Norra Sveriges resurser gav vikingarna vind i seglen

Kristina Ekero Eriksson
Download PDF

Om du klickar här kan du lyssna på artikeln.

Det är lätt att se honom framför sig; vikingen i fören på sitt skepp som för hem siden, slavar, salt och silver. Varorna målar upp en bild av resor till ett rökelsedoftande Konstantinopel, slavmarknader på kontinenten och tidiga städer, som Birka. Om detta finns mängder av böcker skrivna. Mindre vikt har lagts vid vad nordborna hade i lasten när de gav sig iväg. Lite svepande har man sagt ”päls från norr”, utan att närmare gå in på ämnet. Sannolikt är det därmed få som associerar vikingatiden till djupa skogar och älvar. Men i själva verket var exploateringen av norra Sveriges resurser en förutsättning för vikingarnas framgångar. Inte minst jag, som under många år ägnat mig åt att popularisera historia i böcker, artiklar och tv-program, har vänt Nordskandinavien ryggen. Men när jag skulle skriva min bok ”Vikingatidens vagga” föll myntet ned. De många forskare jag intervjuade gjorde klart att det är mot norr man måste blicka om man ska förstå samhällsutvecklingen under vikingatiden. För utan attraktiva varor norrifrån hade varken segelskepp, handelsplatser eller vidsträckta handelsrutter utvecklats som de gjorde. Och vikingarnas välstånd hade aldrig blivit så stort.

Päls från lokatt var mycket exklusivt och uppskattat. Foto: Aconcagua/Wikimedia Commons.

Populära pälsar

Skinn var en av de forntida bästsäljarna. Pälsarna är tätare och finare ju längre norrut man kommer och vinterskinn har allra högst kvalitet. Exporten började hundratals år före vikingatidens början och nådde långt bortom Skandinaviens gränser. Det avslöjas av bronsmynt som påträffats från Dalarna i sydväst upp till Västerbotten i nordost. De är daterade till tiden från Kristi födelse fram till och med 600-talet och är präglade i det ptolemeiska riket (Egypten), Västrom och Östrom. Genom mellanhänder har pälsverken förts vidare från samerna till sina köpare.

Vid mitten av 500-talet hävdade den bysantinske historieskrivaren Jordanes att svearna ”med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar”, försåg romarna med mörkblå pälsar. Eftersom blå hade betydelsen svart, är det troligen svarträv som avses.

Pälsverk från mård var mycket eftertraktade. Foto: Green Yoshi/Wikimedia Commons.

Ett annat mörkt eftertraktat skinn kom från mård, som på sommaren har en silkeslen päls. De samiska benämningarna på mård ger en vägledning om vart skinnen såldes. De ursprungliga samiska begreppen har nämligen bytts ut mot låneord från köparna. I sydsamiskan kommer ordet för mård från sydskandinaviskt håll (martâ), i nordsamiskan från Finland (nætte).

Även bäverns skinn kunde bli sammetslent om man tog bort de långa täckhåren. Andra attraktiva pälsdjur som dyker upp i tidiga skriftliga källor är ekorre, hermelin, räv och lodjur.

Om bäverns päls ”ruppades”, det vill säga att de långa täckhåren togs bort, blev pälsen sammetslen. Foto: Alsamua/Wikimedia Commons.

Högomkungarna

Alla som var involverade i pälshandeln gjorde sig en hacka, men för vissa var vinsterna större än för andra. I Högom i dagens Sundsvall höll en elit till som hade kontroll över handel och distribution. Läget var det bästa, nära Ljungans och Indalsälvens mynningar. Härifrån kunde varorna transporteras till handelsplatser söderut. Högomkungarna hade makt över Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Jämtland, ett område som arkeologiprofessorn Per Ramqvist kallar för det mellannorrländska kungadömet. Deras rikedom och makt markeras av de fyra storhögarna i Högom. I en av dem, som dateras till tiden kring år 500, hade kungen lagts på björnfällar i en tio kvadratmeter stor timrad gravkammare. Han var klädd i en fin dräkt med förgyllda silver- och bronsknappar. Intill honom låg bland annat vapen, en hästutrustning, kammar samt näverkärl som innehållit mat. Kungen hade också fått med sig pälsverk från bland annat bäver, mård och iller. De långväga kontakterna avslöjas av två glasbägare från svartahavsområdet.

