Gärde fäbodar

Download PDF
Print Friendly, PDF & Email

Om du klickar här kan du lyssna på artikeln.

Fäbodlämningar – skriftliga källor finns

Det är inte ofta som arkeologer har haft anledning att undersöka fäbodar. Kanske för att den typen av lämningar tidigare inte hamnat i vägen för det moderna samhällets behov av mark då de ofta ligger i utkanten av byarna. Hösten 2019 fick arkeologer från Skellefteå museum ett tillfälle att undersöka Gärde fäbodar i samband med järnvägsprojektet Norrbotniabanan. Det var Trafikverket som bekostade undersökningen.

I ett arkeologiskt perspektiv är fäbodar unga lämningar i Västerbotten och Norrbotten, vilket innebär att det ofta också finns skriftliga källor om dem, som kan underlätta tolkningen av de husgrunder och fynd som kommer fram vid en undersökning. I detta fall fanns dessutom levande människor som i olika grad minns  eller har hört äldre människor återberätta vad som hänt på platsen. Det kan vara en klar fördel med extra information, men också komplicerat om det som berättas inte överensstämmer med det som framkommer vid fältarbetet.

Fäbodarnas funktion i Sverige och i norra Västerbotten motsvarade dagens mejerier. På sommaren ville man ha gårdarnas åkrar fredade från betande djur. Korna flyttades därför till fäbodarna för att gå lösa för att beta i skogen. Det var vid fäboden som ost, grädde, fil, smör och andra mjölkprodukter tillverkades. I Västerbotten hade man främst halvfäbodar och tog hem mjölken till gården dagligen för att där producera mjölkprodukter. Med tanke på att denna fäbod låg en mil från byn så kanske detta dock var en helfäbod där all produktion faktiskt gjordes på plats. I så fall är den förmodligen mycket ovanlig ur ett länsperspektiv. Försäljning av mejerivaror var ett sätt för gårdarna att skaffa kontanter och var därmed jämte tjärbränning och kolmilor en viktig inkomst för befolkningen på landsbygden. Mat var gårdarna mer eller mindre självförsörjande på, men detta var ett sätt att skaffa fram pengar.

Bränntjäl’ns fäbod en av många nära Lövånger

Gärde fäbodar kallas också för Brännkälens (Bränntjäl’ns) fäbod i folkmun. Den finns 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger och den undersökta fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn. På liknande avstånd från de medeltida byarna vid kusten i Lövånger socken ligger ytterligare fäbodar och fäbodlämningar, nästan som på ett pärlband i nord-sydlig riktning. I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde. Han hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden).

Hur många byggnader?

Första gången Gärde fäbodar registrerades var 2009 under den så kallade Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte år 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men vid undersökningarna hösten 2019 skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Karta över Laga skifte från 1871, med undersökningsområdet 2019 markerat. Laga skifte-kartan kommer från Lantmäteriets historiska kartor.

Under fältarbetet hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med efternamn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (det verkar konstigt men vi återkommer till det). I fähusen fanns också två gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar. I dessa samlades kornas urin in för salpetertillverkning. Där fanns en grund efter en källare samt en grund till en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen. Intill och nordväst om denna yta fanns åkermark som tydligt hört till fäboden. Åkermarken ingick inte i förundersökningen. På laga skifte-kartan från 1871 benämns detta som Gärde bys fäbodgärde.

Kartöversikt över undersökningsområdet 2019 med husgrunder och andra anläggningar markerade. De tre (två) ladugårdarna har fått beteckningarna A8, A9 och A10. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Funktion och brukningstid

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av tre enkelstugor, en för varje gård/ägare, (eller möjligtvis tre fähus om det var fähusen som ansågs som viktigast att markera på kartan). De tre enkelstugorna borde alla ha ett fähus där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen på den här platsen gemensamt av de tre gårdarna. Källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. Vid fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland?

Kokplats där kärl och mjölktråg diskades. Diskningen var väldigt viktig på fäbodarna, om mjölksyrningsbakterier blev kvar på fel ställe kunde kommande dagars arbete bli förstört. Järngrytan för kokvattnet ännu fanns kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum.
Spismurröse i en av enkelstugorna. Detta är fundamentet till en öppenspis med skorsten. En skylt med senaste ägarens namn har satts upp av lokalbefolkningen. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum.
Källare. Marika Eserstam Kjellsson har just börjat undersöka. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits. Konstruktionsdetaljer som huggna stenar i spismurrösen och i syllstensraderna, samt den spik som använts (huvudsakligen klippspik som klippts ur maskinvalsad plåt), pekar på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan möjligtvis ha kommit i bruk tidigare och det kan då ha stått äldre byggnader på platsen, men vi har inte kunnat bekräfta några sådana.

