Lapplandskriget var det tredje kriget i Finland under andra världskriget. Det har fått mindre uppmärksamhet än Vinterkriget och Fortsättningskriget. Kriget pågick från september 1944 till april 1945. Evakueringen av civilbefolkningen i finska Lappland började redan under sommaren 1944 på grund av räder som utfördes av ryska partisaner.
Under hösten 1944 evakuerades 75% av befolkningen i finska Lappland. Till Sverige kom över 56 000 människor och 22 000 kor. Sommaren 1945 återvände de till sina hem i det nerbrända Lappland.
Till Västerbotten kom 17 000 evakuerade flyktingar. Under årens lopp har jag träffat och intervjuat många av dem. I den här artikeln återberättar jag glimtar ur några evakuerades minnen om tiden i Västerbotten.
Från den svenska sidan av Torne älv tittade familjen Ojanperä på sin hemtrakt på den finska sidan. Tyskarna hade flyttat in i deras hem. De bodde där, värmde bastun, tog upp potatis och jobbade på åkern. De förstod först senare att det som verkligen utspelade sig var att tyskarna grävde ner minor på åkern. Många byar var redan nerbrända, men husen i deras by, Jarhuinen, stod fortfarande kvar.
– Tanken på att den egna byn skulle förskonas gav oss hopp, säger Anja Olofsson, när hon minns tillbaka på sin tid under Lapplandskriget. Men så en dag kom en soldat på motorcykel och tände eld på vartenda hus i byn, ett efter det andra – till sist även vårt hem! Det kunde man inte titta på utan att gråta! berättar Anja Olofsson med tårar i ögonen.
Krigsveteranen Väinö Hyvönen hade stridit fyra år på Karelska näset. När vapenstilleståndet utlystes, såg han framemot att få återvända hem och börja sitt eget liv. Men så blev det inte. Han var ung, kom från Rovaniemi och han blev tvungen att fortsätta kriget.
När Väinö återvände hem till Rovaniemi-trakten stod hans hus redan i lågor. Han kunde inte rädda något från boningen men har berättat att han åtminstone kunde få ut en släde från förrådet.
I Rovaniemi lyckades han dock rädda stadens barnsjukhus. Han hittade nämligen stubintråden, genom vilka tyskarna skulle tända eld på hela sjukhuset. Han klippte av tråden och på det sättet räddades sjukhuset! Det var den enda officiella byggnaden i Rovaniemi som stod kvar efter att tyskarna genomfört sin brända jorden-taktik när de retirerade ut ur Finland.
Vapenbröder blir fiender
I villkoren för vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen stod att finländarna skulle driva ut tyskarna från Lappland. Det fanns över 200 000 tyska och österrikiska soldater, 32 000 hästar och mycket krigsmaterial. Tyskarnas reträtt gick alldeles för långsamt och den allierade kontrollkommissionen krävde, att krigshandlingar mellan Finland och Tyskland måste börja senast den 1 oktober 1944 klockan 08.00 på morgonen. I annat fall skulle sovjetiska trupper skickas dit.
Kriget i Lappland började den 1 oktober kl. 07.45 med landstigningen i Röyttä hamn i Torneå, blott 15 minuter innan Sovjetunionens ultimatum löpte ut.
Över en natt förvandlades vapenbröder till fiender. Att jaga bort tyskar var svårt, för samtidigt skulle Finland hemförlova sina trupper och det hade uppstått en del band mellan tyska och finska soldater och civilbefolkningen i Lappland.
Även djur, bland annat 22 000 kor, evakuerades till Sverige. Unga flickor gick med korna de första sträckorna i Finland och de sista sträckorna i Sverige. Däremellan kunde korna åka på tåg. Resan tog flera veckor. Flickorna som gick med korna kallades ”koflickor”. Korna placerades hos bönder som hade plats i sina lagårdar. Flickorna stannade också där för att kunna mjölka.
Många ”koflickor” återvände senare till dessa bondgårdar och blev bondmoror där.
