Västerbottens läns arbetsstugor för barn

Lena Berglund och Susanne Odell
Download PDF

 

Om du klickar här kan du lyssna på artikeln.

Arbetsstugorna i Norrland blev under ett halvt sekel tillfälliga hem för barn som annars inte kunde gå i skolan. Redan 1903 etablerades de första arbetsstugorna i Norrbotten till följd av nödåret 1902, som innebar stora svårigheter, inte minst för de barnrika fattiga familjerna i väglöst land. Samma år anordnades också tillfälliga privata arbetsstugor i Västerbottens län i ett försök att underlätta för de avlägset boende, och nödställda, barnen att gå i skolan.

Idén till arbetsstugorna kom ursprungligen från Anna Hierta-Retzius i Stockholm, där arbetsstugor upprättades för att barn från mindre bemedlade familjer skulle hållas borta från gatan, från sysslolöshet och tiggeri. På arbetsstugan skulle barnen i stället få lära sig att arbeta, och som ersättning för detta arbete serverades barnen ett mål mat i slutet av dagen.

Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor

I övre Norrland behövde arbetsstugorna anpassas efter lokala behov och förutsättningar. Stugorna, som kan liknas med internat, förlades på orter med en folkskola och så fick barnen gå i ortens skola medan de bodde på stugan. Genom finansiering från Centrala Nödhjälpskommittén i Stockholm och ett engagemang från Norrbottens och Västerbottens landshövdingar kunde företaget genomföras. I mars månad 1909 publicerades ett upprop i tidningarna för insamling av medel till Arbetsstugor för barn i Västerbottens län. Målet var att upprätta arbetsstugor efter samma modell som i Norrbotten, i först och främst Vilhelmina, Sorsele och Stensele, och anledningen var att det år 1907 fanns över 600 skolpliktiga barn i dessa socknar som helt saknade skolundervisning. Det tog inte så många månader, så hade tillräckligt mycket pengar samlats in. Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor bildades den 2 oktober 1909, och bara en månad senare kunde de inviga den första arbetsstugan i stiftelsens regi, och det blev i Vilhelmina. Därefter inrättades det arbetsstugor på totalt sju orter i Västerbottens inland. Verksamheten finansierades med hjälp av frivilla bidrag (donationer), årliga kollekter i rikets kyrkor samt genom statsanslag.

Centralstyrelsen hade sitt säte i Umeå, och Landshövdingen i Västerbottens län var från start en självskriven ordförande. Resterande ledamöter (fyra ordinarie och två suppleanter) utsågs av Länsstyrelsen och Landstinget, som hade hälften av platserna vardera. För varje arbetsstuga utsågs därefter en lokalstyrelse på orten. Stiftelsen och dess egendom förvaltades alltså av centralstyrelsen, men lokalstyrelserna utövade den närmaste tillsynen av arbetsstugan. Föreståndarinnan vände sig som regel till lokalstyrelsen – till exempel för att få terminens matsedel godkänd – och lokalstyrelsen rapporterade sedan vidare till centralstyrelsen.

Livet på arbetsstugan

På arbetsstugan erhöll de intagna barnen mat, kläder samt undervisning i praktiskt arbete, hushållssysslor, slöjd och hantverk. Genom arbetsstugorna fick barnen tillfälle till fullständig skolundervisning, vilket annars inte varit möjligt på grund av de stora avstånden.

De barn som togs in till arbetsstugan skulle vara bofasta, skolpliktiga barn – barn från fattiga hem, vilkas skolundervisning annars skulle försummas. Nomadiserande samers barn fick dock inte bo på arbetsstugan, något som kan kopplas till nomadskolreformen 1913–1916­­­, där myndigheterna gjorde åtskillnad på nomadiserande och bofasta samer.

