Nybyggarnas liv

Träd och växter som resurs

I boken ”Nybyggarnas liv” har jag försökt att beskriva hur en kulturform med utgångspunkt i ett begränsat område har organiserat utnyttjandet av den omgivande naturen. [1.] Det har man gjort på ett sådant sätt att man utformat ett i stort sett självförsörjande samhälle. För nybyggarna gällde det att tillverka allt själva, som redskap för odling, röjning och slåtterbruk, jakt och fiske, enkla möbler och bruksting för hushålls- och ladugårdsbruk, kläder och även båtar.

De gjorde det med verktyg som de med få undantag själva hade tillverkat. Yxor, knivar, sågar och järn av olika slag var redskap och ämnen som de fick skaffa sig från annat håll – åtminstone innan smideskunnandet hade spritt sig till de egna leden.

Med sådana eller liknande förutsättningar fick nybyggarna sedan leva sina liv i relativ isolering och utveckla sina arbetsmetoder och seder, sitt levnadssätt och sin uppfattning av livet och naturen i all frihet efter egen förmåga, vilande på den grund deras förfäder hade förmedlat. [2.]

För att lyckas var nybyggaren tvungen att låta naturen arbeta åt sig. Det krävde stort tålamod eftersom man måste räkna med lång väntan när naturen skulle utföra arbetet. Det kunde till exempel ta många år innan ett redskapsämne hade växt färdigt till de erforderliga måtten. Nybyggarkulturen innebar en nästan total själv- och naturahushållning. Nybyggarna var hänvisade till att leva av vad skogen och sjön gav samt av de kreatur de kunde föda upp. ”Naturen var deras varuhus”, som Lilian Ryd så träffande har uttryckt det om nybyggarna. Men till skillnad från varuhuset låg inte sakerna och väntade på nybyggarna. Dessutom fanns inga affärer närmare än Vilhelmina eller Kroken i Norge (fjällborna reste vanligtvis över till Norge två gånger per år). [3., 4.]

Även om man skulle begränsa kulturens utnyttjande av naturen bara ur två aspekter, träd och växter, räcker ändå materialet för att visa vilken samlad kunskap och vilka krävande färdigheter nybyggarna måste ha. Naturligtvis ställdes nybyggarna inför mängder av problem som de måste lösa för att klara sin egen överlevnad och i bästa fall välfärd.

Nybyggarna utsattes ofta för svåra uppgifter som de måste klara, men om de någon gång stötte på någon helt omöjlig uppgift, klarade de den också.

Själva nybyggarnas inställning kommer ganska bra fram i dikten ”Fjällvägen” av Owe Eliasson:

Han körde en korsning
mellan buss och lastbil
på fjällvägen som var
stakad men inte klar
Värsta gången var när
kardanaxeln lossnade
Då tog han bort dörrarna
högg en björk och lade
på golvet
Klättrade upp i en telefon-
stolpe och fixade tråd
Han svettades och virade
ihop en ödemarkens pendel-
upphängning och sa vid
slutstationen: De rackle
lite grann.

Åkerbruk och boskapsskötsel

Staten ställde tidigt krav på nybyggarna att de skulle anlägga ny åkermark. Om de vid syn inte kunde visa uppodlad mark, riskerade de att förlora sitt nybygge. Statliga institutioner och deras tjänstemän bedömde odling som en förutsättning för att driva ett nybygge. Problemet var att det på många håll var svårt eller snarast omöjligt att leva upp till de statliga förväntningarna. Det låg givetvis i nybyggarnas eget intresse att göra sig självförsörjande, även när det gällde säd och potatis. Visserligen var det möjligt att skaffa säd av bönderna längre nedåt landet, en möjlighet som också tillvaratogs, men bristsituationer kunde uppstå även där. Dessutom var vid denna tid kommunikationerna och transporterna så bristfälliga att de ytterligare begränsade möjligheterna att skaffa spannmål på annat håll. Åkerodlingen blev därför en krävande uppgift för nybyggarna och var svår på grund av de primitiva redskapen och ogynnsamma naturförutsättningarna. Åkerlapparna blev små och gav liten och osäker skörd, men man strävade efter att uppnå fullständig självförsörjning.

