Fredrika Bremerförbundet i Umeå 1922–1949

När Fredrika Bremerförbundet, FBF, grundades 1884 i Stockholm satt inte bara initiativtagaren Sophie Adlersparre i styrelsen utan också några prominenta män. När en lokalförening av Fredrika Bremerförbundet konstituerades i Umeå vid ett möte på Flickskolan den 25 mars 1922 hade förbundet utvecklats till ett renodlat kvinnoförbund.
Folkskoleseminarielektor Siri Öhngren kom att fungera som ordförande och som sådan valdes hon formellt i februari 1923. När rösträtten var vunnen 1921 och Umeås engagerade och föreningsvana kvinnor hade tid över till annat än att kämpa inom rösträttsföreningen vidtog nyorganisering, bland annat av FBF. Då hade organisationen funnits i nästan fyrtio år och åtnjöt ett högt förtroende.

Politiskt var FBF borgerligt och i den första styrelsen i Umeå dominerade liberaler och moderater. Medlemmarna, både gifta kvinnor med hemmet som bas och yrkesverksamma, tillhörde mestadels övre medelklassen och överklassen.

Vad ville man då med föreningen i Umeå? FBF i Stockholm hade lagt stor vikt vid sin förmedlings- och sjuksköterskebyrå och även i Umeå blev den sjuksköterskebyrå som öppnades 1923 något av ett skötebarn. Sjuksköterskeskolan i Umeå beslöt att deras elever skulle bära den dräkt och den brosch som FBF hade utformat. FBF:s sjuksköterskebyrå garanterade att de sjuksköterskor som var anmälda där hade en av staten godkänd utbildning. Samarbetet mellan FBF och sjuksköterskeutbildningen var intimt. Elsa Grafström från FBF:s styrelse satt med i styrelsen för sjuksköterskebyrån och Alfhild Markow, föreståndare för sjuksköterskebyrån och föreståndarinna och husmor för sjuksköterskeutbildningen från 1929 kom att sitta med i FBF:s styrelse från 1934.

Upplysningsverksamhet bland kvinnor i allmänna samhällsfrågor i form av föredrag och kurser tog Umeåkretsen på stort allvar liksom länets stipendiefond där kvinnor, som ville studera eller yrkesutbilda sig, kunde söka bidrag. Många sjuksköterskor sökte för olika typer av vidareutbildningar. Länets stipendiefond fick 1929 ett välbehövligt tillskott på 5000 kronor, idag motsvarande nästan 150 000 kronor, av Lotty Bruzelius, född Kempe från Härnösand, en av tidens stora donatorer.

FBF:s ekonomiska situation var beroende av medlemsavgifter, bidrag från centralförbundet samt inkomster från alla samkväm i form av de omtyckta så kallade tesupéerna och en hel del bridgeaftnar. Utgifter och intäkter från arrangerade föredrag kunde ibland ge ett litet överskott men utgifterna i samband med utifrån kommande besök var många. De utgjordes bland annat av annonsering, hyra, hotell och arvoden. FBF i Umeå betalade även regelbundet in medel till förbundets pensionskassa.

När företrädare för FBF i Umeå vid 20-årsjubileet skulle karakterisera förbundskretsens arbete var man blygsam, när man menade att dess arbete skett i tysthet. Dock ville man understryka att FBF varit ”ett litet öppet fönster som släppt in friska kulturella vindar genom föredragsverksamheten.” Och man såg på de två decennierna inom FBF som ”ett stycke västerbottnisk kvinnospegel.”

Artikeln kan laddas ner här.

Vad var det då för friska vindar som släpptes in? När man i efterhand tar del av det stora utbudet av föredrag är det mycket tydligt att verksamheten verkligen speglade sin tid. Föreläsarna kom både från det lokala sammanhanget och var kända personligheter som turnerade med olika föredrag. Det skulle här föra för långt att ge en fullständig bild av den omfattande verksamheten men några exempel kan nämnas som föredrag om den så kallade behörighetslagens införande och plädering för kvinnliga präster. Otaliga föredrag om kvinnoarbete och andra kvinnopolitiska föredrag samsades med kulturhistoriska översikter. Opinionsbildare som Elise Ottesen Jensen inbjöds att tala och även utrikespolitiken fick av och till sin belysning.

Hanna Rydh (1891–1964) arkeolog, folkpartist och ordförande i FBF 1937–1949, talade ofta i Umeå inte minst inför kraftsamlingen att öka kvinnorepresentationen i riksdagen i början av 1940-talet. Bland annat underströk hon kvinnors behov av gedigen yrkesutbildning och vad gäller kvinnan och hemmet hävdade hon: ”Hemmet har varit kvinnans värld – nu måste kvinnans hem bli hela världen.”

Så rättighetskampen glömdes inte bort. Upprop om förnyade tag för kvinnors möjligheter inom politiken hörsammades utan tvekan. Efter rösträtten stod det klart att kvinnor hade svårt att erövra politiska poster och missnöjet därmed var utbrett. I Stockholm bildades redan 1927 Föreningen Kvinnolistan, som främst är att se som ett första försök att bilda ett kvinnoparti.

