I Dorotea vittnar Brita Persdotter år 1832 för prästen Nensén att hon som barn endast pratade finska. Hon kunde inte någon svenska. Brita föddes i Tegelträsk år 1773. Nära skärningspunkten mellan Lycksele, Åsele och Bjurholms kommuner ligger berget Mustagumbu. På modern riksfinska skulle det stavas Mustakumpu som kan översättas till Svartliden på svenska. På en karta från 1715 över Åsele kallas kyrkstugorna ”finnars huus”. De är placerade i närheten av samernas ”lappkojor”. Några andra hus fanns inte. I Lycksele är området Finnbacken uppkallat efter de kyrkstugor som fanns där tidigare. I flera byar i södra Västerbotten finns minnesstenar eller monument över den förste nybyggaren på platsen, någon finne som slog sig ner i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. Det gäller bland annat Mjösjö, Örträsk, Gafsele och Svanabyn.
Dessa tecken på tidig finsk närvaro beror inte på sporadisk och spontan inflyttning från den näraliggande riksdelen öster om Bottenviken. Nybyggarna kom i de flesta fall från det som idag är Sverige och deras släkter hade oftast redan bott här i ett par generationer. Som vi ska se var de ättlingar till de svedjebrukande bönder från det inre av den gamla östra riksdelen som flyttade över havet till de inre delarna av den västra riksdelen från slutet av 1500-talet och några decennier framåt. De blev skogsfinnar i de svenska finnbygderna och finnskogarna.
Med ”Västerbotten” brukar man oftast avse länet, så även i denna artikel. Länet omfattar ju det lilla landskapet Västerbotten, plus södra Lappland och kommunerna Bjurholm och Nordmaling i Ångermanland. Redan 1694 överfördes Ångermanna lappmark (Åsele, Vilhelmina, Dorotea) till Västerbotten. Den gamla socknen Nordmaling överfördes 1810 från Västernorrland i samband med att Norrbottens län bildades av den norra delen av Västerbotten. Det skedde strax efter att det gamla Västerbottens län förlorat mark i nordost till Ryssland då det gamla svensk-finska kungariket delades efter 1808–09 års krig. Nordmalings norra del blev senare Bjurholms kommun. Med något enstaka undantag är det i dessa områden samt i Ume lappmark, dvs. inom det nuvarande länet men utanför landskapet, som de skogsfinska bosättningarna har tillkommit.
Södra Ångermanland var ett av mottagningsområdena för den första migrationsvågen från östra och centrala Finland. Viksjö nära Härnösand började koloniseras redan före år 1600. Ett exempel på det är Per finne som kom till Västanå 1583–84. Den gamla marknadsplatsen på Härnön hade goda förbindelser över Bottenhavet och just vid den här tiden (1585) fick Härnösand stadsrättigheter. Inte långt från Viksjö i skogarna söder om Ångermanälven i Gudmundrå och Graninge uppkom också tidiga bosättningar. Dessa ökade snabbt i folkmängd och blev snart en bas för sekundära flyttrörelser mot nordväst och nordost i Ångermanland. Finnbosättningar etablerades i de flesta socknarna i landskapet inklusive Nordmaling. När senare Lappland öppnades för kolonisation 1673 kom en stor andel av nybyggarna där till en början från skogsfinska bosättningar strax söder om Lapplandsgränsen. Många tidigt anlagda byar i södra Lappland har alltså grundats av skogsfinnar.
Denna och nästföljande artikel är tänkta att ge en översiktlig introduktion till skogsfinnarna och deras bebyggelsehistoria i det nuvarande Västerbottens län.
Vilka var skogsfinnarna? Något om deras bakgrund och kultur. Varför flyttade man?
Skogsfinnarna uppkom som grupp vid migrationen till den västra riksdelen årtiondena kring år 1600. De kom till stor del från den 1561 nybildade storsocknen Rautalampi i norra Tavastland som tidigare hade koloniserats från Savolax och Karelen.