Barnen kom till arbetsstugan inför höstterminens start, och tillbringade sedan hela terminerna på arbetsstugan. De som kunde fick åka hem över jullovet, men för många var sträckan hem för lång och de stannade därför på arbetsstugan även över jullovet. Barnen levde med andra ord stora delar av året på arbetsstugan – ibland ända från oktober till utgången av maj. Under tiden gick de i skolan på orten, men förväntades på fritiden hålla sig inom arbetsstugans område. De fick inte gå i väg utan särskilt tillstånd från föreståndarinnan. Barnen delades in i arbetslag för att sköta de husliga sysslorna, vilka kunde handla om matlagning, servering, diskning, städning, vedhuggning, vedbärning, snöskottning med mera.

Barn på arbetsstugan i Stensele. Fotograf okänd. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Under tiden på arbetsstugan skulle barnen även få lära sig slöjdarbete ”efter ortens behov”. Den här idén om praktisk utbildning var som tidigare nämnts grundidén med inrättningarna, och troligtvis en av anledningarna till namnet på stugorna: barnen skulle, som det står att läsa i stadgarna från 1925, fostras ”till gudsfruktan, arbetsamhet och rena seder för att bli goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare”. Flickorna fick till exempel sticka, väva och sy de textilier och kläder som behövdes vid arbetsstugan, fläta korgar, lappa och laga, medan pojkarna band borstar och kvastar, arbetade med träslöjd och skomakeri. En del av barnens slöjdalster – det som inte kom till användning vid arbetsstugan – såldes sedan vidare och bidrog på så sätt till stugornas försörjning.

Dagordning ur Sorsele arbetsstugas arkiv. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Barnens dagar var ganska inrutade. I en dagordning för pojkar vid arbetsstugan i Sorsele från 1912 kan vi se hur barnen klev upp klockan 06.00, och då skulle bädda, städa och läsa läxor, fram till klockan 08.30 då det var dags för frukost. Mellan klockan 09 och 12 skulle sedan folkskolans barn till skolan. Småskolans barn fick då bland annat hämta mjölk och läsa läxor. Klockan 12 till 14 skulle småskolans barn gå i skolan, medan folkskolans barn sysslade med till exempel vedhuggning, mjölkhämtning och vattenbärning. Klockan 14–15 var det dags för middag, och klockan 16 slöjd och läxläsning. Klockan 20 fick barnen kvällsmat, 20.30 lästes aftonbön och klockan 21 skulle alla sova.

Föreståndarinnan, som omtalas som ”arbetsstugans moder” skulle alltid finnas till hands på arbetsstugan när barnen var där. Ville hon lämna stugan måste hon se till att det biträde som också arbetade vid stugan fanns på plats under tiden. Med ”ett glatt och jämt lynne” som det står i en av historikerna, ”som lyser och värmer i hemmet, den karaktärens fasthet, som med mjuk hand bringar försummade, kanske förvildade barn till lydnad […]” skulle hon ta sig an barnen. Något som enligt instruktionerna åstadkoms bäst genom förtroendefull vänlighet, men, i de fall då det inte räckte, så skulle strängt allvar tillgripas och även bestraffningsmetoder så som uteslutning från måltid, förbud att lämna rummet eller kroppslig aga. Många barn vittnar också om att de for illa vid arbetsstugorna; om att sakna sina föräldrar, om grymma föreståndarinnor, mobbning eller att bli tvingad att äta upp dålig mat – händelser som satt spår som sitter kvar även i vuxen ålder.

Byggnaderna

Från början var det av olika anledningar svårt att hitta lämpliga lokaler för verksamheten, arbetsstugorna inrymdes därför i privata hus under de första åren. Under de år som verksamheten bedrevs, har det på de sju orterna funnits totalt sjutton byggnader som inrymt arbetsstugor. Sju av dessa uppfördes som arbetsstugor och nio finns bevarade idag.

De byggnader som uppfördes som arbetsstugor kan delas upp i två olika typer. En tidigare, mindre byggnad med ett trapphus och klassicistiskt formspråk efter ritningar av arkitekt Robert Laurell, uppfördes i Malå, Vilhelmina, Dikanäs och Sorsele under 1920-talet. En senare, större byggnad med två trapphus och funktionalistiskt formspråk efter ritningar av arkitekt J D Sundberg, uppfördes i Ammarnäs och Saxnäs 1935.