Det äldsta fyndet från undersökningen är fragment från en kritpipa som påträffades vid kokplatsen. Pipan tror vi har varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet. Hade fönsterglaset varit mera mörkgrönt hade det kunnat vara 1700-tals-glas.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Ett av fragmenten har en krona som dekor. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. En orsak till att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

Vi hittade inget timmer eller virke från byggnaderna. Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman användes timret från flera av byggnaderna för kolning under kriget på 1940-talet, vilket förklarar att enbart grunderna finns kvar. Någon kolmila påträffades inte i UO, men det fanns ett lager med kol och sot över en stor del av undersökningsområdet i dess södra och sydvästra del. Kanske finns där något samband.

Gärde fäbodar ligger insprängda på byn Hökmarks marker, vilket kan synas märkligt, men det var ont om utrymme för fäbodar vid kustbyarna. Helmer Fällman berättar på ljudinspelningen att Gärde by vid storskiftet förhandlade till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark skedde storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det var de ändrade ägoförhållandena som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för sina kor. Fäbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är med utgångspunkt från de skriftliga källorna troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Tre ladugårdar blev två

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom ännu en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två ladugårdar i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Tavla målad på ett rektangulärt mjölktråg av trä. Den föreställer Gärde fäbod och är målad 1991 av Arvid Nilsson. På tavlan avbildas två ladugårdar i utkanten av fäboden, bortom de två enkelstugorna. Anna-Stina Granlund, Hökmark som äger tavlan har låtit skicka bilden till Skellefteå museum.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Att vi bara har hittat två ladugårdar när det finns de tre enkelstugor är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det undersökningsområdet som vi hade tillträde till. Tyvärr var området intill undersökningsområdet markberett och det är stor risk att denna sista ladugårdsgrund i så fall är bortplöjd

/Olof Östlund, Skellefteå museum

 

Vinjettbild: Informationsskylt uppsatt vid Gärde fäbod. Foto: Skellefteå museum.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

 

Litteratur:

Antell, Olof & Lisinski, Jan (1988). Fönster: historik och råd vid renovering. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Tillgänglig på Internet: http://www.raa.se/publicerat/9789172095892.pdf

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Hägg, Johan (2001). När röken har lagt sig, -kritpipor från två marknadsplatser i Pite Lappmark. CD-uppsats i arkeologi. VT 2001. Umeå Universitet, Institutionen för arkeologi och samiska studier. Umeå 2001. (Ej publicerad).

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009

http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Åkerhagen, Arne (1985). Kritpipor. [Ny, omskriven och utökad upplaga] [Handen]: A. Åkerhagen i samarbete med Svenska tobaks AB. Stockholm 1985.

Ålund, Otto Wilhelm (red.) (1875). Uppfinningarnas bok: öfversigt af det industriela arbetets utveckling på alla områden. Bd 6, Råämnenas mekaniska bearbetning. Register till uppfinningarnas bok, banden 1-6. Stockholm: Linnström

http://runeberg.org/uppfinn/6/0176.html

Östlund, Olof 2020. Rapport. Arkeologisk förundersökning. Gärde fäbodar (Brännkälens fäbod). Fornlämning Raä Lövånger 578 (L1937:8267) inom fastigheterna Gärde S:11 samt Hökmark 13:6, Skellefteå kommun, Västerbottens län. Skellefteå museum, 2020.

Reviderad-Rapport_F.U_Garde_fabod_2019-korrekt-Fnummer_Slutversion.pdf (sparfran10000ar.se)

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrev någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning i Skellefteå museums arkiv:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa

Lantmäteriets historiska kartor:

Laga skifte 1871 Hökmark (blad 5 innehåller Gärde fäbodar), Lövånger socken. (Lantmäteristyrelsens arkiv 24-LÖR-192) https://historiskakartor.lantmateriet.se/arken/s/show.html?archive=REG&showmap=true&searchType=v&nbOfImages=479&sd_base=lm24&sd_ktun=0002xu6x&mdat=20190716142208877581&p=6