Det gällde för nybyggaren att fortast möjligt röja undan skogen på den plats han valt för sitt nybygge för att få mark lämpad för odling och slåtter. Då måste han avverka träd, vilket var en svår uppgift med tanke på de primitiva redskap han från början hade tillgång till. Dessa kunde vara jordyxa att hugga av rötter med, trästör eller så småningom stålspett eller järnstör, hackgräv (potatishacka) och en träspade, som helst skulle vara järnskodd i sin nederdel. Han började i allmänhet att röja i anslutning till bostaden.

Jordbrukets uppgift i västra Fatmomakke var i första hand att skaffa fram foder åt kreaturen, i andra hand att odla potatis till befolkningen. Sädesodling förekom i mycket ringa utsträckning, och nybyggarna lade alltså från första stund an på att få foderbärande marker. Jordbruket bestod därför mest av skogsröjning. Korn är det sädesslag som mest associeras med sädesodling i lappmarken. Generellt kan man nog säga att resultatet många gånger inte motsvarade det nedlagda arbetet. Potatisodlingen var mer framgångsrik.

Goda betes- och slåttermarker var en förutsättning för boskapsskötsel. Om sådana inte fanns inom räckhåll, valde nybyggaren en annan plats att slå sig ned på. Kon var nybyggarens viktigaste husdjur – det var, som någon uttryckte det, ”nybyggarens livsnerv”. Tack vare den kunde folket i trakter som västra Fatmomakke klara sig. Det var naturligtvis främst mjölken som gjorde kon så betydelsefull. Av den gjorde man både olika slags ostar och smör, som var den viktigaste handelsvaran. Och av varje ko fick man i regel varje år en kalv, och även om man inte kom att föda upp kalven till ko, gav den kött och en användbar hud. Dessutom producerade nötboskapen gödsel av stort värde för kommande odlingar. En del kor föddes upp till försäljning. Oxar kunde även användas som dragdjur. Slaktprodukterna var givetvis också värdefulla.

Från slutet av september till slutet av maj måste husmor först och sist under dagen tänka på ladugården hemmavid och boskapen där. Korna måste skötas väl, om de skulle ge den avkastning som hela familjen var beroende av. Hon skulle se till att det foder som skördats under sommaren verkligen räckte fram till dess boskapen kunde släppas ut på grönbete igen.

 

I vanliga fall städslade man en getare som fick fara med korna upp i berget. Detta gällde för både Klimpfjäll, Lövberg, Stornäs och Grundfors. Varje gård eller grupp av gårdar hade sina egna betesplatser. Betesgången räckte från början av juni till mitten av september. I juni och början av juli gick korna i närheten av byn, under sensommaren gick de längre bort. I slutet på september flyttades de från sommarfähuset till vinterladugården. Det var naturligt att också fåren fick tillsyn i de fall man ändå hade getare för korna.

Även om arbetsuppgiften inte räknades som så märkvärdig och många gånger också var otacksam, innebar det ett stort ansvar att ta hand om alla djur. Som getare rekryterades egna barn eller gärna någon släktings barn. Både flickor och pojkar kunde anlitas. De brukade få börja vid cirka åtta års ålder och fortsätta tills de blev tolv–tretton år.

När nybyggarna kom upp till fjälltrakterna hade de både kor och får som husdjur. Fåret var viktigt, eftersom det kunde producera ull, skinn och kött. Nybyggarna måste själva tillverka sina kläder, och ull var så gott som det enda material som fanns för detta ändamål.

Man hade självfallet stor nytta av hästen. Den användes först och främst för olika körningar hemmavid. För postbärarna var den oumbärlig på deras långa postresor. Man hade den också på handelsresor till marknader såväl inom landet som till Norge. Hästen var inte bara en arbetskraft, den blev också för de flesta en arbetskamrat, som man arbetade och slet tillsammans med för sitt levebröd. Att förlora en häst blev för många inte bara en ekonomisk förlust utan även en personlig tragedi. Häst och nybyggare stod i beroendeställning till varandra.

Kvinnorna skulle under vintern utföra en mängd arbeten. Framför allt skulle de sköta ladugården och alla göromål där. Karlarna hjälpte sällan eller aldrig till i fähuset, möjligen om det gällde hästen. Kvinnorna skulle ”vinda in” vatten eller dra in det från brunnen. De skulle frakta veden till fähuset och elda och förbereda sörpan (djurfoder uppblandat med ljummet vatten). De skulle utfodra korna, fåren och vanligen även hästen. Två gånger om dagen mjölkade de korna och skottade ut gödseln. Om en ko skulle kalva låg husmodern och något barn ofta på pass i fähuset. Kvinnorna skulle också sila upp mjölken i trågen två gånger om dagen, kärna smör, göra ost och mesost med mera.

