Finska röster tog plats i den västerbottniska etern

Kaarina Honkanen
Download PDF

När jag kom till Sverige och så småningom började arbeta som finsk reporter växte visionerna och utrymmet för de finska rösterna i etern stort. Som bäst sände vi, finska redaktionerna i P4, cirka 100 timmar lokala och regionala program i veckan och när jag slutade vid Sveriges Radio efter 30 år hade det finska utbudet i P4 minskat till tre minuter nyhetssändning per dag. I dag sänds riksprogram i P2, två timmar per dag, plus att det finns en digital kanal med finska som inte hörs i FM.

Flytten till Västerbotten

Jag hade aldrig tänkt flytta till Sverige. Kanske till England eller Tyskland, men aldrig till Sverige. Ändå har jag levt nästan hela mitt vuxna liv i Västerbotten. Jag föddes i Ypäjä, Tavastland, i sydvästra Finland. Efter studenten studerade jag fyra år vid universitetet i Tammerfors med journalistik som huvudämne. Där träffade jag också min man Jaakko. Han ville läsa kulturgeografi och fick ett stipendium för studier vid Umeå Universitet och jag följde med. På det viset hamnade jag i Umeå, långt ifrån min ursprungliga plan att ägna mig åt finskspråkig media. Vi kom den 13 september 1968. Första natten i Umeå övernattade vi i bilen på Gammlias parkeringsplats. Expeditionen till Studentbostäder hade stängt för dagen.

Här i Västerbotten arbetade jag till en början på Länsarbetsnämnden och läste personaladministration vid Umeå Universitet. Jag utbildade mig till studie- och yrkesvägledare och arbetade inom skolväsendet cirka 10 år. Samtidigt frilansade jag bland annat för sverigefinländarnas tidskrift Ruotsinsuomalainen och Sveriges Radios finska program i P2. Flytten gick sedan till Lycksele och därefter till Norrköping där de just då startat Sveriges Lokalradio AB med finska redaktioner. Lokalradion ville ge de röstsvaga i samhället möjlighet att höras och invandrare var en av målgrupperna.

Efter några år på både svensk och finsk nyhetsredaktion fick jag tjänsten som finsk reporter vid Radio Västerbotten som då låg i Tullkammaren vid älven i Umeå. Så småningom slogs Lokalradion ihop med Riksradion och blev Sveriges Radio med lokalerna på Mariehem. När jag gick i pension häromåret hade jag arbetat i över 30 år som finsk reporter.

Informationstidskrift som delades ut till alla hushåll i länet då P4 fick en egen kanal 1987. Foto i privat ägo. Fotograf: Tommy Engman.

Den finska redaktionen i Västerbotten

Lokalradioverksamheten i Västerbotten började i februari 1977. Finska program sändes till en början gemensamt över Västerbotten och Västernorrland. Redan hösten därpå fick Västerbotten egna sändningar och snart var vi två som arbetade på den finska redaktionen. Tillsammans sände vi den första tiden två 15 minuters aktualitetsprogram i veckan, men fick snart utökad sändningstid till dagliga nyhetssändningar och det längre programmet Kuulumat under veckosluten. Vi gjorde mest nyhetsinslag, aktualiteter och personporträtt men också reportage från olika arbetsplatser. Jag gjorde även barn- och ungdomsprogram på finska men mest sändningstid fick ändå kulturprogrammen.

Det var klart att Umeå med alla finska invånare och många aktiviteter var i fokus i vår rapportering. Men det fanns ju finländare i alla Västerbottens kommuner. Under 1980-talet växte finska föreningar fram runt om i länet som i Skellefteå, Robertsfors och under en kortare tid även i Malå, Norsjö och Nordmaling. Den äldsta och största föreningen i Västerbotten är än i dag Finska Klubben i Umeå som grundades 1956 och har sin stuga vid Nydalasjön.

Den finska klubben i Umeå ordnade under årens lopp många projekt för att förbättra finska språkets ställning. Det mest omfattande arbetet lades på att få finskan godkänd som ett nationellt minoritetsspråk tillsammans med tornedalsfinskan/meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. Arbetet resulterade i att finskan fick status som nationellt minoritetsspråk den 1 april 2000.

Den 1 mars 1986 skulle Finska klubben fira 30 år och det var omfattande planering inför festligheterna. De hade bjudit in musikband från Finland, den dåvarande förbundssekreteraren för alla finska föreningar i Sverige skulle tala, det planerades för dansuppvisning och en komedipjäs skulle spelas upp. Men när vi på morgonen fick höra att statsminister Olof Palme mördats under natten fick arrangörerna göra om programmet helt och hållet. Folkdanserna ersattes med stillsamma hovdanser, bandets repertoar ändrades och komedin ställdes in.

