Spår från 10 000 år
Spår från 10 000 år är en informationsportal om arkeologi, förhistoria och kulturlandskap i Västerbottens län. Här finns länets samlade kunskap om vår äldre historia och om de spår som människor och verksamheter lämnat efter sig i landskapet. Du får veta vilka lämningar som är vanliga i vår region, hur de ser ut och var de ligger.
Här finns också länkar till några av länets verksamma arkeologer, fältarkeologer, forskare och tjänstemän. Vi som arbetar med arkeologi och kulturlandskap i Västerbottens län finns vid länsstyrelsens kulturmiljöenhet, Västerbottens museum, Skellefteå museum, Skogsmuseet i Lycksele, Skogsstyrelsen samt vid Institutionen för idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet. Majoriteten av alla undersökningar i Sverige beror på exploateringar av olika slag. Nya vägar, järnvägar och bostadsområden kräver ibland att området undersöks av arkeologer. I Sverige är det länsstyrelserna som beslutar om det behöver göras en arkeologisk utgrävning. Beslutet sker med stöd av kulturmiljölagen, som förbjuder att en fornlämning rubbas eller förstörs utan tillstånd.
Arkeologiska undersökningar upphandlas enligt LOU, lagen om offentlig upphandling. Därför finns det uppdrag som utförs av arkeologer som inte är knutna till länet och inte nämns i den här sammanställningen. Vi kommer här att presentera årets fynd och vad som har hänt under 2020.
Arkeologisk verksamhet vid Västerbottens museum 2020
Utredningar:
Kulla och Brännlandsberget, Umeå. – I Kulla registrerades en husgrund från slutet av 1800-talet. Vid Brännlandberget påträffades bläckningar, sentida bebyggelselämningar och en förhistorisk boplats med flinta och några brända ben.
Undersökningar:
Vid Gumboda, Robertsfors kn har två kokgropar undersökts inför Norrbotniabanan, inga analysresultat ännu. I Baggböle, Umeå kommun har undersökning inför bostadsbebyggelse genomförts av Eldrun (Anette Färjare) med personal från Västerbottens museum. Där hittades skärvsten och mycket små flintavslag i två svackor som tolkas som förhistoriska hyddor.
I Hertsånger, Robertsfors kommun har en delundersökning genomförts av en av fyra likartade anläggningar som först tolkades som eventuella gravar men som efter undersökningen slutförts verkar vara en tidigare okänd lämningstyp som förmodligen är medeltida. Rapport- och tolkningsarbete återstår.
I Nordmaling har platsen för ett fynd av drygt 20 bronsföremål från yngre järnålder undersökts. Föremålen påträffades av en privatperson som gick med metalldetektor. I samband med undersökningen påträffades fler föremål och vi betraktar fyndet i nuläget som ett depåfynd. Platsen är belägen på Vilhelmina norras och Vapstens vinterbetesland. Fortsättning följer.
Inventeringar:
Under året har fornminnesinventering bedrivits i avverkningsmogen skog i Nordmaling och Vindelns kommuner. Här har främst lämningar efter tidigt nyttjande av skogen såsom kolbottnar och tjärdalar påträffats men även enstaka förhistoriska boplatser. Vi har fortsatt inventeringen av barktäkter längs Gardsjöbäcken och är nu uppe i ett 50-tal. SLU har besökt området och tagit prover för dateringar och enligt Lars Östlund är skogen i området i snitt ca 300 år gammal och många av barktäkterna är väldigt gamla. En exkursion till området genomfördes under hösten tillsammans med Aktene-projektet.
Vid studier av laserdata har vi noterat fångstgropar i långa system från Vindelälven vid Hällnäs och upp mot Ekträsk. Delar av detta granskades 2019 tillsammans med arkeolog vid Skogsstyrelsen och i år har granskningen fortsatt.
