Så här kunde kanske en björnjakt gå till vid mitten av 1800-talet. Konstnären J Wilhelm Wallander skildrar en våldsam kamp där samer och nybyggare deltar. De har tillsammans stött upp en björnhona med unge ur idet. En mycket farlig situation har uppstått och på marken ligger en man skadad. Jägarna bär just de vapen vi vet användes under denna tid; spjut, yxa och skjutvapen.
Men nu börjar jag från början. Jag tar min avstamp i arkeologi och de björngravar som har hittats i Västerbotten och i andra delar av Sápmi. De är fantastiska lämningar. Jag tänker här skildra björnarnas skador, jakten och björnspjuten.
Sörviken, Gällholmen och Gråtanån – tre typiska björngravar i Västerbottens skogsland
Björnbegravning är en typisk fornlämning för Västerbottens län – även om den är ovanlig. Den första graven hittades vid Riksantikvarieämbetes sjöregleringsundersökningar år 1955 på stranden av Sörviken i Storuman. Graven undersöktes senare inomhus av arkeolog och osteolog. En samisk björngrav har också hittats på en strand på Gällholmen i Storuman där strandbrinken hade eroderats av vattnet och kommit kraniet att sticka fram ur torven. Fältarbetet utfördes av länsmuseets personal i juli 1970. Elisabeth Iregren och Inger Zachrisson grävde sedan ut och dokumenterade graven på Västerbottens museum 1971. Denna välbevarade grav finns idag utställd på Västerbottens museum, rekonstruerad efter avslutad utgrävning. Om du inte redan har sett den – gå och titta på den!
En ytterligare björngrav, vid Gråtanån i Vilhelmina, påträffades och grävdes ut direkt år 1979. Dessa tre björngravar har daterats med 14C-metoden och har alla anlagts senare än 1533. Björnen var helig för samerna och vi kan alltså förstå att björnen hedrades på detta sätt långt in i historisk tid. Vid kusten i Lövångers socken undersökte man en möjlig björngrav vid Grundskatan under fältsäsongerna 1986 respektive 2004. Graven var placerad inne i en tomtning med rester av en hydda och eldstad. Fyndet ingår i samlingarna vid Skellefteå museum och är över 1000 år gammalt och tillhör vikingatid. Björnbenen är där brända, vilket är unikt.
Björngravar har också hittats i både Norrbottens och Jämtlands län och möjligen i Västernorrland. I Norrbotten känner vi till två björngravar skapade för omkring 1000 år sedan i Karats och Nåttinäset. I Jämtland har en björngrav identifierats i närheten av sjön Värjaren.
Så är en björngrav uppbyggd
En björngrav kan konstrueras på flera olika sätt. Benen av björnen kan grävas ner eller läggas på en frilagd markyta. Det är det vanliga i skogslandet. De kan också placeras i till exempel en klippskreva. Så har de skapats i fjälltrakterna och till exempel vid norska kusten.
I en björngrav begravs alla ben från det dödade djuret. Framför en hög av ben läggs kraniet och på sidorna placeras skulderbladen. I den rekonstruerade graven på länsmuseet är dessa ganska trasiga – av tidens tand. Alla ben och kotor har kluvits och märgen ätits upp. Det skedde samtidigt som det kokade köttet förtärdes.
Många ceremonier utfördes inför och under den fest som firades, för björnen vördades hos samerna. Det kan du läsa mer om t.ex. i Västerbotten 1973. Där ingår en artikel av Inger Zachrisson.
Björnbenen deponerades i graven på ett underlag, kanske på en flätad matta eller större korg. Näver placerades både under och över benen. I Västerbottens skogsland var det vanligt att graven sedan täcktes av stora stockar för att hålla rovdjur borta.
Hur gick björnjakten till?
Eftersom alla björnens ben är kluvna till benbitar kan man bara studera skador från jakten på skallen. Jag har undersökt björnkranier tillsammans med rättsmedicinaren Peter Krantz i Lund. Han är aktiv jägare men har inte jagat björn. Peter Krantz har utvärderat björnarnas skador. Han har också försökt rekonstruera hur jakten gick till. Vi har funderat både över antalet jägare, varifrån de attackerade och självfallet vilka vapen som använts under jakten.
