Hösten 1969 kom jag in på Journalisthögskolan i Stockholm. Det var något som jag hade drömt om i flera år, men inte trott skulle vara möjligt. Glädjen var därför mycket stor när jag kom in redan vid första försöket. Jag hade då hunnit avverka ett års studier i franska vid Stockholms universitet och var i fantasin redan på väg utomlands till mitt kommande spännande arbete som journalist någonstans i Europa.
Efter ett intensivt år i Stockholm blev det så dags för praktik. Jag hade alltid drömt om att arbeta med radio, och efter diverse röstprover och annat visade det sig att jag verkligen skulle få göra min praktik på radion. Fantastiskt, tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle promenera in i radiohuset i Stockholm varje dag under hela den kommande hösten. Men glädjen varade inte särskilt länge.
Det visade sig nämligen att det bara var de som hade barn eller andra starka familjeskäl som fick göra sin praktik i Stockholm – vi övriga hänvisades till andra platser runt om i Sverige.
Jag var redan från början helt på det klara med att jag inte tänkte sätta min fot norr om Norrtull, utan siktet var inställt på Skåne, alltså så nära kontinenten det bara gick. Men efter att noga ha läst vad tidigare praktikanter hade skrivit om sina praktikplatser beslöt jag mig till mina föräldrars stora förvåning för att välja Västerbotten. Anledningen var att den tidigare praktikanten Sven Bohlin hade beskrivit radion i Umeå så lockande, att jag tänkte att det väl ändå borde gå att stå ut fyra månader i Norrland. Så skedde – och tur var väl det.
I Umeå mötte mig en ny värld. Platsen var från början nyhetsredaktionens lokaler som då låg på Kungsgatan, öst på stan och mitt emot dåvarande biblioteket som låg granne med Länsstyrelsen.
Jag kom i precis rätt tid för att genast få börja arbeta med det annalkande valet och efter tre dagar fick jag börja sända nyheter direkt. Efter praktiken blev jag erbjuden sommarjobb som semestervikarie på nyhetsredaktionen och fortsatte sedan på diverse vikariat tills det annonserades ut en ledig journalisttjänst hösten 1972. Jag sökte och fick tjänsten.
Under de här första åren på 1970-talet var det ytterst glest med kvinnliga journalister. Mer än en företagsledare eller politiker försökte med jämna mellanrum sätta mig på plats, ofta genom att vända sig till den manlige teknikern i tron att det var han som skulle ställa frågorna och sedan se omåttligt besviken ut när han insåg att det var jag som var reportern. Det här gjorde att jag alltid förberedde mig extremt noga för att förhoppningsvis aldrig hamna i en situation där jag inte visste vad jag skulle säga.
1970-talet blev för mig fyllt av nyhetsjournalistik och jag fick bland annat vara med och starta Nordnytt 1973 och Lokalradion 1977.
Det talas ju mycket om att dagens journalister måste göra så mycket, men även på den tiden hade vi fullt upp. Vissa dagar, om t ex en minister var på besök i Västerbotten, så kunde man få göra upp till fem inslag – till regionalnyheterna, till Ekoredaktionen, till Nordnytt, Rapport och Aktuellt. Det här var ju långt före digitaliseringens tid. Allt spelades in med hjälp av de 10 kilo tunga Nagra-bandspelarna och sen redigerade vi genom att klippa och klistra ihop banden med tejp.
Det var en rolig och intressant tid med väldigt varierande uppgifter. 1974 blev jag erbjuden att vara med i TV-programmet ”Mot väggen”. Det var ett rikssänt program där Siewert Öholm och Åke Söderlind var programledare och diskuterade olika samhällsfrågor med ett antal inbjudna gäster. Gästlistan rymde främst manliga politiker och chefer, men i varje program satt jag med i studion och hade framför allt en viktig uppgift. Det var att inleda sändningen med en faktasammanfattning om varje ämne. Det kunde vara till exempel utbyggnaden av älvarna, vattenkraft, glesbygdsfrågor och det fina var att jag hade helt fria händer att utforma min presentation som jag ville.
Så här i efterhand har jag insett att jag nog också fungerade som någon slags blomkruka med tanke på att jag oftast var den enda kvinnan i studion, men då tänkte jag inte så mycket på det.
Anledningen var förmodligen att jag alltid upplevt stämningen på redaktionen i Umeå så jämlik, såväl på 70-talet som alla åren därefter.
En gång hade jag nöjet, eller kanske snarare det tvivelaktiga nöjet, att träffa den legendariske finansministern Gunnar Sträng.
