Pehr Stenberg (1758–1824) föddes i Stöcke i Umeå socken, gick i trivialskola i Umeå och studerade därefter vid Kongl. Academien i Åbo i ett par etapper. Han prästvigdes där och disputerade på en avhandling om havtorn 1789 vilket var samma år som han promoverades till magister. Efter återkomsten till Umeå innehade han komministertjänster i stads- och landsförsamlingen. Många pojkar på landsbygden blev tidigt intresserade av djur och fåglar, jakt och fångst, så även Pehr Stenberg. Intresset bar han med sig under studietiden i Finland och senare i hembygden, troligen starkt influerad av omgivningen.
Idag är Pehr Stenberg mest känd genom den nyligen publicerade levnadsbeskrivningen baserad på hans dagböcker (Stenberg 2014–2018). Hans mer praktiskt inriktade ”Afhandling om bästa sättet att fånga skogsfogel med snaror” är i det närmaste okänd. Skriften var tänkt för den norrländska allmogens förkovran och omfattar 40 sidor text samt 35 detaljerade kopparstick ̶ ett ovanligt påkostat tryck för den typen av arbeten. Några av illustrationerna med bildtexter redovisas nedan. Det är oklart vem som gjorde skisserna.
Stenberg inleder avhandlingen på följande sätt, i lätt moderniserad form: Själv i ungdomsåren något lite undervisad härom, men sedan av egen erfarenhet bättre underrättad, har jag sökt att både lära inse, så väl de fel, som i allmänhet begås (vilka ofta är sådana, att de nästan är ett under, att någon fågel kan fås), som ock sättet att dem förbättra och häva, även ock påhitta bästa sättet, att så ställa till, att snaror må kunna fånga fågel, utan att man förlorar både tid, arbete och möda. För att göra texten mer förståelig för allmogen använde han ortens egna ord. Avhandlingen byggde alltså på egen erfarenhet och är inte en sammanställning av annan litteratur, helt enkelt för att det inte fanns så mycket att hämta där. Förhoppningen var att skriften skulle spridas bland allmogen och komma till nytta ute i bygderna.
Snarning av småvilt var ofta en viktig del av allmogens försörjning, men även ett socialt skyddsnät för fattiga och orkeslösa. Kunskapen om hur man gjorde det fördes vidare genom muntlig tradition och genom att lära av erfarna äldre. Småviltet var ofta fritt att snara på markerna runtikring byn, även för dem som saknade jakträtt. Frikostigheten berodde delvis på att många jordägare ansåg att småviltet saknade värde, men att snara eller på annat sätt fälla en älg var en helt annan sak. Vid den tiden var dock älgarna tämligen sällsynta i Västerbotten efter en lång period med intensiv jakt, framför allt med fångstgropar och genom hetsjakt på skarsnö då skaren bar skidlöparen, men inte älgen. Vildrenen och bävern närmade sig utrotning.
Avhandlingens innehåll
Arbetet behandlar i första hand snarning av hönsfågel, men även sjöfågel. Snarorna placerades oftast på barmark eller snö, men ibland även i träd och buskar eller på flottar och vid iskanten. Steg för steg går Stenberg noggrant igenom hur snarorna tvinnas av hästtagel och hur de apteras för att fångsten skulle bli maximal i olika situationer.
Varje handgrepp redovisas i text och även i bild. Andra fångstmetoder som flakar och stockar beskrivs mer kortfattat. Nedan finns inte utrymme att redovisa annat än glimtar av innehållet. Det som är lite unikt är hur man tillverkar en snara av hästtagel och det beskrivs mycket kortfattat här.
I avhandlingens nästföljande kapitel om hur man placerar en snara redovisar Stenberg sin djupa ekologiska kunskap om de olika fågelarternas rörelsemönster samt sin förmåga att beskriva den på ett vederhäftigt sätt. Det var ingen mening att sätta en snara där fågeln inte löper menade han. Snaran skulle inte bara placeras på rätt ställe. Minst lika viktigt var att rätt bygga och arrangera de led vid sidan av snaran, exempelvis av granriskvistar, som skulle leda fågeln in i snaran. För att locka fågel till platsen och genom snaran satte man ofta kvistar med bär på båda sidorna om den.
Detaljrikedomen i anvisningarna avslöjar en omfattande erfarenhet som förmedlas i minsta detalj. Snarningen påbörjades i slutet av augusti eller början av september, men bäst var det när snön kommit. Vid snarning under vintern använde man ofta andra biotoper och satte snarorna lite annorlunda. Vittjning skulle ske minst två gånger i veckan, ju oftare desto bättre. Fåglarna dödades genom ett hårt slag över ryggen med yxan eller en käpp eller genom strypning. Inga hundar skulle tas med vid vittjningen. I de områden där man snarade skulle man inte jaga över huvud taget.