Björnen i Sörvikengraven har attackerats med yxa. Individen har fått tre skarpa, parallella hugg över pannan. Eftersom skadorna är djupast på björnens högra sida, så tror vi att attacken kom uppifrån och från höger. Björnen anfölls troligen så snart den stack nosen ur idet och huggen kom sannolikt i snabb följd. Vi bedömer att björnen dödades genom det tredje hugget. Men det finns inget som kallas för “björnyxa” till skillnad från björnspjut. Attacken måste ha utförts av en erfaren och modig jägare.
På kranierna i gravarna från Gällholmen och Gråtanån syns däremot inga skador men två andra björnskallar från Västerbotten visar skador orsakade av björnspjut. Vi tittar nu närmare på vad som kan ha hänt. Tyvärr har vi inte så mycket information om dessa björnfynd men jag vill berätta om vår tolkning av hur jakterna gått till.
På figur 3a och 3b nedan ser du ett kranium som jag lokaliserat på Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Det syns på färgen att skallen legat nere i marken. Jag tror att den tillhört en samisk björngrav. Det enda vi vet om björnkraniet är det som står på museets etikett: “Uppgräfd vid Afvaträsk 1/2 mil ofvanför Dorotea kyrkoby. 1915. Inköpt.”
Den attack på björnen som vi kan se spår av kom nästan rakt uppifrån och ett spjut trängde in i det vänstra pannbenet. Det resulterade i ett hål ca 15×15 mm stort. Öppningen är symmetrisk och vi förstår att spjutspetsen hade ett tillplattat tvärsnitt. Skadan orsakade smärta och distraherade björnen, men den var inte dödlig. Vi bedömer att jakten skedde vid idet.
Eftersom björnen bara var skadad måste jägarna fullfölja attacken utanför idet, där en sårad och hotad björn försvarade sig. Den är också, till en början, bländad av dagsljuset. Vi antar att jägarna försökte avsluta jakten genom att sticka björnen från sidan. På det sättet skulle man allvarligt kunna skada lungor och hjärta.
Skador efter ett spjut kan också ses på ett björnkranium som numera tillhör Västerbottens museum på figur 4a och 4b. Skallen har tidigare ingått i skolsamlingarna vid Östra gymnasiet/Maja Beskowgymnasiet i Umeå. Vi vet inte varifrån kraniet ursprunglig kom, tyvärr. Björnen har attackerats uppifrån. En träff, troligen med ett spjut, har orsakat två öppningar i pannbenet 15×17 mm respektive 22×18 mm stora. Att skadorna är asymmetriska och större än dåtidens kulor talar för jakt med spjut, menar Peter Krantz. Spjutet gick in i pannan och ut genom vänster öga. Det orsakade smärta, blödning och förlust av synen på den sidan. Men mer vitala delar, som hjärnan, skadades inte, så jakten måste fortsätta.
Vi har inte hittat skador efter skjutvapen på de björnar som är arkeologiska fynd men skottskador finns på björnkranier från gymnasiet i Umeå. De tillhör nu länsmuseet. Gjutna kulor har påträffats i två björngravar. De har inte varit avlossade och alltså inte följt med björnens kropp i graven. I björngraven från Sörviken hittades en halv kula av bly och i Gråtanån låg inte färre än 4 blykulor (figur 5). De hade placerats intill björnens huvud. Kanske var kulorna en gåva till björnen att användas i nästa liv?
Av de kranieskador vi kunnat iaktta tror vi att de flesta jakterna skedde vid idet. Vi har studerat sju kranier från säkra och sannolika björngravar i Sverige och Norge. Fem av dessa visar skallskador från jakten, men endast två björnar blev allvarligt skadade eller dödade av dessa skador. Hur mjukdelarna sargats kan vi inte uttala oss om. Jakter med modiga björnjägare har varit ett vanligt motiv i samisk konst. På figur 6 nedan syns en samisk jägare med sin hund och jaktspjut. Det är en litografi av Lars Pirak. Målningen föreställer en verklig person, nämligen Lars Piraks morfar, Jovva Pirak (1850-1934).
Hur är ett björnspjut konstruerat?
Jag vill börja med att säga att jag kartlagt både björn- och vargspjut i museernas samlingar. Samer har uppgivit att de inte skiljer på spjut på detta sätt. Det så kallade björnspjutet användes för all jakt på landlevande rovdjur. Däremot har jag inte inkluderat spjut/harpun för säljakt.
