”Storträskliden den 14-3 1944
Jag undrar om jag kan få nå kläder, det går så dåligt att hålla ihop kläderna på barnen, min man är kronotorpare å i vinter har han kört kastved åt kronan, det har ej varit nån timmerkörning i skogen, vi har (6) sex barn, 2 st har gjort bort skolan …”
Brev efter brev i arkivkartongerna hos Folkrörelsearkivet i Västerbotten vittnar om den djupaste fattigdom.
”Gäddträskåsen 12/10 1942
… vi har en gåsse som har nervförslappning så han kan varken gå eller tala han drar sig fram på gålvet å blöter ner sig jämt så det är ganska besvärligt med traser han är nu 8 år å så har vi en gåsse som är ofärdig i högra armen å högra benet han är nu 6 år… ni kanske har några vänner som vill skänka också, det är detsamma om det är trasigt, det går ju att lägga under gåssen som blöter ner sig…”
Ofta är det mödrarna eller storasystrarna eller änklingarna själva som skriver men ibland kommer breven från distriktssköterskor eller kyrkoherdar som vittnar om behoven:
”Hennes make gick ju och skötte sig för ett lungfel i sin ungdom och inte är han så företagsam som vi här säger, utan det är nog både si och så med pappan och mamman i det hemmet, men det är ju så att just i sådana hem får barnen sitta emellan och om jag säger som jag tycker ”lida för föräldrarnas slöhet”…
Under 1940-talet adresserades tiggarbreven till fru Carin Kriström på Röjningsstigen i Bromma. Så småningom övertog överstinnan Margit Kempff på Östermalm i Stockholm ordförandeskapet i föreningen som hette ”Västerbottens Kvinnornas Hjälpverksamhet”.
De ledande kvinnorna i den Stockholmsbaserade föreningen hade kopplingar till Västerbotten. Carin Kriströms man, en kartongfabrikant, var född i Umeå och själv kom hon från Örnsköldsvik. Margit Kempff var visserligen född i Stockholm men hennes man översten kom från Västerbotten och själv hade hon hushållat åt sin bror i Umeå, berättar hennes dotter Margareta Kempe.
– Vi kom flyttande från Visby till Stockholm 1943. Mamma hade varit mycket engagerad för Finlands sak, ja, vår familj har en stark tradition av välgörenhet. Mamma var alltid generös med sina egna pengar. Min pappa var ordförande i Västerbottens Gille.
Västerbottens Gille föddes som en avknoppning av Norrlands Gille 1929. Anledningen var, kan man läsa på Gillets hemsida:
”I vår rastlösa, flacka och kallt resonerande tid, kan det vara gagneligt och uppmuntrande för västerbottningarna i förskingringen att bliva erinrade om sin hembygd, om fädrens rastlösa id och hårda möda, om de hårdbrutna tegarna och de frostlänta markerna …”
Vi vet inte om kvinnorna i gillet ansåg att det kunde vara dags att erinra även om mödrarnas rastlösa id och hårda möda. Kanske var bildandet av Västerbottens Kvinnornas Hjälpverksamhet 1940 helt enkelt typiskt för tiden. Välgörenhetsengagemanget bland bättre ställda kvinnor var stort under andra världskriget. När föreningen bildades hade den ett 30-tal medlemmar och under det första året skickades 1 644 plagg till 32 familjer i Dorotea och Vilhelmina socknar. 1941 hade föreningen vuxit till 52 medlemmar och ytterligare 1 149 plagg hade skickats till 36 familjer i Sorsele och Tärnaby.
När Carin Kriström drog igång verksamheten gick hennes dotter Margareta Almling i sista ring och bodde hemma hos föräldrarna i Bromma.
– Jag minns hur kvinnorna satt och handarbetade, stickade och sydde och packade lådor med kläder som skulle skickas norrut. En gång åkte mamma själv med tåget, när hon skulle leverera ett antependium (altarprydnad), som kvinnorna hade broderat, till någon kyrka i obygden.
Materialet till handarbetena tiggde man ihop, eller köpte för pengar som föreningen samlat in. Den 27 september 1941 beslöt styrelsen för Västerbottens Gille att skänka 100 kronor till ”Damklubben för inköp av garn och tyg till kläder som ska delas ut till behövande i Västerbotten”.
Carin Kriström skrev till pastorsexpeditionen i Stensele församling:
”Vår förening arbetar sedan några år tillbaka för att hjälpa mindre bemedlade men arbetsamma barnrika familjer inom Sorsele och Tärna församlingar och vars adresser vi erhållit genom kyrkoherdarna i desamma … Då det torde finnas hjälpbehov även inom eder församling vore vi tacksamma om ni ville lämna en förteckning över de familjer som ni anse bäst behöva vår hjälp. I förteckningen torde uppgivas respektive barns födelseår för att plaggen skola passa.
