Så gick det en tid och åter en tid: audiovisuell gestaltning av Lisa Johansson Sandbergs berättelse om jättarna i Vilhelmina

Daniel Fredriksson
Download PDF

År 2005 arbetade jag med att digitalisera rullband inom det så kallade accessprojektet vid Dialekt, ortnamns och folkminnesarkivet i Umeå, DAUM. Där stötte jag på Lisa Johansson Sandbergs väl artikulerade och övertygande utsagor. Lisas livhistoria och konstnärsgärning har fullödigt och välformulerat redogjorts för av Laila Eliasson i årets Västerbotten förr & nu.

I korthet var Lisa framför allt känd som konstnär och använde en teknik där hon med egenhändigt växtfärgade ullgarn tovade fram vackra bilder, ofta med fjällmotiv. Hon var också en outtröttlig förmedlare av kulturhistoria och har skrivit flera böcker med kulturhistorisk inriktning. I den här artikeln vill jag uppmärksamma hennes berättande. Ur en till synes aldrig sinande källa kom historierna som utgjordes av personliga minnen från uppväxten, seder och bruk, men också övernaturliga händelser och väsen. Vissa berättelser, alltid härstammande från hennes mormor, hade en tydligt religiös och närmast profetisk prägel, som den välspridda Kristinebergs-profetian. Den handlar om hur Kristus ska uppenbara sig inne i berget på den yttersta dagen. Profetian sågs av vissa som ett bevis för att den Kristusbild som hade uppdagats vid sprängningar i Kristinebergsgruvan utanför Lycksele 1946 var äkta vara. Bland Lisas material fanns också många sånger, från vallvisor och lockrop till skillingtryck och kärlekssånger. Den här artikeln kommer att fokusera på sagan om jättarna i Vilhelmina.

Lisa Johansson kom att bli känd för sina ulltavlor, ofta med fjällmotiv. Den här tavlan finns i Vilhelmina museum. Foto: Laila Eliasson.

Utdrag från premiären: ”Småtrollen i Bäsksjön”. Bergakungen i Dauna beger sig ut på fisketur och stöter på några onda varelser. Foto på Lisa: Åke Sörlin/Vilhelmina kommuns Fotoarkiv.

Sagan om jättarna
Under digitaliseringen lyssnade jag allt mer hänfört och häpet till Lisas saga om jättarna. Med lugn och metodisk stämma berättade hon en märklig historia om en urtid där olika jättesläkten slogs om makten, och hur de succesivt lämnade plats till människorna. Jag ska fortsättningsvis beskriva de stora dragen i Lisas berättelse.

De ursprungliga jättarna bodde enligt sagan i Heklafjäll ”där uppe i norra ishavet”. Storjätten var smed och hade två barn: Jamt och Horlog. En gång hittade de ett skepp med besättning och de började bråka om vem som skulle få leka med allt detta. Fadern blev arg och tog upp dem i näven. Han hivade iväg dem från Hekla till norra Sverige. Jamt hamnade såklart i Jämtland medan Hårlog slog sig ner i ”Hålogaland”, Lappland. Hårlog skaffade en fru ”från främmande land” och fick barn. Ett av hans barn blev en stor och mäktig bergakung och byggde sitt kungadöme uppe på fjället Daunatjåkko.

Så långt är sagan ganska typisk även om platserna – Heklafjäll och Hålogaland – är ovanliga. Jättarna formar landskapet. De stegar upp sin gårdsplan ”och det blir hela Lappland”, de slänger upp små jordhögar som blir fjällen och så vidare. Lisa berättar om hur bergakungen slåss med småtroll när han ska fiska i Bäsksjön. Men sedan tar berättelsen en lite oväntad vändning när kungadömet blir anfallet av ett nytt släkte av jättar som kommer från ”östan om havet”. De båda jättesläktena möts på två bergstoppar utanför Åsele för att strida. Där kastar de stenbumlingar som formas i luften till runda kulor. Bergakungen och hans knektar förlorar mot de inkräktande jättarna. I en sista kraftansträngning kastar Bergakungen en fura mot fienderna men missar och träffar sin egen dotter, som dör. Lisa beskriver bedövande vackert hur jätten skapar en sarkofag åt dottern genom att klyva Borkan (Borkafjäll) och drapera den i ”all fjällets vackra blomster”. Vid sarkofagens fot ska en eld evigt brinna [1].

