Några brev från Nordamerika hem till Skellefteåområdet

Jörgen Andersson
Download PDF

Om du klickar nedan kan du lyssna på artikeln.

Under våren och hösten 2018 fanns på Skellefteå museum en utställning ”Amerikabreven”.  Där presenterades ett antal utvandrare som skrivit brev hem till Sverige. Tre av dessa var Bernhard Hollsten, Jonas Gunnar Vikström och Henny Katarina Jonsson. Vi ska ta del av deras äventyr men först en berättelse om hur man tog sig till Amerika 1882.

”En kort och ofullkomlig resebeskrivning från det kära fosterland till det omtalta Amerika” av E. Sundberg. För att kunna läsa hela brevet, tryck på bilden. Skellefteå museums arkiv.

Här kan man läsa hur resan gick och vilka orter man passerade. Resan utgick från Furuögrund och fortsatte sedan till Ursviken – Umeå Holmsund – Sundsvall – Stockholm – Göteborg – England, Hull – Liverpool – Yrland (Irland) – Philadelphia – Chicago – Hudson – Cumberland.

Staden Hull i England upplevdes som otrevlig. Där besöktes sjömanskyrkan och där fick man också tulla och öppna alla sina kistor och kappsäckar. Mellan Hull och Liverpool blev det tågresa. Man åkte igenom tolv tunnlar och det var lite märkvärdigt. På alla båtresor var det förfärligt dåligt väder. Folk blev sjösjuka och det uppstod brand i kolhuset på båten. En i resesällskapet svimmade. Ankomsten till Amerika skedde i Philadelphia. Det de nyanlända såg av staden tyckte de var vackert. Hela resan från Furuögrund fram till slutdestinationen Cumberland tog 26 dygn.

Bernhard Hollsten

Bernhard Hollsten föddes 1849 i Skellefteå. Det sägs att han var stark och när det var något som var tungt kunde drängarna säga att de måste ”gå efter n’ Bernhard.Bernhard var, liksom sin far Jonas Elis, militär men han och ett antal kadetter kom i bråk med några gasarbetare som skulle fixa gasen till logementet. På grund av detta blev han entledigad från det militära och lämnade Sverige.

Det är lite oklart hur Bernard kom till USA, kanske var det som sjöman. Det finns åtta bevarade brev från honom. Det första är daterat 1878 och skrivet i Port Orfora i Oregon på USA:s västkust. Där försökte han sig på att vara nybyggare. Han köpte bland annat en del boskap men verksamheten gick inte så bra. Innan han flyttade till San Francisco arbetade Bernhard tre månader på en såg som gick i konkurs så han fick inget betalt.

Efter att ha varit runt i Kalifornien ett tag kom han till San Francisco, en stad med cirka 234 000 invånare vid den här tiden. Här sökte han jobb men det var det svårt att få utan rekommendation. Bernhard tog hjälp av sin bror och undrade om denne kände någon i San Francisco som kunde hjälpa honom. Han funderade på många olika sätt att försörja sig, bland annat om han skulle bli farmare, guldgrävare eller bygga järnväg i Guatemala. Slutligen gav sig Bernhard av till Arizona där resten av breven kommer ifrån. I ett av dem skriver han:

”För närvarande camperar Jag i Richmond Basin nära Mack Morris Silver Mina inom dess befästningar. Du har troligen läst i tidningarne att Apaches Indianerne äro ute o röfva o masakrera familjer bosatta i Arizona o New Mexico”

Richmond Basin ligger drygt två mil nordost om staden Globe i Arizona i sydvästra USA. Foto: Shutterstock.

Richmond Basin ligger drygt 2 mil nordost om staden Globe i Arizona, på en platå i bergskedjan Apache omgiven av mindre bergstoppar. Området ligger i det som kallas Arizona Silver Belt och här hittade man silver i början av 1870-talet. I Richmond Basin finner man gruvorna Mack Morris, Richmond, East Richmond, Silver Nugget med flera.

Gruva i Tombstone, Arizona. Foto: Carleton E. Watkins (1829–1916). Wikimedia och Yale Collection of Western Americana, Beinecke Rare Book and Manuscript Library, Yale University, New Haven, Connecticut.

Richmond Basin är idag det man kan kallar en ”Ghost town”, det vill säga en spökstad. Den lilla gruvorten Richmond Basin existerade mellan åren 1890 och cirka 1925 och hade som mest kring tusen invånare. Det finns bland annat kvar gruvhål i den övergivna staden. Tankarna går till vår del av världen. I Västerbotten har vi också en gruvindustri. Ett exempel som liknar Richmond Basin här är Laver, ett gruvsamhälle som byggdes upp men sedan plockades ner och försvann. Laver existerade mellan åren 1936 och 1947.

