Att gräva i det förgångna – repatrieringen i Lycksele 2019

Adriana Aurelius
Download PDF

Det är snart ett år sedan urfolksdagen den 9 augusti 2019, då ett tåg av allvarsamma människor bar tillbaka mänskliga kvarlevor till sina ursprungliga viloplatser på Lycksele gamla kyrkogård. I näveraskar låg huvuden från 25 personer som bortförts under en utgrävning en regnig sommar 1950–51.
Fram till dess hade de vilat i sina gravar i mer än 200 år.
Deras öden är en berättelse om hur människor och händelser glöms bort och vad som kan hända när människor börjar söka efter de bortglömda och deras historia.

Den gamla kyrkogården i Lycksele

Kyrkogården var en del av den gamla samiska marknadsplatsen på Lyckseleavan. Marknadsplatsen som kontrollerades av Hertig Karl, sedermera Karl IX, ingick i Vasaättens planer att kolonisera den så kallade Lappmarken. Samerna i området skulle infinna sig på marknadsplatsen två gånger per år för att handla med varor, betala skatt, gå i kyrkan och hålla ting – det vill säga göra upp i juridiska frågor. Ett område som ungefär motsvarar dagens Västerbottens län samt delar av Västernorrlands län belades med kyrkoplikt till Lycksele kyrka. Det innebar att där skulle alla i detta område uträtta sina kyrkliga ärenden såsom dop, giftermål, begravning och gudstjänst. Kustområdet, som hade egna kyrkor, var undantaget och så även vissa fjällsamiska områden som krävt att få tillhöra en närmare belägen kyrka i Norge.

Varför gjordes en utgrävning?

På 1940-talet uppkom önskemål om att ställa upp gamla byggnader som skulle bevaras för framtiden på Lyckseleavan. Det skulle bli ett hembygdsområde. Eftersom ruinen från prästbostället fanns kvar hade platsen identifierats som den gamla samiska marknadsplatsen och klassats som fornlämning. Den skulle därför enligt lag undersökas av arkeologer innan något byggdes där. En utgrävning startade och bekostades av kyrkan i Lycksele. Det fanns rester kvar av kyrkomuren och kyrkogårdens mur och man ville veta mer exakt var gränserna för den gamla kyrkogården gått.

Varför behövdes ursäkter och upprättelse för de bortförda?

Några av de i utgrävningen inblandade forskarna och tjänstemännen var uttalat och specifikt intresserade av kvarlevorna på kyrkogården och arkeologerna ägnade en hel del tid åt att gräva fram gravar sommaren 1950. Enligt avtal mellan länsantikvarien i Västerbotten och Statens Historiska Museum skulle några av kvarlevorna sändas till Stockholm för analys och sedan omedelbart återbördas för att läggas i jorden. Korrespondens mellan den osteolog på Statens Historiska Museum som skulle undersöka benen och den unge, säsongsanställde utgrävningsledaren i Lycksele, visar att chefsosteologen förväntade sig att få behålla kvarlevorna. Det finns även brev bevarade från en då aktiv rasbiolog som uttryckte entusiastiska förhoppningar om att få undersöka huvuden från 1600- och 1700-talens samer. Även chefsosteologen kan ha haft sådana motiv då det visade sig att han vid sidan av sitt arbete ägnade sig åt att samla skallar. Detta framkom när medarbetare vid nuvarande Statens Historiska Museer gick igenom hans personliga arkiv.

Den då ledande etnologen, anställd vid Nordiska Museet, var också intresserad av gravarna i Lycksele men hade ett etnografiskt och inte ett rasbiologiskt intresse. Till en början tycks han ha varit vänligt inställd till rasbiologen, men i ett brev dem emellan sade etnologen nej till att kvarlevor sändes till rasbiologen. Det verkar som att samtliga kvarlevor sändes till Statens Historiska Museum. Enligt listan, som skrevs 1950, över vad som sändes från Lycksele, saknas det dock ännu kvarlevor och museipersonal letar fortfarande efter dem.

