Världsmästarbyn Tärnaby blev också världsbäst på att ta emot flyktingar

Johanna Almström
Download PDF

Hösten var som vanligt i fjällen en blandning av mörker och ljus, kyla och värme, svartvitt och färg. Vintern började tränga sig på, ylletröjor och icebugs samt färgglada mössor hittade sin väg ut ur garderoberna och ut i den friska fjälluften. Billeden glesnade och bestod mest av ortsbor, långtradare och plog- eller sandbilar. Borta var karavanerna av husbilar, utländska nummerplåtar och turistströmmar.

Senhösten är en period av ensamhet och karghet som inte tilltalar den stora massan men som danar och gör en seg fjällbefolkning ännu segare och starkare. Stillsamma kaffestunder vid brasor och levande ljus. Iskalla fiske- och jaktturer för att fylla förråd och frysboxar. Korta intensiva dagar följda av långa mörka kvällar och nätter. Ömsom snö, regn och piskande vindar, ömsom stilla himmelsk tystnad med färgsprakande norrskensflammor. En tid för återhämtning och möjlighet att ladda batterierna inför en ny säsong. Senhösten kanske inte framstår som den mest gästvänliga tiden på året här men den har en enorm tjusning för den som råkar ha vägarna förbi.

Sporthallen sjöd av aktiviteter för unga och gamla med träningar i Ingemarbacken och längdspåret om kvällarna med entusiastiska väderbitna ledare och föräldrar. Skidåkning på Tärnanivå är inget för den frusne och slöe. Kyrkan och Frikyrkoförsamlingen gjorde sitt bästa för att bredda utbudet av aktiviteter med bland annat Tärnakören och Glada Timmen för att mätta även själsliga och andliga behov.

Hela bygden mobiliserade sig för en ny turistsäsong. Det var anställningsintervjuer av entusiastiska nybyggare, utplacering av giraffer i slalombackarna (själva metallen i snökanonsystemet ser ut som giraffer utspridda i de blivande pisterna), uppackning av skidor både på längden och tvären samt vinterkläder i årets färger i Sportaffären och Skiduthyrningen.

Ovanpå det var det möten i alla former för att förbereda fjällräddning och krisgrupp, restauranger och hotellanläggningar, tävlingsprogram för Fjällvinden alpint och därtill nya lockbeten för att locka turistströmmen just till våra “riktiga fjäll” som reklamen trummade ut.

Även på politisk och kommunnivå hölls möten då många lokaler i centrum gapade tomma och svarta efter sinade kassor, krossade drömmar och avslutade livsverk och epoker. Som alltid drömdes det om en frälsare med rejäl portmonnä för att blåsa liv i nedlagda hotell och restauranganläggningar, Folkets Hus och bowling. Och drömmen om ett stort, modernt gym levde upp varje höst hos vältränade ortsbor och entusiastiska ungdomar på våra folkhögskolor och i gymnasiet.

I världen, Europa och Sverige spreds en annan isande kyla som trummades ut via televisionens nyhetssändningar. Flyktingströmmarna ökade och enorma folkhav stretade gående mot en bättre tillvaro, undan krigens fasor. Människohav ringlande som en orm genom Europa. Lidande och nöd, barn och gamla stirrade rakt in i våra vardagsrum kväll efter kväll. Politiker och makthavare skruvade sig och försökte ducka för journalisternas frågor. Människorättsorganisationer målade en bild av helvetet på jorden och ett Europa lamslaget av hatets följdverkningar. Ord som räder, human katastrof, talibaner och gummibåtar forsade in i våra öron och det var svårt att få ihop fredagsmysets kantarellgryta och chipsskålar med livlösa människor ilandflutna på våra semesteröar i Medelhavet.

Johanna Almström undervisar en grupp kvinnor i svenska på temat kläder. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.