Av produkterna från boskapen gjordes bland annat kläder och skor. Kvinnorna sydde skinn och svarade för textilarbete och tillverkning av kläder. I deras slöjd ingick ullspinning, tillverkning av skoband och fårskinnsfällar, stickning, sömnad och vävning. En icke oväsentlig detalj var tillverkningen av sensnören, tömmar och hälrep (en föregångare till vår tids spännband). Männen å sin sida brukade koka lim, göra hand- och fotbeklädnader och bereda de skinn som behövdes till det.

Av sin tamboskap och sitt åkerbruk fick nybyggarna såväl mat som kläder förutom många andra produkter, vilka tillsammans med övriga lokala naturresurser gjorde nybyggarkulturen till ett i stort sett självförsörjande samhälle.

Jakt, fångst och fiske

Jakten och fångsten jämte fisket har varit en förutsättning för i stort sett all permanent bosättning i lappmarkerna liksom för varuutbyte och handel.

De mest primitiva sätten att bemäktiga sig villebrådet – fångst och hetsjakt – levde länge kvar i Lappland. Fångsten, till exempel med stockar, flakar och snaror, var länge av större betydelse än den egentliga jakten. Inte minst fångsten av ripor, skogsfågel och hare skapade den stora tillgång som längst bevarat typiska drag av den norrländska fångstkulturen och handelslivet. Skogsfågel fångades mest på senhösten, ripa på vintern. Eftersom fångstredskapen särskilt lämpade sig för den kalla årstiden blev det också möjligt att saluföra villebrådet fruset. Hetsjakten var mycket effektiv jaktform och också genuint norrländsk. Den bedrevs på skidor och i anpassning till topografi och väderlek. Så småningom kom drag- och trampgillrade saxar att ersätta de tidigare fångstmetoderna. Med moderna vapen kom jakten att bli mer aktiv.

Kring år 1900 bestod en fjärdedel av nybyggarnas försäljning av jaktprodukter. Vid sidan av boskapsskötsel och åkerbruk var alltså jakt och fångst en viktig kompletterande näring.

Jakt och fångst har ur många synpunkter varit krävande och har utvecklat människans kunskaper, förmåga och uppfinningsrikedom med tidvis lång frånvaro hemifrån. Under männens bortavaro som fångstmän föll det på de hemmavarande kvinnornas lott att sköta ladugård och alla andra sysslor, som hörde hemmet till. För de berörda fångstmännen innebar å andra sidan fångstlivet möjligheter till en trevlig samvaro med jaktkamrater som gav upplevelser av annan art än vad livet hemmavid kunde ge.

Utbytet från jakt och fångst kunde vara nyckfullt men fisket gav alltid sin utövare något och kunde dessutom bedrivas under alla årstider och med enkla redskap. De stora fångsterna kom genom användandet av stora notar. Fisket utgjorde under hela nybyggartiden en slags livförsäkring, framför allt under inledningsfasen, men också genom hela tiden när förråden började tryta. Fiskenäringen var med andra ord otroligt viktig och en grundsten i nybyggarkulturens fortlevnad.

Hus, hem och handel

När nybyggarna kom till fjällbygderna fick de försöka reda sig så gott de kunde med den enkla utrustning de hade. Yxor, kniv och kanske en borr var ofta det enda verktyg de hade. De hade nästan aldrig med sig sågar. Att med sådan utrustning försöka skapa sig en bostad åt sig själv och skydd för sina djur var givetvis ingen lätt uppgift, samtidigt som man skulle försöka etablera sig inom åkerbruk, boskapsskötsel, jakt och fångst. Detta innebar att de första bostäderna var mycket enkla och ofta delades med djuren. Själva byggandet underlättades rejält när det så småningom började finnas sågar, så att man kunde såga till bräder.

Sakta men säkert byggde man under ett par generationers lopp upp en hel serie av olika byggnader som boningshus, sommarladugård, vinterladugård, fårhus, bagarstuga, matbod, båthus och foderlador.