Skellefteå museums arkeologiska insatser fältsäsongen 2020
Skellefteå museums arkeologer har i sommar utfört utredningar och undersökningar nästan helt utan påverkan av pandemin. Försiktighetsåtgärder som att stanna hemma vid lindriga förkylningar har gått att hantera genom att flytta personal och i vissa fall förskjuta uppdragen i kalendern. Skellefteå museums arkeologer undersökte i maj en husgrund i Hedensbyn vid Skellefteås östra utkant med anledning av att ett nytt industriområde ska förberedas. Grunden är troligtvis en slåtterstuga från andra hälften av 1800-talet. Vid registreringen av grunden gjordes det rimliga antagandet att grunden hörde till Tufvbovallen, den fäbod som syns på en karta från år 1756. På 1803 års storskifte-karta kan man se att den röjda ängsmarkens gräns bara ligger 10 m från husgrunden. Det fyndmaterial som vi hittat pekar dock på en yngre datering. Vi har enbart hittat spikar av typen ”klippspik” (spik som klipptes ur maskinvalsade plåtar), och den spiken började tillverkas i Sverige först år 1855. Vi har också hittat en grundsten (alltså 1 st grundsten) som är huggen, vilket också pekar mot andra hälften av 1800-talet. Där fanns också rester av ölflaskor med ingjutna bokstäver – att flaskorna ser ut på det viset betyder att de är massproducerade i fabriker – också en indikation på andra hälften av 1800-talet. Husgrunden har haft ett stampat jordgolv. Detta har lagts ovanpå mark som jämnats till med hjälp stenar som lagts i de svackor och gropar som naturligt finns i omgivningarna. Vi har inte hittat rester efter någon spismur, och vi har inte hittat några träkol som kan komma från matlagning. Detta tyder på att huset har haft en järnkamin som flyttats från platsen när slåtterkojan övergavs. Järnkaminer kommer med gjutjärns-tekniken vid den industriella revolutionen, och det dröjer nog till 1880-tal innan de börjar vara så vanliga att man placerar dem i slåtterkojor. En slåttarkoja är ett ställe där man bott när man slagit hö på ängsmarkerna. Den här grunden kan fortfarande höra till fäboden, men har då tillkommit betydligt senare. Tufvbovallen borde fortfarande ha varit i drift när slåttarkojan användes eftersom de flesta fäbodarna lades ned först i början på 1900-talet när de blev utkonkurrerade av de moderna mejerierna. Anläggandet av slåttarkojan kan ha någonting att göra med att man ville hålla manfolket borta från kvinnorna och djuren på fäboden.
I juni genomförde vi en förundersökning på Fågelberget med anledning av det planerade järnvägsbygget Norrbotniabanan. De sedan tidigare registrerade fornlämningarna som förundersöktes är två kvartsbrott belägna på hällmarker på den plats som heter Fågelberget drygt en mil sydöst om Skellefteå och väster om Yttervik (kvarts var det vanligaste materialet för verktygstillverkning i våra områden). Det rör sig om två kvartsådror som var och en fått ett eget fornlämningsnummer, Bureå 457 och Bureå 76:1, enligt den gamla nummerserien i fornlämningsregistret. Kvartsådrorna mäter 27 m respektive 57 m. I dessa finns i hela dess längd ytor där människorna brutit ådern rakt ned i de horisontella berghällarna så att uttagen bildat klyftor, 0,4-0, 5 m breda och med djup upp till 0,2-0,3 m. På vissa ställen har ådrorna dock inte alls brutits djupt ned i hällarna från ovansidan, utan förefaller enbart ha provbrutits grunt för att testa kvaliteten av kvarts. På många ställen är också kvartsådern synlig från sidan där sprickbildningar i nästan lodräta klippor har frilagt kvartsådern. Där finns också brottytor där ådern har bearbetats från sidan tills kvartsen upphört eller tills dess kvalitet blivit för dålig. Kring kvartsådrornas brytningsytor finns stora mängder kvartsavfall. Mängden förefaller vara mest närmast ådrorna och sedan avtagande med avståndet. Topografin med flera toppiga berghällar har medfört att merparten av kvartsen samlats i de naturliga försänkningar som finns i och invid hällarnas olika sprickor och förkastningar. En betydligt mindre del av kvartsavfallet ligger på hällarnas toppar. 26 kvadratmeterrutor avtorvades i och kring brotten och av dessa gjordes ett urval där 9 kvadratmeterrutor rensades ned ända till botten. Vissa rutor innehöll tjocka lager med kvartsavslag, 0,15-0,2 m djupa, innan berghällen tog vid. Andra kvadratmeterrutor var täckta endast med ett tunt lager med torv ett tiotal kvartsbitar på hällen. Från dessa 9 kvadratmeterrutor insamlades 70 st mer eller mindre fulla 3 liters fyndpåsar. Den totala vikten på den insamlade kvarten är mer än 145 kg, varav det fanns 86 kg i den ruta som var mest fyndförande. Det ger en uppfattning om den enorma genomsnittliga mängd bruten kvarts som fortfarande finns kvar på de två fornlämningarna. Det absolut mesta är enbart bruten kvarts, men i fyndmaterialet finns också åtminstone en tydlig kärna som någon provat att bearbeta.
