Saknar hennes röst

Elin Anna Labba
Download PDF

Arbetet jag har är det finaste jag kan tänka mig. Jag dricker kaffe med fina människor och gör intervjuer. Jag samlar röster och följer samiska berättares spår, i ett sökande som har tagit mig djupt ner i arkiven.  När jag hittar något ryser jag ofta. Gråter ibland. Sorgen jag möter har färdats genom decennierna via inspelningarna, konverterad till MP3-filer. Men, dessa män, alla dessa inspelade män i alla åldrar. Var hittar jag Sápmis kvinnor?

Som genom en slump läser jag en dag ett intervjuprotokoll från Västerbottens museum. Muséet gav etnologen Susanna Jannok Porsbo i uppdrag att intervjua tvångsförflyttade samer i Västerbotten på 1970-talet. Häftet av materialet består av långa återgivna intervjuer av män. Ja, det är som det brukar. Men längst bak i kompendiet finns några sidor med kvinnonamn. Jag kan inte tro det, att jag har hittat dem, kvinnorna! Susanna Jannok Porsbo har intervjuat sex kvinnor som har upplevt tvångsförflyttningar. Jag kastar mig på telefonen och ringer Västerbottens museum.

En måndag morgon i februari plockar en leende kvinna på museet fram rullband i ett litet forskningsrum. Hon visar mig var kaffet finns och fäster det sköra bandet på maskinen. Hon trär varsamt och jag förstår henne. För mig är materialet hon håller i långt värdefullare än guld.

När jag trycker på startknappen är det först tyst och knastrigt, men sedan ljuder nordsamiska röster. De fyller hela rummet med en klang som känns som hemma. I början av 1930-talet tvångsförflyttades dessa röster från de norra delarna av svenska Sápmi till Västerbottens inland. De enda de har pratat samiska med är andra tvångsförflyttade. Språket är konserverat. Det är som om det vore inspelat i Karesuando på 20-talet. Som en svältfödd sitter jag timvis och lyssnar på deras röster. Jag tar inte ens kaffe. Men också den här gången blir jag besviken. För trots att det finns kvinnor i protokollet, har ljudbandet återigen bara fångat män.

Elle Blind, Klimphe/Klimpfjäll. Foto: Susanna Jannok Porsbo/Västerbottens museum.

Jag läser noggrannare och inser att ljudbanden spelar samma visa som tidigare. Det är bara männen som har gått med på att bli inspelade på band. Kvinnorna har sagt, ja jag svarar, men du måste skriva. Jag vill inte bli på band. I en intervju med Iŋggá Biete Biette – Per Skum från Gávtsjávrrie, Ammarnäs, hörs dock en kvinnoröst i bakgrunden. Hon lägger till och justerar. Hennes röst är stundtals lite nasal.  Barn leker i bakgrunden och hela intervjusituationen är stökig och vardaglig. Det låter som att de sitter i ett kök. Kvinnan i bakgrunden är Elle Gáren Skum, får jag veta. Det är den intervjuade Biettes mor, som var en mogen kvinna under tvångsförflyttningen. Hon flyttade med sex, sju barn och bäddade för dem i ett stall i Sorsele. Hon hade en kaffepanna i koppar och nyckeln till kisan i bältet. Jag har hört hennes barn berätta hur hon försökte hålla rent och fint i kåtan, för att upprätthålla sin värdighet. Biette var tio år, det är oerhört värdefullt vittnesmål, men tänk om det var möjligt att få gå in i den där historiska intervjusituationen och locka Elle Gáren att prata. Berätta sin historia.

Hur många intervjuer har jag inte lyssnat på där en man intervjuar en man, och det sitter en kvinna i bakgrunden som mannen frågar? Han frågar sin fru: Vilket år var det nu igen? Vem var det som var med? Och kvinnan lägger till och för in detaljer. Men inte bara detaljer. Känslorna. Färgerna. Nyanserna.

Čuoigi Elle Gáren/Helena Skum med dottern Susanna och sonen Ola i hagen. Foto: Göte Haglund/Västerbottens museum.

I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver författaren Svetlana Aleksijevitj att hon ”skulle till och med vilja säga att det ”kvinnliga” kriget är kusligare än det ”manliga”. Männen gömmer sig bakom fakta – kriget engagerar dem som ett skeende byggt på en motsättning mellan olika idéer och intressen. Men kvinnorna drivs av en känsla. De har en förmåga att få syn på det som är fördolt för männen. Det är en annan värld. Med doft och färg. En värld av existensens exakta små detaljer”.