Så småningom uppstod behov av en smedja, eftersom det var svårt att få tag på de järnprodukter som de behövde. Smideskonsten var därför en kunskap som kom att utvecklas i nybyggarkulturen.

En annan kunskap man skaffade sig var den att tillverka tegel, som sedan användes för byggande av skorstenar och spisar.

Inredningen i nybyggarhemmen var ofta mycket enkel bestående av enkla möbler som kubben, säten, stolar, bord, sängar, barnvagga och gunga för barn. Sängkläderna utgjordes mest av fällar av olika slag. Den främsta ljuskällan i hemmen under 1800-talet var den öppna spisen, som också var säte för matlagning.

Det är svårt att generellt uttala sig om nybyggarnas tillgång till mat, för det varierade naturligtvis både i tid och rum. Under extrema perioder fanns det så litet mat att det är svårt att föreställa sig. Å andra sidan fanns det troligen tider där nybyggarna hade det bättre än man hade det på många andra håll i Sverige. Fisket var under hela tiden en tillgång som inte nog kan överskattas och som säkert bidrog att många kunde undvika svältdöden.

Mjölken var också en fantastiskt viktig tillgång, användbar som den var i många olika former och som man också kunde göra smör och ost av.

Nybyggarna var mycket sparsamma med brödet eftersom tillgången till mjöl var starkt begränsad. Många getare har vittnat om hur sällan man fick bröd med sig som färdkost. Då var det kanske vanligare för de vuxna att få med bröd i matsäcken, när de skulle ut på sina olika förrättningar. I många hem åts vanligen bröd endast en gång om dagen, nämligen till middagen. Å andra sidan hade nog nybyggarna till en början mindre behov av bröd så länge man hade lätt att skaffa sig fisk i mängd samt harkött och fågelkött i överflöd. Det var först längre fram i tiden, sedan tillgången på fisk och fågel hade förminskats starkt, och sedan man hade hunnit med att inrätta kvarnar inom nybyggenas och hemmanens områden, som brödet blev allt viktigare. Genom utökad potatisodling blev potatisen en ingrediens som kunde ingå i brödet.

Nybyggarna ”utbildade sig” till att bli experter på att ta hand om allt från naturen. Aska kunde till exempel komma till användning både för pottaska, lut och såpa och av renhorn gjorde man lim. Dessa varor kunde man sedan sälja eller byta bort mot varor som man behövde men själv hade svårt att producera.

Den viktigaste handelsprodukten var emellertid smör och av viltet var ripa i särklass viktigast. Dessa varor fick som handelsobjekt en enorm betydelse, vilket medförde att hushållen var oerhört restriktiva med konsumtionen av smör och ripa. Under flera decennier bedrev man handel på norsk mark, men när kommunikationerna förbättrades inom landet samtidigt som krig försvårade resor till Norge gjordes istället resor till platser som exempelvis Vilhelmina och Åsele.

Från vaggan till graven

Vid förlossningen brukade någon nybyggarkvinna hjälpa till dels av praktiska skäl, dels därför att det fanns många seder och bruk som skulle beaktas för att allt skulle gå väl. Det nyfödda barnet lindades under flera månaders tid. Dopet var en viktig händelse och de faddrar som följde barnet hade betydelse för resten av livet.

Barnen fick tidigt hjälpa till med småsysslor men även så småningom mer omfattande arbeten som boskapsvallning och barnpassning.

Barnuppfostran innebar ofta att föräldrarna hade stora krav på barnen och med en övertro på aga som uppfostringsmedel. De mindre bemedlade familjerna tvingades ibland att lämna barnen ensamma, när de skulle utföra arbeten utanför hemmet. Barnen hade det särskilt svårt i samband med hungerperioder. Om barnen helt saknade försörjare kunde de bortauktioneras.

Skolan var organiserad så att den var uppdelad i förvaltningsenheter som själva fick hålla med lämplig skollokal samt svara för uppvärmningen av den och lärarbostaden. De flesta barnen gick inte mer i skolan än tre till fyra tolv-veckors terminer. Moroten för att lära sig läsa var, att det var en förutsättning för att kunna bli konfirmerad, vilket vanligen skedde i åldern fjorton till sjutton. Att vara konfirmerad var också en förutsättning för att kunna deltaga i ungdomarnas så kallade nattfrierier, innebärande att pojkar vid helgerna besökte flickor och vilade i deras sängar.

