Ett projekt föds
När jag växte upp i Västerbottens inland i början av 1970-talet levde fortfarande byn där jag bodde. Man kunde höra olika slags ljud beroende på tiden på året och tidpunkt på dygnet. Det var ljuden från dörrklockan på Konsum som pinglade till när folk gick in och ut ur affären, skratt och skrik från skolgården på rasterna, grannens kossor som råmade till ibland och det entoniga lätet från Svenssons stora höfläkt. Man kunde ständigt höra ljud som berättade att folk arbetade, umgicks och levde. I slutet av 70-talet upphörde ljuden från skolgården, från grannens gård hördes inga kor längre råma och så småningom tystnade även höfläkten hos Svenssons, precis som pinglan på Konsum.
Det jag aldrig förstod när jag växte upp, var att denna växande tystnad var ett fenomen som börjat drabba många byar redan på 1950-talet. Då visste jag inte heller att en av våra främsta fotografer och folklivsskildrare, Sune Jonsson, kommit att uppmärksamma den omvälvande förändring som de norrländska byarna hamnat i.
Mellan 1961 och 1964 reste han omkring med sin kamera bland gårdar i Lycksele och Vilhelmina socknar för att fånga detta skeende. En resa som bjöd på många personliga möten och många bittra berättelser om ett omänskligt slit på stenbundna åkrar och vattensjuka myrodlingar. Mollstämda historier om brustna förhoppningar, svek och meningslösa dagsverken berättades. I boken Bilder från den stora flyttningen från 1964, publicerades en del av hans omfattande dokumentation. Ungefär 40 år senare, då jag arbetade på Vilhelmina museum, blev jag bekant med en fotograf från Stockholm, Karl-Einar Löfqvist. Jag berättade för honom om en idé jag länge gått och burit på, nämligen att färdas i Sune Jonssons fotspår på torpen och gårdarna i Vilhelmina för att försöka dokumentera vad som hänt sedan hans resa på 1960-talet. Karl-Einar tyckte min idé var lysande och efter att ha fått Sunes eget godkännande påbörjade vi snart vårt projekt. Vi döpte det till Efter den stora flyttningen. Då jag hade bott så många år i kommunen och dessutom hade mina rötter här, kom vi snabbt i kontakt med personer att intervjua.
Under flera veckors tid mellan åren 2004 och 2007 reste Karl-Einar upp från Stockholm till Vilhelmina och tillsammans började vi uppsöka de platser som Sune dokumenterat i sin bok och de personer som fortfarande var i livet.
Vi trampade omkring bland lövsly och ungskog för att söka efter gamla husgrunder och rivna ladugårdar, vi drack åtskilliga koppar kaffe i stugor och lägenheter medan min lilla kassettbandspelare fångade alla samtal kring köksborden. Vi fotograferade människor och miljöer och letade spår som familjer lämnat efter sig på torpen och på gårdarna. Resultatet blev en utställning med 52 bilder, som kom att visas i Vilhelmina Folkets Hus och på Västerbottens museum. Även en mindre del av utställningen visades i Vindelns folkbibliotek.
I den här artikeln har jag valt ut några av de människor och miljöer som Sune skildrade på 1960-talet för att sedan visa vad Karl-Einar och jag möttes av drygt 40 år senare. Välkomna på en resa i Sune Jonssons fotspår!
De gamla på torpet Tjärnmyrliden i Mötingselberg
I boken Bilder från den stora flyttningen berättar Sune Jonsson att det var år 1909 som Jonas Oskar Jonsson och hans Maria anlände till Tjärnmyrliden i Mötingselberg. Här hade de fått utsynat en plats för sitt blivande kronotorp. De första fem dagarna, medan de byggde upp en provisorisk koja att bo i, hade de fått söka skydd under en gran. Under en annan gran hade Maria bundit fast deras enda ko. Med tiden timrade de upp en stuga som fortfarande står kvar. Där skulle deras tre döttrar för första gången komma att se dagens ljus. Här skulle de också bygga en stor ladugård med plats för både små och stora djur.