Efter ett tag verkar länsantikvarien i Västerbotten ha börjat undra över varför inte kvarlevorna återsändes. Flera kravbrev skrevs av den unge grävledaren men han fick bara undanglidande svar. Osteologen menade att han hade mycket att göra och inte hunnit undersöka kvarlevorna ordentligt. Han skrev också att de kvarlevor som sänts från Lycksele ändå inte var så intressanta eftersom det enligt hans bedömning visat sig vara ”mestadels blandras”.

”Skall vi verkligen rota i det förgångna? Är det inte bättre att gå vidare?”

Var och en kan fundera över om det spelar någon roll att forskare betedde sig på det vis som skedde 1950. Detta kan göras genom att ställa frågorna: Är den attityden sedan länge förändrad och upprättad till en jämställd relation mellan forskare och allmänhet, mellan svenskar och samer och mellan Stockholm och Västerbottens inland? Väger det jämt i dessa relationer? Har allas ord samma tyngd? Och har allas behov lika stor betydelse? Eller finns det kvar något av detta förhållningssätt i nutida relationer mellan samma grupper?

1951 till 2019

1951 resulterade diskussionen i att kvarlevorna inte lämnades tillbaka. Den enes ord och vilja vägde tyngre. Tiden gick. De som arbetade på museerna då gick så småningom i pension och västerbottningarnas kvarlevor föll i glömska. Tills en medarbetare vid Västerbottens museum började intressera sig för fynden från utgrävningen i Lycksele 1950–51 och undrade var alla kvarlevor tagit vägen. Efter att ha undersökt det vidare blev man till slut på det klara med att kvarlevorna aldrig lämnats tillbaka och började därmed leta efter dem. 2016 återfanns kvarlevorna av Statens Historiska Museer och sändes till Västerbottens museum som kontaktade ortens samiska förening, Liksjuon Samiensiäbrrie, för att höra om de ville göra en repatriering.

En repatriering skulle innebära ett ceremoniellt överlämnande och försoningsarbete och där började arbetet med att ta reda på hur detta kunde göras. Den springande punkten var de stora kostnader för organisering och genomförande av återbördandet som krävdes. 2018 hade Liksjuon Samiensiäbbrie kommit så pass långt i dialogen med kyrkan, Länsstyrelsen och Västerbottens museum att det var dags att satsa på ett genomförande. Lycksele kommunstyrelse tillfrågades om de kunde ta ansvaret för organiseringen och finansieringen och om kommunen ville påbörja ett försoningsarbete kring det som hänt för att öka sin förståelse för det förflutna. En enig kommunstyrelse sade ja till detta. En projektledare anställdes, vars första uppgift var att söka finansiering för projektet. Några månader senare biföll den statliga myndigheten Kulturrådet ansökan med full finansiering och arbetet kunde sätta igång på allvar. Det hade då hunnit bli mars månad 2019.

Vilka vilade på kyrkogården i Lycksele?

Begravningsplatsen användes åren 1607 till 1799. De kyrkböcker som överlevde branden i Lycksele prästgård 1758 visar att cirka 800 personer begravts där under omkring 100 år. Eftersom kyrkan var aktiv i nästan 200 år och befolkningen ökade under 1700 talet, är det rimligt att anta att kyrkogården härbärgerade minst det dubbla antalet gravar. Då kyrkböckerna noterat vilka som arbetat med renskötsel och vilka som arbetat med jordbruk, som klockare, lärare eller annat, är det lätt att se att majoriteten av de begravda var samer, eftersom renskötsel var ett samiskt yrke. Renskötsel är en traditionell samisk näring och regleras idag av Rennäringslagen SFS:1971:437.

De andra yrkena kan även de ha dominerats av samer, eftersom samer var den största gruppen. Av fyra samiska syskon kunde t.ex. en arbeta som klockare, två med renskötsel och en som nybyggare. Idag betraktar sig och betraktas ofta ättlingarna till samer som inte verkade inom rennäringen som icke-samer, det vill säga som svenskar. Många samiska ättlingar känner dock till sitt ursprung och den idag hårda gränsdragningen kring vem som är same och inte drabbar alla som lever i skuggan av försvenskningspolitiken eller assimileringspolitiken.