Ett björnspjut består av en spets av järn, fäst vid ett långt träskaft (se figur 7a och 7b nedan). Skaftet är ibland av björk, ibland av den segare granen. Vanligen finns ett parti av metall, en holk eller hylsa, som bildar en övergång mellan de två delarna. Den kan vara tillverkad i järn, mässing, eller koppar. Holken håller fast spetsen, alternativt är en del av spetsen och stabiliserar skaftet. Ibland avslutas spjutet med en doppsko av järn. Spjuten är enkla och funktionella, men ibland kan de ha dekorationer på slidan, spjutspetsen eller på holken. Den vassa spetsen har ett bevarat skydd av horn, trä eller läder. Det kan kallas hölster, spetsholk, skida eller slida. Spjutet har hos samerna ibland en dubbel funktion, både som jaktvapen och skidstav. Då kan jaktvapnet kallas spjutstav.
Björnspjutet, sägs det i det historiska källmaterialet, var enbart ett stötspjut. Det kastades således aldrig. Källorna uppger att spjutet användes vid jakt på alla stora rovdjur, men framför allt när björn och varg jagades. I tabell 1 ses de spjut (spjutstavar), separata spetsar och slidor till spjut som ingår i samlingarna i Västerbottens museum. Motsvarande föremål i Skellefteå museums samlingar visas i tabell 2. Vi ser i tabellerna att spjuten var väldigt långa, ofta betydligt längre än jägaren. Jag har sett längder i museernas register på mellan 168-266 cm. Många spjut är över 2 m.
Spjutspetsen varierar också mycket i längd, från 15-48 cm. En del spetsar är slanka och spetsiga (Figur 8), men de flesta är bredare med en romboid form där eggen av järn har åsar (Figur 9). Spetsens diameter kan variera mellan 11-55 mm. Om denna stora variation beror på kronologiska skillnader, geografiskt ursprung eller personligt val vet jag inte.
Finns det många björnspjut bevarade?
Björnspjutet har tydligen fascinerat människor både i lokalsamhället och etnologer och arkeologer, björnspjut ingår nämligen i alla slags samlingar i landet, i hembygdsgårdar, i länsmuseer och i de stora centrala museerna i Göteborg och Stockholm. Jag har också fått reda på att en hel del spjut finns i privat ägo. Därför har det varit svårt att kartlägga spjutens förekomst. Jag har hittills bara letat i digitala register. Jag har fått fram att det finns omkring hundra spjut i museisamlingar i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland. Det tycks finnas många spjut i Murbergets samlingar i Härnösand, men jag har tyvärr inte haft tillgång till information om dem. Man borde även titta närmare på Hembygdsgårdarnas inventarier.
Västerbottens museum äger elva spjut/spjutstavar och bevarade detaljer av spjut. De kommer från flera län inklusive Jämtland och Norrbotten (Tabell 1). Spjut med ursprung i Västerbotten har jag dock bara identifierat i länsmuseet i Umeå och i Skellefteå museum. Det tidigare Skidmuseets samlingar är självfallet viktiga. I dem ingår spjutstavar, som också var avsedda för rovdjursjakt. I Skellefteå museum är nio jaktspjut och spjutdelar bevarade (Tabell 2). Jag koncentrerar mig här på dessa två samlingar i länet. Men jag har också valt ut några andra spjut, som jag vill kommentera. Det gäller spjut med initialer och/eller årtal eller med dekorationer. Det är framför allt spjutets hylsa som är dekorerad.
Men kanske ska vi särskilt fästa oss vid materialet, den metall som använts? Ibland är hylsan tillverkad av järn. Då är spets och hylsa smidda i ett stycke. Men vi ser att flera olika kopparlegeringar också har använts. Då är naturligtvis hylsan separat. Jag vill här nämna att mässing var en helig metall hos samerna. Flera föremål av just mässing användes som skydd mot björnens kraft under samernas ceremonier vid gravläggningen men också under tiden därefter. Det är inte otänkbart att mässingen på spjutet ursprungligen skulle skydda jägaren mot björnen under den farliga jakten.
Hur kan man åldersbestämma spjuten?
Det är tyvärr väldigt svårt att veta hur gamla de bevarade björnsspjuten är. Men vi kan förutsätta att björnspjut förekommit och använts för jakt på rovdjur under både järnålder och medeltid i Sápmi.
Jag har besökt några få museer för att titta närmare på spjuten och lära mig mer. Till slut blev det, på grund av Corona-pandemin, bara två museer, nämligen Malmö museer och Kulturhistoriska Museet i Lund. Urvalet beror på att jag bor i Lund. Jag har också lärt mig mycket av en uppsats i etnologi av Ingvar Nilsson och av mina diskussioner med och frågor till min kollega Anders Ödman.