Stenberg påpekar insiktsfullt att snarorna inte skulle vara ute under våren för då blev det färre kullar att skatta på hösten. Hade man tagit bort alla de gamla fåglarna fanns vare sig gamla eller unga fåglar att snara i början av hösten. Det blev bättre i mitten av oktober när flyttfåglarna började komma. Tagelsnarorna var känsliga för vind och vatten och skulle inte stå ute mer än nödvändigt.
Om sättet att sno snaror
Stenberg prövade först rulltråd av mässing för snartillverkningen och fick en och annan fågel. Problemet var att snarorna blev för svaga, men genom att glödga tråden försökte han få den styvare, men misslyckades. Den grövre mässingstråden var för styv så därför återgick han till tagelsnaror som är besvärliga att tvinna, men väl värda besväret tyckte han.
Om taglet var grovt tog man 28 strån, men om det var fint användes 30. Dessa fungerade till orrar, ripor och järpar, men till tjädrar behövdes 30-40 strån. Ju finare snarorna var desto mindre skydde fågeln dem, men var de för tunna lösgjorde sig fåglarna. Tagelstrånas rotändar jämnades och sen vreds bunten så att stråna kom närmare varandra varefter man slog en knut på rotändan, som man spottade på och sen drog åt. För nästkommande moment behövde man vara två personer. Efter detta avsnitt följer en detaljerad beskrivning om hur man arbetar vidare steg för steg för att skapa en lång tråd med en ögla i ena ändan i vilken man kunde trä in den andra ändan. Illustrationerna förmådde inte Stenberg göra själv, men de är gjorda efter hans beskrivning.
Snarfångst
Att fånga däggdjur och fåglar med snaror är en gammal fångstmetod som använts runt om i världen, och brukas även idag. Den kräver enkel och billig utrustning och är förhållandevis lätt att lära sig, men fordrar god kännedom om viltets vanor och rörelser. I Norrland användes snaror för fågel och skogshare, ja till och med för älg. Framför allt under år då tätheterna av ripa, skogsfågel och skogshare var höga (”kronår”) kunde fångsterna bli rikliga. I en början använde man växt- och djurfiber, men de var svaga. Att tvinna flera trådar av hästtagel gav starkare snaror. Därefter kom metalltråd av olika slag. Utsättningen av snarorna skedde dels inom gångavstånd från hemmet och då var det barn, kvinnor och åldringar som stod för arbetet, dels längre bort dit man skidade en dagsetapp eller så och övernattade i enkla kojor eller i snödrivan. Längre fångstturer sköttes nästan uteslutande av män för de kunde, om fångsten blev god, klara av att frakta hem bytet. Ofta placerades snarorna längs rutter med hundratals snaror.
Ett sätt att få värdefulla kontanter
Fångsten började på hösten när rejäla nattfroster slagit till och bytet kunde förvaras en längre tid i någon bod i väntan på att det skulle avyttras, antingen på marknaden eller till kringresande uppköpare. Snarningen fortsatte till en bit in på våren. Blev det mycket snö placerade man snarorna under stora granar eller byggde små snöskydd. Huvuddelen gick till avsalu, men till hushållet gick oftast de illa tilltufsade och blodiga. Harar var föga uppskattade för både köttets och skinnets skull och hamnade ofta i grytan hemmavid. Tassarna användes till borstar och av skinnremsor kunde man väva små fällar. För att fåglarna skulle ta mindre plats vid transporterna bröt man ihop vingarna på de fåglar som dött och frusit ihop med utspända vingar. Av samma skäl stoppade man in huvudet under ena vingen. På så sätt dolde man huvudet vilket gjorde det svårt för köparen att inspektera ögonen och därmed avgöra hur färska de var. Riporna skulle vara snövita och utan blodfläckar ansåg många köpare då de såldes under namnet ”snöripor”.
Vissa år skedde transporter söderut i landet av ”sörkörare” eller över fjällen av ”Norgefarare”. Ett antal hästforor gick tillsammans till städer med olika varor, till exempel linnelärft. Hem förde man annat gods. Var det kallt och liten risk för att fåglarna skulle tina fraktades de med båt till England via Finland eller Norge. Allt för den goda förtjänstens skull. Förutom ripor var det tjäder, orre och järpe. På en del håll i Norrland användes ”järp-räkning” vilken innebar att en tjäder motsvarade tre järpar medan en orre två. Ripan och järpen var lika lågt värderade. Eljest såldes de per par eller styckevis.
En omdebatterad syssla
Snarningen var liksom hetsjakten på skidor efter älg mycket omdebatterade. De var uppenbart djurplågeri och blev med tiden i stort sett förbjudna. Snaror räknades som ”finare giller” och de förbjöds 1870 utom i Norrland, men från 1895 tilläts de bara i Norr- och Västerbotten. Ytterligare ett argument för att snaror skulle förbjudas var att snarandet ”undandrog arbetskraft från nyttigare och mer inkomstbringande arbeten”, exempelvis skogsarbete.