Så har Östan-om-havsjättarna erövrat landet. De är mindre än Heklafjällsjättarna, men de är smartare och duktigare. Där de gamla jättarna nästan fiskat ut sjöarna så gräver de nya jättarna ut kanaler mellan älvarna och odlar fisk, till gagn för de kommande nybyggarna. Men även dessa jättar ska försvinna. Lisa beskriver hur de ”levde liksom sorgset, för de visste att deras tid snart var förbi”. Därefter får vi följa en jätteflicka som är ute på vandring. Hon hittar något som krälar på marken, och tar hem det till sin far. Pappan försäkrar sig om att hon inte har skadat krypet och säger: ”Den där ska du lämna tillbaka och det ska du göra med detsamma, för de där är det folk som ska komma efter oss”. Det hon hade hittat var en körsven med häst och plog. Människorna, nybyggarna, hade börjat göra sitt intåg.

Sagans avslutande scen, som Lisa själv kallade ”jättarnas död”, ses ur perspektivet hos en same som heter Jonka. Han brukar gå och fiska i en närliggande sjö. Jonkas väg blockeras dock denna gång av en nygrävd kulle, som är ”lika hög som molnet stryker”. Han sjunker ner till knäna i den mjuka jorden, men tar sig till sist upp. Från krönet ser han på andra sidan sjön en stor skara jättar. De är ”svartklädda, med svarta sorgmantlar på”. De står och överlägger om något och börjar till sist långsamt vandra runt sjön. Medan de går tycks de krympa. För varje näs som de passerar ”så blir de dubbelt mindre”. Till sist är de framme vid den stora kullen som Jonka står på. De är då små som myror, mindre än det minsta barn. De kryper in i ett hål i kullen och försvinner och därmed var det slut på jättarna i Vilhelmina. Lisa säger att kullen fortfarande finns kvar, och att den i folkmun kallas för ”Jättens kyrka [2].

Utdrag från premiären: ”Striden i Åsele”. Östan-om-havs-jättarna anfaller Heklafjällsjättarnas rike, och strid utbryter. Foto på Lisa: Åke Sörlin/Vilhelmina kommuns Fotoarkiv.

Sagans former och ursprung
I Institutet för Språk och Folkminnen (ISOF), som DAUM var en del av, finns bevarat två inspelningar där Lisa berättar den här sagan. Den första inspelningen gjordes 1955 av Karl Hampus Dahlstedt. Han hade doktorerat på en avhandling om Vilhelminamålet 1950 och inspelningen torde ha gjorts som en del av Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i Övre Norrland (FFÖN) som sedermera ombildades till DAUM. På inspelningen medverkar också fler sagesmän, bland andra spelmannen Elias Svande, född i Nästansjö.

Den andra inspelningen gjordes 1963 av Sune Jonsson. Han var vid tillfället anställd som programtjänsteman vid Sveriges Radio. Sannolikt genomfördes dock intervjun med Lisa som en del av ett uppdrag Sune Jonsson hade från Västerbottens Museum som handlade om att dokumentera avfolkningen av Västerbottens inland. Det arbetet mynnade ut i en omtalad bok och utställning med namnet ”Bilder från den stora flyttningen” (1966). Sedermera skulle Sune och Lisa komma att samarbeta i bokprojektet ”Saltlake och blodvälling” (1968) där Sune valt ut och redigerat Lisas berättelser om livet som nybyggare i Västerbottens inland. Lisa släppte också ett litet häfte 1970 med namnet ”Sagor från Vilhelmina”. Där har hon nedtecknat ytterligare en version av jättesagan.

