Västerbottens är ett stort län – landets näst största – och består av en mängd olika kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer med många lokala variationer från kust till fjäll. I det flacka kustlandet finns den övervägande delen av länets odlingsmark och byarnas placering en bit in från kusten erinrar om landhöjningen medan inlandet präglas av mer kuperad terräng, vidsträckta skogar och myrar. Den storslagna fjällmiljön har även den påverkats av människor sedan årtusenden och i älvdalarna finns jordbruksbebyggelse ända upp i fjällvärlden. Alla dessa vitt skilda kulturmiljöer är en källa till både upplevelser och kunskap om vårt län.
I främst kustkommunerna pågår idag ett hårt exploateringstryck medan andra länsdelar präglas av stagnation eller utflyttning. Omfattande förändringar kan radera spåren efter tidigare generationer medan bevarande gör att man kan förstå äldre tiders förutsättningar och villkor. Vi bär alla ansvaret för att bevara vårt byggda kulturarv så att fler generationer kan få glädje av dem. Länsstyrelsen och museerna hjälper till att skydda och bevara dessa värdefulla miljöer. Vårt gemensamma ansvar är att främja ett levande kulturarv som bevaras, används, utvecklas och görs tillgängligt för alla – kulturmiljöerna ska vårdas och bevaras men också användas och upplevas. I de kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöerna kan man med hjälp av byggnaderna utläsa områdets ålder, ekonomi och historia, förstå miljön och få inblick i byggnadstraditionen och dess geografiska särdrag.
Kulturmiljöerna är dock inte statiska utan förändras över tid, varje år är en rad objekt i behov av vård och underhåll. Länsstyrelsen beviljar tillstånd till ändring av byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt fördelar de statliga medlen till byggnadsvård. Antikvarierna vid länets museer och fristående firmor överser planering och utförande av åtgärder genom antikvarisk medverkan. Under 2020 har vård skett på allt från kyrkor till skogskojor. I den här artikeln kan du läsa om några exempel på de objekt som vårdats under det gångna året, från kust till fjäll, från gravkapell till fjällägenhet.
Skellefteå kyrkstad
Skellefteå kyrkstad, eller Bonnstan som den också kallas som motsats till Borgarstaden som var smeknamnet på staden Skellefteå, har anor från 1600-talet men dagens kyrkstugor är uppförda efter en brand som så gott som totalförstörde kyrkstaden 1835. Här har byte av takmaterial pågått sedan 2011. Under 1960-talet belades nästan samtliga av kyrkstugornas tak med betongpannor som senare har visat sig för tunga för takkonstruktionerna som är gjorda för de lättare näver- och spåntaken som husen ursprungligen haft. Tyngden från takpannorna har med tiden orsakat svackor och takläckage varför pannorna nu byts ut mot papp eller pannplåt som är lättare takmaterial men samtidigt traditionella för länet. Efter tio års åtgärder har idag 48 av de 116 kyrkstugorna fått nya tak varav ett i år. Åtgärderna har utförts av Andersson bygg och fastighet, Taktech, Granlunds timmerstugor och Mewells plåt och antikvarisk medverkan har utförts av Skellefteå museum.
Bobacksgården, Bygdeå
Bobacksgården är en gammal före detta bagarstuga som 1953 flyttades från Bobacken till Kyrkvallen vid Bygdeå kyrka. Gården ligger där den tidigare sockenstugan stått, inom den kulturmiljö av riksintresse som Bygdeå kyrkplats utgör (AC 13). Här fanns redan på 1300-talet landets nordligaste kyrka som ersattes av nuvarande kyrka 1539. I Bobacksgården förvaras hembygdsföreningens gamla allmogeföremål och i två rum finns väggmåleri som restaurerats 1995-96. Byggnaden är en parstuga timrad i en våning med faluröd panel och småspröjsade fönster och är ett relativt välbevarat exempel på hur parstugor såg ut i länet både under 1700-talet och tidigt 1800-tal. Huset har i år renoverats exteriört där knutlådor och panelbrädor har reparerats, fönstren renoverats, fasadernas akrylatfärg ersatts med Faluröd slamfärg och pardörren renoverats och målats ockragrul. Åtgärderna har utförts av Robertsfors byggnadsvård och antikvarisk medverkan har utförts av Västerbottens museum.
