Nättingfiske som kulturarv

Kjell Sjöberg
Download PDF

Flodnejonöga är det officiella namnet på en fiskart som traditionellt fiskas i många norrlandsälvar vid uppvandringen från havet under hösten. Nätting kallas den lokalt i stora delar av Norrland och i svensktalande bygder i Österbotten, och på finska heter den nahkiainen. Nejonögat är inte en fisk i vanlig mening, utan tillhör gruppen rundmunnar och saknar en ryggrad av ben men har en ryggsträng av brosk. Inte heller fångar den byten som rovfiskar. I stället för käkar har den en sugmun som används när den i havet sätter sig fast på en bytesfisk. Med en rasptunga skrapar den i sig skinn och underliggande delar av fisken. Ibland kan man se sådana märken på till exempel nätfångad sik. De följer ibland med när strömmingsnäten dras upp.

Flodnejonöga, eller nätting, tillhör liksom pirålar gruppen rundmunnar. De har en sugmun, med vilken de kan fästa sig vid en sten, fisk eller annat föremål.

Förutom flodnejonöga finns bäcknejonöga och havsnejonöga i Sverige. Bäcknejonögat förekommer främst i mindre vattendrag i en stor del av landet, alltså även på inlandslokaler. Den har ingen tillväxtfas i havet eller i de stora sjöarna, och är därför betydligt mindre än flodnejonögat. Man diskuterar om flodnejonöga och bäcknejonöga är samma art, men med olika livsformer. Begreppen parade arter och satellitarter förekommer i diskussionen. Havsnejonögat är funnen en gång i Västerbotten, i Rickleån, år 1965, då den fångades i en laxfälla. I Sverige vandrar den annars bara upp i litet antal i älvar, främst i Halland. Den kan bli en dryg meter lång.

Under hösten bedrevs förr i tiden ett omfattande fiske efter nätting, som efter tillväxtperioden i havet eller större sjö, simmar upp till sina lekplatser i anslutande vattendrag där den leker följande vår. Fisket pågår ännu på sina håll med i stort sett liknande redskap och organisation som använts under hundratals år. Flodnejonögat är Västerbottens landskapsfisk. Den finns dock i stort sett runt hela vår kust, men är vanligast längs Norrlandskusten. Även i de stora sjöarna, Vänern, Vättern, Mälaren och Siljan finns nättingpopulationer.

Under 1980-talet blev jag intresserad av nättingen i Rickleån i Västerbotten och började dokumentera fångstmetoderna och organisationen av fisket inom byn, då jag tyckte att det borde ha ett kulturhistoriskt värde. Förstärkt inspiration fick jag från en uppsats om nättingfiske i finska Österbotten av Nils Storå, professor i kulturhistoria vid Åbo universitet, publicerad i Ethnologia Scandinavica 1978.

Det har nu snart gått 40 år och mycket har hänt med nättingfisket. Man kan nog lugnt påstå att fisket har minskat i Sverige, men att det är mera livskraftigt i Finland och även i Estland och Lettland. Det finns säkerligen flera orsaker till detta, men viktigast är vattenkraftsutbyggnaden i de nedre delarna av älvarna. Många dammkonstruktioner hindrar nättingarna att nå sina lekplatser. De fisktrappor som byggts för att möjliggöra fiskvandring förbi regleringsdammarna är inte väl anpassade för nättingen, som tydligen har svag förmåga att ta sig upp i trapporna, som främst är avsedda för laxfiskar. I den svenska rödlistan från 2005 fanns flodnejonögat med som nära hotad art, men senare, från 2010, har den bedömts vara livskraftig, eftersom den inte längre anses minska i antal.

Nättingar fångade i Rickleån den 23 maj 1973. De har ännu inte fullt utvecklad lekddräkt. Man ser tydligt de sju gälöppningarna, som tillsammans med ögat och en oparad näsöppning uppe på huvudet bildar nio ”ögon” i namnet nejonöga. Ibland räknar man ett ljuskänsligt så kallat hjässöga, eller pinealorgan, i stället för näsöppningen till de nio ”ögonen”. Namnet härleds från tyska neunaugen, dvs nio ”ögon”. Under uppvandring i Rickleån hösten 1973 var medellängden 31,6 cm och vikten 53,0 g enligt Asplund och Södergren 1975.