Tallarna kring torpet fick en efter en ge vika för Jonas Oskars odlariver. Tre hektar skog fällde han. På tre hektar bångstyrig mark bände Jonas Oskar loss stubbar med spett och stubbrytare. På tre hektar forslade han bort sten, till en början med bara händerna men så småningom med hjälp av häst och drög. Här skulle både korn och potatis växa bra, för att inte tala om allt hö som de skulle vinterföda korna med. Efter fyrtio års odlargärning var han nu färdig med sitt livsverk. Innerst inne hade han hoppats att något av barnen skulle ta vid där han slutat, men nu fanns det plötsligt ingen att överlämna till. Ingen var intresserad av att överta gården. Dottern Ragna och mågen Frans Johansson hade visserligen redan på 1940-talet byggt en stuga alldeles intill Jonas Oskar och Maria men nu var också de på väg att flytta in till samhället. Nästan alla gårdar i trakten höll på att tömmas på både folk och fä. Det var inte längre lönsamt att vara kronotorpare. Det var bara dårar som fortfarande envisades med att slita ut sina ryggar på stenbundna åkrar.
Skogen kring Mötingselberg var avverkad och erbjöd inget mer arbete. Dessutom hade kronan insett olönsamheten i småjordbruken och ville nu helst plantera igen alla åkrar med skog. All den kamp Jonas Oskar haft för att få bort skogen var förgäves. Nu skulle det återigen växa skog på kornåkrarna och potatislanden. Alla hans drömmar om framtida korn- och potatisskördar var blott enfaldiga fantasier. Det ljus han och Maria lyckats skapa kring gården genom att fälla träd och avlägsna sly var förgäves. Snart skulle alltihopa växa igen och förvandlas till dunkel. Kvällen innan flyttlasset går till pensionärshemmet i Vilhelmina sitter Jonas Oskar och tittar ut över sitt livsverk. Sune skriver:
”Äntligen ser han det som det är. Grannens lagård som den är. Ett spåntak som ligger på marken och skräpar som en ruttnande lövhög. Det var som om jorden öppnat sin mun och tuggat i sig stockvirket och spottat ut det som var oätligt. Överallt på torpen och kolonaten står redan kvarlämnade slädar och hjulpar stilla och orörliga. Han ser åkrarna som de är. Videt kommer krypande ut ur skogen som en bolmande rök för att para sig med glömskan som redan är oändlig och har öppnat sig ute på åkrarna. Om några år skulle all möda som varit här vara glömd. Jorden skulle stå ovänd. Ingen skulle gå på stigarna. Tuvor som reser sina bord mot strövande älg. Det skulle bli väl igenfyllt av mörker och tystnad efter alla som levat här. Han hade levat förgäves och skulle inte ens lämna ett tomrum efter sig”.
Jonas Oskar och Maria flyttade till pensionärshemmet i Vilhelmina i början av 1962. I april samma år dog Maria. Jonas Oskar levde ytterligare i fyra år. Han avslutade sina dagar den 5 oktober 1966. Tänk om Jonas Oskar hade vetat vad som skulle komma att hända med hans livsverk. Tänk om han vetat att Domänverket en dag skulle komma att plantera igen alla hans åkrar och ängar med tjeckisk gran och att det sen aldrig blev någon riktig reda med den där granen. Den växte inte som det var tänkt. Det var mest älgarna som tycktes uppskatta den, som föda. Tänk om han vetat att bönder från Aronsjö, på 1980-talet skulle komma att få tillstånd av Domänverket att slita upp alla de där granplantorna, för att odla potatis istället. Då hade han förmodligen blivit glad och känt sig hoppfull. Men, till sist skulle han ändå få rätt. Hans odlingsmarker skulle återigen växa igen. När jag och Karl-Einar besökte Tjärnmyrliden i september 2007, hade björkslyet börjat en segerviss vandring in på odlingsmarken. Och av Jonas Oskars och Marias lilla gammfolkstuga syntes inte längre ett spår. Däremot hade någon nyligen lagt plåttak på deras första bostad, den gamla timmerstugan som nu omvandlats till fritidsbostad. Bladen på den gamla rönnen framför stugan hade börjat skifta i röda och gulskimrande färger och intill det som en gång var ladugården hängde fortfarande vattenhinken kvar på brunnen.