Holmsunds gravkapell, Umeå
Holmsunds kyrkogård ligger vackert belägen på västra sidan av kyrkan i en svag sluttning ner mot Österfjärden. Den äldsta delen av kyrkogården invigdes 1866 och har sedan successivt utvidgats norrut. Kyrkomiljön med kyrka, kyrkogård och gravkapell utgör ett historiskt mycket värdefullt inslag på det gamla lastage- och sågverksområdet Västerbacken. Gravkapellet uppfördes omkring år 1900 och ersatte då ett äldre kapell beläget på kyrkogården. Det nuvarande kapellet är en relativt enkel korsröstad byggnad med nygotiska drag och gulbeige fasadpanel med engelskt röda rundbågiga fönster och entréport. Med sin profana karaktär är kapellet representativt för liknande byggnader från sekelskiftet 1900. Taket var ursprungligen täckt med papp men är sedan 1947 belagt med skiffer. Under sommaren 2020 har kapellets tak rengjorts och fasader och fönster renoverats och målats om av Färgstark Måleri i Umeå. Antikvarisk medverkan har utförts av Historiska Hus i Norr.
Norrbyskärs kägelbana, Nordmaling
I en park som tillhörde förvaltarbostaden på Norrbyskär, byggdes det 1899 en kägelbana. Den inryms i en gråmålad träbyggnad i så kallad schweizerstil. Byggnaden består av en åttkantig paviljong där utkasten gjordes och en korridorliknande förlängning till en tvärställd avslutning där käglorna ställdes upp. All ursprunglig inredning som kägelbana och väggfasta bänkar finns kvar, även käglorna. Allt med en vacker patina. Kägelbanan blev byggnadsminne 1984. I år har kägelbanan genomgått en stor exteriör renovering då taket rengjorts, fasaderna tvättats, skrapats och målats i originalkulörer, panelen lagats, trasiga fönsterglas bytts ut mot munblåsta glas och fönstren kittats och målats om. Åtgärderna har utförts av Tellenbachs Gård och Skog och antikvarisk medverkan har utförts av Historiska Hus i Norr.
Dahlbersgården, Norsjö
Dahlbergsgården i Bastutjärn, Norsjö uppfördes 1826 av bonden Jacob Jansa och hans hustru Anna Margareta som var dotter till den första nybyggaren i byn. Gårdsformen är typisk för den västerbottniska byggnadstraditionen med den centralt placerade manbyggnaden och de båda flygelbyggnaderna. Dessa ligger på sina ursprungliga platser, i övrigt har gårdsbilden förändrats då byggnader kan ha flyttats inom tomten medan andra ersatts, till exempel brann den västra flygelbyggnaden ned i mitten av 1980-talet och ersattes av ett annat timrat uthus som flyttades från en gård i närheten. Drygt 150 år efter gårdens uppförande stod den obebodd och 1985 bildade arvingarna tillsammans med Norsjö kommun och Skellefteå museum stiftelsen Dahlbergsgården. Länsstyrelsen förklarade gården som byggnadsminne år 2003. Under 2020 har gården fått ett nytt vårdprogram för att säkerställa byggnadernas framtida underhåll. Programmet har upprättas av Skellefteå museum.
Järptjärns skogsarbetarkojor, Vindeln
Genom PINUS (Projekt innovativa upplevelser i brukad skog) har en ovanligt komplett skogshuggarförläggning i Järptjärns naturreservat rustats upp och tillgängliggjorts för besökare. Skogsarbetarförläggningen ligger vackert beläget mellan två tjärnar, fem kilometer från Ekorrsele och fyra mil från Lycksele. Den byggdes på 1940-talet och användes som bas för skogsarbetare under vinterhalvåren, där de bodde månader i sträck. Anläggningen består av en manskapsbyggnad, en kockakoja med matplats, en liten stallmanskapsbarack, lada/förråd och utedass. Skogs- och flottningshärbärgeslagen infördes 1920. 1937 skärptes lagen och arbetarna fick rätt till trägolv, fönster, två meters takhöjd, fem kubikmeter luftutrymme per person samt utedass. Om arbetslaget var fler än tio skogsarbetare rekommenderades gemensam hushållning. Under 1940- och 1950-talen kom både skogsarbetarbyar och monteringsbara baracker som förbättrade standarden ytterligare. Med den restaurerade anläggningen vill man visa upp skogsarbetets historia i norra Sverige; hur man arbetade, levde och bodde men också hur skogen har förändrats från de allra första avverkningarna med såg och yxa till dagens mekaniserade skogsbruk. Under 2020 restaurerades stallet och ladan/förrådet. Tidigare år har även övriga byggnader restaurerats. Åtgärderna har utförts av Daniel Brändström och Bo Lundström och antikvarisk medverkan av Västerbottens museum.