Den första arbetsstugan i Vilhelmina. Fotograf okänd. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Den första arbetsstugan startades i Vilhelmina 1909 och inrymdes i en byggnad i kvarteret Kyrkstugan. Verksamheten bedrevs här fram till 1913. Huset är numera rivet. Arbetsstugan flyttade sedan till sockenstugan. Hösten 1917 meddelades att kommunen var i behov av den upplåtna lokalen för annat ändamål. På grund av överbefolkning med anledning av inlandsbanans framdragande fanns ingen tillgänglig lokal för arbetsstugan i Vilhelmina. Beslut togs då att hyra ett hemman i Laxbäcken. Inflyttning skedde strax före julen 1917. Ett år senare ansågs denna lokal ej användbar längre utan reparation. Från vårterminen 1919 förlades arbetsstugan i ett hus i Malgovik. Efter första arbetsåret ansågs lokalen vara bristfällig, i övrigt synnerligen olämplig, samt att hyran var oskäligt hög. Efter ytterligare några år i både otillräckliga och kalla lokaler, utan att hitta ett bättre alternativ, nödgades arbetsstugan under arbetsåret 1923–24 lägga ned verksamheten.

Den första arbetsstugan i Stensele. Fotograf okänd. Ur Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugors årsberättelse 1910-1911. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Den första byggnaden som inhyste arbetsstugan i Stensele hade tidigare fungerat som bageri och gästgiveri. Arbetsstugans verksamhet startade höstterminen 1910 och lokalen hade reparerats för ändamålet. Det mindre rummet i nedre våningen var flickornas sovsal, det större var mat- och slöjdsal. I de mindre rummen på övervåningen bodde pojkarna respektive föreståndarinnan. Den större salen var skolsal. Biträdet sov i köket. 1926 genomgick byggnaden en större om- och tillbyggnad. Verksamheten fortsatte fram till 1948 då en andra byggnad togs i bruk. Den första byggnaden har senare inrymt bilverkstad.

Den första arbetsstugan i Sorsele öppnade hösten 1911 och var fram till 1918 inrymd i två olika privata byggnader. Hösten 1918 fick verksamheten inställas, då lokalen utdömdes. Ett beslut fanns att bygga en särskild lokal för arbetsstugan, som uppfördes vid nuvarande Bankgatan. På grund av krigstider dröjde det till 1919 innan den stod färdig. I denna byggnad bedrevs sedan verksamheten fram till år 1929, då huset i stället blev ålderdomshem. Fortfarande bedrivs äldrevård på denna plats, men byggnaden som var den första i länet som uppfördes som arbetsstuga finns inte kvar.

Den första byggnaden som uppfördes som arbetsstuga låg i Sorsele. Fotograf okänd. Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

I Malå har tre olika byggnader nyttjats för arbetsstugans verksamhet. Den första inrymdes i en mangårdsbyggnad nära kyrkoplatsen och invigdes 1912. Verksamheten pågick i den förhyrda lokalen fram till våren 1925. Huset är numera rivet. En ny arbetsstuga invigdes 1925 i Malå och var uppförd efter ritningar av arkitekt Robert Laurell. Den innehöll ”i nedre våningen kök, jungfrukammare, matrum, två arbetsrum och förstuga, i övre våningen hall, föreståndarinnans rum och tre sovrum. Vid arbetsstugan har därjämte, på landshövding Ringstrands initiativ, uppförts en bastu.” Efter 1934, då arbetsstugan flyttade, omvandlades byggnaden till ålderdomshem.

Malå arbetsstuga, invigd 1925. Fotograf okänd. Signe Erikssons samling, Västerbottens museum.

1924 hyrdes ett hemman på Borgen i Vilhelmina till arbetsstugan. Inför höstterminen 1924 ställdes mangårdsbyggnaden iordning och året därpå såldes fastigheten till Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor. En trädgårdsanläggning påbörjades på tomten som vetter mot Volgsjön. Sommaren 1926 gjordes avsevärda tillbyggnads- och omändringsarbeten efter ritningar av arkitekt Robert Laurell. Inför höstterminens början 1926 kunde verksamheten flytta in i fullt ändamålsenliga lokaler. 1931 beskrivs att ”arbetet med trädgårdens utökande har fortgått med stor iver, och anläggningen, som uteslutande är barnens arbete, är en sevärdhet. Från densamma erhålles numera all potatis och alla de trädgårdsprodukter, som erfordras för arbetsstugans hushåll.” Då verksamheten upphörde 1954 övergick byggnaden till att fungera som elevhem.