Besök på kolonaten i Mötingselberg
De flesta gårdar som kom att uppföras i Mötingselberg var så kallade kolonat. Det var efter första världskriget som staten uppfann en bosättningsform som skulle göra det möjligt för arbetslösa i städerna att flytta till kronoparker i Norrland och Dalarna för att bli bönder. Mellan åren 1918 och 1924 bedrev den så kallade kolonisationsnämnden den här försöksverksamheten. Till skillnad från kronotorparna skulle det bli möjligt för kolonisterna att bli ägare till det kolonat man tilldelades men hur det blev i praktikern är en helt annan femma. Hur som helst så var det 16 industriarbetare från Eskilstuna som nappade på erbjudandet att flytta upp till Mötingselberg i Vilhelmina. Den 22 april 1922 anträdde de resan från Eskilstuna efter att veckan innan ha skickat ut två spanare, Erik och Börje, som hade konstaterat att det såg lovande ut i Mötingselberg, för där såg marken så slät ut. Problemet är, att i april ligger snön ännu kvar som ett mjukt, jämnt täcke över den norrländska nejden, men vad som döljer sig där under är en helt annan sak. Efter att ha klivit av vid Vojmåns station började de 16 förhoppningsfulla männen sin drygt 10 km långa vandring i en halv meter snö bakom jägmästare Petré. De flesta av dem hade aldrig varit i Norrland och hade bara lågskor på fötterna. I ett övergivet kronotorp i Tjärnmyrliden, bestående av ett kök och en kammare, trängde man ihop sig. Efter en vecka kom en järnvägsvagn fylld med utrustning de tiggt ihop på fabrikerna i Eskilstuna så som spadar, kokkärl, hackor m. m. Från det pågående inlandsbanebygget lånade man ett sågverk och så småningom fick man även tag i en spånhyvel genom kolonisationsnämnden. Med stor iver började man nu bygga upp sina hus och ladugårdar, men ganska snart skulle de flesta ge upp sina drömmar om det egna hemmet. Saken var den att de flesta av männen hade bara arbetat inom industrin och hade ingen som helst erfarenhet av odlingsverksamhet. Dessutom hade de fått tomterna utstakade på mark som var knappt odlingsbar. Redan första hösten gav en av männen upp och återvände till Eskilstuna. Under följande vinter for tre till, och inom cirka fem år var det bara tre av de första pionjärerna som var kvar där uppe på berget. Av de 16 utstakade kolonaten var det därför bara 10 som kom att bli bebyggda.
I början på 1930-talet satte Domänverket in en annons där man erbjöd folk att bosätta sig på de övergivna kolonaten och nu var det många från närliggande byar som blev intresserade. De personer som sökte sig till byn var vana vid hårt jordbruksarbete och det kärva klimatet och på gårdarna blev det nu vanligt att man kombinerade sitt lilla jordbruk med skogsarbete. Någon av byborna kom sig för att starta ett åkeri, medan någon annan åtog sig finsnickeri.
På 1940-talet var byn som störst. Då fanns här 72 människor, 90 kor och 10 hästar. Det fanns också en ambulerande skola, en regelrätt busslinje, en affär och många började skaffa sig traktorer. Odlingarna tog fart. Men på 1950-talet började det bli efterfrågan på arbetskraft söderut och istället för att överta jordbruken drog barnen till städerna.
I början på 1960-talet började byn att tömmas på folk, så när Sune Jonsson kom åkande med sin kamera fanns det inte många familjer kvar. Han träffade emellertid ett ungt par, Elsa och Evert Bygdell, som ganska nyligen hade flyttat in med sina två små pojkar. Anledningen var att de nekats byggnadslån på en tomt de hade i Bergland. Efter att ortspressen uppmärksammat att de tvingats tränga ihop sig i två kojor på fem kvadratmeter, blev de erbjudna att bo i ett av de övergivna kolonaten i Mötingselberg. En dag i juli 1961 fångade Sune pojkarna Roland och Christer Bygdell på bild, lekande ute på gården.
44 år senare bad jag Christer följa med mig och Karl-Einar ut till Mötingselberg för att visa var de hade bott och vi placerade honom på samma plats där Sune hade förevigat honom den där julidagen 1961. Han berättade att han var cirka 6 år gammal då familjen bodde i Mötingselberg. De hade kor, få och getter och mamma Elsa tog hand om djuren medan pappan arbetade i skogen. 1962 flyttade de till ett annat hus i Rentjärn i närheten av Mötingselberg. Sedan flyttade man vidare till Latikberg 1968. Därefter bar det av tillbaka till Bergland.
När Christer var 15 år gammal for han till sjöss och jobbade på flera fraktfartyg till dess han fyllde 20. Han berättade att:
”Jag ha ju vörä jorden runt och jag ha sett allt helvete. Ja tro det var elva båta jag hann va på. Ja vart bara rånad en gång, det var i London”. I mitten av 1970-talet flyttade Christer till byn Mark utanför Vilhelmina. Tillsammans med sin fru Carola började han med fårskötsel. ”Då hadd ja ju lugna ner mig lite”.