Torvsjö kvarnar, Åsele
Byggnadsminnet Torvsjö kvarnar i Åsele kommun omfattar en mängd objekt inom en samfälld fastighet längs Kvarnbäcken i byn Torvsjö. Allt är uppfört av bönderna i byn i slutet av 1800- och början av 1900-talet och har brukats gemensamt: sex kvarnar, slipstenar, en storhässja, en tröskloge med halmlada, en torkbastu, en såg och spånhyvel, ett kraftverk, en smedja, ett båthus samt spardammar och fångdammar. Kvarnarna och rännorna började under 2019 rustas upp med bidrag från Länsstyrelsen Västerbotten och under 2020 har åtgärderna fortsatt med trösklogen och två av dammarna. Åtgärderna har utförts av Stig Gustafsson och Folke Jonsson, Balsjö och dammen för Jon-Isaks kvarn har åtgärdats av Bennet Åslund, Vilhelmina. Antikvarisk medverkan har utförts av Västerbottens museum. Projektet kommer att fortsätta kommande år.
Ricklundgården, Saxnäs, Vilhelmina
Byggnadsminnet Ricklundgården i Saxnäs är ett konstnärshem uppfört av Folke och Emma Ricklund på 1940-talet och bevarat så som det stod vid Emmas bortgång 1965. Underhållsåtgärder har pågått på gården under flera år, såsom behandling av fönsterluckorna med roslagsmahogny 2018, renovering av ytskikt i övervåningens korridor och två sovrum 2019 samt utvändig målning av Lisa Stämps lilla röda stuga 2019. I år har varsam ytskiktsrenovering skett i salongen. Åtgärderna har utförts av Emma Ricklunds stiftelses egen vaktmästare Rickard Holmberg och antikvarisk medverkan av Historiska Hus i Norr.
Matsokuddens fjällägenhet, Ammarnäs Sorsele
Lill–Tjulträsket och östra delen av Stor-Tjulträsket är av riksintresse för kulturmiljövården. Orsaken är den speciella bebyggelsen vid sjöarna, bestående av fjällägenheter upptagna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. På sydsidan av Stor-Tjulträsket, vid Dårraudden, fanns en nomadskola där undervisning bedrevs i kåta under 1930- och 40-talen. Nybyggarna vid Tjulträsken var samer och gårdarna (Dårraudden, Matsokudden, Nils-Jonases, Nuolpen 1 och 2, Nygård, Rödingbäck och Rödingvik) anlades ofta på ägarnas egna visteplatser. Jordbruket drevs i kombination med renskötsel. För en förståelse av dessa bosättningars förutsättningar är det viktigt att såväl byggnader som inägomarken med odlingar hålls i stånd. Till Matsokudden kom Nils Sjulsson Rassa 1909, 74 år gammal, från sin gamla visteplats vid Dårraudden. Kåtan som flyttats med från Dårraudden blev den första bostaden. Efter fem år byggdes en enkelstuga av björktimmer. Här byggdes också ladugård, sommarfähus och två hölador. Under 2020 har fjällägenhetens stuga och ladugård rustats upp av Lars och Nicklas Halläng samt Tobias Nilsson med antikvarisk medverkan från Västerbottens museum.
Storumans stationshus
Storumans stationshus har under 2019-20 genomgått en grundlig fasadrenovering. Stationshuset som uppfördes 1923 efter ritningar av Folke Zettervall är statligt byggnadsminne sedan 1986. Byggnaden tillhör den största modellen av stationshus efter inlandsbanan. Dess ursprungliga fönsterarkitektur med småspröjsade glas utgör en väsentlig del i den nationalromantiska fasadgestaltningen, ett drag som Storumans stationshus delar med samtida stationshus efter inlandsbanan. Flertalet originalfönster och en balkongdörr byttes under 1960-talet till ospröjsade dito. Som ett led i att återskapa byggnadens ursprungliga arkitektur byts dessa ut till rekonstruktioner av originalfönstren. Fasaderna har målats av Hantverksgruppen och fönster med samma utförande som originalen har tillverkats av Bröderna Larssons snickeri. Antikvarisk medverkan har utförts av Västerbottens museum.
Vinjettbild fd drängstugan vid byggnadsminnet majorsbostället Nyborg i Skellefteå under åtgärd. Foto Skellefteå museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Pernilla arbetar som byggnadsantikvarie på Skellefteå museum och ansvarar för Västerbottens byggnadsvårdsportal Hålla Hus (www.hallahus.se). Hon har tidigare skrivit flera artiklar i ämnet norrländsk trädgårdshistoria samt byggnadsvård och har även varit krönikör på tidskriften Gård & Torp.