På initiativ av FBF skapades en ny strategi för inflytande som innebar att en rad kvinnoorganisationer gick samman för att inför 1936 års val uppmana kvinnor att ansluta sig till ett parti för att tillse att kvinnor hamnade på valbar plats på riksdagslistorna. Det hade kommit ett rundbrev till Umeå från det 1935 bildade Folkpartiets kvinnoförbund i vilket de frisinnade uppmanades att ordna ett möte så att ett kvinnoförbund bildades även i Umeå och att en kvinna utsågs till representant till riksdagen. Så skedde och seminarielektorn, folkbildaren och fredrikan Anna Grönfeldt, som var drivande i frågan, utsågs till kandidat på Folkpartiets lista. Även de andra partierna utsåg vid samma tillfälle kvinnor som riksdagskandidater. I Folkpartiets kvinnogrupp i Umeå återfanns flera fredrikor förutom Anna Grönfeldt till exempel Ester Middelsten, Lotten Waldenström, Elsa Gafvelin. Initiativet fullföljdes emellertid inte under det efterföljande riksdagsvalet.

Centralt inom FBF togs det åter nya tag och Kommittén för ökad kvinnorepresentation bildades och kom att vara verksam inför varje val fram till krigsslutet. I Umeå var man medveten om kommitténs arbete och man värmde upp på olika sätt som genom en rad samhällsanknutna föredrag som till exempel advokaten Mathilda Stael von Holsteins Kvinnan inför valen som hon höll i Folkskolans hörsal 30 mars 1938.

1941 planerades ett nämndkvinnomöte i Umeå. Det ägde rum under två dagar i november samma år. Till mötet kom ett sextiotal nämndkvinnor från länet och enligt programmet talade både män och kvinnor, bland dem fredrikan Ragnhild Sandström från Umeå. Mötet avslutades med en sedvanlig tesupé på residenset, gemensam middag på hotell Margareta samt en utflykt till det nybyggda Umedalens sjukhus.

Inför valet 1944 agerade FBF tillsammans med länets kvinnoföreningar intensivt för att få en kvinna som representant för Västerbotten i riksdagen. Första mötet hölls den 20 mars 1944 i Lottornas lokal på Kungsgatan 87 där folkskollärarinnan och högerpartisten fru Alma Lundin valdes till ordförande i Kommittén för en ökad kvinnorepresentation i Sveriges riksdag. Av den diskussion som finns nedtecknad i protokollet framgår att Alma Lundin ansåg att kvinnor måste upplysas om att politik hör samman med hus och hem.

I Vindeln hölls under fyra dagar i april 1944 en konferens om Dagens samhälle och kvinnorna. Talarna kom huvudsakligen från regionen men även ditresta kvinnor från olika verksamhetsområden fanns på talarlistan. Dessutom kan noteras att Ragnhild Sandström, som representerade FBF:s Umeåkrets på konferensen, talade om Kvinnorörelsen i kulturhistorisk belysning.

Ragnhild Sandström hade på årsmötet i februari 1942 invalts som sekreterare i FBF:s styrelse i Umeå. Hon hade då redan varit medlem sedan 1937, tiden före sitt äktenskap.  Ragnhild Sandström kom att vara djupt engagerad i kampanjen för ökad kvinnorepresentation. Arbetet var därmed framgångsrikt på så sätt att inför riksdagsvalet 1944 hade alla politiska partier kvinnor på sina listor. Socialdemokraterna, länets största parti, placerade dock sin kvinnliga kandidat Hildur Öhman så att hon inte kunde konkurrera med de manliga kandidaterna på listan. Det visade sig dock att av alla kvinnliga kandidater fick hon flest röster, 18 825 att jämföras med Ragnhild Sandströms 4 664. Sandström stod dock på valbar plats på Folkpartiets, det näst största partiets, lista. Även högern och Bondeförbundet hade kvinnor på sina listor men de kom överhuvudtaget inte i fråga med sina fåtaliga röster. Det blev Ragnhild Sandström, folkskollärarinna och skribent som kom att representera Västerbotten från 1944 fram till sin död 1961. Och hon representerade inte bara Västerbotten utan hon var den enda kvinnan som var folkpartist i riksdagen vid valet 1944. FBF:s ordförande och folkpartisten Hanna Rydh miste då sin plats vilket även den prominenta folkpartisten Kerstin Hesselgren gjorde på grund av sin ålder. Hon hade suttit i riksdagen sedan valet 1921. Sammantaget var valet en besvikelse för alla de kvinnor som hoppats på ökad kvinnorepresentation. Efter valet satt två kvinnor färre i riksdagen än förut. Nu fanns 18 kvinnor och 212 män i andra kammaren. Av de arton kvinnorna var tretton socialdemokrater, två kommunister, två representerade högern, och en, Ragnhild Sandström, folkpartiet.

