I krigets spår – om evakueringen av finska flyktingar till Västerbotten 1944–1945

Idag är det nog inte många som överhuvudtaget tänker på att Västerbotten påverkades under andra världskriget. De som växer upp idag har fått lära sig att Sverige var neutralt och höll sig utanför konflikterna. Våra städer bombades aldrig, inga broar sprängdes och soldater sågs aldrig patrullera gatorna. För den uppväxande generationen är därför andra världskriget något som man läser om i skolböcker och som utspelade sig i en avlägsen tid i en avlägsen värld. De som minns kriget vet däremot att det många gånger blev svårt att få tag på mat och att ransoneringskort därför delades ut till befolkningen. De minns också tåg som passerade med tyska soldater, tvånget som fanns att mörklägga hemmen och att luftrummen bevakades från höga torn av både män och kvinnor. En del kommer även ihåg att samhället där man bodde plötsligt fylldes av finska flyktingar.

Vi börjar emellertid med att blicka tillbaka till 1939. Den 26 november det året inträffade det så kallade Mainila-intermezzot där Sovjet, helt utan grund, anklagade Finland för att ha skjutit med artilleri in mot Sovjetiskt område. Utan någon föregående krigsförklaring anföll man Finland fyra dagar senare, och det finska vinterkriget var ett faktum. Sverige försökte bistå Finland genom att omhänderta 70 000 evakuerade finska barn, samt att man skickade över militära materiel och en frivilligarmé på 8 054 man. Trots stora insatser orkade inte Finland stå emot ryssarna. Den 12 mars 1940 slöt man fred i Moskva. Av rädsla för att Sovjet skulle ställa ytterligare krav, utöver de som fastslogs i samband med fredsavtalet, fattade Finland i augusti 1940 beslutet att göra en överenskommelse med Tyskland som innebar att tyskarna skulle få transportera trupper genom landet till det ockuperade Norge. I gengäld skulle Finland erhålla tyska vapenleveranser. Det innebar att när Tyskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941, stod Tyskland och Finland på samma sida, och det finska fortsättningskriget var ett faktum.

Till en början var kriget lyckosamt för Finlands del. Man lyckades driva ryssarna på reträtt och erövrade dessutom delar av Östkarelen, ända fram till floden Svir. Vintern 1942–1943 började emellertid läget bli problematiskt. Tyskarna led nederlag i slaget vid Stalingrad och Finland förstod att Tyskland var på väg att förlora kriget.

Finland blev nu tvunget att dra sig ur kriget och sluta en separat fred med Sovjetunionen, som bland annat ställde kravet att Finland skulle avbryta sina förbindelser med Tyskland och avväpna samt driva ut de cirka 200 000 tyska soldater som befann sig i norra Finland och som förväntades dra norrut mot Norge.

Problemet var att tyskarna på sin reträtt norrut använde sig av den brända jordens taktik och satte eld på allt som kom i deras väg. I by efter by antände de hus, ladugårdar, skolor och affärer.

Den nordfinska befolkningen hamnade plötsligt i den största misär och den finska regeringen fattade snabbt beslutet att evakuera både människor och kreatur. Den 9 september 1944 slöt Sverige och Finland en överenskommelse som innebar att Sverige skulle ta emot 100 000 flyktingar från norra Finland. I praktiken kom 56 000 över till Sverige, varav 17 000 till Västerbotten. Dessutom evakuerades 50 000 finländare söderut inom landet, till Österbotten.

Redan den 19 september 1944 anlände 82 barn från tre finska barnhem till Umeå och dagen efter rullade det första flyktingtåget in till Skellefteå station med 689 finländare ombord. Under de nästkommande dagarna ökade flyktingströmmen med cirka 1 000 personer per dag och de evakuerade kom att transporteras till orter så som Byske, Lövånger, Buträsk, Bureå, Boliden och Jörn. Men ännu fler orter måste involveras för att härbärgera den strida strömmen av finländare. I Västerbottens-Kuriren den 25 september 1944 kan man exempelvis läsa att Vännäs föregående dag emottagit 543 finska medborgare från Rovaniemi i norra Finland och att tisdagen den 26 september väntades 900 flyktingar till Lycksele köping. När resurserna närmare kusten började tryta vändes blickarna längre inåt landet och man såg möjligheten att även frakta flyktingar via inlandsbanan, från Gällivare till Vilhelmina.