Något som upprörde många var att man snarade på spelplatserna samt att man lät snarorna stå aktiva under sommaren. Trots förbud var det svårt att få bukt med snarningen. Kronojägare och annan bevakande personal klippte, om de träffade på snaror, försiktigt av dem så att fångstmannen på håll skulle tycka att de var intakta. Fick man inte bukt med snarningen skulle respekten för jaktförordningarna över huvud taget inte bli bättre. Det allmänna bruket av snaror och hetsjakten upplevdes som en hämsko för jaktvårdens utveckling i Norrland.
Skriftens utgivning och genomslag förr och nu
Tanken att undervisa allmogen om hur man på ett mer effektivt sätt snarade var mycket vällovlig. Stenberg hade egen praktisk erfarenhet och såg sig själv som en del av allmogen trots sina befattningar. Pehr Stenberg dog 1824, men skriften trycktes först 1841. Det är oklart när han skrev den liksom manuskriptets väg till tryckeriet. Kanske var det så att Pehr Stenberg själv lämnade manuskriptet till förläggaren och boktryckaren Zacharias Hæggström (1787-1869) i Stockholm medan han levde och att det blev liggande hos honom. Ett alternativ är att någon av författarens släktingar lämnade arbetet till tryckning efter Stenbergs död.
Förläggaren bedömde sannolikt att det fanns en stor marknad för den här sortens instruktionsböcker och gjorde den förhållandevis påkostad. Priset sattes till 16 skilling Banco både på landsorten och i Stockholm. Det är svårt att jämföra priset med dagens situation, men ett dagsverke då på landet eller i Falu gruva gav cirka 25 skilling och ett dussin blyertspennor kostade 36 skilling. Den annonserades flitigt i tidningar, framför allt i södra och mellersta Sverige.
Varför fick avhandlingen inget tydligt och bestående genomslag? Att tillverka snaror av ett knippe tagelstrån så att de höll i alla väder är en tämligen omständlig procedur och man behövde vägledning från något håll om kunskapen inte fanns i hemmet. Att läsa sig till hur man gör är svårt om inte läskunnigheten och läsförståelsen är stor, men figurerna underlättade. Jag kan nog tycka att instruktionen, även med bilder, är tämligen avancerad och att Stenbergs beskrivning inte var riktigt anpassad till kunskapsnivån hos allmogen på den tiden. Folkskolorna grundades 1842. En kanske viktigare anledning till tagelsnarornas svaga genomslag är att mässingstråden framöver visade sig väl så användbar. Den var överlägset enklare att tillverka samt mer hållbar och formbar i jämförelse med snaror av djur- och växtmaterial. Ett tekniksprång kan man nog kalla det.
Nå, vilket intresse har skriften rönt på senare tid? I bibliotekens värld uppfattas den ofta som en småskrift och katalogiserades inte alltid. I Libris finns den idag registrerad i endast tre bibliotek, alla i Mellansverige och antikvariskt är den mycket sällsynt. Den citerades exempelvis inte i Sven Ekmans utförliga arbete Norrlands jakt och fiske från 1910 och inte heller i jakthandböcker från senare delen av 1800-talet. Eftersom det var ett uppehåll i Svenska Jägareförbundets publicering när skriften publicerades så fanns det inget tydligt ställe för en recension. Vilket genomslag som skriften fick i de norrländska bygderna är svårt att bedöma.
Under alla förhållanden så sticker avhandlingen ut kvalitetsmässigt jämfört med andra handböcker och småskrifter om jakt och fångst. Pehr Stenbergs skrift är väl värd en större uppmärksamhet genom en tryckt/digital upplaga i moderniserad form. Inte för att snarningen kommer att få renässans utan för att det är ett värdefullt och detaljerat tidsdokument över hur fågelsnarningen gick till i minsta detalj. Om något ett tidsdokument. Snarningen var en viktig del i folkhushållningen i Norrland speciellt under ”svagår”.
Referenser
Danell, Kjell m fl (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige. Vilt, människa, samhälle, kultur. Stockholm.
Danell, Kjell (under tryckning). Vilt, jakt, fångst och människor i Norrlands skogar 1870-1900. Umeå.
Ekman, Sven (1910). Norrlands jakt och fiske. Uppsala.
Kjellström, Rolf (1995). Jakt och fångst i södra Lappland i äldre tid. Stockholm.
Kjellström, Rolf (2013). Nybyggarliv i Vilhelmina. 3. Jakt, fångst och fiske. Uppsala.
Lagerqvist, Lars O & Nathorst-Böös, Ernst (1993). Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar. Stockholm.
Stenberg, Pehr (2014-2018). Pehr Stenbergs levernesbeskrivning: av honom själv författad på dess lediga stunder. Umeå.
Ett varmt tack till Fredrik Elgh och Göran Stenberg för värdefulla synpunkter.
Vinjettbild. Cirkulär fångstanordning för fågel med två snaror i upphängningsanordningar.
Kjell är professor emeritus vid Institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.