Gustav Vasa påbörjade en kolonisationspolitik för att locka bönder på såväl svenska som finska sidan att ta upp hemman på de hittills glest befolkade utmarkerna. Dessa s.k. erämarker (på finska erämaa) hade tidigare utnyttjats för långväga jakt- och fiskefärder. Nu erbjöds man bland annat flera års skattefrihet under nybyggestiden. Svedjebrukarna från Savolax såg detta som en möjlighet och kunde med sina effektiva svedjebruksmetoder snabbt kolonisera stora områden i bland annat norra Tavastland, delar av Österbotten och Kajanaland. Storsvedjandet (”huuhta”) med svedjeråg kunde ge rikliga skördar inledningsvis men krävde stora arealer. Det uppstod därför snabbt en överbefolkning så att de som ville ta upp nya hemman måste söka sig vidare, även till den andra sidan av Bottenhavet.
En annan viktig anledning till att man sökte sig från Savolax var de återkommande krigen mellan Sverige och Ryssland som utkämpades på finsk mark, ofta kring Olofsborg vid Savonlinna, som vid flera tillfällen belägrades och erövrades av båda parter. Bönderna i trakten var tvungna att härbärgera och försörja trupperna och fick se sina söner skrivas ut i krigstjänst. Detta var naturligtvis mycket betungande och bidrog till utflyttningen och rena rymningar från krigstjänstgöring.
Klubbekriget 1596–97 var ett av de största bondeupproren i nordisk historia och brukar också nämnas som en bidragande orsak till den savolaxiska migrationen. Upproret riktade sig mot ståthållaren Klas Fleming i Åbo och andra adelsmän på den finska sidan som var lierade med kung Sigismund. Allmogen i Rautalampi och Savolax var bland de mest aktiva i upproret. Hertig Karl uppmuntrade bönderna att försvara sig mot Fleming men de besegrades och utsattes för svåra övergrepp och massakrer. Hertigen ingrep sent omsider, för honom ett led i kampen för att avsätta brorsonen Sigismund och själv bli kung Karl IX.
Hertig Karl har av många utpekats som den som utformade politiken bakom den skogsfinska kolonisationen i slutet av 1500- och början av 1600-talet. Det är dock oklart hur stor del migrationen var styrd av kronan, jämfört med hur mycket som skedde mer spontant. Klart är ändå att Karl IX var positiv till den skogsfinska migrationen.
Skogsfinnarna förde med sig en östligt påverkad kultur som vad gällde byggnadsskick, språk, traditioner och försörjning avvek från den vanliga svenska allmogens levnadssätt. De kallas ibland i äldre litteratur svedjefinnar, eftersom deras utvecklade svedjebruk var ett utmärkande drag.
Skogsfinnarnas näringsliv
Svedjebruket var det dominerande försörjningssättet under kolonisationsfasen. Även svenska bönder svedjade för att nyodla eller för att förbättra betet på utmarker. Däremot var det storskaliga svedjebruket (”huuhta”) med odling av tuvbildande, tvåårig svedjeråg något nytt. Det gav möjlighet att använda ren skogsmark för odling. Man valde ut ett lämpligt granskogsområde, gärna i en sydsluttning med rätt fuktighet och bördighet. Träden fälldes på våren och fick torka i ett eller två år. Vid midsommartid på andra eller tredje året brändes svedjan. När elden slocknat sådde man i askan, om möjligt just innan regn. Från ett rågkorn växte många strån upp. Rågtuvorna som utvecklats övervintrade sedan och på sensommaren (på tredje eller fjärde året) skars rågen med skära och torkades i rior, eller i höga hässjor på svedjan eller på gården. Under gynnsamma omständigheter sägs svedjerågen kunna ge upp till 100-falt igen för varje sått korn, mot kanske femfalt vid åkerodling. Svedjan kunde bara skördas en eller två gånger på samma ställe, men kunde sedan användas som betesmark. Skogsfinnarna kunde därför ha mycket boskap.