FBF:s styrelseordföranden

Folkskolelektorn Siri Öhngren Hallström (1886–1944) var FBF:s ordförande i Umeå från 1923 till 1939. Då övertog den nästan jämngamla Elsa Grafström (1885–1947) ordförandeskapet under några år. Siri Öhngren Hallström har biograferats i en egen artikel så här ska något sägas om hennes efterträdare Elsa Grafström, född von Nolting. Hon kom från Vänersborg och var yngsta barnet i en familj där hennes pappa, som inflyttat dit från Hamburg, var industrialist och disponent på tändsticksfabriken. Efter flickskolan i Vänersborg for hon till Holmsund för att läsa latin hos prästen Thorelli som var gift med Wilhelmina von Nolting, en fjorton år äldre halvsyster till Elsa. I Umeå träffade Elsa snart sin blivande make den tjugo år äldre Hjalmar Grafström som var militär på I20 i Umeå och sonson till kyrkoherde Grafström på Backen.  Elsa Grafström hade varit med i FBF:s styrelse i Umeå från början och när sjukvårdsbyrån etablerades kom hon, som nämnts, att sitta i dess styrelse vilket hon fortsatte med till dess hon flyttade till Stockholm i början av 1947 för att få vård för sina hjärtbesvär på Sophiahemmet där hon avled i september samma år.

När Elsa Grafström avgick som ordförande för FBF i mars 1946 efterträddes hon av Elsa Elliot. Redan efter ett år valdes Louise Leijonhufvud, rektor vid stadens flickskola, till ordförande. Leijonhufvud skrev i ett konfidentiellt brev till FBF:s byrå i Stockholm om tillståndet i Umeå. Hon meddelade att räkenskaperna var i oordning att det inte fanns ett fungerade medlemsregister, att medlemsavgifterna inte betalats in, att sekreteraren som mestadels är på resande fot önskade att avgå. Hon menade att kretsen måste ”behandlas som nyfödd om den över huvud taget skall leva.” Trots detta utvecklades under Louise Leijonhufvuds ordförandeskap en livlig aktivitet med många föredrag och inbjudna gäster. Men situationen för förbundskretsen var kritisk inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Redan under 1929, när Siri Öhngren Hallström var sjuk, hade diskuterats om man skulle lägga ner föreningen. Därav blev ju inget den gången. Förbundet levde vidare men på årsmötet i juni 1949 fattades det formella men svåra beslutet om att lägga ner föreningen, något som redan beslutats om på ett styrelsemöte i mars samma år. 1955 beslutades om nedläggning även av sjuksköterskebyrån. Därmed upphörde FBF-broschen att vara Umeåsjuksköterskornas signum.

I Umeå återuppstod, som en låga ur en nästan slocknad eld, en ny krets 1995. Den initierades av ett antal liberala kvinnor och fanns i några års tid. Kretsen ordnade föreläsningar och träffades i en bokcirkel hemma hos varandra. Att kretsen kom till liv just då hade mycket att göra med valet 1994 och de så kallade stödstrumporna som organiserat sig under parollen ”hela lönen och halva makten”.

Fredrika Bremerförbundet finns fortfarande på nationell nivå. Idag är styrelsen åter sammansatt av såväl män som kvinnor. Parollerna som dagens fredrikor arbetar efter handlar om fler kvinnor där makten finns, fler män där barnen finns och jämställda löner. Fortfarande förvaltar förbundet ett antal stipendiefonder, ordnar seminarier och ger ut tidskriften Hertha, nu som en nättidning. Förbundet har kanske inte längre den framskjutna opinionsbildande roll som det hade 1884 eftersom flera rättigheter för kvinnor har erövrats och välfärdssamhället ha byggts ut. Idag är fokus på jämställdhet inom maktens och ekonomins område aktuellt hos fredrikorna – ett intresseområde där även andra organisationer och opinionsbildare är aktiva.

Referenser:

Arkiv

Stadsarkivet i Umeå

Vänersborgs stadsarkiv, Flickskolans arkiv

Forskningsarkivet Umeå universitet: Sven Hallströms arkiv

Folkrörelsearkivet i Västerbotten, Umeå: Fredrika Bremerförbundets arkiv

Litteratur:

Manns, Ulla, Den sanna frigörelsen (Stockholm, 1997)

Hultgren, Inger, Kvinnors organisation och samhällets beslutsprocess (Umeå, 1982)

Rönnbäck, Josefin, Politikens genusgränser (Stockholm 2004)[1]

Rönnbäck, Josefin, ”Utan kvinnor – inget folkstyre” ur Tidskrift för genusstudier 2010:3

Intervjuer, brev, släktforskare:

Anne Bruzelius, Stockholm, dotterdotter till Elsa Grafström

Anders Grafström, Stockholm, sonson till Elsa Grafström

Jonsson, Gun, Umeå, släktforskare

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.