Vi reportrar lade ner mycket arbete på att finna personer med finska rötter. Före Google var telefonkatalogen till stor hjälp då vi sökte efter personer med finska namn. Vi hittade många finsktalande och även många norrbottningar med finska namn. En utmaning var att skapa förtroende med människor jag aldrig träffat tidigare. Det första mötet blev kanske det enda och ibland fick jag sitta länge vid köksbordet innan vi hittade den rätta tråden att dra i. Några av dessa möten har blivit kvar i minnet. Som Lempi i Burträsk. Hon hade evakuerats från Finska Lappland och hamnat i Västerbotten. Folkmusikbandet Burträskarna gjorde en vals till henne som är lika sorgsen och vacker som Lempi själv. Lempi betyder kärlek på finska.

Finska redaktionens ekonomi

En sommar hade jag varit på forsränning vilket var populärt på 80-talet. Jag samlade intervjuer och ljud under färden. Den exklusiva bandspelaren av märket Nagra hade jag paketerat noggrant i plastpåsar. Men trots dessa försiktighetsåtgärder blev bandaren ändå blöt och var fuktig inuti. När jag kom tillbaka till redaktionen tog teknikerna hand om bandspelaren, lossade ytterhöljet och använde en hårtork för att få bort fukten. Chefsteknikern sade då med allvarlig min ”om inte Nagran fungerar i morgon går hela programbudgeten för de finska programmen åt för att skaffa en ny bandspelare!”. Som tur var hjälpte hårtorken och jag kunde fortsätta arbetet utan förlust av de 5 000 kronor som bandspelaren kostade och som var likvärdig med finska redaktionens programbudget.

Det finska arbetsfältet – finska språket i medvind

Ännu på 1970-talet fick finska föräldrar rådet att inte tala finska med sina barn. Lärare, anställda på barnavårdscentraler och andra pedagoger menade att de i så fall skulle bli halvspråkiga. Modersmålet började kallas hemspråk. Ett språk, som duger bara hemma. Men sedan kom nya forskningsresultat som tydligt visade att om man behärskar sitt eget modersmål är det lättare att lära sig andra språk som bland annat Pertti Toukomaas och Tove Skutnabb Kangas forskningsresultat visat. I Sverige tog man vara på kunskapsutvecklingen vilket ledde till att ungefär hälften av alla elever som var berättigade till undervisning i finska fick lektioner i modersmålet i någon form. I Umeå startade undervisningen i finska i klasserna ett till sex 1978. Undervisningen var välorganiserad, eleverna fick skolskjuts till klasserna och det fanns goda lärarresurser med bland annat en lärare i svenska som andra språk och en speciallärare. Som finska reportrar var vi alltid välkomna till klasserna för att intervjua elever och lärare. Ofta besökte vi klasserna på Finlands Självständighetsdag som firades stort den 6 december med tårta och finska sånger.

När Umeå kommun tog bort möjligheten till skolbuss till de finska klasserna minskade antalet elever kraftigt. Verksamheten hotades flera gånger och på föräldramöten krävde man att verksamheten skulle fortsätta. Det resulterade i många besök och intervjuer med skolnämndens ordförande. I slutet av 1980-talet blev klassernas existens ytterligare ifrågasatt och de fick byta namn. Finska klasser döptes om till tvåspråkiga klasser och till slut var det bara en handfull elever kvar och avslutningssången ”Den blomstertid nu kommer” sjöngs sista gången på finska i juni 2008. 1981 startade en finskspråkig förskoleavdelning i Umeå. Intresset var stort och det blev snabbt kö för att få en plats. Sen dröjde det ända fram till 2019 innan en andra avdelning startade. Eftersom kommunens information om verksamheten var bristfällig fick många föräldrar vetskap om förskoleklasserna genom våra finskspråkiga utsändningar. Vi uppvaktade kommunens representanter och frågade varför den finskspråkiga förskoleavdelningen inte fanns med i kommunens informationsbroschyr.

Även inom andra områden har den finska verksamhetens skurits ned genom åren. Till exempel anställdes en finsk präst på heltid 1981 och han arbetade tillsammans med en kantor på halvtid. I dag har tjänsteutrymmet halverats fastän antalet personer med finska rötter i Umeå är högre än på 1980-talet.