Jakt och fiske var också mycket viktigt för försörjningen. Utnyttjandet av goda jaktmarker och fiskevatten på stora avstånd kunde ge upphov till tvister såväl finnarna sinsemellan som med svenska bönder och myndigheter. Det har lämnat rikt material av berättelser i gamla domböcker.
Den naturtyp med skogar, låga berg och sjöar som lämpar sig för de skogsfinska näringarna är förstås likartad över hela utbredningsområdet, så att man i viss mån kan känna igen skogsfinnarnas landskap på vitt skilda platser i Skandinavien och Finland.
Byggnadsskick – de skogsfinska karaktärsbyggnaderna
Ett av de mer särpräglade dragen i den kultur som bönderna från Savolax förde med sig till de blivande finnskogarna i Skandinavien var byggnadsskicket med rökstuga, ria och rökbastu. Gemensamt för dessa tre är rökugnsteknologin.
Bostadshuset, rökstugan, hade en stor stenrösugn i ena hörnet av rummet, oftast till höger om ingången. Rökugnen var murad med lera och tätad så att inte rök skulle sippra ut mellan stenarna. Rökstugan har ingen vanlig skorsten. När röken har avgett sin värme kan den ledas ut via ett hål i mellantaket till en rökkanal av trä genom yttertaket. Den stora stenmassan gör att ugnen kan hålla värmen under lång tid. Den behöver bara eldas en gång på morgonen för att hålla hela dagen. Rökugnen kan ha mycket hög verkningsgrad, högre än en kakelugn, som ju också är känd för att tillvarata värmen i rökgaserna effektivt. Om huset är rätt byggt besväras man inte nämnvärt av röken.
Antalet kvarvarande rökstugor i Sverige är cirka sextio. De finns även i Norge och förstås i Finland, men där har många förstörts, bland annat under krigen.
Rian användes till att torka svedjerågen. Liksom rökstugan har den en stenrösugn i ett hörn, ofta till höger om dörren. Rian placerades en bit från gårdens övriga byggnader på grund av brandrisken. Den byggdes ganska hög för att rymma de mer än två meter höga rågkärvarna som placerades på ett mellangolv av lösa stänger. Rian har varken skorsten eller rökkanal. Röken, värmen och lufttillförseln reglerades med luckor i väggarna. Torkprocessen gav en hög och jämn kvalitet på rågen. Det var annars svårt att åstadkomma under höstrusket.
Det lär finnas ett sjuttiotal rior bevarade i Sverige, varav en stor del i Bergslagen. Det finns också gott om uppgifter om rior i äldre handlingar. Men uppgifterna bör läsas kritiskt. Med ria avses där ibland, av allt att döma, en torkbastu för säd av den typ som varit vanlig inte minst i Norrland. Men en sådan torkbastu har en annan konstruktion och funktion även om syftet i båda fallen är att torka säd.
I närheten av bostaden byggde man en rökbastu. Inte heller den har någon skorsten eller rökkanal. Ugnen konstruerades för att relativt snabbt kunna värmas upp och därefter få avge sin värme. Den murades därför inte med tätande lera. När elden slocknat och röken vädrats ut öser man vatten på ugnens stenar och kan ta sitt bastubad. Bastun användes även till andra ändamål, exempelvis vid barnafödande.
Värmlands museum och andra aktörer driver sedan 2018 ett arbete för att göra Finnskogen i Värmland med dess bevarade gårdsmiljöer till ett världsarv, på liknande sätt som Hälsingegårdarna i Hälsingland tidigare har lyckats bli.
Språket
Dialekterna i finskan delas vanligen in i en västlig och en östlig grupp. Den östfinska dialekt finnarna förde med sig talades i delar av Värmland långt in på 1900-talet och har nedtecknats och spelats in av språkforskare från Finland. Det finska språket användes i första hand inom den egna gruppen. Redan i Finland hade finnarna haft kontakter med svenskspråkig överhet och behövde sällan tolkhjälp på tinget eller i andra offentliga sammanhang.