I storhögarna vid gravfältet i Högom, i närheten av Sundsvall, begravdes en elit som blivit förmögna på handel. Foto: Hans Lindqvist/Wikimedia Commons.

Kungarna i Högom visste att muta in sina ekonomiska intresseområden. Tjugo mil norrut, nära Örnsköldsvik, anlades gården Gene på 100-talet. Härifrån utgick handelsexpeditioner både mot kusten norrut och mot inlandet i väst och sydväst. Arkeologiska fynd visar att kontaktnätet sträckte sig ända upp till Torneå och Rovaniemi, drygt 60 mil norrut.

Gene fornby. Foto: Riksantikvarieämbetet/Wikimedia Commons.

Per Ramqvist menar att den nordligaste produktionen av pälsverk sannolikt skett i de samiska områdena, som sedan köpts upp av handelsfogdar från det mellannorrländska kungadömet. Möjligen har gravar från sådana handelsfogdar upptäckts på två ställen i övre Norrland, det gäller Sangis och Espinära mellan Kalix och Haparanda i Norrbotten. Båda gravarna är av mellannorrländskt snitt.

Birkarlarnas föregångare?

Kanske var dessa handelsfogdar föregångare till birkarlarna som var verksamma i Torne, Kemi, Lule och Pite lappmarker? Visserligen omnämns de inte i skriftliga källor förrän i början av 1300-talet, men sannolikt kan deras ursprung sökas långt tillbaka i tiden. Birkarlarna var inte en elit inflyttad från Finland som hävdats tidigare, i själva verket var de lokala bönder som var bofasta vid kusten. Vid sidan av att representera ett handelsnätverk i inlandet, livnärde de sig på jordbruk, fiske och jakt. Samer och birkarlar stod från början i ett gott ömsesidigt beroendeförhållande till varandra. Men från 1500-talet förändrades birkarlarnas roll. De blev kungamaktens förlängda arm och fick i uppdrag att driva in skatter från samerna. På 1600-talet tog kronan över den kontroll över handeln som birkarlarna tidigare haft.

Ordet birkarl kan komma från den karvstock som användes inom kredithandeln. När en säljare och köpare gjorde upp om en affär karvades antalet varor upp tvärs över en trästav. Denna delades sedan på längden så att parterna fick varsin halva. När det var dags för skulden att betalas, sattes halvorna ihop. Denna karvstock kallades på ryska, finska och baltiska språk för birka/pirkka.

Men nu åter till Gene, högomkungarnas nordliga utpost. När platsen övergavs under 500-talet, ersattes den av en annan gård som låg på Arnäsbacken i Örnsköldsvik, ett par mil norrut. Syftet var som tidigare att främja pälshandeln. Gravhögarna och i synnerhet arkitekturen på de stora husen visar en samhörighet med Mälardalen. Troligen har skinnen sålts till Birka, handelsplatsen i Mälaren som grundades i mitten av 700-talet.

Högomkungarna behövde en stapelplats för skinnet även i det jämtländska omlandet. Därför anlades en stormannagård under de första århundradena efter Kristus i Mjälleborgen på Frösön, där en handelsfogde sannolikt tjänstgjorde. Hit transporterades också järn, som även det var en viktig handelsvara. Järn kunde utvinnas i stora delar av Skandinavien i form av rödjord, myrmalm och sjömalm. Men överproduktionen var som störst i norska Trøndelag, Jämtland, Hälsingland, Medelpad och Gästrikland. Handelsfogden på Frösön såg till att skinnet och järnet fraktades vidare till kusten. Sannolikt pågick verksamheten i Mjälleborgen åtminstone in i vikingatiden.