Inför valet 1973 ringde Rapport och ville ha en intervju med finansministern som dagen efter skulle besöka Skellefteå för ett torgmöte. De ville ha en kommentar till ett uttalande han gjort i Ulricehamn några dagar tidigare. Jag, som var den ende Tv-reportern just den dagen, sa att det var kanske litet svårt för mig som inte var expert på det finansiella…
– Inga problem, sa Björn Elmbrant – vi skickar dig sammanfattningen av finansdepartementets rapport så hinner du läsa den i bilen mellan Umeå och Skellefteå.
Någon rapport kom inte med posten morgonen efter men jag hade tur och fick låna ett exemplar av Västerbottens Folkblads dåvarande chefredaktör Sören Olofsson
Gunnar Sträng hade sagt ja till en intervju, men när vi väl kom till Skellefteå hade han ändrat sig.
Det stora torget var fullt av åhörare och medan finansministern höll sitt tal sa den socialdemokratiske riksdagsmannen Arne Nygren till mig att jag måste fråga Gunnar Sträng själv när han så småningom klev ner från talarstolen. Det var enda möjligheten i det här läget.
Sagt och gjort. Jag presenterade mig för finansministern och efter vad som kändes som en hel evighet med mycket övertalning från min sida, sa han till slut:
– Jaha! Men då måste det gå fort!
Vi gick under tystnad till Medborgarhuset. Så fort han kom in i det stora rummet sa Sträng:
– Var ska jag sitta?
– Här sa jag, och slet fram närmaste stol. Fotografen nickade. Utrustningen kom snabbt på plats, teknikern var klar – klappa tagning.
Nu fanns inte tid att göra en mjuk inledning, som jag hade tänkt, utan jag gick rakt på sak och ställde den fråga som Rapport ville ha svar på.
Gunnar Sträng svarade. Men jag tyckte inte att han svarade på denna enda fråga så jag ställde den för andra gången, nu något omformulerad. Han svarade igen, ganska irriterad.
Fortfarande inget riktigt svar, tyckte jag, som tänkte på vad Rapport skulle säga. Därför ställde jag min fråga för tredje gången, än en gång något omformulerad.
Då exploderade finansministern och rusade rasande upp från stolen.
–BRYT! BRYT! skrek han och skickade ut handen mot kameran, illröd i ansiktet.
–VEM har skickat hit dig, en så inkompetent journalist!?
– Björn Elmbrant, svarade jag och fick verkligen anstränga mig för att inte börja storgråta.
– Björn Elmbrant med sin sura mage, skrek Sträng. Jag ska lära dig nationalekonomi! Och så slet han fram finansdepartementets utredning ur portföljen och pekade mycket argt på några olika sidor.
– Titta här – och här – och så håller du på och tjatar om samma sak!
Jag insåg då att jag gjort ett räknefel och att det var därför jag ställt frågan fel. Med darrande röst frågade jag försiktigt om vi skulle kunna ta det en gång till nu när jag förstod vad han menade.
– TA OM!!! Är du inte riktigt klok! väste finansministern, tog hatt och portfölj och rusade ut.
Ridå.
Jag ringde Rapport och berättade om mitt pinsamma misslyckande. Ingemar Odlander skrattade och sa att det är sånt som händer. Vi har alla blivit utskällda någon gång av Gunnar Sträng, la han till.
Därefter ringde jag redaktionen i Umeå och berättade att det inte blev något.
– Aha, sa redaktören. Det var ju synd – men förresten… då kan ju du komma direkt hit, för Sträng ska ha presskonferens i Umeå i kväll och vi behöver det verkligen till radionyheterna.
– Men han vill absolut inte tala med mig!
– Det är klart han vill tala med dig! sa redaktören – det är bara att du kommer.
Jag insåg att idén var helt katastrofal men att jag inte skulle kunna neka. Dessutom var det bara två veckor till riksdagsvalet. Situationen var omöjlig. Men plötsligt fick jag en idé.
– Då måste ni skicka dit Siewert Öholm också, så att vi i alla fall är två, utbrast jag.
Redaktören suckade och sa till slut att han skulle kolla om det gick, men att han inte kunde lova något. När jag två timmar senare kom till presskonferensen på Hotell Blå Aveny i Umeå var Gunnar Sträng redan där och satt och småpratade med lokaltidningarnas chefredaktörer. Ett glatt mummel hördes i rummet och stämningen verkade avslappnad. Men så fort jag kom in genom dörren blev finansministern alldeles vit i ansiktet.