Sagans ursprung är höljt i dunkel. Lisa berättar att hon hörde själva grundsagan då hon var liten, antagligen från sin mormor. Efter det har hon plockat på sig nya bitar under livet som hon hört ”lite här och lite där”. En betydande del berättar hon att hon har lärt sig av en Nils Häggström som var född i Doroteatrakten, men vi har inte lyckats hitta någon information om vem det var. Det verkar inte ha varit en allmänt spridd berättelse eftersom inga andra uppteckningar eller inspelningar påminner om Lisas berättelse. Både motiv och form skiljer sig också från de vanliga typerna av folkligt berättande om jättar. Folkliga sägner om jättar brukar handla om spår i landskapet vilket är återkommande element även i Lisas berättelse. Däremot brukar de aldrig vara så här komplexa, utan består oftast av ganska korta episoder. Avsnittet om jättedottern som hittar bonden med plogen påminner däremot om andra dokumenterade jättehistorier som knyter an till en äldre föreställning där jättarna ansågs vara en tidigare historisk folkgrupp. Lisas användning av ordet ”Hålogaland” för Lappland är också intressant i sammanhanget. Hålogaland var ett historiskt område på motsvarande sida i Norge fram till medeltiden, men namnet återfinns framför allt i den genre av fornnordiska berättelser som kallas fornaldarsagor. Sagan påminner också delvis om de europeiska folksagorna, exempelvis Lisas formelmässiga inledning ”Så gick det en tid och åter en tid, som sagan säger”. Samtidigt saknar den andra typiska element och den är inte heller en litterär konstsaga som till exempel H.C. Andersens berättelser, även om hon sedermera skrev ner den. Sagan bör alltså snarare än att tas som ett uttryck för folkliga föreställningar om jättar, ses som en del av en sprudlande kreativ västerbottnisk berättartradition.

Utdrag från premiären: ”Jättedotterns sarkofag”. Den sista jätten från Hekla skapar en sarkofag åt sin dotter. Foto på Lisa: Åke Sörlin/Vilhelmina kommuns Fotoarkiv.

Audiovisuell gestaltning: Så gick det en tid och åter en tid
Jag kommer här att redogöra för en audiovisuell gestaltning av arkivmaterialet som jag tillsammans med kollegor genomförde under våren 2020. Som lektor i Ljud- och musikproduktion vid Högskolan Dalarna så intresserar jag mig för audiovisuellt berättande. Det vill säga hur man genom att kombinera ljud och bild kan berätta historier, förmedla känslor och, för att använda ett kulturvetenskapligt språk, skapa och förmedla mening. Då jag tillsammans med fiolspelaren Maria Jonsson, konstnären John Rasimus och den audiovisuella designern Peter Sundqvist ville initiera ett berättarprojekt så bestämde vi oss för att utgå ifrån Lisas saga om jättarna. Ett bidrag från Statens Musikverk möjliggjorde projektet och resultatet blev en föreställning som fick heta ”Så gick det en tid och åter en tid”.

En grundtanke med föreställningen var att ”ta med arkivet upp på scen”. För att kunna göra Lisas berättelse rättvisa ville vi alltså använda arkivinspelningarna som berättarröst i kombination med levande musik och med bilder. Med hjälp av datorprogrammet Ableton Live kunde vi spela upp arkivmaterialet tillsammans med vår musik i realtid, på scenen. Vad gäller det visuella samlade vi fotografier på de olika platser i naturen som nämns i berättelsen – Borkafjället, Daunatjåkko, Kittelfjäll med mera. För att förankra berättelsen i en mytisk svunnen tid använde vi oss av Olaus Magnus karta över Norden, Carta marina (träsnitt, Venedig 1539), vilken fick fungera som fond för den scen där storjätten hivar iväg Jamt och Hårlog från Islands Heklafjäll till norra Sverige. Vi fick också möjlighet att fotografera en av Lisas ulltavlor. Alla dessa bilder kunde modifieras och användas som grund för våra animationer.

Carta Marina – träsnitt av Olaus Magnus år 1539. Klicka här för högupplöst bild.

Det finns anledning att fundera på vad som händer när man arbetar sceniskt med ett folkligt arkivmaterial. Vissa menar att ett fysiskt konstverk som reproduceras mekaniskt och digitalt tappar sin autenticitet, sin aura. Men hur är det med en muntlig berättelse? I vår föreställning når Lisas röst åhöraren genom många processer av just digital reproduktion. Hennes röst spelades in på rullband i mitten av förra seklet och digitaliserades i början av 2000-talet. Filerna fördes över till Institutet för Språk och Folkminnens (ISOF) servrar i samband med DAUMs nedläggning 2014, och kopierades till oss för ett år sedan. Vi genomförde mängder av urval, editeringar och anpassningar av filerna för att kunna återge rösten tillsammans med musiken och bilden i den färdiga föreställningen. Eftersom jättesagan bara är en liten del av de långa rullbandsinspelningarna så gällde det att bedöma var sagan började och slutade samt vilka delar som skulle finnas med i vår version. Vissa moment i berättelsen visade sig vara olika i de två inspelningarna, och då fick vi välja en av dem. Vidare så prioriterade vi de partier som fungerade att spela upp för en publik – där Lisa talar tydligt och där hon berättar på ett sätt som fångar åhöraren. Man får komma ihåg att Lisa inte berättade detta i en scenisk situation utan hon återgav en berättelse för en forskare som hade placerat en bandspelare framför henne. Slutligen har vi också bearbetat det utvalda materialet i hög utsträckning. Vi har klippt bort många små pauser, hostningar, felsägningar, sidospår och motsägelsefulla utsagor. Vid flera tillfällen har vi ändrat timing och tonhöjd genom musikproduktionsverktyg. I kombination med att vi positionerat klippen tidsmässigt i förhållande till musiken och bildmaterialet så skapas en slags ”artificiell timing”, så att det förhoppningsvis upplevs som att hon berättar sagan som en scenisk gestaltning.