Kaarina Honkanen och Gunilla Nordlund fick ett stipendium från Föreningen Norden för att göra en programserie om Finska kriget 1808-1809. På bilden intervjuar Kaarina Honkanen Teppo Ylitalo, kulturintendent i Lappo. Året är 2009. Foto i privat ägo. Fotograf: Gunilla Nordlund.
Kaarina Honkanen efter intervju i Finland under märkesåret 2009. Foto i privat ägo. Fotograf: Gunilla Nordlund.

Vissa berättelser berörde mig starkt

Ibland grät jag tillsammans med mina intervjupersoner. Till exempel när jag träffade människor som evakuerats från finska Lappland under slutet av andra världskriget. Från den svenska sidan av Torneälven blev de vittne till hur tyskarna kom till deras byar och brände ner deras hem. Civilbefolkningen från Lappland evakuerades under hösten 1944. Finland hade då redan över 420 000 evakuerade från Karelen och bad Sverige om hjälp att ta emot flyktingar från Lappland. Det positiva svaret från Sverige kom bara efter några timmar och då kunde 56 000 personer evakueras till Sverige. De flesta kom till Norrbotten men cirka 17 000 landade i Västerbotten. De evakuerade var i första hand kvinnor och barn. Även djur evakuerades. De unga flickorna vandrade med korna och mjölkade dem under resan. Det gick långsamt. En resa från Sodankylä till Norsjö i Västerbottens inland tog över en månad. Många barn dog i difteri och andra sjukdomar under resan och vistelsen i Västerbotten. Det vittnar de många gravstenar med finska namn på kyrkogårdar i Västerbotten.

1945 återvände evakuerade till sina nedbrända hem i finska Lappland. Men eftersom många som kom med korna hade träffat sin kärlek i Sverige återvände de för att gifta sig. Jag träffade flera bondmoror som kommit till Västerbotten som koflicka. En av dem var Aino Forsberg som arbetade på ett bageri i Rovaniemi och var en av de sista som lämnade staden den 19 september 1944. När hon kom till Haparanda var tyskarna redan i Torneå. Hon hamnade i Täfteå där hon fick jobb på en stor bondgård. Senare gifte hon sig med bonden och blev bondmora på gården.

En av de som organiserade evakueringen var Umeås stadsarkitekt Denis Sundberg. Han var en energisk man med mycket humor och stort hjärta, en riktig ”finlandsvän” och en de färgstarkaste personer jag intervjuat under mina år på radion.

Krigsbarnen

Från mina hemtrakter i Finland skickades inga barn till Sverige under kriget. Första gången jag träffade ett krigsbarn var här i Västerbotten. Totalt kom över 70 000 barn från Finland till Sverige under kriget 1941-45. Västerbotten och Halland tog emot flest finska krigsbarn. En pionjär i forskningen om de finska krigsbarnen är Lillemor Lagnebro vid Umeå Universitet. Hennes doktorsavhandling i ämnet kom ut 1994. Genom henne fick jag kontakt med många före detta krigsbarn som berättade om sina minnen från barndomen och hur upplevelserna hade påverkat deras liv. Många hade aldrig berättat om sina erfarenheter. Inte ens för sina familjer. Det var först när Lillemor gjort djupintervjuer som de kunde berätta om sina minnen. 1993 startades en förening för före detta krigsbarn i Västerbotten. Jag träffade många av dem och fick vara med och göra inslag både när föreningen startade och även när den lades ner 2015.

Reportageresan till Petrozavodsk och de finska paradisbyggarna

Jag fick även möjlighet att resa i Sovjetunionen. Den 5 augusti 1976 blev Petrozavodsk i Sovjet-Karelen Umeås vänort. Till en början var det framförallt politiker och kulturrepresentanter som träffades över gränserna. Men några år senare, på 1980-talet började perestrojkans tid och tre journalister från Radio Västerbotten fick möjlighet att resa till Petrozavodsk under april månad 1989, Helen Alm, Gösta Dahlgren och jag. Vår bil var fullastad med presenter, kaffe, små radioapparater och annan teknisk utrustning. Vi skulle besöka Karelens Radio- och tevestation men också intervjua människor i Petrozavodsk. Tanken var att en representant från den officiella sovjetiska resebyrån Intourist skulle följa med vår grupp från Leningrad till Petrozavodsk och att vi skulle ta tåget tillsammans. Vi ställdes inför ett dilemma eftersom vi hade bilen full med gåvor och insåg att vi omöjligt kunde lasta om allt på ett tåg. Vi bestämde oss därför att resa vidare i bil utan Intourists sällskap och startade resan innan Intourists representant kommit till vårt hotell.