Alltför högt jakttryck

Vissa djur jagades så hårt att de riskerade att bli utrotade – dit hör björnen. Mellan år 400 och 650 blev det oerhört populärt bland både män och kvinnor, särskilt i Uppland, Södermanland och på Gotland, att läggas på en björnfäll i graven eller på likbålet. Själva pälsen finns inte kvar när arkeologer undersöker gravfält, men björnklorna kan vara bevarade. Det var inte bara rika kungar som begravdes med björnfällar, modet hade även sipprat ned till ”medelklassen”. Uppskattningsvis dödades flera hundra björnar om året i norra Sverige för att möta den ”svenska” efterfrågan, dessutom exporterades skinnen till England och Danmark. Men så, i mitten av 600-talet, verkar björnfällar i gravar bli alltmer exklusiva. Inte alls lika många fick med sig en i graven. Det har tolkats som att jakttrycket till sist blivit för högt.

En 1800 år gammal kam av älghorn från Skälby i Västerås. Foto: Acta Konserveringscentrum.

Älg- och renjakt tar över

I stället började man jaga älg och vildren i större utsträckning. Från dem fick man inte bara skinn och kött, utan också horn. Av horn tillverkades bland annat kammar som var populära i hela Skandinavien. I stor skala pågick älg- och renjakten i huvudsak från Uppland och norrut. Spåren efter fångstgroparna är synliga än i dag i form av försänkningar i de djupa skogarna. De är mellan två och fyra meter breda och ett par meter djupa. En gång var de träfodrade och kunde ha en sparklåda i botten.

Tidigare har man menat att det var under vikingatiden som älg och ren började jagas i större utsträckning, men i en alldeles färsk avhandling hävdar arkeologen Andreas Hennius att detta skedde redan under vendeltid (540–793).

Det kan ha varit så att jaktmetoden var alltför effektiv och att jakttrycket blev för högt. Det är svårt att datera fångstgropar, men Hennius tolkning är att dessa sjunker i antal under vikingatiden till följd av att det blev ont om älg. En återhämtning skedde först under mitten av 1000-talet då antalet fångstgropar återigen ökade.

Ett fångstgropssystem i Älvros i Härjedalen. Fångstgroparna är markerade med blått och fortsätter utanför den kalhuggna ytan på bilden. På andra sidan älven finns ännu fler, sammanlagt 50 stycken på en sträcka av 2,5 kilometer. Foto: Daniel Löwenborg med tillstånd från Lantmäteriverket.

På vissa ställen, i synnerhet i Jämtland, finns fångstgropsystem som är ett par mil långa och som kan bestå av flera hundra gropar. Det rör sig alltså om en storskalig organiserad jakt som måste ha engagerat många, många deltagare. Groparna skulle grävas och underhållas och när djuren letts mot sin undergång skulle allt på dem tas till vara. Därefter skulle produkterna distribueras till handelsplatser söderut. Det har krävts ett samarbete som sannolikt involverat både samer och bönder från kusten.

Möten mellan samer och skandinaver

Gravfynd avslöjar vad samerna fick i utbyte för sina varor. Under vikingatiden kunde männen ha särkar av ylle eller linne medan vissa kvinnor under vendeltid och vikingatid bar spännen och glaspärlor som kom från Sydskandinavien. Under sen vikingatid är det tydligt att kontakterna österut blir dominerande, det är därifrån som metallföremålen kommer.

Samisk jakt, ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Utgivningsår 1555.

De kontakter som uppstod i samband med handeln påverkade även det sydsamiska gravskicket. Jag ringer upp min tidigare kollega från Statens historiska museum, arkeologen Inger Zachrisson, för att höra mer om fenomenet. Sin forskning har hon ägnat samisk förhistoria.

Hur påverkades egentligen den samiska kulturen av pälshandeln med skandinaver?

– På sydsamiskt område finns under hela första årtusendet något som kallas fångstmarksgravar. Detta gravskick är hämtat från nordiskt håll.

