Att hamna i en helt främmande familj i ett främmande land måste ha varit en traumatisk upplevelse för de finska barn som ensamma skickades iväg till Sverige under andra världskriget. En del av dem skulle så småningom få återvända till sina biologiska familjer när kriget var över, men för en del barn blev det inte så. Den här berättelsen handlar om Seija, som hamnade i en by utanför Vilhelmina sommaren 1942.
I oktober 2014 intervjuade jag Seija Isaksson från Vilppula i södra Finland som var tre år gammal när hon sommaren 1942 sattes på ett tåg för att skickas till en familj i byn Mötingselberget cirka 2,5 mil norr om Vilhelmina. Andra världskriget hade pågått i några år och började komma allt närmare Vilppula. Förmodligen hade tyskarna fått kännedom om den vapenfabrik som fanns i utkanten av samhället och hade nu planer på att bomba den, för allt oftare gick flyglarmen. Seija minns när larmen gick och hur alla i familjen rusade ner till skyddsrummet. På vägen dit måste de passera en tallskog och hann de inte fram till skyddsrummet innan planen kom, hade de fått order om att trycka sig mot trädstammarna för att söka skydd under trädkronorna. Allt sedan dess har Seija haft svårt att överhuvudtaget se någon skönhet i tallskogar utan förknippar dem med flykt och rädsla.
Seijas familj utgjordes av far, som var busschaufför, mor som var hemmafru, två äldre systrar, en storebror och en lillasyster. Dessutom skulle Seija komma att få ytterligare en lillasyster innan kriget var slut, samt en lillebror några år senare.
Det segdragna kriget hade gjort det besvärligt att få tag i tillräckligt med mat och många finska familjer led svårt både vad gällde bristen på mat och bristande hygien. Därför erbjöd sig Sverige att ta emot finska barn under en period när det var som allra oroligast i Finland. Att Seija blev utvald berodde på att föräldrarna tyckte att de äldre syskonen var så pass stora att de kunde vara till hjälp där hemma medan Seijas lillasyster ansågs för liten för att skickas hemifrån. Därför ansågs det mest lämpligt att Seija fick resa. I Mötingselberget utanför Vilhelmina hade en familj meddelat att de var villiga att, passande nog, ta hand om en ljushårig liten flicka från Finland, för själva hade de bara begåvats med pojkar, så Lotten föll på Seija.
Seija kom mycket väl ihåg när hon skulle lämna familjen hemma i Finland. Det var hennes mamma som följde henne till tåget, som sedan körde hela natten för att inte bli upptäckt av de tyska bombplanen. Seija minns även den ohyggliga förtvivlan som de bortlämnade barnen gav uttryck för. Det ena barnet skrek värre än det andra. Känslan av rädsla och övergivenhet präglade stämningen på det mörklagda tåg som nu ångade fram genom den finska natten mot den svenska gryningen.
Eftersom Seija inte kunde ett enda svenskt ord var det inte helt lätt att komma till Mötingselberget, för ingen förstod ju vad hon sa, men när hon fick ett par helt nya, kritvita snörkängor visste lyckan inga gränser. Hon glömde bort alla sorger, tog på sig skorna och började springa fram och tillbaka allt vad hon orkade över en bro som fanns i närheten av gården. Dessutom hade familjen ladugården full av djur som Seija aldrig tidigare varit i närkontakt med, vilket gjorde att den nya tillvaron trots allt kändes lite spännande.
Paret hon hade hamnat hos hade fem vuxna söner och på gården bodde ”gammelfarmor”, som hade gott om tid för Seija. Hon lärde Seija att prata svenska och allt eftersom blev de riktigt goda vänner, men tiden gick och när Seija var sex år dog gammelfarmor. Ännu en gång fick Seija uppleva känslan av att bli övergiven.