Vilken apparat det var att organisera hela flyktingarbetet inser man när man dessutom på flera ställen skulle förbereda sig för att ta emot kreatur. Exempelvis fick Burträsk ordna fram stallplatser till 455 kor, 84 ungdjur, 6 tjurar, 18 får, 6 grisar och 55 hästar. Inte fullt lika många fick Byske ta hand om, men 300 kreatur är en ganska ansenlig mängd med tanke på ortens storlek. Även byar kring Bureå fick härbärgera kreatur och i Lövånger fylldes tomma sommarladugårdar med finska kor. Däremot fick kreaturen till de finska flyktingarna i Vilhelmina stanna i Pajala.

Att sitta som en spindel i nätet och organisera flyktingarnas ankomst, var sannerligen ingen semester. Den som fick uppdraget var arkitekten Denis Sundberg. Redan i början av året 1944 hade han blivit utnämnd av Statens utrymningskommission till Västerbottens inkvarteringschef, med uppgift att inspektera lämpliga byggnader inför en eventuell omflyttning av svensk befolkning vid en krissituation. När den finska evakueringen tog fart hösten 1944 föll det sig därför naturligt att han fick ansvaret för att organisera flyktingmottagningen och ge order om vart flyktingarna skulle transporteras. Han var ju den som hade bäst koll på hur alla offentliga byggnader i länet såg ut. Från ett kontor på länsstyrelsen i Umeå skötte han kontakterna med de kommuner som blivit utsedda att ta emot flyktingar. Eftersom förberedelsetiden var oerhört knapp måste Sundberg ge snabba och koncisa uppdrag till kommunerna där man skyndsamt bildade inkvarteringsnämnder, vilka i sin tur leddes av en lokal inkvarteringschef. Kommunerna delades även in i arbetsblock bestående av 10 till 15 jordbruk som en blockledare fick ansvar för. En av blockledarnas uppgift blev att inventera tomma ladugårdar som kunde användas för inkvartering av flyktingarnas kreatur. Men detta räckte inte. För att få hela apparaten att rulla blev det vanligt att man i kommunerna samarbetade med hemvärnet, lottakåren, Röda Korset, scouterna, polis, lärarkåren, sjukvårdskunniga, åkare kristidsnämnderna et c. Dessutom var det många ortsbor som ställde upp frivilligt och hjälpte till efter bästa förmåga.

Hur man hanterade flyktingarnas ankomst till Vilhelmina finns väl beskrivet. Kvart över fyra Mikaelilördagen den 28 september 1944 rullade ett tåg in till järnvägsstationen i Vilhelmina. Ur tåget klev 900 trötta och illa medfarna flyktingar från Kittilä i norra Finland. Mer än hälften av de anlända visade sig vara barn, resten kvinnor samt ett dussintal gamla, sjuka eller på annat sätt ofärdiga män. Dagen innan hade de påbörjat sin resa från en uppsamlingsplats i Tärendö, Pajala, varifrån de fick åka lastbil till Gällivare. I Gällivare klev de på inlandsbanetåget vid elvatiden på fredagskvällen för att sjutton timmar senare komma fram till stationen i Vilhelmina. Med tanke på att det bodde cirka 1 000 invånare i Vilhelmina tätort vid den här tiden, blev ankomsten kännbar för hela samhället.

Den som blev ansvarig för mottagningen i Vilhelmina var kommunalkamrer Adolf Norén och till sin hjälp hade han överläraren och hemvärnschefen Elis Essegård. För att kunna inkvartera alla tog man i anspråk skollokaler, frikyrkor och alla andra byggnader som ansågs lämpliga: Volgsjöskola, Filadelfia, skolhemmet, IOGT-lokalen, församlingshemmet, missionskyrkan, Betelkapellet och arbetsstugan omvandlades till flyktingförläggningar.

Man blev till och med tvungna att skjutsa en del av flyktingarna till byar utanför Vilhelmina. Malgoviks skola, Skansholms föreningshus och Malgomajskolan i Laxbäcken togs i anspråk. Platsbristen gjorde att eleverna i nämnda skolor blev tvungna att ha skoluppehåll, vilket varade i en månad.