Vilhelmina arbetsstuga efter ombyggnad 1926. Fotograf okänd. Västerbottens museum (BR 12984).

Den tredje arbetsstugan i Sorsele uppfördes på Backen 1928 efter ritningar av arkitekt Robert Laurell och invigdes 1929 av landshövding Ringstrand. Arbetsstugans verksamhet lades ned 1954 och byggnaden revs 1968 för att ge plats för sjukstuga och läkarbostad.

Dikanäs arbetsstuga. Fotograf okänd. Västerbottens museum (BR 12987).

Arbetsstugan i Dikanäs uppfördes 1928 efter ritningar av arkitekt Robert Laurell, samma som användes i Sorsele. Byggnaden togs i bruk i september och invigningen ägde rum 1929. Efter avvecklingen 1954 övergick den till skolhem i kommunal regi fram till 1962.

1934 inköpte kommunen ett jägmästarboställe på Backen i Malå. Huset byggdes om till arbetsstuga efter ritningar av byggmästare L H Lundell 1934 och invigningen ägde rum samma år. 1954 upphörde verksamheten och byggnaden fungerade som skolhem fram till 1959. Huset är numera rivet.

Saxnäs arbetsstuga, senare stiftsgård. Vykort. Fotograf okänd. Västerbottens museum.

Hösten 1935 invigdes två identiska arbetsstugor i Saxnäs och Ammarnäs. Byggnaderna uppfördes i funktionalistisk stil efter typritningar av arkitekt J D Sundberg och hade två trapphus på grund av brandsäkerhetskrav. I Saxnäs färgsatte konstnären Folke Ricklund interiören i ljusa och lätta nyanser. Byggnaderna fortsatte som skolhem efter 1954 och i Saxnäs även som stiftsgård.

Ammarnäs arbetsstuga. Fotograf okänd. Sorsele Bildbank (SOBB DN02090).

Arbetsstugorna blir till skolhem

1950 tillsatte skolöverstyrelsen en utredning som kom att resultera i nedläggning av arbetsstugorna i både Norr- och Västerbotten. Förslaget hade kommit året innan från Norrlandskommittén, som menade att skoldistrikten borde överta ansvaret för verksamheten, bland annat för att arbetsstugorna och skolhemmen vid den tiden fyllde samma uppgift: båda mottog barn som bodde avlägset från skolan till inackordering under den obligatoriska skoltiden. Staten betalade dessutom redan bidrag till lönen för föreståndarinnorna och inackorderingskostnaden för barnen i samma utsträckning som till skolhemmen. En annan av anledningarna var att komma ifrån känslan av att vara beroende av välgörenhet, och i stället blev i princip alla arbetsstugorna kommunaliserade 1954. Många gånger fick de tillsvidareanställda föreståndarinnorna och biträdande föreståndarinnorna bli kvar på sina befattningar, och så fortsatte verksamheten under liknande former under namnet skolhem i kommunal regi långt in på 60-talet.

 

Folkrörelsearkivet i Västerbotten och Västerbottens museum har tillsammans producerat en dokumentärfilm som handlar om Västerbottens läns arbetsstugor. Filmen går att ta del av här: *Västerbottens läns arbetsstugor* och den bygger på ett gediget grävande i arkiven, men också på intervjuer med människor som bodde på arbetsstugorna. Filmen är skapad av Lena Berglund, Petter Engman och Susanne Odell.

Vinjettbild: Barn framför arbetsstugan i Stensele. Fotograf: Olle Öberg. Västerbottens museum (VBM J 4241).

Källor:

Fotoarkivet, Västerbottens museum.
Västerbottens läns arbetsstugors arkiv. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.