I september 2005, när Karl Einar och jag träffade honom jobbade han med att köra grävmaskin och bodde ofta borta på veckorna. Många gånger bar det av ända ner till Stockholm.
En annan familj som bodde kvar i byn som Sune träffade den här sommaren, var Wahlströms. Till Mötingselberg hade de kommit 1932 och bodde kvar till 1966 då man körde flyttlasset till mamma Agnes fosterhem i Frostberget, cirka tre mil utanför Vilhelmina. Egentligen trivdes familjen bra, men när byn började tömmas på folk, affären lades ner och plogningen drogs in såg man ingen möjlighet att stanna kvar. På 1980-talet fick emellertid sonen John för sig att han skulle friköpa huset och flytta hem igen, men de planerna gick om intet när huset brann ner till grunden efter ett blixtnedslag 1981.
I november 2005 träffade Karl-Einar och jag alla tre barnen som Sune hade lyckats fånga på bild 1961. John Wahlström var pensionerad och bodde i en fin liten stuga i Frostberget. Fåglar, ekorrar och andra djur trivdes kring hans stuga. Han berättade att han hade jobbat i skogen i stort sett hela sitt liv. Från början körde han häst men så småningom blev det skördare och skotare. Oftast arbetade han i fjälltrakterna och blev därför tvungen att bo borta i skogskojor en stor del av tiden. ”Ja ha bodd i 27 år i köjän, det fanns ju ingen buss och ingenting”.
Johns syster Gun Wahlström träffade vi i hennes lägenhet i Lövliden i Vilhelmina. Hon flyttade från Mötingselberg till Ulricehamn då hon var 21 år gammal. Där fick hon jobb på en trikåfabrik där hon blev kvar i åtta år. Därefter hamnade hon vid LM Ericssons i Östersund där hon monterade kretskort och arbetade på förrådet. Där var hon i 30 år. År 2001 fick hon avtalspension då det började bli ont om arbete på fabriken. Efter ett tag blev hemlängtan till Vilhelmina så stark att hon bestämde sig för att flytta hem igen.
Lillasyster Britt-Marie var 11 år när familjen flyttade från Mötingselberg till Frostberget, där hon fortfarande bodde när Karl-Einar och jag träffade henne. Efter att ha jobbat på kontor blev hon anställd vid Bäsksele bageri, där man gjorde både tunnbröd och blodbröd. Därefter blev det hemtjänsten. När vi frågade om hon hade planer på att flytta svarade hon att hon trivdes bra i Frostberget. ”Ja far nog inte i första taget”.
Människorna vid Vojmsjön
Sommaren 1961 besökte Sune Jonsson även människor boende vid den reglerade Vojmsjön. Han fotograferar personer sittande i soffor, på stolar och på sängar. Många av ansiktena och interiörerna är märkta av tidens tand. Efter Vattenfalls reglering av sjön 1946 försämrades fisket kraftigt och många hektar odlad jord hamnade som golv och väggar i den första västerbottniska kraftverksreservoaren. Byarna började avfolkas och i första hand var det de unga som gav sig av. Sune skriver i sin bok att:
”Kvar finns nu endast de människor som inte kunnat ge sig av, främst då åldringarna, och man går nästan undantagslöst från stuga till stuga för att lyssna till gamlingar. Längs hela stranden från N. Tresund förbi Nyluspen till Storseleby sträcker sig den avtynande bygden som en deprimerande vision av ålderdomshem”.
I en del byar slog emellertid inte Sunes profetia in, en del människor flyttade aldrig utan bet sig fast, eller flyttade hem igen efter en tids vistelse söderut. Några av dem var Sven-Olle, och Knut och Linnea i Nyluspen.
På ett av Sunes foton från 1961 sitter banvaktsänkan Severina Nyberg troget på sin plats vid byns telefonväxel. Man kan ana att hon är den som vet mest om allt och alla, så många samtal som måste ha genomfarit hennes öron under åren. Drygt 60 år gammal har hon fått uppleva många sorger i livet. Förutom att hon blev änka 1956 dog två av hennes söner i lungsot när de var 18 respektive 19 år gamla. Därtill drabbades en dotter av hjärtfel och avled när hon bara var 35 år gammal. Kvar i familjen blev två söner.