Namnskick – släktnamn
Ett annat särdrag i kulturen var att skogsfinnarna hade släktnamn som hjälpte till att hålla ordning på de stora släkterna eller klanerna. Svenska präster och myndighetspersoner skrev som regel inte in dessa namn i kyrkbokföring, mantalslängder och domböcker. De använde patronymikon som efternamn på finnarna liksom på den svenska allmogen, eller bara förnamn med tillägget ”finne”, särskilt för den första generationen invandrade. Bland bondeallmogen i Sverige började släktnamn användas mer allmänt först i slutet av 1800-talet och blev den allmänna normen i och med namnlagen 1901. Som jämförelse kan nämnas att de valloner som kom till Sverige vid ungefär samma tid som skogsfinnarna i regel stod högre på den sociala rangskalan och kunde hävda sina släktnamn så att de lever kvar ännu idag, till släktforskares glädje.
Den finske folklivsforskaren Carl Axel Gottlund reste 1817 och 1821 i finnbygderna i Värmland, Dalarna och Hälsingland och kunde då dokumentera en mängd av de namn som ännu användes bland finnarna sinsemellan. Ibland lånade han kyrkböcker i de socknar han besökte och passade då på att skriva in de finska släktnamn han fått kännedom om, vid sidan av de svenska namnen. Ett exempel ses nedan ur husförhörslängden för Mulltjärn i Östmarks socken i Värmland. Gottlund har antecknat släktnamnen Haljanen och Häkkinen, och även gårdsnamnet Saunola. Gottlunds stora intresse och engagemang för skogsfinnarna anses ha medfört en stärkt självkänsla inom folkspillran och en revitalisering av deras språk, kultur och traditioner som har bidragit till att de kunnat leva kvar längre i de trakter han besökte. Gottlunds födelsedag 24 februari firas numera som den nationella minoriteten Sverigefinnarnas dag.
Traditioner och folktro
Skogsfinnarnas traditioner och folktro hade en hel del egna uttryck jämfört med de gängse svenska. Familjens liv var genomsyrat av föreställningar om makternas påverkan och deras syften, onda som goda. Det gällde att hålla sig väl med dem med hjälp av särskilda ritualer vid viktiga tillfällen som dop, bröllop och begravning, sådd och skörd, jakt och fiske. Björnen hade en särställning i folktron. Den ansågs ha magiska krafter och var mycket respekterad.
Många finnar har ansetts vara ”vismän” som med ramsor, ceremonier och diverse preparat kunnat bota sjukdom, ibland även på distans, och till och med vara trollkunniga. De anlitades för sina förmågor även av den svenska befolkningen.
Hantverk och mattraditioner
Här finns inte utrymme för att fördjupa sig på dessa områden men ett par exempel ska ges. Att tillverka föremål av flätad näver förknippas ofta med skogsfinsk kultur. En stereotyp bild av en skogsfinne kan vara en gubbe med en kont av flätad näver på ryggen och näverskor på fötterna. Ordet kont lär för övrigt vara ett lånord från finskan, ett av ganska få sådana i svenska språket.
Konsten att fläta näver anses vara av finskt och östeuropeiskt ursprung och har under århundraden spridits västerut. Att fläta näver har nog förekommit i Sverige redan innan skogsfinnarnas ankomst och bruket har senare spridits långt utanför finnbygderna inom områden som har björk av rätt typ. Föremål av flätad näver är ändå typiska för alla finnbygder och de trakter i Finland som skogsfinnarna kommer ifrån.
I finnbygder från Värmland och upp till och med Medelpad äter man gärna motti på hembygdsgårdar och finngårdar vid sammankomster för dem som är intresserade av det skogsfinska. Motti är en kaloririk nävgröt av skrädmjöl som serveras med fläsk och lingon, lite som kroppkakor och palt i andra bygder. Motti är inte så vanligt i dagens Finland, men i Sievi i norra Österbotten hålls en årlig mottifestival.