– Kommer du hit också! väste han – och så var den presskonferensen förstörd. Gunnar Sträng var på jättedåligt humör och svarade i stort sett hela tiden:
– Det där är helt fel, det där har har redaktören fått om bakfoten, oavsett vem som frågade. Inte ens Siewert Öholm fick några bra svar, och där jag satt framför Sträng och höll i mikrofonen medan frågestunden gick mot sitt slut kände jag en våldsam lust att ta tag i ett av finansministerns hängslen och släppa taget hårt. Men det gjorde jag förstås inte.
På väg tillbaka till radion fick jag skjuts av universitetets rektor, Lars Beckman.
– Jag förstår inte vad det var med Sträng idag, sa han. Men det kunde ju jag förklara…
Under de kommande dagarna var det vanligaste skämtet på nyhetsredaktionen att någon ropade ”Kerstin, du har telefon!” och sen med litet lägre röst viskade och pekade på telefonen: Det är Sträng…
När jag idag tittar tillbaka på alla de kulturdokumentärer, reportage och radioprogram som jag gjort under åren så blir det tydligt hur stor betydelse tillkomsten av Norrlandsoperan haft för mitt arbete på Sveriges Radio.
I början av 1970-talet visste jag ingenting om opera. Det närmaste jag kommit var ”Lille Peters resa till månen” på Kungliga Operan i Stockholm någon gång i slutet av 1950-talet. Det var därför med stort intresse som jag kom att följa etableringen av Norrlandsoperan i Umeå redan från början. Stridens vågor svallade höga när Arnold Östman 1974 drog in med sitt gäng sångare, fast beslutna att satsa på hög kvalitet redan från början.
– Varför skulle en stad som Umeå ha en opera? Inte kunde väl norrlänningarna förstå sig på något dylikt? Och att dessutom ha mage att kalla den Norrlandsoperan var ju bara helt befängt, hävdades från många håll. Till råga på allt fick Norrlandsoperan starta helt utan musiker – en helt bisarr situation som efter ett år fick operachefen Arnold Östman att hota med avgång.
Allt eftersom åren gick tillkom fler och fler musiker för att så småningom bilda en hel symfoniorkester och dessa avlägsna år på 1970-talet känns onekligen som en fläkt från ett annat århundrade – vilket de ju också är…
Norrlandsoperans första stora uppsättning var Rossinis opera ”Italienskan i Alger” som hade premiär våren 1975. Senare samma år spelades samma opera i London och jag begav mig glatt till ENO, English National Opera, bara för att inse att deras ”Italienskan i Alger” var så tråkig och dammig att klockorna stannade. För mig blev det en viktig lärdom: Det är inte storleken eller placeringen av operahuset som avgör hur bra föreställningen är – det hänger helt på de skapande konstnärerna.
En lång rad nyskrivna operor har sett dagens ljus på Norrlandsoperan under dessa 45 år.
Om jag bara skulle plocka ut en av många favoriter bland alla Norrlandsoperans föreställningar så blir det ”Fortunato ” från 1993 av Ian Mcqueen. När jag såg den var det nästan som om tiden stannade. Carina Strandberg och Peter Mattei i två av huvudrollerna fick publiken att dåna av lycka. Själv är jag än i dag tacksam för att jag frågade den då mycket unge Peter Mattei – 28 år med två operaroller i bagaget – om han kunde tänka sig att vi kunde spela in litet då och då framöver. Han sa ja och vi har hittills hunnit med mer än 25 års inspelningar. Idag är han en av världens absolut främsta barytonsångare och sjunger på alla de stora operascenerna runt om i världen.
När jag nu tittar i backspegeln kan jag konstatera att det för min del inte bara blev fyra månaders praktik i Västerbotten utan totalt 46 spännande år i Umeå med en oändlig mängd möten med olika människor i Västerbotten och andra delar av världen.
Vinjettbild: Kerstin Berggren på väg ut på uppdrag på 1970-talet. Sveriges Radio låg då, som nu, på Mariehemsvägen 4 i Umeå men var också lokal för nuvarande SVT. Foto i privat ägo.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Kerstin började som nyhetsjournalist på Sveriges Radio i Umeå 1970. Från senare delen av 80-talet arbetade hon som kulturjournalist och producent fram till 2016. 2006 fick hon Stora radiopriset för Årets reportage och 2010 blev Kerstin hedersdoktor vid Umeå universitet.