Efter en tid blev det lugnare i Finland och Seija skulle nu skickas tillbaka till sin biologiska familj, med följden att hon kom att hamna i det värsta elände. Förutom att hon hade glömt bort nästan all finska, visade det sig att familjen inte hade mat för dagen. För att stilla hungern började barnen därför att gräva i soptunnor där de stoppade i sig nästan vad som helst av det som såg ätbart ut, med följden att de fick mask och blev undernärda. Men, som om det inte vore nog med det, så fick de löss som plågade dem dag och natt, och detta trots att de egentligen var väldigt renliga och ofta badade bastu. Dessutom fick nu Seija känna hur det var att bli mobbad. Hennes äldre systrar var nämligen avundsjuka för att Seija var den enda familjemedlemmen som fått resa till Sverige, vilket de visade både i ord och handling.
Inte heller skolgången var någon upplyftande upplevelse. En gång i veckan blev barnen beordrade att bege sig till ett ålderdomshem där de serverades en mugg med välling, antagligen i form av någon slags näringsersättning eftersom de led av undernäring. Det var som om alla gick på sparlåga.
Någon gång under 1948 blev det oroligare tider igen. Till Seijas föräldrar kom det då ett brev från Sverige. Det var fosterfamiljen i Mötingselberget som skrev och erbjöd sig att ta hand om Seija. Eftersom de bara hade söner ansåg de att det vore bra med en flicka som kunde hjälpa till på gården och med tanke på hur eländigt det var i Finland skulle nog Seija få det bättre i Sverige.
Det blev nu en andra resa för Seija till Sverige. Tillsammans med sin mamma, sin två år äldre syster och tre månader gamla lillebror reste Seija med tåg hela vägen till Vilhelmina. Till Seija hade man inte berättat att man nu låtit familjen i Mötingselberget adoptera henne, utan övertygad om att vistelsen i Sverige än en gång skulle vara tidsbegränsad, reste Seija iväg utan farhågor. Hon trodde helt enkelt att hon var på en trevlig utflykt tillsammans med sin mor och sina syskon.
Efter ungefär en månad visade det sig att mamman och syskonen skulle tillbaka till Finland, för storasyster skulle börja skolan, men Seija skulle lämnas kvar. Nog tyckte Seija det kändes konstigt, men tanken att hon aldrig skulle få åka tillbaka till sin biologiska familj i Finland fanns inte i hennes huvud. Det var i samband med uppropet den första skoldagen i Mötingselberget som hon förstod hur det faktiskt låg till, att hennes fosterfamilj hade adopterat henne. Läraren hade nämligen inte sagt hennes finska efternamn utan nu blev hon uppropad som Seija Persson. Nu började verkligen en besvärlig period i Seijas liv. Under den korta tid hon varit på återbesök i Finland hade hon hunnit glömma bort all svenska och av skolbarnen blev hon nu kallad finnjävel och tattarsatan. När hon väl började förstå svenska igen var det i form av den dialekt som talades i Mötingselberget, så att förstå rikssvenskan i skolböckerna var inte alldeles enkelt.
Hos fosterföräldrarna började hon allt mer känna sig mer som en piga än familjemedlem och de kom allt eftersom att begränsa hennes umgänge med andra i byn och kontakten med familjen hemma i Finland. Nu fick hon plötsligt inte leka med grannarnas barn och hon fick inte lyssna på finsk radio. De brev som Seijas mamma skrev, tog fosterföräldrarna in till Vilhelmina för att få översatta till svenska, men Seija fick aldrig ta del av dem. När Seija var cirka tretton år gammal började hon undra varför fosterföräldrarna hade tagit hand om henne, när allt som hade med Finland att göra tydligen inte ansågs bra.
Men, tiden gick, Seija blev tonåring och därmed tog också barnbidraget slut. Precis som andra tonåringar önskade sig Seija fina kläder. Hennes största dröm var att få köpa en manchesterjacka, men några pengar till en sådan skulle hon inte få, det klargjorde fosterföräldrarna tydligt. Möjligtvis kunde det gå an om hon själv arbetade ihop pengarna till en sådan, vilket Seija inte hade något emot. Men hur skulle det gå till? Fosterföräldrarna hade ju begränsat hennes frihet och i närheten av byn fanns det ju inga jobb. Då visade det sig plötsligt att en granne i byn skulle plantera skog och behövde hjälp. Seija erbjöds en plats i planterarlaget och nu visste lyckan inga gränser. Hon fick äntligen möjlighet att träffa andra ungdomar och hennes första jobb visade sig bana väg till nya, bland annat fick hon prova på att vara kocka åt skogsarbetarna uppe i Mötingselberget.