Har vi då berövat inspelningarna dess ”aura”? Alla dessa lager till trots så kan man argumentera för att åhöraren, till skillnad från vid till exempel skriftlig nedteckning eller teaterberättande, faktiskt får möta den röst som återgav sagan för 65 år sedan. På ett sätt ligger därmed denna version nära det original som den utgått ifrån. Samtidigt kan man konstatera att de många anpassningarna av arkivmaterialet har skapat en förändring av sammanhang och genre. Sagan om jättarna har plockats ut från sitt ursprungliga sammanhang – en inspelning av ett kulturhistoriskt material – och återskapats som ett verk som skulle kunna placeras in i en genre av sceniskt musikberättande med förlagor som exempelvis spelmannen och berättaren Thomas Anderssons föreställningar. Detta var vår avsikt: att få det att upplevas som att Lisa berättar sagan för dig. Att låta Lisas Johanssons makalösa berättelse, som i många år legat olyssnad på DAUMs och ISOFs servrar, åter placeras in i den moderna västerbottniska berättartraditionen.

Tack till Staffan Lundmark, Tommy Kuusela/ISOF, Statens Musikverk, Laila Eliasson,
Benny Wahlqvist, Högskolan Dalarna.

Noter
[1] Borkan, Bergakungens dotters sista viloplats, är ett känt landmärke i Kittelfjäll, och nämns bland annat i beskrivningar vända till turister (exempelvis https://southlapland.com/kittelfjall-sommarartikel)
[2] Laila Eliasson har utifrån Lisas beskrivning föreslagit att kullen skulle kunna vara Västvattenberget på Doroteasidan av Blajkfjället, och sjön Västvattensjön. Vi har dock inte hittat stöd för att något där skulle kallas för Jättens kyrka – om någon läsare känner till denna kulle får ni gärna höra av er!

Referenser
Arvidsson, Alf, 1999. Folklorens former. Lund.
Benjamin, Walter, 2008. The work of art in the age of mechanical reproduction. London.
Eliasson, Laila, 2020. Lisa Johansson – torparungen som blev ulltavlans moder. https://nattidskriftenvasterbotten.se/2020/01/03/lisa-johansson-torparungen-som-blev-ulltavlans-moder/
Johansson, Lisa, 1968. Saltlake och blodvälling.
Johansson, Lisa, 1970. Sagor från Vilhelmina.
Jonsson, Sune, 1966. Bilder från den stora flyttningen.
Klintberg, Bengt af, 1986. Råttan i pizzan: folksägner i vår tid. Stockholm.
Kuusela, Tommy, 2017. “Hallen var lyst i helig frid”: krig och fred mellan gudar och jättar i en fornnordisk hallmiljö. Diss. Stockholm.
Lateur, Bruno & Lowe, Adam, 2011. The migration of the aura, or how to explore the original through its facsimiles. http://www.bruno-latour.fr/sites/default/files/108-ADAM-FACSIMILES-GB.pdf
Wilson, Michael, 2006. Storytelling and theatre: contemporary storytellers and their art, New York

Arkivmaterial
Dahlstedt, Karl Hampus, 1955. DAUM BD00048, Uppsala: Institutet för Språk och folkminnen
Jonsson, Sune, 1963. DAUM BD00639, Uppsala: Institutet för Språk och folkminnen
Jonsson, Sune, 1963. DAUM BD00640, Uppsala: Institutet för Språk och folkminnen

Vinjettbild: Affisch för ”Så gick det en tid och åter en tid”. Foto: Peter Lloyd; Åke Sörlin/Vilhelmina kommuns Fotoarkiv.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.