Besök vid Älvkarleby i Dalälven och Stornorrfors i Umeälven

Exempel på tidigare betydande nättingfisken i Sverige är Älvkarleby i Dalälven och Stornorrfors i Umeälven, där innan vattenkraftsutbyggnaden, i vardera älv ett tiotal ton nättingar kunde fångas årligen under de bästa fångsperioderna. Av dessa omfattande fisken återstår numera endast spillror. Ett visst fiske bedrivs dock vid dammen vid Älvkarleby av personal vid dåvarande Fiskeriverkets försöksstation. Syftet är att sätta ut nättingarna ovanför dammen så att de där kan nå lämpliga lekområden. Statistik går tillbaka till 2006 då man fångade totalt 1 047 nättingar som vägde 64 kg, alltså i medeltal 61,1 g.

I Dalälvens mäktiga fors vid Älvkarleby bedrevs en gång i tiden ett av de viktigaste nättingfiskena i Sverige. Ett kraftverksbygge reducerade väsentligt förutsättningarna för vidare fiske. I den så kallade kungsådran, som viker av mot höger i bilden, stiger dock fortfarande nätting upp i älven under hösten. Vid dammen några hundra meter uppströms, fångas något tusental nättingar varje år. De sätts ut ovanför dammen i syfte att få ett livskraftigt, reproducerande bestånd etablerat uppströms dammen. Vid fotograferingstillfället 2010 släpptes ovanligt mycket vatten genom dammen på grund av reparationsarbeten.

När jag gjorde besök vid Umeälven 2011 och 2014, kunde Lennart Johansson, Roland Andersson och Bengt Sandgren visa vilka redskap som de använt för fisket i älven, och i en av de många rökstugor som fortfarande finns kvar förde Rickard Danielsson traditionen vidare med kallrökning av nättingar. Till honom levererades dock nättingar också från annat håll.

Den numera nästan torrlagda forsen där man fram till bygget av Stornorrfors kraftverk fiskade nejonögon i stor skala i byarna Baggböle och Klabböle, belägna på var sin sida av älven, 17 oktober 2011.
Lennart Johansson pekar ut en av de platser i Klabböleforsen där han tidigare, från sin barndom på 1950-talet fram till in i 1990-talet, var med om fiske efter nätting. Denna ”läggplats” kallades för övrigt Granholmen, 24 september 2014.

En faktor som kanske spelar in när det gäller ett minskat intresse för nättingfiske är nog att nätting inte fiskas på vanligt sätt. Man använder inte fiskespö eller nät, och nättingen är inte intresserad av de drag som lockar benfiskar vid spöfiske. Inför höstens uppvandringen i sötvatten, har de till och med slutat äta och lever hela vintern på reserver som de lagrat under sin uppväxtfas i havet. De minskar i vikt under den tiden, och krymper också i längd efterhand. Följande vår sker leken, och kort därefter dör de.

Fångst

Teresa Soler och Jan Eric Nathanson inventerade nättingfisket i Sverige 2006 och konstaterade ett regelbundet fiske i 14 älvar från Dalälven och norrut. Nättingarna fångas traditionellt med tinor av olika slag i nedre delar av forspartier nära kusten. De tillverkas av bräder eller slanor, som sätts ihop till cirka en meter långt fångstredskap, som i ena ändan har en strut av nät, tidigare ofta av näver, som i spetsen är försedd med ett ingångshål, där nättingen kan ta sig in. Andra redskap kan vara gjorda av vide eller rotting. Ett ursprungligt tillverkningssätt är att klyva en trädstam i två delar som urholkas, och sedan sätts ihop. Liksom för brädtinorna borras hål upp för genomströmning av vatten, och även här förser man ena ändan med en liknande strut med ingångshål. Linné beskrev 1732 en sådan nättingstock från Kalix-trakten. Numera kan till exempel plast- och metallnät helt eller delvis ersätta tinornas ursprungsmateriel.