En sommar när hon jobbade med skogsplantering fanns en trevlig man med i arbetslaget som hette Kjell. Han och Seija fattade nu tycke för varandra och började ofta umgås på fritiden. När Seija hade stökat bort sina arbetsuppgifter på gården kom Kjell farande på sin motorcykel och tillsammans åkte de på olika utflykter, plockade bär och hade allmänt roligt tillsammans. Tyvärr sågs inte detta med blida ögon av fosterföräldrarna, som insåg att den lilla piga de införskaffat, tillika deras framtida vårdare på ålderns höst, nu var på väg att överge dem. Därför fick nu Seija ofta höra en klagolåt, och i regel berodde deras missnöje på Kjell. Seija försökte få dem att förklara vad som var fel med Kjell, som alltid var så hjälpsam och tillmötesgående, men hon fick aldrig något svar.
När Seija var 18 år blev hon erbjuden ett jobb i Vilhelmina som barnflicka. Äntligen såg hon en möjlighet att komma bort från Mötingselberget. Hon packade ner allt hon ägde i en kartong och berättade för sina fosterföräldrar att hon dagen därpå tänkte ta bussen till Vilhelmina för att börja arbeta. Hade hon tidigare upplevt ett världskrig skulle hon nu få uppleva ett annat slags krig: ”Var det här tacken för att fosterföräldrarna tagit hand om henne? Och var det nu så att hon valde att lämna Mötingselberget skulle hon ha klart för sig att hon inte var välkommen tillbaka, det var ett som var säkert”. Så lät det innanför väggarna i stugan. Men för Seija var det ett enkelt val. Hon klev på bussen, och återvända aldrig mer till Mötingselberget.Efter en tid som barnflicka i Vilhelmina fick hon möjlighet att flytta hem till svärfar i Järvsjöby för att ta hand om hans ko. Det blev en fin tid i Seijas liv, för svärfar var så oerhört snäll. På den här tiden blev man myndig vid 21 års ålder, och fyra dagar efter Seijas 21-årsdag tog hon och Kjell ut lysning.
På pingstaftonen 1960 vigde de sig i Vilhelmina kyrka och höll kalas i skolan i Järvsjöby. Till bröllopet hade även Seijas mamma och 14-årige lillebror kommit, men några svärföräldrar dök aldrig upp. Däremot hade de skickat ett telegram.
Kjell och Seija kom nu att som äkta makar flytta runt i olika byar i Vilhelmina och de hann även med en tur till Gävle innan de rotade sig i byn Rönnäs i Vilhelmina där de startade ett rökeri. På ålderns höst bosatte de sig i Vilhelmina och det var där jag gjorde den här intervjun med Seija hösten 2014. Året därpå, i september 2015 avled Kjell, en knapp månad före sin 82 års dag. Bland de närmast sörjande fanns två döttrar och en adoptivson. Men, Seija lever ännu och för er som är intresserad av att höra henne själv berätta om sin livsresa från Finland till Sverige, finns en filminspelning att låna via folkbiblioteket och Medborgarskolan i Vilhelmina.
Vinjettbild: Seija i sitt hem i Vilhelmina hösten 2014. Fotograf: Lennart Örnebro. Foto i författarens ägo.
Källa: Seija Isaksson, inspelad på DVD 2014, Medborgarskolan Vilhelmina.
Glöm inte att uppge författarens namn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Laila har en fil.kand. från Kulturvetarlinjen i Umeå. Hon har tidigare jobbat som arkeolog och kulturhistoriker men numera som skolbibliotekarie i Vilhelmina. Laila driver ett företag där hon bland annat ägnar sig åt muntligt berättande, folklig sång och guidade turer i kulturmiljöer. Hon har skrivit flera böcker och artiklar inom arkeologi och lokalhistoria och är även redaktör för Lappmarkens släkt- och bygdeforskares medlemstidning Tjocka släkten.