När jag och Karl-Einar besökte Nyluspen 2007 bodde en av sönerna, Sven-Olle, i det gamla barndomshemmet. Han var bara 12 år när hans pappa gick bort och han fick börja hjälpa till med jordbruket där hemma. Sven-Olle flyttade så småningom söderut, till Sandviken och Furuvik. Han jobbade bland annat på en kistfabrik och blev sedan dödgrävare.
Sven-Olle körde baklastare ett tag men återvände hem till Vilhelmina på 1970-talet och övertog hemgården i Nyluspen. Han fick jobb på sjukstugan i Vilhelmina där han förblev i 12 år. Där träffade Sven-Olle Kristina och tillsammans med henne arbetade han upp en vildmarkscamping på Lappudden. De skaffade djur, så ladugården fylldes allt eftersom med kor, hästar och grisar. Även i deras stora hus blev det tillökning och nya sängar bars in allt eftersom. Sammanlagt skulle de få sju barn. I början på 2000-talet blev det skilsmässa och det blev tungt för Sven-Olle att driva både jordbruket och turistverksamheten. Han fick lägga ner alltsammans. Vid vårt besök hade han blivit pensionär.
I Nyluspen träffade Sune även änkefrun Hanna Mattsson, som fortfarande hade kor. På samma gård bodde hennes son Knut Mattsson och hans sambo Linnea Näslund samt deras dotter Ann-Kristin. Knuts och Linneas stuga var på några lätträknade kvadratmeter och Sune valde att föreviga den då unga familjen framför den lilla stugan med Luspberget i bakgrunden. Mor och dotter bar sommarklänningar av samma tyg, vilket berättar att symaskinen fortfarande var ett av de självklara arbetsredskapen i deras hem. Vid Sunes besök var Knut arbetslös och gick och väntade på att få börja en omskolningskurs.
En vårvinterdag 2006 kom jag och Karl-Einar första gången inkörande på Knut och Linneas gårdsplan. I mina minnesanteckningar skrev jag att det var ”ruskigt ljust ute, strålande vårvinterväder”. Det skarpa ljuset gjorde emellertid att Karl-Einars utomhusbilder inte blev så bra, så därför gjorde vi ett nytt besök hösten 2007. Då var Knut och Linnea i full färd med att ta upp potatis. Det var på något vis en uppfriskande känsla att se dessa två tjuriga och något åldrade människor slita med hackor och välfyllda potatishinkar – ett levande bevis på att det fortfarande fanns människor som inte gav sig så lätt utan höll fast vid jorden och platsen där de verkat. De berättade för oss att på 1980-talet hade de flyttat från sin lilla stuga till det större huset på andra sidan vägen där Knuts styvmor hade bott. I ladugården fanns inte längre några djur och skogen hade vuxit så att man inte längre såg Luspberget från gården. Men i övrigt var det som om tiden stannat sedan Sune hälsade på. Vattenfall hade återvänt med nya planer. Nu ville man överleda den fiskrika Vojmåns vatten till kraftverket i Stalon genom en tunnel och Linnea var synbart irriterad: ”Ja tänk om dem få förstör ytterligare, då bli ä ju bärä ett dike kvar. Vi ha ju nog jävligt me slamme som vi ha och elände. Dem förstör ju strändren och biotopa och allt, och fisken”. Att fisket betydde mycket för Linnea förstod vi när hon nämnde den pimpeltävling de årligen brukade anordna. Knut kom ihåg hur det var när Vojmsjödammen byggdes: ”Förut var det ju ett gudomligt fiskevatten, men då grävd dem ju den där jävla kanalen. Dem som bodde här fick ju skit och ingenting”. Själv fick han jobba en tid med att sköta dammluckorna. På den tiden styrdes allt manuellt. ”De var ett sabla kutande”, minns han. Innan arbetet med dammluckorna jobbade han som TV-tekniker och fick resa omkring en hel del. Ibland när han var uppe i fjällvärlden kunde det hända att han blev kallad till Stalon där ett gäng kraftverksbyggare bodde. Om än det var sent om kvällen när Knut kom så for arbetarna gladeligen upp på taket i bara kalsongerna för att hjälpa till att hålla antennen. De blev överlyckliga om Knut åtminstone lyckades få fram en ”flimmerbild”.