Redskapen läggs ut i strömmande forspartier, gärna mellan stenar där nättingarna förväntas söka sig fram under uppvandringen. Ofta måste man lägga en sten ovanpå redskapet för att hålla det på plats. Eftersom nättingarnas uppströmsvandring normalt sker under den mörka delen av dygnet, vittjar man oftast redskapen på morgonen och sätter ut dem igen under kvällen. Inom andra delar av Östersjöregionen används numera i ökande omfattning även nätryssjor för nättingfångsten.

Rickleån vid Nättingforsen, där en stor del av nättingfångsten i ån sker. Mynningen i havet finns strax bakom den sista kröken på ån i bilden. Den typ av fångstredskap för nätting som dominerar vid nuvarande fiske i Rickleån är dels traditionella brädstockar, dels omgjorda mjölkkrukor på vilka bottenplattan har ersatts med en trattformad ingång. På en av stockarna har bräderna på ena sidan ersatts av ett metallnät, september 2013.
Greger Roos ochEric Andersson vittjar sina ”nättingstockar” i Nättingforsen i Rickleån den 13 september 2011.
Eric Andersson visar fångsten från Nättingforsen i Rickleån, 13 september 2013.
Hösten 1991 vittjade Bertil Lundberg nättingkassar i Nättingforsen i Rickleån av en traditionell typ tillverkad av vide, som man dock numera har slutat använda.
Även vid Öre älv bedrivs ett aktivt nättingfiske. Här placerar Lennart Larson en sump i strandkanten, där nättingar förvaras till dess antalet är tillräckligt stort för att ta dem till ett rökeri. I vattnet ligger nättingstockar med stenar ovanpå, placerade i fångstpositioner. Håknäsforsen, den 17 sept. 2011.

Fiskets organisation

Eftersom nättingfisket ofta bedrivs i lag inom fiskevårdsföreningars regi, kan antalet nättingfiskare och tillgången till fiskeplatser vara begränsat och alla markägare är kanske inte heller så intresserade längre. Det är ett tungt arbete att placera ut och ta in redskapen bland hala stenar i kallt, strömmande vattnet.

I Rickleån är det i praktiken numera bara i forsen närmast mynningen, Nättingforsen, som fisket sker i organiserad form. Fisket är en rättighet som tillfaller bysamfälligheten och uppdelning av fisket mellan medlemmarna i byn sker fortfarande efter principer som förmodligen har sitt ursprung från tiden med skattebelagt laxfiske i ån. I övriga forsar är det fritt fram för alla som har fiskerätt, det vill säga alla markägare, eftersom det är samfällt vatten. Där kan man placera nättingredskapen som man vill.

Greger Roos, Eric Andersson och Erling Karlsson räknar antalet nättingar som de efter vittjning av tinorna tidigt under morgonen, levererar för kallrökning till Axel Vahlström (till vänster på bilden). Rickleån, 30 augusti 2011.

Fisket just i Nättingforsen organiseras fortfarande efter gamla traditioner. Det är indelat i 256 “skäl”, som är ett gammalt mått för säd, med mera, men också betraktat som ett mått på beskattningsunderlag baserat på till exempel areal och gårdens position. Varje natt fiskar två lag, vart och ett på var sida om älven. Varje lag representerar en enhet med en tilldelning av 16 skäl per per person. Sålunda räknas 64 skäl per natt. Tvåhundrafemtiosex skäl delat med 32 skäl per lag ger totalt åtta lag med fiskare. Eftersom varje lag arbetar under en 24-timmarsperiod, kommer det att i princip ta fyra sådana perioder för en full cykel eller omgång. Varje lag med en full tilldelning av 32 skäl är således tillåten att fiska en gång var fjärde dag, medan ett lag med en lägre tilldelning, till exempel 16 skäl, får fiska var åttonde dag, ett lag med åtta skäl var sextonde dag, och så vidare.