Hon nämner det samiska gravfältet Krankmårtenhögen, beläget vid Storsjön i nordvästligaste Härjedalen, som är daterat till tiden 200 f. Kr. till 200 e. Kr. De döda hade kremerats och gravlagts i låga runda och tresidiga stensättningar, som är typiskt för nordbornas gravskick. Men ovanpå gravarna låg drivor av horn från älg och ren. Gravarna ger med andra ord uttryck för en kultur som påverkats starkt söderifrån. Vid sjön har också en depå med bronsmynt från 200-talet till 600-talet påträffats.

Krankmårtenhögen vid Storsjön i Härjedalen efter utgrävningen 1964. Foto: Riksantikvarieämbetet.

– Gravarna och myntfyndet pekar på kontakter mellan Härjedalen och Mälarområdet, särskilt östra Uppland, redan i början av vår tideräknings början. Pälshandeln kan ha varit drivkraften.

Samernas storhetstid

Just vikingatid och tidig medeltid tycks ha varit en glanstid för samerna, enligt Inger Zachrisson.

– Samerna hade då en betydelse för skandinaverna som de inte återfick någonsin. Troligen är det ekonomiska faktorer som ligger bakom att deras produkter och specialistkunskap var så viktiga under den här tiden.

Detta förstärks av det rika samiska gravmaterialet från tiden och vad som framgår av skriftliga källor – men också av hur klädseln såg ut, enligt Inger Zachrisson. Den samiska kolten, som bärs av både män och kvinnor, har likheter med vikingarnas manskläder. Detta sätt att låta en flydd tids kultur leva kvar i exempelvis dräkter kallas för kulturfixering. Paralleller finns i folkkonsten i andra landskap; i södra Härjedalen och Sydsverige var det medeltiden som ”konserverades”. Men under medeltiden vänder samernas högkonjunktur.

– Novgorod, som var en stadsrepublik i nuvarande Ryssland, krävde in pälsverk i skatt från hela nordvästra Ryssland och sålde dem vidare. Skinnen kunde transporteras i tunnor, och i en enda tunna kunde 12 000 ekorrskinn få plats. Handeln gick bland annat via Gotland så att köpare i Sydskandinavien och övriga Europa fick glädje av pälsverken, säger Inger Zachrisson.

Lästips

Bergman, Ingela & Edlund, Lars-Erik. Birkarlar and Sámi – inter-cultural contacts beyond state control: reconsidering the standing of external tradesmen (birkarlar) in medieval Sámi societies. Acta Borealia 2016.

Ekero Eriksson, Kristina. Vikingatidens vagga. Natur & kultur 2021.

Hennius, Andreas. Outlanders? Resource colonisation, raw material exploitation and networks in Middle Iron Age Sweden. Doktorsavhandling. Uppsala universitet 2021.

Ljungkvist, John & Lindholm, Karl-Johan. Den stora björnjakten. Populär Arkeologi 2/2020.

Ramqvist, Per. Högom. Riksantikvarieämbetet 1990.

Zachrisson, Inger. Möten mellan samer och »nordmän» i Mellanskandinavien under järnålder och tidig medeltid (ca 1–1300 e.Kr.). I Svenska kulturmöten. Föredrag från ett symposium i Uppsala 14-15 mars 2016. Reds. Lars-Erik Edlund, Ann-Sofie Gräslund  & Thomas Lindkvist. Acta academiae regiae Gustavi Adolphi, nr 156, 2019.

Zachrisson, Inger. Möten i gränsland: samer och germaner i Mellanskandinavien. Statens historiska museer 1997.

Vikingatidens vagga: i vendeltidens värld. Nyutgiven bok av Kristina Ekero Eriksson som bland annat skildrar bakgrunden och förutsättningarna för vikingatiden.

 

Vinjettbild. Vikingaskepp på bildsten från Smiss på Gotland. Foto: Statens historiska museer.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.