Jag har funderat mycket på hur man kunde försöka komma längre med bedömningen av ålder. 14C-metoden fungerar inte bra när man arbetar med de senaste århundradena, tyvärr. Osäkerheten blir alltför stor. Om man dessutom daterar skaftet, så kan ju detta vara utbytt flera gånger.
Jag har också tänkt på dendrokronologi, att räkna årsringarna i skaftet. Samma problem dyker upp om spjutet skaftats om och i ett smalt spjut finns ju heller inte så många årsringar att jämföra med. Också denna metod blir svår att använda. Då återstår vad vi kan säga om tekniken vid framställningen och om de dekorationer som kan finnas. Några märkningar på spjuten har gett mig mycket information.
Dekor
Först ska vi titta närmare på den dekor som finns på jaktspjuten. De förekommer på ett mindre antal spjut. De kan vara placerade på slidan, på holken eller på doppskon. Det vanligaste är en dekoration på holken. Kan dekorens utformning hjälpa oss att komma närmare en datering? För att tolka den har jag bett Inger Zachrisson om hjälp. Hon är en erkänd specialist på samisk kultur. Men mönstren visar sig svåra att datera.
Spjutet på figur 8 ingår i samlingarna i Västerbottens museum. Spetsen är nitad vid spjutskaftet och det finns en holk av mässing. Dekoren på holken består av en rad band i grupperingar. De är grupperade enstaka eller två eller tre tillsammans. Mellan ett par band är ytan skrafferad med parallella, snedställda streck. De är troligen slagna med mejsel och alltså inte ristade. Vid två andra ringar går upprepade non-figurativa mönster runt hylsan. Ringar på holken är vanligt på de dekorerade spjuten.
Inger Zachrisson har utvärderat fotografier jag sänt till henne och skriver i ett mail från mars 2021 med anledning av dekorationerna i figur 9: “Kryss och parallella linjer har använts av samer i olika sammanhang. De finns på hängen i medeltida offerplatsfynd. De kan också ses på redskap i förkristna gravar från yngre järnålder. Redskap som rasp, stämjärn och pilspetsar kan ha sådan utsmyckning. Även om kryss och kors varit vanliga i många kulturer har jag inte sett motsvarande dekorationer från nordisk järnålder”.
I figur 7c ser vi igen spjutet från Ájttes etnografiska samling. Även denna hylsa är dekorerad. Runt hela hylsan löper cirkelformade mönster. Dessa ringar ligger antingen enstaka eller två tillsammans. Ringarna har bildats av tätt slagna, snett riktade, parallella små märken i ett fint mönster. Strecken är snedställda och fyller ytan mellan ringarna. Möjligen är de slagna med en mejsel eller stickel.
I Kulturens samlingar ingår ett spjut från Frostviken i Jämtland (KM 13629). Det har intressant dekor på flera delar av sin renhornslida. Där står också ett namn och en ort på ytan. Vid ägarens namn syns små blomliknande symboler (Figur 10a). På ett annat område av slidan finns ett slags nätmönster (Figur 10b), det kallas flätbandsornamentik. Den begränsade ytan är jämnt och vackert dekorerad. Slidans nedre del, vid fästet, har också dekorerats med två parallella band, med dubbla vinklar och en mörk infärgning (Figur 10c). I en del av utrymmet emellan banden har man börjat lägga in flätbandsornamentik. Inget av områdena med flätbandsdekor tycks färdigdekorerad.
Inger Zachrisson diskuterar flätbandsornamentik i en nyutkommen artikel. Där skriver hon att mönster som detta går minst 1000 år tillbaka i tiden. De är idag typiska för sörsamisk kultur. Här passar alltså spjutet med hornslidan från Frostviken väl in i sin kulturella miljö.
Konstruktion
Jag har också undersökt hur spjuten är konstruerade. Spjutspetsens järnholk har smitts och fästs på olika sätt. Det finns även spjut med gjuten holk, vilka kan vara av ett tidigare datum. Anders Ödman har spårat den konstruktionen tillbaka till 1400-talet – i militära sammanhang. Men också vikingatida spjut, använda i strid, har en holk smidd tillsammans med spjutspetsen. Även spjutspetsens längd och form varierar mycket.