De allra flesta flyktingar var i mycket dålig kondition. Förutom att många led av loppor och löss hade flera av dem difteri eller dysenteri. Man blev helt enkelt tvungen att inrätta ett beredskapssjukhus i en gymnastiksal. Direkt efter ankomsten fick flyktingarna bada, byta kläder och göra en hälsoundersökning. De som var svårast angripna av löss skickades genast vidare till Vilhelmina sjukstuga, där doktor Nils Björkman och hans två distriktssköterskor redan innan hade en tung arbetsbörda för att klara hanteringen av kommunens ca 11 000 invånare.

Ohyran bland flyktingarna skapade i början rejäla problem, och de angripna fick sitta på rad i några timmar för att behandlas med sabadillättika, vilket upprepades efter några dygn. Trots det snabba agerandet kom så gott som alla inom tätorten att få besvär med loppor och löss. Personalen tog ohyran med sig hem och många nyfikna barn kunde inte låta bli att hälsa på i lägren. De flyktingar som visade sig vara tuberkulospositiva fick genomgå röntgen.

Om den här första kaotiska tiden berättar Marianne Tegström i några brev som hon på äldre dagar skickade till Vilhelmina museum. Marianne kom som lärarinna till Vilhelmina 1936 men fick hösten 1944 lägga skolkritorna åt sidan och istället hjälpa till med flyktingverksamheten. Som så många andra. Tillsammans med Edla Olsson och Viking Lindahl fick hon ansvar för Volgsjö skola där 240 kvinnor, barn och en handfull gubbar inkvarterades. Marianne fick uppdraget att vara kontaktperson för skolans räkning. Hon berättar:

”– Det var en händelse som aldrig glöms. Den stora oredan innan alla fått duscha och byta kläder, äta och installera sig i de olika skolsalarna. Plötsligt var allt ordnat. Vi var många svenskar som hjälptes åt. Kommunalkamrer Norén var den som höll i trådarna. Vi hade flera förläggningar i tätorten och några ute i byarna. Det var inte underligt, om han ibland blandade ihop oss.”

Förutom platsbrist och sjukdomar så fanns ett annat bekymmer, de flesta av flyktingarna kunde bara finska. Nu hade Marianne och hennes kollegor visserligen fått en tolkbok att använda vid behov och bland de första fraserna Marianne lärde sig var ”Mikke sinem nim i on?” – ”Vad heter du?”. Men vad hjälpte det när de finska namnen var alltför krångliga att lära sig, så de kom på en annan lösning. Då många damer i Vilhelmina hade varit generösa och skänkt sina gåbortklänningar som de använde vid kafferepen, började Marianne och Edla döpa finskorna efter klänningarnas gåvogivare. Exempelvis fick en ståtlig och vacker finska heta Vendla Grönlund, en annan kallade de Dagny Edin et c.

Från Haparanda skickades en tolk, Tyra Henriksson, gift Hansson, som vid den här tiden var 19 år gammal. Hennes främsta uppgift blev att tolka åt doktor Björkman och det blev många sorgliga besked hon fick lämna till oroliga föräldrar. Redan under de första två veckorna dog 13 barn och inom loppet av sex månader kom över 30 av flyktingarna att dö, i de flesta fall av difteri eller dysenteri.

De första dagarna efter ankomsten till Vilhelmina var de flesta av flyktingarna mer eller mindre apatiska. De sov mycket och allt var stundtals mycket lugnt. Barnen var de som först visade någon vilja till aktivitet. På övervåningen i skolan hade man installerat en rad toaletter och plötsligt upptäckte Marianne och hennes kollegor att de finska barnen använde toalettstolarna till plaskdammar. De kastade ner lite av varje i dem och orsakade på så vis översvämningar ett par gånger, innan det uppdagades vad de höll på med. Nu var det inte några busstreck de höll på med, utan de hade bara varit i kontakt med utedass tidigare och förstod därför inte vad meningen var med de här moderniteterna.

Ett par barn i fyra-fem års ålder, vars mor hade insjuknat i difteri och blivit förd till epidemisjukhuset, följde Marianne vart än hon gick. För att hinna med i Mariannes framfart tog de ett stadigt tag i hennes kjol och blev till ganska mycket besvär. Till slut lyckades Marianne övertala en ung flicka att se efter dem, och det fungerade bra. En annan tös, cirka 10–11 år gammal, var också Mariannes ständiga sällskap, men hon hade ett klart mål i sikte, hon skulle lära sig svenska och skrev flitigt ner ord i ett skrivblock. Maten kokades av lottor, bland annat Britt Inger Berggren som brukade tillaga en stärkande och god meny. Av någon märklig anledning började det efter en tid lukta väldigt otrevlig i förläggningen, vilket fick sin förklaring när man fann smörgåsar gömda i sängarna lite här och var. Anledningen var att det varje dag breddes hundratals smörgåsar, vilket flyktingarna noterade och greps av rädsla att de snart skulle ta slut, så för säkerhets skull hamstrade man och gömde undan en del för kommande dagar. Så, nu blev det storstädning. Nya säckmadrassvar fylldes med träull eller halm, nya papperslakan delades ut och sängarna skurades, och den otrevliga odören minskade i styrka.