Av nyhetsflödet framgick tydligt att Sverige gick in och axlade ansvar för den bråkdel av lidande människor som tog sig ända till Malmö och in i Sverige. Migrationsverket blev plötsligt ett ord i var mans mun och åsikterna gick höga om vad de gjorde och inte gjorde. Flyktingmottagningsenheter ploppade upp som svampar ur jorden i världen och i Sverige. Personalresurser omfördelades i svenska myndigheter och nyanställningarna gick i ett rasande tempo för att kunna möta upp det skriande behovet av handläggare. Varje människoöde registrerades vid ankomsten till svensk mark. Vi försökte ge någon slags identitet till varje person vare sig de hade med sig egen identifikation eller inte. Ankomstdatumet blev till var mans födelsedag på det nya “id-kort” som utfärdades, de så kallade LMA-korten. Detta medförde att eventuella födelsedagskalas i framtiden sammanfaller på samma dag för hela familjen om de lyckats hålla ihop under den mödosamma flykten.

Överallt i Sverige öppnades asylboenden, det vill säga tillfälliga boenden för att hysa de nyanlända tills “riktiga” boenden och lösningar var på plats. Migrationsverket dammsög landet på tomma lokaler och skrev kontrakt med diverse aktörer på löpande band. Flyktingmottagandet i Sverige var en apparat av sällan skådat slag i modern tid. Kyrkor och andra frivilligorganisationer öppnade sina armar och lokaler i en enorm kraftansträngning för att kunna ta emot de hjälpsökande. Goda krafter mobiliserades men även onda började göra sina röster och aktioner hörda. Kusliga scener spelades upp när nyss anlända människor hängde ut genom fönster på flyktingförläggningar som hade satts i brand. En del klev så att säga ur askan i elden.

Sverige stod chockat inför hatet som kom upp till ytan på vissa orter. Striden för eller emot flyktingarnas ankomst hårdnade och tongångarna var inte sällan hårda i sociala medier. Lika självklart som det var för vissa svenskar att ge av sin tid, sina pengar och gamla skor, lika självklart var det att skrika att vi inte hade råd att slösa våra pengar på dessa människor. Vi hade ju nog med egna problem redan innan de kom.

Debatten pågick långt från fjällen och för fjällbor som knappt sett en tiggare vid matbutiken kändes problematiken avlägsen och som tagen ur en dålig långfilm. I Tärnaby fortsatte vävstolarna taktfast dunsa, det promenerades med hundar och stickningarna kom fram ur korgarna även om samtalen kring tekopparna och på bönesamlingar tog sig allt allvarligare former. Hur ska detta sluta var frågan alla ställde sig. Hur kunde vi hjälpa till i katastrofen när vi inte ens hade någonstans att lämna våra gamla täckbyxor som bara låg i vinterkartonger? Karl-Bertils taktfasta ord “att ta från dom rika och ge åt dom fattiga” kröp ner i dalgångar och ekade mellan fjällsluttningarna. 

Så ringde telefonen, privat nummer visade displayen. Jag svarade ändå. En okänd röst sa att detta var ett konfidentiellt samtal. En märklig känsla spred sig i kroppen och jag förstod att nu är det allvar på riktigt.

Om planerna spolierades hade detta samtal aldrig ägt rum tillkännagav rösten i andra ändan. Det fick mig att tänka på andra svåra situationer jag befunnit mig i förr, dock ej hemma i Sverige. Mannen ville ha ett svar på stående fot. Ja eller nej. Hjärnan arbetade febrilt. Hur hade de fått tag i mitt namn, vad gjorde att de trodde att jag skulle kunna ta ett så avgörande beslut på egen hand?

Jag bad en bön, tyst till Gud alltså, medan jag fortsatte begripa frågeställningen samtidigt som samtalet fortsatte. Utan att berätta för mycket kan jag avslöja att Migrationsverket förhandlade om en eventuell uppstart av ett större flyktingboende i Tärnaby. Men eftersom vi saknade secondhandaffärer, klädinsamlingar med mera var de tvungna att ordna med detta i hemlighet så att de kunde fylla de enorma behov av kläder som skulle komma att behövas.

Med risk för att anläggningar sattes i brand kunde de inte avslöja deras planer i förväg, varken i Tärnaby eller på någon annan ort. De hoppades att Migrationsverket skulle kunna ordna med en lokal att förvara kläderna i. Däremot hoppades de att jag skulle kunna ordna insamlingen av kläder och personer som kunde dela ut plaggen. Jag försökte fråga om omfattningen och begrep att det INTE räckte med mina gamla täckbyxor. Här krävdes ett klädunder i Bibliska proportioner.