En holk av järn är smidd i ett stycke med spjutspetsen. Den bildar antingen en konformad hylsa och/eller är fästad med skaftskenor eller ett extra beslag som utgår från konen. Långa skenor av järn längs skaftet är ett sätt att avsevärt förstärka spjutet. I dagens samhälle förekommer de t.ex. på brandmännens yxor.
En variant av holken består istället av mässing eller annan kopparlegering och är också konformad. En ytterligare variation kan ses där spetsens ten är instucken i spjutet och skaftet istället förstärkt av ett smalt järnband runt skaftet. Anders Ödman, tidigare lärare i Lund, smider själv och har granskat mina fotografier av spjut. Anders har lärt mig mycket och kommenterat form och funktion. Anders menar att “Av den stora variationen i form och material kan man också se att det är många smeder som varit i farten.” Det innebär att spjuten måste varit lokalt tillverkade.
Märkningar – initialer/namn, ort eller årtal
På några få spjut finns initialer eller ett namn, i några fall ett årtal (Tabell 3) eller en ort. Ibland finns också ett årtal i museernas register. Detta berättar när spjutet köptes in eller donerades till respektive samling. För att kunna identifiera en ägare eller tillverkare krävs både initialer/namn och ett årtal. Ort är också en viktig uppgift, när man söker en individ som kan knytas till spjutet.
I tabell 3 har jag ställt samman spjut med märkningar med namn/eller initialer, ev. ort och årtal, som jag stött på i register över svenska museisamlingar. Ett spjut med en mycket gammal inskrift är bevarat i Skellefteå museum (Figur 11a, b, c, d, e). Spjutet är 212 cm långt, alltså över manslängd, men det är inte extremt långt. Spjutspetsen är 41 cm lång och jämnbred med en ås. Jag uppfattar spetsen som lång och ovanligt bred. Spjutspetsen är fästad med både skaftskenor och två järnband, en stabil konstruktion. På spjutskaftet finns också en järnring (Figur 11c). Den kan ha haft en av flera funktioner, som att hängas upp, att fästas på ryggen eller eventuellt för att fästa ett rep i för att dra tillbaka spjutet (kommentar av Ödman).
Årtalet “1714” är inskuret på skaftets ena sida (Figur 11d). På det fotografiet syns också de järnskenor som är fastnitade och förstärker konstruktionen. På motsatt sida (Figur 11d) ser vi ett komplicerat bomärke samt initialerna “NIS”. Bomärket kan beskrivas som en människa på skidor. Årtalet 1714 är den äldsta uppgiften jag hittills kunnat dokumentera i samband med ett bevarat jaktspjut. Den lokal som nämns är Skellefteå. Men i registret finns ett kvinnonamn samt orten Hedensbyn registrerat. Hennes anknytning till spjutet är oklar. Det förvärvades år 1898 till Skellefteå museum.
I Jamtli i Östersund har en teckning av ett spjut från Sandnäset, Frostviken socken (Figur 12) bevarats. Det är avbildat av den kände etnologen Nils Månsson Mandelgren. På spjutskaftets ena sida ses årtalet “1848”. Mandelgren uppger att på andra sidan står initialerna “PIS.SS.” Kanske är det två ägare, kanske far och son eller två jagande bröder? Det finns ju bara ett årtal.
Norrbottens museum äger ett intressant spjut (Nbm:008504) där det står två årtal och två grupper av initialer “NAW 1878” respektive “NNS 1889”. Dessa är inristade på träskaftet på var sin sida. Spjutet kommer från Kaitum i Gällivare socken (Figur 13 a,b,c). Spjutet är 179 cm långt och spetsen 25 cm.
“NNS 1889” antas stå för renägaren och den senare välkände konstnären Nils Nilsson Skum. Han föddes i Karesuando 1872 och avled 1951. Som vi ser, övertog Skum detta spjut när han var 17 år – om det nu tillhört honom. Märkningen tyder dock inte på någon större skicklighet. Det är tänkbart att ”NAW” står för Nils Nilsson Skums morfar. Han hette Nils Andersson Vasare (1817-1897). Året 1889 ligger dock sent under hans levnad. Ulrika Burman, Kulturhistoriska museet i Lund, har bidragit med personuppgifter med utgångspunkt från föremålens märkningar.