En av dem var Maire Sjöström. Hon kom med korna från Sodankylä i finska Lappland till Norsjö i Västerbotten.
Vi startade resan hemifrån den nionde september 1944 och var framme i Norsjö den elfte oktober! Resan var dramatisk, men det gick ingen nöd på oss. Dagens flyktingar har det mycket värre, det kan vi se i TV nuförtiden, berättade Maire Sjöström i oktober 1985.
Maire Sjöström återvände med korna till Sodankylä under sommaren 1945, men kom tillbaka till Norsjö redan i januari året därpå. Hon hade träffat sin blivande man Birger där och de firade bröllop i mars 1946. Lysning fick hon dock ta redan hemma i Sodankylä före resan till Sverige. Och pass behövdes också på den tiden förstås!
Syskonbädd i kyrkan
Marjatta Lundmark var 12 år när hon evakuerades från byn Hirvas, söder om Rovaniemi. Hon hade sett långa rader av kor komma förbi på väg söderut. Korna övernattade i en kohage hos hennes föräldrar. Deras egna kor hade redan blivit skickade till Sverige och de fick mjölk från förbigående evakuerade. Hennes föräldrar undrade om de skulle ta upp potatisen och skörda som vanligt. De gjorde så och tänkte att då var allt klart när de skulle återvända hem. Så en mörk höstkväll blev det deras tur att lämna hemmet.
– Vi visste inte vart vi var på väg. Vi kom med tåg till Umeå och sen åkte vi med buss till Flarken. Där var kyrkan färdigställd för oss, med våningssängar uppställda på rad. Alla försökte hänga kläder som skydd för att få ett litet hörn för sig själv. Annars var det som i en stor kolchos! berättar Marjatta Lundmark.
Runtomkring kyrkan var det taggtrådsstängsel men ungdomarna hittade snabbt hål i stängslet och kom ut och bekantade sig med byns andra unga. Så småningom öppnades stängslet och ungdomarnas umgänge blev lättare. De finska barnen blev fort kompisar med byns barn, men även vuxna hade umgänge med lokalbefolkningen. Efter krigsslutet då de finska flyktingarna återvänt hem hölls kontakten och några grupper västerbottningar besökte sina nya vänner i Rovaniemi.
Foto: Artikelförfattaren.
Även Väinö Hyvönen kom senare till Västerbotten. Hans mor hade evakuerats till Robertsfors och trivts mycket bra där. Väinö ville tacka föreståndaren Sanny Persson på förläggningen i Ultervattnet. Han bjöd henne till Rovaniemi när hans nya hem där var färdigbyggt. Tycke uppstod och snart kom Väinö till Robertsfors. Han gjorde byggpraktik hos Sannys pappa och blev sedan svärson i huset. Väinö Hyvönen var aktiv i politiken och föreningslivet i Robertsfors och i Västerbotten.
Energisk evakueringschef
Stadsarkitekt Denis Sundberg var Västerbottens inkvarteringschef i samband med mottagandet av de många som kom från Finland. Det var han som fick den svåra uppgiften att ta hand om evakuerade, skaffa fram bostad, mat, sjukvårdare et c. Han fick ett tjänsterum hos länsstyrelsen i Umeå och en kontorist. Men han fick inte tjänstebrevsrätt och skrivmaskinen, den var ”värdig ett museum”!
– Ingenting var ordnat, problemet var nytt för vårt land, berättar Denis Sundberg. Några direktiv hade inte lämnats av centrala myndigheter. Jag hade utlovats 48 timmars varsel, men detta kunde inte myndigheterna hålla. Det fanns en utarbetad materielplan, men ingenting av allt som utlovats från Stockholm hade kommit och följande morgon skulle evakuerade anlända.