Vår förening arbetar under HKH prinsessan Sibyllas beskydd.”
Prinsessan Sibylla, kung Carl XVI Gustafs mamma, hade titeln Hertiginna av Västerbotten.
– Det var viktigt, och fint, att ha prinsessans beskydd, säger Margareta Almling som minns när prinsessan och hennes hovdam, i en stor och fin bil, kom på besök till de handarbetande kvinnorna i Bromma.
– Vi barn försökte smita in och titta på prinsessan men mamma körde ut oss.
Föreningen växte. Den 10 februari 1942 publicerades en artikel på Dagens Nyheters förstasida som stärkte engagemanget och fick ännu fler att vilja vara med.
Rubriken var ”Frös ihjäl i skogen på väg från skolan” och artikeln handlade om 11-åriga Astrid Svahn från kronotorpet Spännfors utanför Lycksele. Eftersom hemmet låg långt från närmaste skola hade flickan inackorderats hos en faster, men även därifrån hade flickan tre kilometer till skolan. En kall februarilördag, i kanske 30 graders kyla, kanske ”bara” 18, uppgifterna varierar, bestämde Astrid sig för att ta sig hem till Spännfors. Hon gick vilse i skogen och frös ihjäl.
Det tog över en vecka innan någon började leta efter henne. Föräldrarna trodde att hon stannat i inackorderingshemmet och där utgick man från att hon hade gått hem. Inte heller läraren reagerade. Barn med lång skolväg uteblev ofta när det var riktigt kallt.
Tidningsartikeln fokuserar på hur flickan var klädd. ”På fötterna hade hon lappskor av renhud och inuti yllestrumpor, tjocka och väl stickade, dessutom hade hon sockor som gingo över vristen. Enda felet var att strumporna voro något för korta … Underkläderna däremot voro dåliga…”
Astrids faster hade den 6 januari begärt en omgång kläder hos skolstyrelsen. Beklädnadkommittén hade sagt ja, men kläderna hade inte hunnit levereras.
I Bromma och på Östermalm tog hjälparbetet ny fart. Margareta Kempe, Margit Kempffs dotter, minns hur hon fick städa när sammankomsterna var över.
– Det låg tyg och garn överallt.
Det verkar inte finnas några bilder från handarbetsmötena.
– Det togs inga fotografier vid sådana tillfällen, säger Margareta Kempe. Det här arbetet var inget man fotograferade eller skröt med.
I arkivboxarna på Folkrörelsearkivet i Västerbotten kan man följa föreningens verksamhet. Den 10 september 1942 hölls mötet på Westerdahls pensionat på Humlegårdsgatan. Avslutade arbeten skulle inför en visning i oktober lämnas in till fru Greta Ekströms Juvelerareaffär på Kungsgatan.
Hösten 1944 hölls fem möten, hemma hos fruarna Nilsson, Huss, Tersmeden och Kriström. Förutom att handarbeta lyssnade kvinnorna till historier på bygdemål, uppläsning och sång. Adresserna är Grevgatan, Kommendörsgatan, Östermalmskällaren och Bromma.
Värdinnan stod för kaffe med dopp, som alla betalade för. De pengarna användes sedan för att köpa in mer sömnadsmaterial. Som någon diktat i en hyllningsvisa till Margit Kempff:
Hedvig Tillberg var sömmerska och ansvarig för att klippa till tyg så att det skulle räcka till så många plagg som möjligt – byxor, kjolar, blusar, underkläder, stjärtlappar – och sedan fick de andra sy och sticka. Rena och hela begagnade kläder tog man också emot, liksom skor.
När organisationen fyllde 25 år författade någon, dokumentet är inte undertecknat, en verksamhetsberättelse på västerbottnisk dialekt. Så här beskrivs packningen hemma hos Margit Kempff, i översättning:
”Två gånger per år, på våren och till jul, packas det i kartonger och papperspaket och säckar och skickas, både norr och söderöver. Ni skulle se hur det ser ut hos Kempffs sådana packardagar; gamla skor, gamla kläder, kappor och pjäxor – nystickat och nyvirkat och nysydda saker och alla slags kartonger och snören och stora pappersark ligger på deras fina stolar och på det stora bordet mitt på golvet är fullt av högar … 17 − 20 paket far de sedan till posten med, adresslappar ska skrivas och allt som packats i kartongerna ska skrivas upp. Ja, det är ett arbete som tar mycket tid, det ska ni veta.”