I samlingarna i Silvermuseet i Arjeplog ingår en spjutspets (Sma 5810) där vi kan finna både ett namn och ett årtal: “P. Lahrson Sakkavare“ “1880” (Figur 14 a, b). Året står separat och allt är stämplat på järntenen till spjutspetsen. Kulturens arkivarie Ulrika Burman har spårat personen i Riksarkivet. Han hette Pehr Lahrson Lessik och bodde i Sakkavara. Han var född 1830 och avled år 1913. Mest sannolikt är att det är Pehr Lahrsson som smidde spjutspetsen, bedömer Anders Ödman. En senare ägare var Anders Jonsson från byn Sautel. Dennes son Jonas lämnade spjutspetsen till Silvermuseet år 1977.
I samlingarna i Kulturen i Lund ingår ett spjut (KM 13 629) märkt med både namn, födelsedatum och årtal. Spjutet är bara 160 cm långt och spetsen är likaså kort, bara 7,8 cm. Den har en ungefär lika lång holk av järn. Holken är fint delad och fästad med ett kortare fäste och handsmidd nit. Den bakre änden/en doppsko är täckt av en mässingshylsa med vackert inristad inskription i skrivstil: “M. Andersson Orrnäs fjäll 29/4 1884”.
Figur 10 d ger en överblick av den intressanta och vackra hornslidan. Den bär inskriptionen: “MAS född den 2 jul 1865” och “MAS 1887”. Ulrika Burman har lyckats spåra ägaren, nämligen ”lappmannen” Matias Andersson i Orranäsfjäll. Märkningen är ovanligt utförlig och vackert skriven. Kanske visar all denna text och dekor att Matias Andersson tyckte om att snida och dekorera? Hornslidan är utställd i Kulturen permanenta samiska utställning. Figurerna 10a, b och c visar slidans dekor. Dessa diskuterades i avsnittet om dekor på spjuten. Där är också figurerna placerade. Flätbandsmönstret är typiskt i en sörsamisk kontext och tradition, som här på hornslidan från Frostviken i Jämtland.
Intressant är att museets personal har spårat ägaren. I Riksarkivet ingår uppgifter från folkräkningen i Sverige år 1910. Där syns “lappman” Matias Andersson med hustru Kristina Maria Jonasdotter och fem barn. De tillhör Frostvikens lappförsamling. Matias är född 1865, vilket också står på spjutet. Det innebär att han skaffade sig eller fick sitt björnspjut som 19-åring. Då ansågs han eller ansåg han sig tillräckligt vuxen och erfaren för att få använda björnspjut vid idet!
Även i Västerbottens museum finns ett spjut med en personlig märkning (SSM 80 216). Det är en spjutstav från det tidigare Skidmuseet. Spjutet kommer från Brattbäcken i Tåsjö och förvärvades år 1928. Det är 205 cm långt och med en spets som är 30 cm (Figur 15 a. b, c). På mässingshylsan ses en vackert ristad text: “Sven Wikström, Brattsbäcken” respektive ” 1906″. Detta kan vara namnet på den siste ägaren och användaren. Partiet med märkningarna har avgränsats med dubbla och tredubbla fina ringar runt hylsan. Även en ring som utgörs av en fördjupning i mässingen har skapats.
Också en annan märkning finns. På järntenen till spetsen syns instämplade bokstäver, NAGL”. Detta är sannolikt smeden som tillverkade järnspetsen till björnspjutet. Spjutstavens nedre del är järnskodd och skoningen är fästad vid skaftet med två enkla, smidda spikar.
En annan form av märkning (Figur 16) har jag uppmärksammat på ett björnspjut med slida i Malmö museer (MM 000269). Det är varken initialer, årtal eller dekorationer. Hornslidan karaktäriseras istället av att där finns grupper av korta streck, 3-4 mm långa. De har sannolikt tillkommit vid olika tillfällen, eftersom de är placerade på olika ytor av slidan. Spjutet förvärvades till museet någon gång under åren 1878-1881. Som enda uppgift om ursprung anges “Lappland”. Vad kan strecken betyda? Jag uppfattar dem inte som utsmyckning utan som beteckning för antal. Vad kan jägaren/jägarna ha räknat? Antal björnar han dödat? Kan en grupp streck betyda dödade vargar och en annan dödade björnar? Eller är det märkningar från jakter genomförda av flera generationer av jägare, kanske i samma familj?
Jag har frågat vid Ájtte och vid Silvermuseet i Arjeplog om det är känt om jägaren märkte sitt spjut när han ville hålla koll på sina nedlagda, viktiga jaktbyten. Man kan ju ibland höra talas om att “den eller den jägaren som fällt 23 björnar” eller fler. Men detta är inget som mina sagespersoner känner till.