Assimilering var en strategi som gick ut på att få majoriteten samer att ”bli svenskar”. På så sätt framstod den samiska befolkningen som en minoritet i området och en mindre grupp i nationen Sverige. Strategin att sätta likhetstecken mellan samer och renskötare innebar enligt dåtida opponenter att ca 75% av den samiska befolkningen blev betraktad som svensk.  Assimileringspolitiken delade gruppen samer i synliga och osynliga kulturbärare. Det är för att människor rotat i det förflutna som detta idag börjar bli synligt igen, hundra år senare.

2019 fanns det svenskar som blev rasande över att läsa påståendet att samerna var i majoritet i Västerbottens inland på 1600- och 1700-talen. Någon skrev till kyrkoherden i Lycksele och ansåg att detta var osanning, då enligt denne var samer ett nytt påfund och hade aldrig funnits i Lycksele förut. Skribenten uppmanade kyrkan att inte medverka i repatrieringen. Det fanns också enskilda samer som ifrågasatte att personer som de identifierade som svenskar deltog i återbördandet, personer vars samiska släktingar vilade på kyrkogården

I luckor i historieskrivningen frodas fördomar

Under 2019 blev det tydligt för oss som arbetade med att försöka sprida information och kunskap om bakgrunden till repatrieringen att det råder stor okunnighet om Västerbottens historia och om hela koloniseringen av den så kallade Lappmarken. Det blev också tydligt att kunskapsluckorna resulterar i egna slutsatser som kan föda rasism som skadar nu levande människor.

Fram till 1921 hade Sverige inte allmän och lika rösträtt och för de som hade rätt att rösta var rösterna inte lika värda. Det innebar i praktiken att en minoritet av män gjorde upp regler för vad kvinnor och män, olika etniska grupper och funktionsvarianter fick arbeta med och inte, hur mycket de fick utbilda sig och till vad. De bestämde även över deras rättigheter att bilda familj eller avstå från det. En del av de värderingar, påståenden och uppfattningar om de människor de beslutade över lever kvar in i nutid. Vad händer när människor inte nämns i historien om världen, om Sverige och om Västerbotten?

Idag finns det de som tror att kvinnor som grupp inte finns representerade bland framstående forskare under 1700- och 1800-talen därför att kvinnor var sämre på att forska. Sanningen är att många kvinnliga forskare lade fram teorier och vetenskapliga verk under 1700- och 1800-talen, men inte vid akademierna eftersom utbildningar och examina där var stängda för kvinnor under nästan hela tidsperioden och undantag endast beviljades i enstaka fall. Först mot slutet av 1800-talet öppnades möjligheterna bit för bit för kvinnliga studenter och forskare.

Detta är bara ett exempel på hur människor raderas ur historien. På samma sätt har samiska kvinnor och män deltagit i samhället i en mängd olika yrken och befattningar och visat prov på entreprenörskap och framåtanda, uppfunnit saker och ingått i det som idag kallas Sverige. Men så länge historieskrivningen, och framförallt historieböckerna i skolan, inte tar upp sådana fakta, blir slutsatsen lätt att ”de fanns inte” eller ”de kunde inte” och detta leder lätt till värderingen ”alltså är de sämre”.  Kunskapsluckorna finns inte där av en slump, de följer ett gammalt kolonialt system som rättfärdigade varför en del människor skulle ha frihet och rättigheter som andra inte tilläts ha. Det var politik. Kring samisk historia och särskilt kvinnors historia, finns det mer okunskap än kunskap. Hur skall då beslut och engagemang kunna bygga på fakta? Hur skall de kunna vara rättvisa, rimliga?

Vad innebär det att arbeta med försoning?

En repatriering innebär inte bara att återbörda kvarlevor eller religiösa föremål, det kräver en uppgörelse med det förflutna och att man rotar fram händelser, även om de smärtar, och bearbetar dem. Då först kan bedömningen av vad som hänt vila på fakta och inte ogrundade antaganden. En försoningsprocess innebär att relationen mellan den som handlat orätt och den som blivit drabbad av den handlingen gör upp och etablerar en ny relation där båda respekterar varandra och lyssnar på varandra.

