellt trauma framstod som ett bättre alternativ än att vara ”sitt eget fel” genom ett motsättningsfyllt beteende och en smärta som blev allt för svår att stå ut med. Flykt genom alkohol, intensivt arbete, eller droger blev en väg alltför många tog.
”Man måste sluta vara ett offer”
Reaktionen på ny kunskap om effekter av våld och sexuella övergrepp som kvinnojourerna hade lyft fram uteblev inte. I mitten på 90-talet vänder plötsligt vinden i det offentliga samtalet. ”Man måste sluta vara ett offer” var ett mantra som plötsligt hördes överallt. Det gällde nu att inte fastna i offerrollen, sa man.
Vi vet att övergrepp finns. Vi vet att olika maktpositioner ger olika upplevelser. Varför förbjuda offerpositionen? Om vi bejakar offerpositionen med de känslor den hade tillåter vi offer att bli kraftfulla efter det. Erfarenheterna från kvinnojouren har inte lett till att kvinnor fastnat i en offerposition. Tvärtom.
Det finns en mening i att ta positionen som offer – när man i sin utsatthet inte förmår värja sig mot en övermakt. Det blir dock svårare att framstå som svag när omgivningen visar förakt mot svaghet. Att ta offerpositionen under de minuter övergreppet pågick betyder inte att man behöver vara där en lång stund. Mellan stunderna där övergreppet återupplevs kan ett övergreppsoffer vara oerhört stark och högfungerande. Kvinnojourerna hade modet och viljan att vända förakt mot svaghet till solidaritet och våga lyssna. Jag känner en djup tacksamhet och stolthet över att fått vara med om detta.
Det finns också ett värde för varje utsatt kvinna och varje utsatt barn att bli förstådd ur sin mest utsatta position. En given utgångspunkt för kvinnojoursrörelsen är att ingen kvinna, inget barn förtjänar att bli utsatt för våld eller övergrepp. Vi tolkar inte våldtäkt som kärlek. Vi har lärt oss känna igen förnedring och smärta. Vi vet också vad solidaritet betyder.
Och kanske finns det en motsvarande mening i att erkänna att man antagit en förövarposition och inte undersökt tillräckligt om det verkligen fanns ett samtycke? Varför säger förövare sällan som det var? Kan en i övrigt trovärdig man tillstå att han begått våldtäkter, slagit en kvinna och öppet ställa sig frågande till sitt eget beteende? I de försök vi ser idag i domstolar att hantera de övergrepp som män riktar mot kvinnor och barn ser jag en risk för att vi aldrig möts som medborgare.
Kvinnojourerna och inceststödgrupperna har bidragit till en politisk kollektiv röst som synliggjort negativa effekter av mäns ”kärlek”. Alltför många män har fostrats till att tro att de visar kärlek när de begår övergrepp. Att de fötts med en överordnad rätt till andras kroppar för sin egen sexuella lusts skull. En berättelse behöver då skapas om hur den andre parten egentligen innerst inne vill samma sak. Och de berättelserna finns det gott om.
Desmond Tutu och hans dotter Mputu har tillsammans skrivit en bok om Förlåtelse och hävdar att det inte finns något som inte går att förlåta. Många handlingar som skett i Sydafrika i spåren av apartheid torde ha varit mycket svåra att förlåta. I efterdyningarna av svåra förtryck skissar de två vägar att gå, antingen förlåtelsens eller hatets. Och förordar förlåtelsens. Den vägen är dock inte enkel och förbereds genom att erkänna vad man gjort och att visa en vilja av att reparera det onda man tillfört en annan person. Erkännandet ger möjlighet till förlåtelse eller åtminstone att man gör upp om att inte fortsätta fighten och ge varandra utrymme att inte ytterligare trappa upp hatet. Ett erkännande förutsätter att man känner igen att man alls klivit över en annan människas gräns. Frågan är om pornografi-upplärda män alls gör det?
Det finns psykisk ohälsa som inte har övergrepp som grund. De som lever med en ökad sårbarhet har större risk än andra för att också bli sexuellt utsatta (Kopp, 2019). Alltså ökar motiven att stoppa krafter som bejakar övergrepp. Den psykiska ohälsa där övergrepp utgör grunden skulle vi kunna få bort om samhället går in för det. Om Sverige, Europa och världen går ihop för att bekämpa förtryck mot kvinnor och barn.
Jag tror att vi förlorar om vi går förnekelsens och hatets väg. Vi har mycket att vinna på att återvända till offerpositionen för att inte glömma hur utsatthet upplevs och de verkningar det får. Kvinnojourerna ser ut att behövas ett tag till.
[1][1] Leira, Haldis
Vinjettbild: Kvinnojoursmöte i Umeå. Foto i privat ägo.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.