Säsongen startas genom beslut av bysamfälligheten, och man kommer överens om vilka lag som tillåts börja. Samma lag fiskar på samma sida av älven under hela säsongen, och följande år byter man sida. Ordningen mellan lagen består från år till år. Man börjar i allmänhet fisket i slutet av augusti. Fiskeutrustningen nyttas gemensamt av medlemmarna i samfälligheten, och varje fiskelag förväntas att hålla fyra nättingstockar (som tinorna kallas lokalt) tillgängliga. Det betyder att enskilda fiskare totalt kan ha 32 redskap till förfogande. Fisket i Rickleån är dokumentrerat via videofilmupptagning av Sune Jonsson från 1984 som kan beställas via Länsmuseet i Umeå.

Vid fisket summerar man varje säsong det totala antalet nättingar som fångats inom det organiserade fisket. Det betyder att man kan jämföra från år till år. Enligt Eric Andersson, som fiskat vid forsen sedan barnsben, har man inte kunnat konstatera någon nedåtgående trend i nättingpopulationen. Men så är ej heller Rickleån reglerad via dammanläggningar i sin nedre del, där flertalet lekplatser för nättingarna ligger. Under 1993–2003 fångades ungefär 2,5-3.0 ton nätting där, och lika mycket i Öreälven, enligt undersökningen genomförd av Soler och Nathanson 2006. Andersson anser att fångstresultatet är ungefär lika under senare år, även om fluktuationerna mellan olika år kan vara betydande. Asplund och Södergren beräknade i en populärvetenskaplig uppsats från 1975 att biomassan av den lekvandrande populationen i Rickleån var 10 till 12 ton.

Beredning och konsumtion

Nättingen konsumeras främst som kallrökt vid Rickleån, och många av de nättingar som fiskas och skall rökas transporterades till Axel Vahlström, som stod för denna behandling. Han använde aska för att avlägsna slemmet från nättingarna; andra använder salt eller kalk i samma syfte. Man lägger då nättingarna i en balja och rör om. Vid Öre älv används cementblandare i denna process om det sker i större skala. Förutom kallrökt tillreds nätting på olika sätt. Varmrökning förekommer, liksom grillad och stekt nätting. Man kan också koka soppa. Kallrökning av nätting är den vanligaste beredningsformen i Västerbotten. Grillad eller halstrad nätting tycks dominera i Finland och Baltikum. Tidigare var nog nätting en vanlig rätt i hushållet. Och tydligen är det ännu ett rätt populärt och vanligt inslag i älgjägarnas lunchpaket. Den mesta fångsten distribueras lokalt, men man kan fortfarande hitta nätting, eller flodnejonöga, även i någon fiskaffär i Stockholm, till exempel i Gamla stan och i Östermalmshallen.

Inför kallrökningen av nättingarna behandlar Sven Öberg dem under tio minuter i en cementblandare med en blandning av kalk och vatten. Syftet är att befria dem från det slem de avger. Öre, 19 september 2011.
Den färdiga produkten, kallrökt nätting, paketeras av Sven Öberg i buntar med 50 stycken i varje bunt, och är sedan redo att distribueras till konsumenterna. Öre, 22 september 2010.
Rickard Danielsson i Klabböle var 2010 ensam längs Umeälven om att kallröka nättingar i större skala. Dock fiskades inte alla där, utan hämtades även från andra älvar. Här demonstrerade han färdigrökta nättingar den 19 september 2010.

Fiskets framtid?

Vad händer med nättingfisket i framtiden? Kommer intresset för den flerhundraåriga traditionen att fiska flodnejonöga med redskap anpassade för forspartier i de norrländska älvarna och åarna att kunna vidmakthållas och stimuleras in i framtiden? Att framhålla och bevara nättingfisket som ett immateriellt kulturarv, som kan inkludera levande kulturtraditioner, skulle kunna vara intressant i detta sammanhang. Det är just ett sådant förslag, ”Nejonögonfiske i Norrlandsälvar”, som Einar Alke, nättingfiskare vid Ljungan år 2020 skickade till Institutet för språk och folkminnen vid Uppsala universitet, som är ansvarig myndighet för det svenska arbetet med UNESCO:s konvention för det immateriella kulturarvet och den nationella förteckningen över levande kulturarv. Där blev man intresserad, och nu finns förslaget om nejonögonfiske med på förteckningen över levande kulturarv i Sverige. Genom detta initiativ kommer förhoppningsvis intresset för de nättingfisken som fortfarande bedrivs i Rickleån och andra älvar enligt traditionella former att öka mot denna bakgrund. Status som kulturarv kommer rimligtvis att kunna hjälpa till att uppehålla intresset och skyddet för flodnejonöga som art, och för ett hållbart nättingfiske i våra Norrlandsälvar.