För att kunna försonas måste skuldfrågan redas ut, stulna saker återlämnas, handlingar erkännas för vad de varit och ursäkter framföras för den skada handlingarna gjort. Det är genom att handlingen fördöms och beskrivs som ett övergrepp som den drabbade gruppen blir befriad från skuld och skam och får upprättelse. Det är när makt förflyttas från förövaren till offret och nedvärderingen upphör, som relationen mellan aktör och drabbad börjar väga jämnt och förändring åstadkoms. Nästa steg kräver förändrade attityder, och en plan för hur ett nytt och jämlikt förhållningssätt kan byggas upp. Det är en lång process och en repatriering är bara en början.

Ett steg till förändring

2007 fattade Förenta Nationernas generalförsamling ett beslut om att bryta de koloniala strukturer kring kulturarv som fortsatte ge nationerna makt och göra de nationslösa folken maktlösa. Man skrev under en deklaration som gav alla urfolk rätt till och makten över de orättmätigt bortförda religiösa föremål och kvarlevor som nu förvaras på museer. Urfolksgruppen samer äger i och med det makten att besluta vad som skall ske med de samiska kvarlevor och religiösa föremål som finns i museisamlingar och medicinska samlingar. Men deklarationen är inte juridiskt bindande. FN lämnade över makt från förövare till offer, från aktör till drabbad, men de lämnade åt oss att förhandla. De lade en grundsten till ett nytt bygge, bort från koloniala strukturer. Under 2019 öppnades många dörrar och förhandlingarna mellan det samiska folket och museisverige tog fart på allvar.

Museipersonal och forskare bar fram kvarlevorna till företrädare för det samiska folket, kyrkan och lokalsamhället. De frambars på bårar i 26 handgjorda näveraskar. Näveraskarna syddes av en hantverkare från trakten som har sin släkt på kyrkogården. Hon fick, medan hon sydde askarna, känslan av att hon skulle göra dem olika stora och ibland sy en särskild dekor. Askarna var en unik gåva till var och en av de döda, för att visa dem särskild omsorg och respekt. Den 26e asken gjordes till de gravgåvor som förts bort och nu återfördes. Bårtäckena tillverkades av en konstnärinna med rötter i mapuche-folket. Färgerna kopplar till den samiska flaggans färger och symboliserar landskapet som omgav de döda: bergen, skogen, vattnet, elden och drömmarnas landskap, det som finns inom oss och som vi hoppas på. Foto Svenska kyrkan.
Kvarlevorna har återlämnats till de efterlevande, det samiska folket och Svenska kyrkan och välkomnas hem. Foto Adriana Aurelius.
Efter att museerna överlämnat kvarlevorna bars de döda av de efterlevande åter till sin viloplats vid Lycksele gamla kyrkogård. Foto Kristina Berggren.
Slutligen återbördades kvarlevorna av tjugofem människor till jorden de en gång vilat i, på Lycksele gamla kyrkogård. Foto Fredrik Elgh.

Vinjettbild: De döda bars hem. Efter att Lycksele kommunstyrelses vice ordförande, biskopen i Södra Lapplands Pastorat och Sametingets ordförande hade välkomnat dem tillbaka och beklagat deras öde och beskrivit varför det smärtade in i nutid. Efter att de döda fått höra de levande be om ursäkt för att de glömts bort så länge, efter att deras landskap jojkats, var det dags att bära dem tillbaka. Foto Anna Sollén.

Referenser

Urfolksdeklarationen 2007: https://www.sametinget.se/urfolksdeklarationen

FNs deklarationer om mänskliga rättigheter, samt diskriminerade gruppers skydd i särskilda konventioner: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/demokrati-och-manskliga-rattigheter/fakta-om-manskliga-rattigheter/sarskilt-skydd-for-individer-som-tillhor-vissa-grupper/

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.