De flesta tiggarbreven i Folkrörelsearkivets boxar är handskrivna, även de som kommer från myndighetspersoner, som detta brev från en distriktssköterska, daterat den 6 december 1942:
”Det finns 8 barn, alla små, den äldsta är 14 år å den yngsta ett. Alla var de mycket dårligt klädda. En del, särskilt de yngsta, hade varken skor eller strumpor. De som inte gick i skolan hade bara ett par korta sommarbyxor lappade efter alla konstens regler. Underkläder, i synnerhet kalsonger, saknades nästan av alla.
Makarna har ett litet småbruk som föder 2 kor, vilka just nu inte mjölkar särskilt mycket. Deras potatisland frös också ned i sommar så de blev helt och hållet utan potatis … Frun var också mycket dårligt klädd, så jag tänker mig att en yllekofta eller något annat plagg skulle nog hälsas med tacksamhet.”
När andra världskriget tog slut började Västerbottenskvinnorna skicka sina paket även till barnrika familjer i det sönderbombade Tyskland. I början av 1951 skrev Carin Kriström brev till furstinnan Ann Mari Bismarck som drev Friedrichruh flyktinghjälp i Tyskland och erbjöd Västerbottenkvinnornas hjälp. Hon tog också kontakt med Evangeliska kyrkan i Tyskland och svenska Gustav Adolfskyrkan i Hamburg. Hon fick svar, och adresser till familjer som behövde hjälp. I december 1951 anhöll föreningen om utförsellicens, för att kunna skicka klädpaket till fattiga familjer i Västtyskland.
Västerbottenskvinnornas hjälpverksamhet fortsatte in på 1960-talet, men hjälpbehoven minskade, som en effekt av förbättrade sociala reformer och en allmän höjning av levnadsstandarden.
Den 1 januari 1957 kom lagen om socialbidrag som ersatte den gamla fattigvårdslagen och gav kommunerna ett större ansvar för sina medborgare. Västerbottens fattigbyar avfolkades gradvis när flyttlassen började gå söderut. Men visst fanns fortfarande fattigdom.
Så sent som 1963 samlade föreningen in adresser till hjälpbehövande familjer i Vilhelmina och först 1965 upphör samarbetet med furstinnan Bismarck. Anledningen är att furstinnan blivit sjuk och inte orkar längre.
Breven i Folkrörelsearkivet minner om ett Sverige som de flesta glömt, fast det inte var särskilt länge sedan:
” Nu har vi ju så mycket snö här så det är så besvärligt att skaffa fram ved när man ingen häst har. Jag har 6 barn, den äldsta 18 år men hon är ofärdig i ett ben och så en flicka, 16 år, har förtätning kring luftstrupen, ja det är bara minsta flickan, 5 år, och en gosse som är 11 som ej haft fel men det får gå en dag i sänder, vi har ju barnbidrag. 60 kronor i månaden men när allt är så dyrt …”
Många av breven berättar om sjukdom, om tuberkulos och sanatorievistelser. En sjuk familjeförsörjares barn fick ofta svälta. Så har vi till exempel mannen som i november 1942 högg sig i knäet och inte kunde arbeta på en månad. Han fick ”visserligen 1 krona om dagen från riksförsäkringen men inte föder man hustru och barn därmed.”
Och så alla barn. De jättelika barnaskarorna.
”Fick i fjol nöjjet motaga lite kläder från VK Hjälpverksamhet. Undrar om det även i år finns några kläder … Jag har barnen så dåligt klädda å nu börjar det bli rätt kallt. Det blir så lite jag får köpa kläder för, nu när allt är så dyrt och inget vidare arbete finns. Är ofta så förtvivlad när jag ser barnen å tänker på hur jag ska klara dem från att frysa och svälta … Ska skriva namnen på dem här ifall det skulle finnas något som passar. Annars är jag tacksam om jag får något som går att sy om: Britt 15 år, Gunnar 12 år, Olle 11 år, Sören 8 år, Jan-Erik 7 år, Gunnel 6 år, Bror 3 år, Eva 2 år.
I hopp om hjälp får jag härmed teckna
Greta Lindgren
Forsmyrsele”
Karin Alfredsson
Namn och ortsnamn i tiggarbreven är ändrade.
Artikeln har först publicerats i tidskriften Historiskan
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Karin är författare och journalist, barnfödd i Lycksele. Hon har varit programchef på SVT i Umeå och gästprofessor i journalistik vid Umeå universitet. Hennes romaner ”Vajlett och Rut” och ”Roger och Rebecka” utspelar sig i en fiktiv by i Västerbottens inland i början av 1950-talet.