När jag frågade áhkku, min mormor, om hon kunde berätta, sade hon alltid att vad visste egentligen hon. ”Du borde prata med någon som kan.” När hon gick bort började mamma gå igenom hennes papper. Det visade sig vara ett landsarkiv i miniformat. Áhkku var en hobbyforskare med litterär begåvning, mer insatt än de flesta i både släkter och skogssamisk kultur i Malåtrakten. Tänk om hon inte hade tänkt, att vad visste egentligen hon…

Så en dag, under en av alla arkivdagar i Ubmeje ramlar jag över ett nytt kvinnligt namn. Ánne Márjá Omma, tvångsförflyttad från Lainiovuoma. Hon kom att bo resten av sitt tvångsförflyttade liv i samebyn Tuorpon. Jag beställer hennes intervju och kan knappt lyssna, jag blir så rörd. Hon är en samisk kvinna som blir intervjuad i en och en halv timme. Nej, det är nog ännu mer. Ánne Márjá berättar för Olavi Korhonen och kärleken till landet hon fick lämna, om hur hon längtade så efter att få se sin fars grav i norr. Om hur man får testa nerverna. Hon pratar om hur det är att flytta med barn, hur hon matar dem med kalla bröd och bäddar in dem i kylan. Detaljerna, färgerna, nyanserna.

Om jag hade kunnat, skulle jag ha jojkat. Det är som att pappersmapparna, tygvantarna, rullvagnarna och ljudbanden i forskningsrummet tittar och säger, stilla dig. Men jag vet att jag har hittat ett sätt att inleda min bok. Jag har haft så svårt att börja skriva, men Ánne Márjá ger mig äntligen ingången. Hon ger mig någon att relatera till. Jag är mamma, renägare, samebymedlem, barnbarn till flera tvångsförflyttade. Jag har inte flyttat med renar som hon, men jag har ammat ute i snön, i kylan. Jag har matat mina barn medan de har frusit. Jag kan förstå hennes historia så väl, att jag kan börja skriva.

När boken ska ges ut skickar förlaget ett första omslagsutkast. Det består av en man som heter Ándom Ovllá, Olof Andersson Omma, tvångsförflyttad till Umbyns sameby. Familjen bor i dag kring Hemavan. Det är en fantastisk bild, tagen av Göte Haglund som var präst i många år. Han har fångat sorgen och längtan med sin kamera, känslorna som så många tvångsförflyttade bar på genom livet. Ändå är det något i mig som säger att nej, det kan inte vara han. Jag mejlar förlaget och säger att det inte går. Det bör vara en kvinna.

Omslaget till Herrarna satte oss hit, en bok som samlar samiska vittnesmål om
tvångsförflyttningarna under 1920- och 1930-talen.

Det slutar med att vi flyttar Ándom Ovllá till bokens baksida. På framsidan sitter nu Dillá-muore i sin stora träbåt, med ett renskinn över benen och en koffert i förgrunden. Båten körs av poeten Paulus Utsi, som var hennes son. På svenska hette hon Margareta Utsi och hon tyckte inte om för mycket rysch. Spetsen på mössan är smal. Det är mitten av 50-talet och det heliga moderfjället Áhkká vakar i bakgrunden. Dillá-muore sätter sin lite buttra blick i läsaren. Den är inte lika djup som Ándom Ovllás, inte lika kantad av sorg, men den är skarpare. Och den säger, hearrát dat bidje min. Det är herrarna som satte oss hit. Och jag vet att det är rätt nu. Det är där hon ska sitta.

Men skulle hon själv ha tackat ja till den platsen, på omslaget? Förmodligen inte. Det var det bara ett fåtal samiska kvinnor, födda under 1800-talet, som gjorde, som till exempel rättskämparna Elsa Laula och Karin Stenberg. För att inte lämna Dillá-muore ensam med alla blickar får Ándom Ovllá ta hennes rygg och blicka ut från bokens baksida. Berättelsen är ju ändå kollektiv, den är inte bara hennes att bära.

Det känns som att det är som det ska nu, för jag vet ju att Dillá-muore satt på sin givna plats i kåtan närmast boaššu och lade till rätta fakta och detaljerna som saknades. Hon höll ihop sin stora familj och bjöd in gäster att bo i kåtan. Hon tog hand om hela världen, även om den aldrig tog hand om henne. Sedan sa hon kanske inte så mycket om det känslomässiga livet. Känslor var det ingen i familjen som pratade om. Har vi ens ord för det, frågar sig Dillá-muores dotterdotter Inger Juuso i min bok. ”Jag har då inga ord.”

Men för mig behöver inte Dillá-muore säga så mycket mer.  Allt det hon bär på har hon i blicken på bilden. Det är den frontplatsen i vår historia hon, och mina andra kvinnliga berättare, bör ha. När jag nånsin kan, varje gång jag får en chans, ska jag öppna dörren för dem.

Vinjettbild: Helena Skum, som på samiska hette Čuoigi Elle Gáren. Hon tvångsförflyttades tillsammans med sin familj till Ammarnäs 1931. Foto: Göte Haglund/Västerbottens museum.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.