Brevet fortsätter ”Från der reste jag till Tumbstone en stad med omkring 10 000 inv. Der äro 20 rika silver minor hvilka äro under arbete. Det är två år sedan dessa minor voro funna o nu är der en ganska Stor Stad. Här blef jag engagerad att gå till Mexico med ett Compani för att köpa 5000 Oxar. Min sysselsättning var att tala spanska. Jag har varit öfver hela Sonora”

Sonora är en delstat i Mexico. Kanske fungerade Bernhard som tolk mellan amerikanska och mexikanska cowboys. Han levde definitivt under den period och miljö som vi kallar ”vilda västern”.

Brevet fortsätter: ”Men natten emellan d 25 o 26 Augusti besökte en Mexicanare vårt läger o underättade oss att omkring 100 Apaches voro i närheten, så att vi funno det rådligt att sadla våra hästar o packmulor o begifva oss af. Vi voro icke 1000 fot från vårt lägar för än vi hörde rödskinnen började att öppna eld på vårt tält, som vi lemnade i lägret. Det var endast en krigslist af oss att lemna vårt tält, emedan vi visste att Indianerne skulle förlora tid med att taga vårt tält. Vi redo den natten från kl 10 efm till 7 fm. 60 Eng mil till en liten by kallad Agua Preta från der fortsatte vi vår råd till Tumbstone o från der till Globe för utom någonting anmärkningsvert mer än då vi ville passera Gila river, floden var så hög att vi hade att stoppa tre dagar på andra sidan , då några fredliga Indianer tog min kamrat öfver i en canoe emedan han icke kunde simma o jag simmade hästarne o mulåsnorna öfver floden.”

Kofösning i New Mexico. Foto: Scott Bauer. Wikimedia/US Department of Agriculture.

Man kan fundera över vad som är överdrifter och vad som är sant. Det är inte så konstigt att man skriver om bra saker och framgångar men mindre om motgångar. Det fanns ju de som i sin utvandring sökte äventyret men det är inte alldeles säkert att man fann det. Det sägs att det finns brev som är misstänkt lika berättelser från amerikanska tidningar. Brevskrivaren har helt enkelt tagit historien från tidningen och satt sig själv som hjälte.

Det verkar inte som att Bernhard någonsin återvände till Sverige men en passage till ur brevet omtalar att han tänkt på saken: ”Det vill blifva litet ovanligt för mig att komma till gamla Sverige som är van att sofva med Colts Nav Pistol vid min vestra sida, Scharps Carabin vid min högra o min hund Tulipan på vakt o många gånger min frukost består af Antelop kött stekt öfver elden på en sticka.”

1851 Colt Revolving Navy Pistol, designed av Samuel Colt 1847-1850 och producerades till 1873 I totalt närmare 250 000 exemplar. En av de klassiska handeldvapen som användes i “vilda västern”. Foto: Shutterstock.
Sharps rifle eller carbin, designad av Christian Sharps 1848 och i produktion till 1881. De var kända för lång räckvidd och hög precision och användes flitigt, bland annat i det nordamerikanska inbördeskriget. Foto: Wikimedia, Division of the History of Technology, Armed Forces History, National Museum of American History, Smithsonian Institution, Behring Center, Gift of Mrs. L. W. K. Browne.

I ett annat brev skriver han att han har lämnat Tucson med fyra packåsnor med proviant på väg till några silverfyndigheter i Papagobergen. Under julafton i vildmarken tänder han ”…en stor läger eld o hade till soupe stekta Rapphöns, Sardines, Checse, Cafeé noire, Vin o en god Havanacigar.”

Det sista av Bernhards brev är skrivet på engelska. Kanske tappade han det svenska språket så småningom.

Jonas Gunnar Wikström

Jonas Gunnar Wikström föddes den 8 februari 1890 i Skellefteå landsförsamling. Hans far hette Karl Edvard Wikström och hans mor Anna Helena f Lindberg. Med familjen flyttade han till Jörns församling och därifrån utvandrade han den 18 februari 1910.

Han ska ha börjat sin resa i Trondheim och via England nått Nordamerika. Gunnar ankom till Halifax Nova Scotia i Kanada i mars 1910 på ett fartyg som hette The Virginian. I skeppslistan anges att han skulle till Ballard i staten Washington. Fartyget The Virginian var byggt 1905 och köptes 1920 av Svenska Amerika Linien och döptes om till Drottningholm.

Gunnar Wikström verkar ha bott på flera olika platser i staten Washington i nordvästra USA. Där arbetade han som skogshuggare mm. Den 20 mars 1934 ansökte Gunnar Wikström om amerikanskt medborgarskap i Seattle, Washington.

1945 skrev han hem och berättade att han köpt ”… en bit land på stranden av en vik av stilla havet, fin utsikt över vattnet, och en lång kedja af snötäkta fjäll i backgrunden.”

Platsen ligger utanför samhället Poulsbo inte långt ifrån Seattle. Där höll han på att bygga ett hem efter egen ritning. Han byggde om gamla hus till nya, små hus till större. I breven hem talar Gunnar om att han hjälpt andra med att bygga hus och garage.

Poulsbo Bainbridge Island vid Puget Sound utanför Seattle, Washington. Även kallat “Little Norway”. De snöklädda bergen ligger längre västerut mot Stilla havet i Olympic National Park, Washington State. Foto: Danita Delimont. Shutterstock.