Under de första veckorna kom cirka 1 000 flyktingar varje dag. De behövde inkvartering, transport, mat, sjukvård med mera. Alla behövde även ett pass. Evakuerade placerades i skolor, bönhus, kyrkor, Folkets hus, och i Norsjö även i tingshuset. Häradshövdingen tyckte inte om detta. Han anhöll hos Civilförsvarsstyrelsen att man skulle upphäva åtgärden. Det hjälpte dock inte och han överklagade ända till Kungl. Majestät utan framgång.
Skolorna stängdes, eleverna fick lov. Trafiken leddes om vid behov.
Byråkratin utgjorde det största hindret för evakueringschefens arbete. Det var nödvändigt att allt flöt på så snabbt som möjligt och Denis Sundberg hade inte tid att invänta svar från Stockholm på alla sina frågor.
– Det var kamp mellan realism och formalism, säger Denis Sundberg.
Herrarna i Stockholm, myndigheterna, var vana att saker och ting tar en viss tid. Man ska noga överväga svaren. Jag hade inte tid till det, utan fick handla efter eget huvud. Småsnålhet och pedanteri kunde göra en gråhårig! Ofta var jag tvungen att agera till och med mot myndigheternas vilja och om det fick jag höra! Men jag tog kritiken med lugn. Jag tror jag gjorde alldeles rätt, det var ju bråttom.
Denis Sundberg lät även bygga bastur för finländarna i alla mottagande kommuner. De kostade 700 kronor styck att producera. Samtidigt skickade han ansökan till Stockholm om att få bygga bastur. Efter några veckor kom det en bastukommitté från Stockholm till Umeå. De hade med sig ritningar och uppskattning att en bastu skulle kosta 3 000–4 000 kronor att bygga.
– Men då hade vi redan 15 färdiga bastur – och för mycket mindre pengar! skrattar Denis Sundberg.
Tillbaka till det nerbrända Lappland
Det var meningen att evakuerade skulle återvända hem efter en kort tid, men efter tyskarnas brända jordens taktik var hela finska Lappland nerbränt och evakuerade hade inte några hem att återvända till.
De flesta stannade i Sverige till sommaren 1945. Då återvände de för att bo i sommarladugårdar, uthus, källare och andra ställen där de kunde få skydd. Minröjningen och bygget av nya vägar och broar tog sin tid men sedan började återbyggnation av bostadshus.
Det var stor brist på byggmaterial. Även gamla spikar drogs ut ur ruinerna och återanvändes.
Kriget i finska Lappland tog slut i april 1945. Cirka 1 400 finska soldater stupade och 2 900 sårades. Under minröjningen dog till en början 72 personer, men minor lemlästade människor under flera år, även barn. Under åren 1944–49 dog 204 personer ur civilbefolkningen av exploderande minor. Runt 1 000 tyskar stupade under Lapplandskriget.
I Sverige påminner gravstenarna på kyrkogårdar, i till exempel Norsjö och Vilhelmina, om de som flydde undan krigshandlingarna i finska Lappland under andra världskrigets slutskede. Många barn dog i difteri, dysenteri och andra sjukdomar.
För Sodankylä och Norsjö har det även funnits en vänförening och människor från Norsjö har gjort många resor till Finland för att besöka före detta evakuerade, deras nya vänner. Föreningens grundare Ludvig Edellöv har skrivit en bok med titeln ”Nordfinska evakueringen till norra Sverige 1944–45” om händelserna. I övrigt finns det inte så mycket som minner om när det kom över 500 evakuerade till Norsjö. Lapplandskriget som var orsaken till evakueringen och att så många tvingades att ta till flykten har kommit att kallas ”det glömda kriget”.
Utöver minnesstenar på kyrkogårdar finns det inte så mycket som berättar om koflickor eller andra evakuerade. Är det för att det var just kvinnor och barn som var huvudpersonerna i de här dramatiska händelserna?
Källor
Kaarina Honkanens intervjuer under hennes tid som finsk reporter för Sveriges Radio i Umeå.
Vinjettbild. En mamma med tre barn som evakuerats till Sverige på grund av Lapplandskriget 1944–1945. Foto: SA-kuva/[finska] Försvarsmaktens bildarkiv.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.