Lyckligtvis var vägarna så leriga att bilen blev grå och registreringsskylten osynlig. Därför kunde inte vakterna i vägspärrarna se att det var en bil från Sverige som kom körandes på en väg som var förbjuden för utlänningar. Vi hade gjort en ”Mattias Rust” i Petrozavodsk.

Vi bekantade oss med staden och hälsade på Karelska Radion där man just startat sändningar med minoritetsprogram. Just den veckan hade man börjat sända ungdomsprogram på karelska och jag passade på att intervjua programledarna Arto Rinne och Santtu Karhu. Den sistnämnda blev senare den första rocksångaren på det karelska språket. Även sändningar på vepsiska var planerade och startades en kort tid senare. Minoriteterna och deras språk hade medvind på den tiden.

En kväll besökte vi Lärarhögskolans aula för att lyssna till finsk- och karelskspråkiga studenter som framförde folksånger och danser. Stämningen var glad och vi lämnade festen vid 23-tiden. På parkeringen väntade två unga poliser. De var mycket formella och bad oss att köra efter deras bil till polisstationen. Där fick vi vandra längs KGB:s långa mörka korridorer som var prydda med porträtt av före detta polischefer med stränga miner. Jag hade bara en tanke i huvudet – när får jag träffa mina barn igen?

Så småningom kom polischefen. Han var arg och otrevlig eftersom han hade blivit väckt mitt i natten! Vi blev förhörda under flera timmar men lyckligtvis behärskade kollegan Helen Alm ryska flytande och kunde kommunicera med polischefen. Vårt brott var, att vi hade kört från Leningrad till Petrozavodsk genom en väg, som var förbjuden för utlänningar. Vi försökte övertyga honom om vår oskuld och först mot småtimmarna fick vi återvända till hotellet.

Men vi fick tillbringa ytterligare en natt i polishuset efter att jag hade blivit bestulen på min handväska. Den gången var stämningen bättre. Den sovjetiska radiochefen lovade att den karelska polisen nog skulle hitta min väska. Jag har inte fått väskan än.

Under vistelsen i Petrozavodsk besöktes även daghemmet i staden. Barnhemmet i Petrozavodsk hade ett omfattande program att visa för besökarna. Foto i privat ägo. Fotograf: Kaarina Honkanen.

Under resten av vår vistelse i Petrozavodsk intervjuade jag finländare som varit offer för Stalins terror. De hade aldrig kunnat berätta om sina upplevelser tidigare. Nu kunde de tala fritt och gjorde det gärna. Jag träffade bland annat Kuuno Sevander, då 92 år. Han hade åkt från Uleåborg till USA, vidare till Kanada och därifrån till Karelen för att starta den finskspråkiga Dramateatern i Petrozavodsk. Allt gick till en början bra. Men sen började Stalins rensningar. Finländare som var övertygade kommunister och som hade sålt sin egendom i USA och kommit med stora pengarna och kunskaper i skogsavverkning till Karelen fördes bort, arkebuserades eller skickades till fångläger. I Stalins ögon hade de blivit spioner och folkets fiender.

Kuuno Sevander berättade för mig att hans bror hade blivit häktad av säkerhetspolisen (NKVD). Kuuno förstod att även han var efterlyst och packade det nödvändigaste och åkte med familjen till en liten ö för att gömma sig. Där tältade de hela sommaren. Men när kylan kom blev de tvungna att återvända hem och han gick med tunga steg till polisstationen för att hämta den beslagtagna nyckeln till sin lägenhet. Till sin stora lycka var det nu en ny polischef som lovade att de skulle få leva vidare i sitt hem.

Förändring

Under mina dryga 30 år inom Sveriges Radio har arbetet förändrats mycket. På 1980-talet klippte vi och tejpade bandspelarband för att sedan skicka inslagen till riksprogram vidare på ledning till Stockholm för sändning. Nu är arbetet digitaliserat och allt sker framför datorskärmen. Även om arbetsverktygen förändras är vi fortfarande intresserade av att återge människors levnadsöden och bakgrund. Det känns lika viktigt idag som förr att spegla de finskspråkigas liv och erfarenheter i Västerbotten.

 

Vinjettbild: Kaarina Honkanen. Foto i privat ägo. Fotograf: Gunilla Nordlund.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.