Knut hade problem med hjärtat, högt blodtryck och diabetes men han kunde ändå skämta om sina åkommor. Han berättade om den gången han drabbades av dubbelsseende:
”En gång va jä ute och åkt skider. Jä kommä till ett ödeställä å då hadd ä blivä två hus där. Jä könnä int förstå, jä höll för ett ögä och då va ä bärä ett hus och så bytt jä och höll för de andrä, och då var ä bärä ett hus. Men då jä tittä me bäggä, då va ä två i bredd”.
De gamla i Hunneberg
En söndag i juli 1961 vandrade Sune Jonsson upp mot den lilla byn Hunneberg. Tidigare hade den hetat Hundhålet, eller Hundhålsberget som jag sett på några gamla kartor, men lantmätaren tyckte visst att det lät för sorgligt och döpte om det till Hunneberg istället.
Hur man en gång kunnat kalla byn för Hundhålet är för mig en gåta, då den ligger så högt att man ser långt in i Jämtland och den lappländska fjällvärlden. Vackrare utsikt får man leta efter. Men, där uppe på berget, i en omålad timmerstuga utan el och vatten mötte Sune Jonsson, Gustaf Karlsson och hans fru Katarina, denna strålande julidag 1961. Gustaf berättade att han tidigare varit Lofotsfiskare, vägarbetare, gruvarbetare, handelsman och rallare. Han hade till och med varit på väg att emigrera till en bror och syster i Amerika, det var år 1917, men när han kom till Trondheim fick han veta att de hade infört landstigningsförbud ”over there”, och planerna gick om intet. 1922 hamnade han som jordbrukare i Hunneberg där han och hans Katarina nu bott i 40 år. Styvsonen hade inga planer på att ta över odlargärningarna. Det är inte lönt med småbruk, var hans syn på saken. Sune skrev i sin bok att:
”Det var en glasklar söndag som jag kom till dem. Arbetsredskapen var upphängda i rönnen vid stugknuten. Hunden stod med framtassarna på fönsterbrädan, tittade fram mellan pelargoniorna och skällde genom rutan. Allt som varit omkring dem lärde att allt mänskligt är ostadigt…”.
När Karl-Einar och jag besökte platsen hösten 2007 fanns bara rönnen kvar, och en svag förhöjning i marken avslöjade var Gustafs och Katarinas stuga stod en gång. Det var precis som Sune beskrev det, att allt mänskligt är ostadigt.
Som jag nämnde i inledningen dokumenterade Karl-Einar och jag många fler platser än de jag visat här, men artikeln skulle bli allt för lång om jag tog med alla. Mycket har också hänt sedan vi reste omkring mellan 2005 och 2007. En del av de personer vi träffade finns inte längre i livet. Man kan tyvärr också konstatera att den stora utflyttning som Sune började dokumentera i början av 1960-talet inte har upphört. I Vilhelmina kommun bodde 1961 sammanlagt 10 750 invånare. I dag är vi nere på cirka 6 500 personer. Frågan är hur det kommer att se ut om ytterligare 60 år. Kommer det att finnas några människor kvar att dokumentera? Eller blir det som kolonisten Johan Ågren i Mötingselberg sa en gång:
” På de hundra hektar vi odlade upp med svett och möda har Domänverket sått skog. Nu är skogen skövlad. Jorden bränd och våra boningar nedrivana till grunden! Om några hundratal år kanske någon återfinner märken efter en stenfot eller något föremål i jorden. Då blir det en undersökning om det funnits en by i Mötingselberg någon gång”.
Källor, tryckta
Jonsson, Sune. Bilder från den stora flyttningen. LTs förlag, Stockholm 1964.
Malmberg, Bo. Kronotorpens folk, en dokumentation. Stockholm 1975.
Thåqvist, Daniel. Kronotorp i mellersta Norrland under åren 1880–1980. Östersund 1985.
Källor, otryckta
Befolkningsstatistik utifrån SCB´s tabeller. ekonomifakta.se
Karlsson, Anita. Aronsjö. Muntlig information.
Vinjettbild. Fallen ladugård, Aronsjökullarna 2005. Foto: Karl-Einar Löfqvist.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Laila har en fil.kand. från Kulturvetarlinjen i Umeå. Hon har tidigare jobbat som arkeolog och kulturhistoriker men numera som skolbibliotekarie i Vilhelmina. Laila driver ett företag där hon bland annat ägnar sig åt muntligt berättande, folklig sång och guidade turer i kulturmiljöer. Hon har skrivit flera böcker och artiklar inom arkeologi och lokalhistoria och är även redaktör för Lappmarkens släkt- och bygdeforskares medlemstidning Tjocka släkten.