I ett brev från 1945, 35 år efter att Gunnar utvandrat, skriver han att ”Det är ganska hårdt att skriva svenska efter en sådan lång tid. Det är ibland att jag aldrig hör ett svenskt ord så hoppas att ni kan förstå vad jag menar”. Att hålla ihop med andra utvandrare och bevara traditioner var viktigt. I ett brev skriver Gunnar”…sista söndag var jag in till en stad vi är en liten grupp som möter varje två månader vi hade julsånger och sådant men ingen lutfisk eller gryngröt

Till Amerika hade hans äldre bror Axel och kusin Jennie utvandrat. Jennie gifte sig och fick barn. Det blev en tradition att samlas i Gunnars hus till jul. ”Hela släkten blir här på Juldagen och sju småttingar och dem är glad att komma hit för här kan them göra som them will och springen och skriker så huset svigtar”.

Axel utvandrade lite senare än sin bror Gunnar och 1918 befann han sig i Ketchikan i Alaska för att fiska enligt ett register för värvning av soldater till första världskriget. Att Ketchikan är ett bra ställe att fiska på antyder stadens smeknamn ”Salmon capital of the world”.

Gunnar hade en komisk ådra som glimtar fram i några formuleringar i breven hem.  ”Hej på Er alla några rader så ni kan se att man är ännu i jämmerdalen.” och ”Har varit lat för några vecka har åkat rundt ock hindrat folk i deras arbet ” och ”Jag undrar hur livet ramlar fram för er alla i gamla Sweden”.

Bild på Gunnar och hans bror Axel från 1912. Fotograf okänd, O.A. Wikströms arkiv, Skellefteå museum.

Henny Katarina Jonsson

Henny Katarina Jonsson föddes den 26 januari 1897 i Burträsks församling av föräldrarna Jonas Ferdinand Jonsson och Anna Ulrika, född Johansdotter.

När hon var 23 år flyttade hon till Stockholm där hon jobbade som sömmerska och bodde på Kungsholmen. Från Stockholm tog hon sig till Göteborg och den 13 oktober 1923 gick hon ombord på Svenska Amerika Liniens Drottningholm som tog henne till New York.

Svenska Amerika Liniens Drottningholm byggdes 1905 i Glasgow som Virginian för rederiet Allen Lines i Glasgow. Hon rymde då 1 400 passagerare. Virginian såldes till Sverige 1920 och gavs namnet Drottningholm. Hon gick i trafik mellan Nordamerika och Europa. Foto av vykort: Länspumpen, Sjöfartshistorisk tidskrift.

I USA mötte hon Frank Lindgren född den 13 april 1892 och också från Burträsks församling. Han kom till USA 1916 och bodde i Altoona, Wisconsin och St:Paul, Minnesota. Henny och Frank gifte sig den 30 oktober1926. Detta meddelades till Sverige i ett telegram i en blandning av svenska och engelska ”Vi får härmed meddela vår vigsel äger rum oct thirtieth nineteen twentysix. Den 30 okt” Tillsammans fick de två söner, Milton, född 1929 och Gordon, född 1932. De bodde i svenskstaden St:Paul, Minnesota och Frank arbetade bland annat som lokförare vid järnvägen.

I brev hem skriver Henny att Frank tycker att hon ska sluta arbeta men Henny har det ”…så rasande bra der och dem vill hava mig der…”.

Många av breven skrevs inför jul och Henny kommenterar att hon hoppas att julklappen skall komma fram i tid och hon tackar för de presenter hon fått. ”…jag hoppas så mamma får det för Julen, skall senare sända en fruktkaka…”

Många av utvandrarna hade säkert hemlängtan till barndomens platser och till stora händelser i släkten. Henny besökte Sverige 1938 med sönerna. I ett brev skriver hon ” Hur roligt det skulle fått vara om vi kunnat vara hemma hos er jag känner mig numera som hälften af mig är alltid hemma… ”

Att inte kunna närvara vid hennes faders begravning var smärtsamt. Saknaden efter fadern var stor, hans brev var ett ”…föreningsband emellan mig och ’hemmet’…” Henny tänkte vara vaken när begravningen skedde trots tidsskillnaden och hon hoppades att ”ni ger Far en vacker begravning, det är den enda tribut vi kan giva honom”

Henny kommenterade det som hände under andra världskriget. Den 12 mars 1940 skrev hon ”Måtte de ledamöter som nu äro i Moscow för konference göra sitt bästa för Findlands fridom igen”. Lite senare i samma brev nämner hon att det sagts på radion att det blivit fred mellan Finland och Ryssland. Henny skriver ”Jag hoppas det är sanning”.

 

Källor

Alvar Jonssons arkiv SM 1079 (Henny Jonssons brev).

Gustaf Renhorns arkiv SM 1062 (Bernhard Holstens brev).

O.A. Wikström arkiv SM 1026 (Johan Gunnar Wikströms brev).

Renhorn, Gustaf 1962. Gamla stadsbor.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.