Om du klickar här kan du lyssna på artikeln.
Bakgrunden till fäbodbruket
I Norrland där förutsättningen för spannmålsodling varit mindre god – eller saknats helt – har boskapsskötseln sedan lång tid tillbaka dominerat. Det förhållandevis stora antalet djur har inneburit ett behov av mer bete och vinterfoder än vad markerna närmast gården och byn kunde erbjuda och därmed en strävan att ta tillvara alla möjligheter till bete och foderfångst. Man var därför tvungen att sommartid utöka betesmarken genom att föra boskapen till mer avlägsna betesplatser i skogen som var allmän egendom. Tack vare detta kunde man också slå inägorna.
Ibland talar man om fäbodgränsen som en kulturgräns genom Sverige. Fäbodgränsen följer i stort sett den biologiska norrlandsgränsen genom Dalsland, Värmland, Västmanland och Norduppland. Det lokala klimatet norr om gränsen gjorde att man istället för vete och råg odlade korn och havre.
Arkeologiska fynd tyder på att fäbodväsendet kan ha existerat redan på 700-talet i bl.a. nordvästra Härjedalen. I Västerbotten höll landshövding Johan Gran i oktober 1682 sammanträde för kustsocknarnas bönder för att förmå dem att anlägga fäbodar. Orsaken var bl.a. den vid tiden ökande kreaturstammen vilket orsakade tvister då betet inte längre räckte till alla. Flest fäbodar i länet togs i bruk under 1700-talet och genom 1734 års lag och skogsordning behandlades fäbodfrågan ingående. Storskiftet under 1700-talet och laga skiftet under 1800-talet tvingade en del att lämna sina gamla fäbodställen och ta upp nya.
Fäbodväsendet försvann tidigt i Västerbotten – i kustbygden redan under 1800-talet. Orsakerna var bl.a. att vallodlingen utökades och förbättrades samt att länets mejeriväsende utbyggdes tidigt vilket kom att kräva regelbunden leverans av mjölk. Längst levde fäbodväsendet kvar i Åsele och Dorotea där det förekom ända fram till 1960-talet. Många fäbodbyggnader föll under andra världskrigets bränslebrist offer för kolning eller flyttades och blev sommarstugor.
Halvfäbodar, helfäbodar och långfäbodar
Fäbodställena har sedan gammalt uppvisat tydligt framträdande särdrag som skiljer sig från bygd till bygd med hänsyn till typ, användning, läge, gruppering samt byggnadsskick. Man skiljer mellan halvfäbodar, helfäbodar och långfäbodar. På fäbodar som var mer avlägset belägna och svårtillgängliga var man tvungen bereda mjölken till hållbarare produkter som smör, ost, mesost och messmör på plats innan den kunde forslas hem till gården. Detta resulterade i ett komplex av nödvändiga ekonomibyggnader – kokhus/eldhus, mjölkbod, ost- och smörkällare, härbre, fähus och lador förutom fäbodstuga. Helfäbodarna låg ofta på en mils avstånd från byn.
Från halvfäboden som låg närmare gården togs mjölken istället hem ett par gånger i veckan och förädlades hemma på gården till smör och ost. I väntan på hemkörning kunde den prepareras som tätmjölk. Halvfäboden besöktes morgon och kväll för mjölkning och tillsyn, endast undantagsvis skedde övernattning på fäboden.
De flesta större byar i Västerbotten som gränsade till skogar med rika betesmöjligheter tycks ha nöjt sig med närliggande halvfäbodar och dessa dominerar också i länet. Fäbodar var allmänna i länet under 1600- och 1700-talen och de äldre och större kustbyarna har i regel haft fem fäbodvallar. Tiden som fäbodarna nyttjades varierade från tre veckor till tre månader. Utflyttning till fäboden, s.k. buffring, skedde ofta strax före midsommar beroende på vädret och hur betet utvecklats och sågs som inledningen på sommaren. Hemflyttning kunde ske i mitten av augusti då man slagit i byn och bete på inägorna var möjligt, eller så sent som till Mikaeli.
Fäbodplatsen och dess byggnader
Platsen där fäboden skulle ligga valdes med omsorg och träd och buskar rensades bort. Att hålla efter dessa var sedan en återkommande syssla och skedde genom både röjning och bränning. Varje fäbod bestod av flera mindre byggnader, var och en med sin funktion. Den typiska halvfäboden bestod av stuga, fähus och mjölkkällare. Andra ekonomibyggnader befintliga på helfäboden saknades här eftersom inget annat arbete än mjölkning och skötsel av djuren förekom. Fäbodens byggnader hade ofta en ålderdomligare och även mer primitiv karaktär än inne på gårdarna i byn. Eldhuset med ett rum och skorstenslös mitthärd kunde tex förekomma som kokhus. Grupperingen på de västerbottniska fäbodarna var ofta gles och med vikten lagd på sammanhållning av gårdsenheterna.