Jag bad om ett dygns betänketid och om tillåtelse att fråga några av stöttepelarna i Frikyrkoförsamlingen och Gud om detta ens var möjligt att ta på sig. Med påminnelse om absolut konfidens avslutades samtalet. Hjärnan snurrade. Det krävdes en kopp te och en bönestund. Nu var goda råd dyra!

Jag förstod att boendet behövdes. Jag förstod också att de skulle ställa hela min hemby på ända precis när vi skulle in i en ny säsong. En säsong som för allas överlevnad bygger på att turister vill komma hit. OM en anläggning blir full av flyktingar kommer den inte generera pengar i liftkort, restaurangbesök eller skoteruthyrning.

Hur kommer bilden att förändras utåt? Vill man åka som turist till Tärnaby om en fjärdedel av befolkningen i byn består av flyktingar? Och mina vänner med sin maxade sportaffär – hur skulle jag kunna se dem i ögonen?

Samtalet med vännerna i församlingen ägde rum efter en liten gudstjänst på trappan utanför en byastuga. Det mynnade ut i ett enhälligt beslut att ta oss an uppgiften. Vi bestämde oss där och då att vi skulle göra allt i vår makt att rädda både flyktingar och vår hembygd. Vi skulle gå in i denna uppgift med all tid och kraft som vi bara kunde och be Gud om hjälp att klara av det.

Jag lämnade besked vid nästa telefonsamtal och nu följde några märkliga dagar. Här gick vi, några få människor, och visste att om förhandlingarna gick i lås skulle Tärna inte vara sig likt framöver. De enda förberedelser vi kunde göra var att be. Åtagandet var att om flyktingarna kom skulle vi få 24 timmar på oss att ställa i ordning klädutlämning, få fram kläder och hitta personal. Dessutom fick vi inte yppa ett ord till någon.

En veckas aktiviteter vid flyktingboendet i Tärnaby. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.

I efterhand tänker jag att vi var modiga. Alternativt att vi var så säkra på Guds och människors hjälp att vi inte kunde säga nej. Eller kanske en kombination. Vår ambition var i alla fall att välkomna dessa människor på samma sätt som vilken annan gäst. Gästfrihet är inskrivet i generna på oss fjällbor. Boktitlar som ”Bäst när de gäller” eller citat som “Ju mer man tränar ju mer tur har man” poppade upp i huvudet.  Vi visste med goda exempel från bygden att vi kan bli bäst om vi lägger manken till. Vi visste också att jobbet får vi göra själva.

Sen följde en märklig tid. Jag provtextade affischer hemma om klädinsamlingar, gick på bönepromenader och tittade på tomma lokaler. Kanske var det en typ av mental träning. Allt skulle ju verka som vanligt. Så plötsligt, lika plötsligt som det första telefonsamtalet, ringde de.

– Allt klart, i morgon kväll blir det informationsmöte på Fjällbyn.

Ryktet om ett flyktingboende i Tärnaby slog ner som en bomb, om jag får uttrycka mig så i detta ämne. Folk gick man ur huse för att lyssna på informationen från Migrationsverket, kommunen och Frikyrkoförsamlingen. Den sistnämnde hamnade som de andra i hetluften direkt och informationen om klädinsamling spreds med mun mot mun-metod, affischering och sociala medier.

Ett rum på Fjällbyn bytte namn till ”klädutdelningsrummet”. Kläder strömmade till i sådana mängder att det var svårt att greppa. Frivilliga anmälde sig för att sortera och strukturera. Människor från bygden som tidigare aldrig haft något med Filadelfia att göra anmälde sitt intresse och hjälpte helhjärtat till.

En del av klädinsamlingen. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.

Människors uppdämda behov av garderobsstädning gav resultat. Aldrig någonsin har någon klädutdelning förfogat över så många fina, färgglada vinterkläder med det ena berömda märket efter det andra. På köpet kom leksaker, slalomskidor, handdukar och spel i sådan omfattning att vi blev alldeles tårögda av generositeten.

Sedan kom huvudpersonerna i denna lilla sannsaga. I busslaster. Chockade över att ha åkt buss till typ världens ände. De kom till mörker och kyla men också till ljus och medmänsklig värme. Lyckliga över att deras långa resa var slut men trötta, oroliga och rädda för den nya verklighet som dukades upp i en fjällanläggning vid en slalombacke i Tärnaby.