Skogsfinnar i norra Sverige
Södra Lappland och närliggande områden i Ångermanland och Jämtland är den nordligaste delen av skogsfinnarnas utbredningsområde i Sverige. Invandringen till Ångermanland blev omfattande men är mer bortglömd och osynlig idag än i finnskogarna och finnbygderna i Värmland, Dalarna, Hälsingland och Medelpad där en skogsfinsk kultur länge har levt kvar. Där finns ännu många av ”karaktärsbyggnaderna” såsom rökstugor, rior och rökbastur kvar. Många finska namn på berg, sjöar och platser i landskapet har också bevarats. Även i Viksjöområdet i Ångermanland finns många namn bevarade, men det är annars ganska sällsynt i norr.
I Norge räknas sedan 1998 ”skogfinnene” som en av landets sex erkända minoritetsgrupper trots att språket är utdött. Även i Sverige förekommer det att man kallar sig skogsfinne. Mest kanske bland dem som är uppväxta bland minnen av den skogsfinska kulturen i de sydligare finnbygderna. Man kanske känner till något eller några av de finska släktnamnen som har förekommit i släkten och kan ha lärt enstaka finska ord och uttryck av sina far- eller morföräldrar. I landskapet kan finska namn på berg, sjöar och annat finnas kvar.
Ångermanland och Västerbotten besöktes alltså inte av Gottlund och här tycks också assimileringen ha gått snabbare än i söder. Det finns säkert många orsaker till detta. Som vi ska se i del 2 finns ändå belägg för att språk och någon slags finsk identitet levde kvar åtminstone efter mitten av 1750-talet, och ännu längre på några platser. Kanske var det riksdelningen 1809 och de tilltagande nationalistiska strömningarna i början av 1800-talet med idéer om ”ett land, ett folk” som slutligen svepte det finska in i glömskan. I del 2 diskuteras också skillnader i den skogsfinska kulturens utveckling i de nordliga områdena, jämfört med i de sydligare trakterna. Större delen av del 2 upptas av den skogsfinska bebyggelsehistoriken i Västerbotten, med viktiga namn och platser fram till mitten av 1700-talet.
Litteratur
Gothe, Richard. Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland. Stockholm 1948. Faksimil utgiven av Finnbygdens förlag 1993.
Lundkvist, Tyko. Ur Från finnmarker och ådalar. Mellannorrländsk kultur- och socialhistoria från sju sekler. sid 15-43. I Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet, nr 4, red L-E Edlund, Umeå 1982.
Norstedt, Gudrun. Lappskattelanden på Geddas karta. Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Thalassa förlag, Umeå 2011
Wedin, Maud. Skogsfinnarna i Skandinavien. Finnbygdens förlag, Falun 2014.
Wedin, Maud. Den skogsfinska kolonisationen i Norrland. Finnbygdens förlag, Falun 2007.
Wedin, Maud (red.). Det skogsfinska kulturarvet. Finnbygdens förlag, Falun 2001.
Welinder, Stig. Vilka var och är Skogsfinnarna? En historisk begreppsdiskussion. Finnbygdens förlag, Falun 2016.
Vinjettbild. Liten svedja bränns vid Finnstigen i Bredsjö i Bergslagen i juni 2010. Foto: Tord Eriksson.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Tord är uppvuxen i Örnsköldsvik men bor numera i Stockholm och i Hemling nära Västerbottensgränsen. Han är pensionär som forskat i träkemi på KTH (tekn dr) och därefter arbetat som laboratorieföreståndare m.m. på Södertörns högskola. Tord är släkt- och hembygdsforskare som upptäckt djupa rötter i det inre av Finland. Han är styrelseledamot i föreningen Finnsam (Finnbygder i samverkan).