Vanligtvis brukades de äldre fäbodarna samfällt fram till laga skiftet då ägoförhållandena i byarna förändrades. I regel hade dock varje bonde en egen stuga kallad ”stuven” eller ”bostuven” men man kunde också vara två-tre familjer om en stuga. Stugan fungerade som bostad och arbetsplats, den var timrad och innehöll kök, skrubb och farstu. Fasaderna kunde vara omålade eller rödfärgade och ibland brädfodrade. I ett hörn av storstugan, ofta mot norr, låg den öppna spisen där diskvattnet värmdes i storgrytan. Storstugan hade ofta två-tre fönster mot öster och söder för att få så mycket ljus som möjligt. Väggarna i storstugan kunde vara tapetserade, golvet var av såpskurade träplank. Skrubben var en avskärmning i farstun där man förvarade bröd och kläder m.m. I farstun eller i storstugan fanns även separatorn som användes de dagar då mjölken inte hämtades hem till gården. Farstun och skrubben saknade innertak.
I anslutning till stugans farstu fanns ofta också nedgången till mjölkkällaren som vanligtvis var byggd i anslutning till stugan. Nästan alltid var den en tillbyggnad på fäbodstugan placerad mot norr eller väster. I källaren förvarades i huvudsak mjölk, fil och potatis. Golvet kunde vara täckt av granris för att ge en god och frisk doft. Golvet kunde också vara nersänkt för att hålla mjölken så sval som möjligt. För att klara kylningen behövde man också en 4-5 meter djup brunn där mjölkflaskorna sänktes ner med rep till lagom nivå.
Fähusen, ”fuse”, var låga timrade byggnader med en låg ingång på gaveln där korna ställdes upp över natten och kunde mjölkas morgon och kväll. Fähuset innehöll enkla bås med torvbäddar i två rader. Eldstad och innertak saknades. Korna stod med huvudena mot väggen och bindslen till djuren gjordes av vridna björkvidjor. Fähusen tillhörde sällan mer än en eller möjligtvis två bönder och kunde därför vara fler än fäbodstugorna på vallen. Utanför fähusen kunde finnas en liten fålla där djuren samlades innan de släpptes på bete efter morgonmjölkningen.
Eldstäder i det fria för diskning, beredning av vassla, kokning av mese och färgning förekom dock. Dessa kunde vara omgivna av stängsel, ”jälu”, för att kreaturen inte skulle skita ner. Själva eldstaden utgjordes av en ring av stenar, ibland sammanfogade med murbruk, och inom denna en kittel av järn. Fäbodplatsen var annars vanligtvis inte omgiven av stängsel som skilde skogen från vallen.
Stall kunde också finnas och har då troligen tillkommit i samband med skogsbruket. Vid laga skiftet delades skogen upp och timmerhuggningen tog vid. Fäbodstugorna kunde då användas vintertid av skogsarbetare och körare med hästar. Sommartid kunde stallen användas då alltmer mark började odlas upp till hövall vilket gav hästarna arbete. Stallet var vanligtvis tättbyggt och drevat med husmossa. Skogsarbetet kunde även leda till att fäbodstugan isolerades och kanske fick vedspis.
Ängs- och åkerbruk på fäboden
Att föda djuren inomhus under sju-åtta vintermånader varje år krävde en ansenlig mängd foder, att ge kreaturen så kraftig utfodring att de lämnade mjölk var då otänkbart. En stod del av sommaren upptogs av foderfångst från naturliga slåttermarker innan man började med vallodling. För att marken skulle vara användbar till slåtter krävdes att den bestod av nog högvuxet och tättstående gräs och örter. Vid många fäbodar slogs även myrar för att få ihop tillräckligt med vinterfoder.
Det var inte ovanligt att fäbodar vid kusten med lämplig odlingsmark nyttjades till åkerbruk. Åkertegarna delades in i lotter och brukades i bestämd turordning. I Kågemarken fanns 1648 en fäbod med både ängar och åkermark vars utsäde utgjorde nära hälften av Storkåges totala skörd. Höskörden uppgick till 200 lass. På fäbodar där gräset slogs kunde även lador förekomma och fäbodvallen var då ofta inhägnad för att skydda den från kreaturen. Där åkerbruk förekom fanns ibland även härbren, kornlador och stall.
Vinjettbild: Fähus, fäbodstuga och hässja vid Bodans fäbodar, Lövånger nutid. Foto Rune Wästerby, Skellefteå museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Källor:
Ersmarks byabok 1982
Fataburen 1975
Fäboddrift i Västerbottens län/Annika Hallinder, Västerbotten genom tiderna 1994
Institutet för språk och folkminnen
Kåge byabok 1987
Nordiska museet inventeringar av Kåge, Ostviks och Östanbäcks fäbodar 1918
Om Lövångers fäbodar, Anund Lindholm
Om Ostviks fäbodar/Oscar Marklund, Västerbotten 1947
Ostviks byabok 1953 och 1983
Svenska kulturbilder/John Frödin
Sveriges bebyggelse/Sigurd Erixon
Östanbäcks byabok 1985
Pernilla arbetar som byggnadsantikvarie på Skellefteå museum och ansvarar för Västerbottens byggnadsvårdsportal Hålla Hus (www.hallahus.se). Hon har tidigare skrivit flera artiklar i ämnet norrländsk trädgårdshistoria samt byggnadsvård och har även varit krönikör på tidskriften Gård & Torp.