Däremot ingår det i Ájttes utställningar en s.k. vargbössa. I den finns det kanske en parallell? Vapnet har tillhört Sigurd Länta, född 1910 i Aktse. På träkolven till geväret (Husqvarna) finns flera rader av prickar inskurna. De uppges i Ájttes katalog stå för 3 björnar, 6 vargar, 9 järvar och 52 älgar. På figur 17 ses ett noggrant och vackert inskuret mönster och tre prickar.
Tillbaka till jaktspjuten. Jag har tidigare skrivit att vi antar att många smeder i olika landskap har smitt spjutspetsarna. Vi ser stor variation i spjutets och spetsens längd, spetsens utformning och inte minst hur spjutspetsen har fästs vid skaftet. Doppskons och slidans form och material växlar också. För närvarande är dock de daterade spjuten alltför få att jag ska kunna se en systematisk variation, som kan bero på geografiskt ursprung eller spjutens ålder.
Vet vi hur länge björnspjuten användes av samerna?
Björnen blev totalt fredad för jakt år 1927, efter att ha jagats mycket hårt under hela 1800-talet. “Skottpengen” blev från år 1864 särskilt hög, 50 riksdaler. Det motsvarade då flera månadslöner för en arbetare. Skottpengen medför att statistiken troligen är tillförlitlig. Under perioden 1856-1905 dödades nästan 2800 björnar i Sverige enligt offentlig statistik. Området omfattar Örebro län och norröver – det var de marker där björnen ännu fanns. Under början av 1800-talet beräknar man att ungefär 1000 björnar dödades varje årtionde. Men de siffrorna är inte så säkra.
De senaste uppgifterna om att björnar begravts efter jakt kommer ur skriftliga källor från senare delen av 1800-talet. Hos samerna finns det alltså en mycket lång tradition av att gravlägga benen efter en björn som dödats. Under större delen av denna tid har jakten skett med pil och båge samt björnspjut.
Vi känner till att många samer använde spjuten långt fram i tiden. Lodbössorna klickade ofta och det tog också för lång tid att ladda om när man var mitt uppe i jakten. Många äldre jägare använde dem in på 1900-talet.
Samerna frångick knappast spjutet vid jakt förrän mausergeväret spritts i lappmarkerna strax efter sekelskiftet 1900. Vi ser också i museernas register att det framför allt är under de två första årtiondena av 1900-talet som samlingarna berikas med jaktspjut. Men flera av de märkta spjuten har sent lämnats till museerna, på 1960- och 1970-talet.
Yngve Ryd har ställt samman berättelser om jakt bland samerna av bland annat Nilas Toulja. Nilas beskriver att man inte skulle ha för många jägare som samtidigt använde spjutet vid björnjakten. Vid idet hade tre män huvudrollerna berättar han. En jägare stod framför idet. Han förväntades att döda björnen med ett spjutstick i hjärtat när björnen kom ut på alla fyra. Ovanför idet stod jägare nummer 2. Han skulle gripa in om jägare nummer 1 bara hade skadat björnen. Jägare nummer 3 stod vid den högra sidan av idet och skulle sticka björnen från vänster sida, in i hjärta och lungor när det krävdes. De jakter som Nilas iakttog som ung skedde troligen 1915-1920, eftersom han var född 1908.
Fotografiet nedan (Figur 18) visar en helt annan typ av björnjakt, även om den skedde så tidigt som år 1896. Tyvärr vet vi inte var den ägde rum, men sannolikt var det i Jämtland, fotot ingår nämligen i Jamtlis samlingar. Vi vet heller ingenting om vem som arrangerade jakten med de många deltagarna. Idag skulle en grupp jägare med denna sociala sammansättning kunna ses vid en jakt på en herrgård, ett bruk eller vid en bolagsjakt. I Jämtland är kanske bolagsjakten det mest sannolika.
På bilden ser vi många välklädda män, pälsklädda med pälsmössor och med skjutvapen. Men här ingår bara en man med spjut. Centralt i bilden ses den dödade björnen. Bakom den står troligen den stolte jaktledaren med jakthorn på bröstet. Intill honom och närmast björnen ser vi den same, som sannolikt ringat idet med björnen som satte livet till under denna nöjesjakt.