Ungdomarna lekte gärna och spelade olika sällskapsspel när de kom samman och hade också en uppsjö av idrottslekar och andra lekar.

Bröllopen brukade innebära omfattande fester. Den kvinna som blev gravid utan giftermålspartner, liksom det barn som sedan föddes, bemöttes med en mycket negativ syn av det omgivande samhället.

I nybyggarfamiljerna fanns en klar uppdelning av de olika arbetsuppgifterna, vilket säkerligen underlättade arbetet, eftersom var och en visste vad den skulle göra. De mer besuttna kunde anställa en dräng eller piga. En dräng fick bland annat syssla med en omfattande vedhuggning, slåtter och röjningsarbeten och en piga hade ofta arbete i ladugården samt i slåttern.

De gängse arbetena på våren omfattade bland annat vedhuggning, fiske, jakt på sjöfågel, utkörning av gödsel på markerna, tillverkning av rep av näver, åkerbrytning och potatissådd. Kastrering av djuren skedde denna tid.

Sommaren, som man räknade från midsommar till början av september, kunde indelas i försommar respektive slåttertiden. På försommaren samlade man rötter och ingredienser för grönsaksrätter och det var en ganska lugn tid. Slåttertiden var däremot den brådaste tiden på året med intensiva arbetsdagar. När slåttern var klar – i slutet på augusti – började man sätta ut nät för att få fisk.

På hösten, det vill säga från början av september till slutet på oktober, hade kvinnorna mycket att göra i samband med slakten. Fåren skulle klippas. Efter potatisupptagningen skulle kvinnorna baka upp all småpotatis till vinterbröd. För männen började gråfågeljakten (skogsfågel) med utsättande av snaror. Nöthudarna skulle också avhåras, barkas och skräddas upp.

Vintern räknades från den 1 november till slutet av april. Tiden före jul kallades ”förjulsvintern” och tiden efter jul till halva mars benämndes ”efterjulsvintern” samt andra hälften av mars plus april kallades för ”vårvintern”. Vintern var för männen rätt omväxlande och den viktigaste sysselsättningen var jakten och inte minst ripfångsten. Under denna tid företogs handelsfärder till Åsele eller till Norge.

Praktiskt taget all manlig slöjd uträttades under de långa vinterkvällarna. Man slöjdade skidor, kälkar, slädar, skrindor, träskedar, skopor, tråg och möbler. Även kvinnorna hade en hel del slöjd att utföra. Ullen skulle kardas och spinnas och olika slags vävar skulle tillverkas. Kvinnorna skulle också tillverka skoband samt sy kläder både till sig själva, männen och barnen. Kvinnorna hade dessutom huvudansvaret för så gott som allt arbete i fähuset, omfattande bland annat utfodring av djuren, mockning, invindning av vatten till ladugården och vedhämtning och eldning under värmgrytan.

Nybyggarlivet krävde i sig självt samarbete mellan nybyggarna, isolerade som de länge var från yttervärlden. Detta gjorde att byinvånarna kände stor samhörighet med varandra och var snara att hjälpa varandra på olika sätt. Bland annat gjorde man arbetsbyten. När det gällde större arbeten samarbetade nybyggarna med varandra inom byn och även med andra byars nybyggare. Tydligast framträdde nybyggarnas samhörighetskänsla och vilja att hjälpa varandra vid sjukdom och olyckor.

Förhållandet mellan renskötare och nybyggare var från början inte det bästa och bidrog till att en del nybyggare gav upp sina nybyggen. Renskötarna hade till en början den uppfattningen att renarna ogillade kotramp och lukten av hästspillning men mest rädda var de för hundarna som kunde utgöra en fara för renarna. Nybyggarna å sin sida var rädda för att renarna skulle äta upp deras ihopsamlade hö, som länge låg kvar ute, innan det kunde forslas hem på vinterföre. Men efterhand ändrades nomadernas attityd till nybyggarna och kom att bli riktigt bra i och med att de insåg, att de båda grupperna kunde dra nytta av varandras existens. Att det kom att råda ett gott förhållande mellan renskötarna och nybyggarna framgår av att det ingicks många äktenskap mellan dem. Och nybyggare tog ofta samer som faddrar vid barnens dop. Det kunde ibland uppstå en orubblig vänskap mellan två släkter som kom att leva vidare i generation efter generation.