I anslutning till kvartsådrorna finns också mycket ljusrosa/vit kalifältspat som gradvis övergår i kvarts mot den centrala ådern. Fältspaten utgör orenheter i kvartsen och har ratats av de människor som arbetat på platsen. En mycket stor del av de som lämnats kvar är dock kvarts av fin kvalitet, vilket innebär att de kunnat välja och vraka ur det som fanns. På de planare och sandigare ytorna nedanför och nordväst om Fågelberget finns en stenåldersboplats registrerad. Den låg för 4000 år sedan vid en havsvik, och det skulle kunna tänkas att kvartsbrotten har en koppling till boplatserna.
Vi har genomfört en kraftledningsutredning för Skellefteå Kraft mellan Renströmsgruvan och Kankbergsgruvan väster om Boliden. Området går genom högre höjder/kullar, myrområden och skogsmark. I utredningen påträffades två nya lämningar som inte registrerats tidigare. Lämningarna var kolbottnar efter resmilor. En av kolbottnarna hade stybbgropar runt om sig. Värt en notering är att båda lämningarna, som ligger på ett hygge, verkar har uppmärksammats av maskinföraren som avverkat skogen. För vid avverkningen så har maskinföraren kapat kulturstubbar runt om båda kolbottnarna. Utredningsområdet korsade även ett fångstgropssystem och en gammal färdväg, Nasaleden. Båda fångstgroparna verkar dock klara sig, de ligger utanför utredningsområdet.
Vi har genomfört en utredning med anledning av en planerad bergtäkt på Vitgåsberget väster om Boviken norr om Skellefteå. Där fanns sedan tidigare två stycken kända gravar, ett bronsåldersröse och en stensättning. Bronsåldersröset kan kopplas samman med det rösegravfält som finns i Boviken och har tolkats tillhöra de grupperna av rösgravfält. Röset har en plundringsgrop och vegetation som växer i den, men är i övrigt mycket fint sammanhållen. Stensättningen som ligger invid röste har närmast en ringform och är tom på sten i mittenpartiet. Vi påträffade vid utredningen, en ny lämning, ett kvartsbrott. Men i motsats till kvartsbrottet på Fågelberget har inte det här brottet använts för att vara på kvarts. Det här brottet handlar istället om malmprospektering, troligtvis någon gång på 1700-talet. Brottet ligger i krönläge på Vitgåsberget, längs med den höjdrygg som går i NV/SÖ. Med brottet längt i väster av höjdryggen och med röset och stensättningen som ligger något lägre i höjd och i andra änden av samma höjdrygg.
Vi har också startat upp ett projekt som vi kallar Mellan Is och Hav – en fortsättning och geografisk utvidgning av ett projekt som påbörjades av Norrbottens museum för tiotalet år sedan. Under två korta fältarbetsdagar letade vi efter spår efter de första människorna som borde ha kommit till Norra Västerbotten för omkring 10 000-10500 år sedan, när inlandsisen först lämnade vissa kuststräckor fria. Vi letade efter spår efter sådana lämningar en dag vid Ilvädersträsket väster om Bygdsiljum och en dag vid Bureälvens övre lopp, öster om Källheden, Bastuträsk. På båda de här platserna fanns glaciärälvar som mötte den högsta kustlinjen vid den tiden. Dramatiska kullandskap där människor borde ha haft goda möjligheter att på långt avstånd se annalkande renhjordar. Vi hittade ingenting det här året, förutom en tjärdal, men planerar att återkomma och fortsätta sökandet.
Skogsmuseets arkeologiska insatser 2020
Skogsmuseet har gått på sparlåga under några år p g a omorganisering och pensionsavgångar. Några uppdrag har vi gjort, bl a hjälpt skogsbolag att märka ut fångstgropar på olika ställen. Vi har även följt upp en del tips från tidigare år som tyvärr inte visat sig vara något mer än naturbildningar eller senare tiders spår. Till sist har vi gjort ett uppdrag efter Lycksbäcken som gick ut på att kontrollera status på flottningslämningar inför ett framtida större biologiskt återställningsprojekt för fisk och andra vattenlevande organismer.
Vinjettbild: Therese Hellqvist, Skellefteå museum arbetar vid husgrunden i Hedensbyn. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.