Detta fotografi ger oss ett helt annat perspektiv på björnjakt än den vi mött tidigare i artikeln, genom Nilas Touljas minnen eller genom andra jägares spjut, Hjalmar Larsson, Per Larsson eller Matias Andersson. Här får vi en annan social och samhällelig utblick. När jag visade fotot av denna jakt för en sagesperson i Jämtland reagerade hen starkt i min e-post. “visst är det en berättande bild från den tiden men för mig ”smakar den beskt”… Är uppväxt och har levt som vuxen i en bolagskultur där de viktiga herrarna skulle ”hjälpas” till äventyr av andras kunskaper.”
Dock avslöjar fotografiet tydligt hur viktiga samerna var med sina djupa kunskaper om björnen och om hur björn skulle jagas!
Tack
Ett stort tack till all vänlig, kunnig och engagerad personal vid museer, bibliotek och institutioner i hela Sverige för all er hjälp! Ni är intendenter, fotografer, bibliotekarier, kolleger till mig och lärare. Det har varit så stimulerande med alla kontakter med er. Utan er kunskap, hjälpsamhet och möda hade denna artikel blivit mycket tunnare och tråkigare.
Vinjettbild: Litografi efter en målning av konstnären Josef Wilhelm Wallander (1821-1888) publicerad i Carl Anton Wetterberghs “Svenska Folket sådant det ännu lefver wid Elfwom, på Berg och i Dalom” (Stockholm 1865). Bildkälla: Kungliga Biblioteket, Stockholm.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Lästips och notiser
BROADBENT, N. & J. STORÅ 2003. Björngraven i Grundskatan, Populär arkeologi 1, 3–6.
FJELLSTRÖM, P. 1981/1755. Kort berättelse om lapparnas björna-fänge, Samt deras der wid brukade widskeppelser. Två förläggare bokförlag, Umeå.
IREGREN, E. 2018. Att begrava en björn. Arkeologi i Sameland. Historielärarnas förening Årsbok 2018, 111-125.
KRANTZ, P. Rättsmedicinare, biträdande professor i Lund. Diskussioner av jaktskador på björnar under 2020.
MANKER, E. 1953. En björngrav i Vapstdalen, Västerbotten. 1953, 23-40.
MELANDER, J. 1981. Kring en nyfunnen björngrav i Vilhelmina. Västerbotten, 1981, 78–81.
NILSSON, I. 1975. Spjut för varg, björn, bäver etc: en typologisk, funktionell och terminologisk studie utifrån excerpter och föremål vid Nordiska museet samt tryckt litteratur. B-uppsats, 44 sid. från Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet.
PETERSEN, Th. 1940. En bjørnegrav. Trekk av lappisk folketro. Viking 4, 1940.
PIRAK, M. Tidigare rektor vid Sameskolstyrelsen, tidigare rektor vid skolorna i både Gällivare och Jokkmokk. Telefonkontakt 2021-04-07.
TOULJA, N. 2007. Du ska vara precis jävlit nära björnen – björnjakt med spjut. I Ryd, Y. Jakt på ren och varg. Samer berättar, s. 145-181. Natur och Kultur, Stockholm.
ZACHRISSON, I. 1971. Efterlyses: säck med fem björnskallar. Västerbotten 1971, 55-56.
ZACHRISSON, I. 1973. På det att björnen skall åter stiga upp och låta skjuta sig ånyo. Västerbotten 1973, 27-38.
ZACHRISSON, I. 1981. En björngrav från Jämtland. Jämten 1981, 83–88.
ZACHRISSON, I 2020. Samer i Sigtuna? Om flätbandsornamentik i äldre tid. Situne dei.2020, 6-21.
ZACHRISSON, I. Docent i arkeologi. Tidigare 1.antikvarie vid Statens historiska museum. Mailkontakter våren 2021.
ZACHRISSON, I. & E. IREGREN 1974. Lappish bear graves in Northern Sweden, Early Norrland 5. KVHAA, Stockholm.
ÖDMAN, A. Docent vid Institutionen för Arkeologi och antikens historia, Lunds universitet. Mailkontakter våren 2021.
Elisabeth har varit anställd som lärare och forskare i osteologi (benkunskap) vid Lunds universitet. Hon har arbetat mycket med djurben från norrländska boplatser. Elisabeth har undersökt samiska ren- och björngravar. Hon har arbetat med samiska fynd i Norrbotten, Västerbotten och i Norge. Hon var en av projektledarna för det sk Sörsamiska projektet i Härjedalen.