Samtliga inkvarterades familjevis eller två och två i hotellrum, baracklängor eller småstugor. De flesta visade sig komma från Afghanistan eller Syrien men även andra avlägsna trakter blev representerade på gästlistan. En turordningslista med rumsnummer som bas upprättades och i en aldrig sinande ström kom sedan flyktingarna in i vårt nyupprättade klädrum för att få det nödvändigaste. De flesta hade inte sett strumpor och riktiga skor. Badtofflor stod högt på önskelistan. Men de hade Tärnaborna behållit själva!

Vi följde ett strikt schema och valde ut kläder i passande storlek och prickade av på lååånga listan. Jag noterade allt i en svart anteckningsbok där namn, språk, land, speciella behov blev noga inskrivet för att så långt som möjligt förstå behoven bättre.

Utdelningslistorna blev också vår räddning när språkförbistring och längtan mynnade ut i klagomål över orättvis behandling och utdelning. Vi fick citera Pilatus då och då. ”Vad jag har skrivit har jag skrivit!”

De flesta kläderna var av en sådan kvalité att jag själv aldrig skulle haft råd att äga dem. Och vilken fröjd det var att se synnerligen solbrända ansikten i novembermörkret sticka upp ur en klubbjacka för Fjällvinden eller en dunjacka av plufsigare slag. Våra hjärtan och ögon svämmade dagligen över av lycka och tacksamhet för att ha fått vara med på ett hörn i denna världsvida katastrof.

Johanna Almström och Ingrid Eriksson håller en klass med en grupp flyktingkvinnor. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.
En av kvinnorna vid flyktingboendet som lär sig svenska på frivilligskolan. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.

Så utkristalliserade sig någon slags vardag med som mest 180 flyktingar på anläggningen. Alla kom med sin unika historia, tradition, religion och språk. Uppfinningsrikedomen i bygden var stor och den ena smarta lösningen efter den andra kom på plats. Pensionerade distriktsköterskor öppnade mottagning på området. Fjällvindens längdsektion skakade fram utrustning så att barnen kunde prova lyckan (eller olyckan) i snön. Språkcaféer startades. Till vävstugan lockades främst kvinnor och till nätfiske under isen kom mest herrar. På Filadelfia startades en skola för vuxna. Varannan dag var det damerna och varannan dag herrarna. Kommunen fick igång en förskola i Församlingshemmet och en annan skola i Folkets Hus. Företag visade sin generositet med allt från att dela ut reflexvästar till att bidra med galgar till kläderna som skulle exponeras. Delegationer från kommunen stod gapande och beskådade vår generositet och kvalité på flyktingmottagandet.

En av männen från flyktingförläggningen pimplar. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.
Deltagarlista från Fjällvindens skidtävling. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.

Ett system med fadderfamiljer anordnades så att de nyanlända skulle känna sig hemma och komma in bland ortsborna. Migrationsverket kom ideligen resande för att fördela LMA-kort och kallelser till diverse möten och ”förhör”. Otaliga informationsmöten hölls och översättningen till alla olika språk var ofta det största bekymret.

Sedan följde den ovanligaste vintern och våren i Tärnafjällens historia med en blandning av ”vanliga” turister och våra långväga gäster. Barnliften vid Linbanan snurrade dagligen och slalomkonsten tog sig nya uttryck. Begreppet dålig slalomåkare fick en ny innebörd. Visst blev det ett och annat benbrott men på det stora hela gav de gamla slalomskidorna nytt liv och glädje åt nya människor. Jo, mina vänner fick stänga sportaffären. Det blev en del avklippta snören till is-näten och polisen fick göra något extra besök. Listan kan göras längre av det som blev negativt men den kan inte på långa vägar mäta sig med den långa lista av positiva saker som flyktingvågen bar med sig till Tärnaby.

Lika fort som flyktingarna dök upp, lika fort stängdes förläggningen i midsommartid 2015. Många skingrades för vinden och lämnade Tärnaby för alltid.

 

Vinjettbild: Dags för skidtävling! Starten går på lånade skidor. Fotograf: Gunilla Nordlund. Foto i privat ägo.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.