Helg- och födelsedagsfirande hade modest utformning. Jularna firades på ett enkelt sätt. I Västra Fatmomakke utdelades knappast några julklappar i annan form än en förstorad portion smör. Vid nyår smälte man bly som fick stelna i vatten, varefter man tolkade vilken figur blyet hade tagit. Fettisdagen var omtyckt av barnen och den dagen fick de våfflor och märgben. På söndagarna reducerades arbetsinsatsen till bara de nödvändigaste hushållsgöromålen.

Man hade förslag på hjälpande åtgärder till de flesta sjukdomar. Tillgång till läkare var en sällsynthet men däremot fanns det så kallade kloka gubbar och gummor som kunde ge råd hur sjukdomstillstånd kunde botas. De tog fram botemedel som erhållits ur växter, bark och rötter av olika slag.

Kyrkhelgerna spelade en stor roll i nybyggarnas liv – inte minst ungdomarnas – och ägde rum två gånger om året. Även om det många gånger var förenat med stora ansträngningar att ta sig dit var det något som man ogärna avstod ifrån (fram till mitten av 1800-talet var det krav på att någon i hushållet närvarade, annars kunde det bli böter). Vid dessa träffar hölls även husförhör som rörde sig om läskunskaper, kunskaper i katekesen och kristendomskunskap. Religiositeten präglades av fruktan för Guds straff.

När nybyggarna blev äldre kunde de gärna överlåta hemmanet till något barn och bo kvar i en förmånsstuga med vissa krav på underhåll. Värre var det för de medellösa som riskerade att få en i alla avseenden undermålig behandling.

Från Fatmomakke berättas det att jordfästningen skedde endast två gånger per år. Eftersom kistan kunde vara nedsänkt i förväg satte man en armtjock stör eller ett rör på kistan, mitt för den dödes bröst, som vid jordfästningen drogs bort så att den välsignade jorden kunde falla ända ner till kistan.

Från nybyggarnas tankevärld

Folket i Fatmomakketrakten trodde under 1800-talet och långt in på 1900-talet blint på att det fanns väsen av olika slag som grep in i människornas vanliga liv och påverkade deras vardag. Dessa väsen kunde vara goda, men det fanns också onda väsen, som till exempel ansågs kunna byta bort sina barn mot människobarn. Vidare ansågs det helt möjligt att människor gav sig tillkänna efter döden, vilket ofta skulle hänga ihop med någon begången oförrätt som exempelvis mord.

Vissa människor ansågs besitta förmågan att spå eller trolla. Det var således inte bara naturens krafter man hade att förhålla sig till. Man var också tvungen att ta hänsyn till det övernaturliga. Man trodde även gärna på ödet, det vill säga att människans öde var bestämt från början och var något man inte kunde komma ifrån. En del traditioner går förmodligen långt tillbaka i tiden och anses ha en historiskt förankrad bakgrund.

Källor

Eliasson, Owe. Dikter från Kussjön. Alumea 2001.

Kjellström, Rolf. Nybyggarnas liv. Carlsson 2020.

Ryd, Lilian. Kvinnor i väglöst land – nybyggarkvinnors liv och arbete. Arena 1995.

 

Uppteckningar från ULMA (numera ISOF)

Eriksson, Nils. 1974. ULMA 21019:46

Pettersson, Olof Petter. 1923. ULMA 884, sidan 8.

 

Vinjettbild. Bjärastickan. Målad relief av Britt Bäckström-Johansson. Foto: Laila Eliasson.
En bjärasticka var ett väsen som man själv kunde tillverka för att dra mjölklyckan från en annans gård. Man tillverkade den av nio olikfärgade garntrådar vilka formades till ett nystan. För att sätta liv i det skulle man droppa blod från vänster lillfinger samtidigt som man läste en magisk formel, en vanligt förekommande var denna: ”Du skall för mig på jorden springa, och jag för dig i helvetet brinna”. Att tillverka en bjära ansågs mycket syndigt eftersom det innebar att man svor sig åt djävulen.

I Britt Bäckström-Johanssons bild från Handsktummen kan man på väggen till höger om fönstret skymta en annan utformning av en bjära, en så kallad bjärasticka med garn lindat kring ett papperskors.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.