Med tanke på att alla måste vara i karantän den första tiden, var det många som tyckte att tiden gick väldigt långsamt. Fru Nilsson, vars make hade en manufakturaffär, kom en dag på besök och såg genast vad som fattades. Hon levererade ett par stora paket innehållande garn, stickor, tyg och tråd, och plötsligt var alla sysselsatta på förläggningen.

Ganska snart efter flyktingarnas ankomst lät kommunen uppföra några baracker i närheten av Hemberget, dit flyktingarna sedan kunde flytta och rå sig själva. Efter kriget återvände de flesta tillbaka till Finland, förutom Vilppu Katri Välitalo. Hon var 16 år gammal när hon kom till Vilhelmina. Ganska snart efter ankomsten fick hon uppgiften att ta hand om flyktingbarnen på skolhemmet som fanns i närheten av Baksjön.

Efter en husmorsutbildning i Laxbäcken kom hon så småningom att bli gift och bytte då namn till Jonsson och blev kvar fram till sin död. Även hennes lillasyster Elsa kom att bli Vilhelminabo, men det var inte förrän 1953 då hon bestämde sig för att återvända från Kittilä till Sverige. För alla de andra evakuerade som återvände till Kittilä var det en svår tid i början. Av deras hem återstod bara skorstensmurarna och de blev tvungna att bo i kyrkan medan man byggde upp sina hus. Marianne hade under den kaotiska hösten 1944 lärt känna den finska prästfamiljen Auno som hon fortsatte att hålla kontakt med via brev. De hade haft turen att få en egen vrå i kyrkan att bo i, bakom predikstolen. Marianne skickade dem kaffe, karameller, hasselnötter, stearinljus och kardemumma, vilket de tackade varmt för i ett brev skrivet den 27 februari 1946.

I Vilhelmina återgick allt så småningom till det vanliga, men på platsen där flyktingbarackerna stått byggdes så småningom en skola, som fick heta Kittälää (den stavning som verkar ha använts i Vilhelmina). På kyrkogården intill Vilhelmina sjukstuga finns dessutom en stor gravsten rest över 36 av de finska flyktingarna som avled mellan oktober 1944 och april 1945, men deras namn har snart bleknat bort. Precis som alla andra minnen av kriget håller på att göra.

Källor

Auno, Eliel. 1946. Brev daterat 1946-02-27 i Vilhelmina museums arkiv, skrivet från prästen.Eliel Auno i Kittilä till Marianne Tegström i Vilhelmina.

Eliasson, Laila. Händelser i Vilhelmina. Egen utgivning 2020.

Enquist, Katrin. 2021. Muntlig information från dottern till Vilppu Katri Välitalo som kom till Vilhelmina hösten 1944.

Hallinder, Annika & Risan, Pia. Flykting i går och i dag. Artemis förlag 1993.

Ivarsson, Katrin. 1997. Från Kittälää till Vilhelmina – om evakuerade finska flyktingar i Västerbotten åren 1944–45. C-uppsats. Institutionen för historia, Umeå universitet.

Olsson, Bosse. 2021. Muntlig information från sonen till Elsa Välitalo som kom till Vilhelmina hösten 1944.

RA/HLA. Död- och begravningsboken 1943–1964. Vilhelmina kyrkoarkiv.

Tegström, Marianne. 1999. Brev daterat 1999-09-27 i Vilhelmina museums arkiv angående hennes tid i Vilhelmina under andra världskriget.

Västerbottens-Kuriren 25 september 1944. Artikel med rubriken Idelig ström av flyktingar till Västerbottens socknar.

 

Vinjettbild. Finska flyktingar inkvarterade i Skansholms föreningshus, januari 1945. Foto: Vilhelmina kommuns fotoarkiv.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.