Litteratur

I listan nedan är främst sådan litteratur medtagen som illustrerar nättingfisket i Västerbotten, men viss utvidgning görs mot Dalälven, nättingfisken i Finland, och i Östersjöregionen i stort.

Andersson, B. 2020. Nätting, flodnejonöga, Lampetra fluviatilis: en sammanställning av publicerade fakta/sammanställd av Bertil Andersson. CityPrint i Norr AB. 56 sidor.

Asplund, C. och Södergren, S. 1975. Flodnejonögats (Lampetra fluviatilis L.) lekvandring i Rickleån. Zool. Revy, 36: 111–119.

Ehn, W. 1970. Nejonögonfiske i Älvkarleby. Svenska landsmål och svenskt folkliv, 93: 9–25.

Ehn, W. 1986. Nejonögonfiske i Sverige. Kort om fiske, fångstmetoder och användning. Riista- ja Kalatalouden tutkimuslaitos, Kalantutkimusosasto Monistettuja julkaisuja N. 46, eds. T. Järvenpää & L. Westman, Sid. 44–59.

Kullander, S. O. med flera 2011. Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna. Ryggsträngsdjur: Lansettfiskar – broskfiskar, Chordata: Branchiostomatidae – Chondrichtyes, ArtDatabanken, SLU.

Sjöberg, K. 1980. Ecology of the European River Lamprey (Lampetra fluviatilis) in Northern Sweden. Can. J. Fish. Aquat. Sci., 37: 1974-1980.

Sjöberg, K. 1982. Exploitation of Lampreys in Europe. Ethnologia Scandinavica, 1982: 94-108.

Sjöberg, K. 2011. River lamprey Lampetra fluviatilis (L.) fishing in the area around the Baltic Sea. Journal of Northern Studies, 5 (2): 1-86.

Sjöberg, K. 2013. Fishing gear used for River lamprey Lampetra fluviatilis (L.) catches. Documenting rivers that flow into the Baltic Sea. Part 1, Sweden. Journal of Northern Studies, 7(1): 49–85.

Sjölander, E. 1997. Flodnejonöga, Lampetra fluviatilis, Linnaeus 1758. Fisk o Vattenvård i Norrland AB, Fagervik. 64 sid.

Soler, T. och Nathanson, J. E. 2006. Fiske och fångster av flodnejonöga. Undersökning 2002-2003. Sötvattenslaboratoriet, Fiskeriverket.

Storå, N. 1978. Lamprey fishing in the rivers of the Gulf of Bothnia. Ethnologia Scandinavica, 1978: 67–98.

Ågren, K. 1978. Binda nättingkassj. Västerbotten 1978, (1): 58–65.

Öhman, B. Lax- och nättingfisket i Umeälven. Västerbotten 2000, (1): 18–25.

http://www.isof.se/om-oss/levande-traditioner–immateriella-kulturarv-/forteckningen/forslag-2020/2020-08-21-nejonogonfiske.html

http://www.isof.se/matkult/blogg/inlagg/2020-08-31-nejonogon—en-manghundraarig-delikatess.html

 

Samtliga fotografier: Kjell Sjöberg

Tack till Kjell Danell och Eric Andersson för kommentarer och synpunkter på manuskriptet.

Visst finansiellt stöd för dokumentation om nättingfisket har erhållits från Publiceringsfonden vid Skogsvetenskapliga Fakulteten vid SLU i Umeå.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.