Om skogsfinnarna i Västerbotten – del 2

Tord Eriksson
Download PDF

I del 1 berördes bakgrunden till migrationen av svedjebrukare med ursprung i Savolax i centrala Finland till det nuvarande mellersta Sveriges granskogsområden i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. De utvecklade en särartad skogsfinsk kultur i de finnbygder som uppkom på den svenska sidan. Den primära inflyttningen från den östra riksdelen gick i norra Sverige främst till södra Ångermanland, men även Medelpad och Hälsingland. Därifrån flyttade följande generationer vidare mot norr och nordväst, ända upp till nuvarande södra delen av Västerbottens län.

Man kan i grova drag urskilja fem faser i flyttningarna mot Västerbotten och norra Ångermanland:

  1. Den primära invandringen från Finland runt år 1600.
  2. Övertagande av ödehemman på 1630–40 talet.
  3. Från och med 1670-talet: Nybyggare av andra och tredje generationen. Kolonisation av Lappland påbörjades i och med Lappmarksplakatet 1673.
  4. Under den ”stora ofreden” i början av 1700-talet kom en viss påfyllning av flyktingar och soldater från Finland till de gamla finnbosättningarna.
  5. Den stora nybyggarepoken från mitten på 1700-talet. Finnar och samer, men mest svenska bönder, koloniserade Lappland.

De första skogsfinnarna i Västerbotten

Den första bosättningen i Västerbotten uppkom i Agnäs i nuvarande Bjurholms kommun som då tillhörde Nordmalings storsocken. Agnäs var ursprungligen en svensk ”odalby” med anor från medeltiden, skattlagd redan på Gustav Vasas tid. Den var då den översta byn i Öre älvdal. Hit letade sig Lasse finne redan 1597. Han tillhörde alltså den primära invandringen från den finska sidan och övertog en av de befintliga gårdarna i byn medan de två övriga ännu beboddes av svenskar. Det har därför ibland antagits att Lasse var en svensktalande finländare från Österbottens kusttrakter. Att han kom vid just den här tiden och sökte sig så långt uppåt skogarna som till Agnäs, utposten mot lappmarken, talar dock för att han tillhör den skogsfinska gruppen med ursprung i Savolax. Kanske kom han via Härnösand/Viksjö och letade sig vidare hit. Eller kom han den närmaste vägen över havet, med båt eller över vinterisen? Förbindelserna mellan Öster- och Västerbotten var gamla och naturliga.

Likt många av de tidiga skogsfinnarna blev Lasse inte kvar stadigvarande utan försvann ur sikte några år. Kanske letade han bättre möjligheter. Men 1605 är en Lasse finne tillbaka i Agnäs tillsammans med knekten Per finne. 1610 tillkom en tredje, Nils Persson finne. Ännu bodde ett par svenskar kvar, men byn blev snart helt finsk och kom att få en central roll för den fortsatta utvecklingen av de finska bosättningarna.

Att finnar slog sig ned i översta odalbyn i Öre älvdal ingår i ett mönster som går igen i andra älvdalar i norra Ångermanland. Till Hemling, den näst översta odalbyn i Gide älvdal, kom Måns finne 1609 och blev där ensam åbo enligt skattelängderna. Movattnet, den allra översta byn vid älven blev helfinsk ett par decennier senare.

Även byn Holm längst upp efter Nätraån, lite längre söderut, övertogs av finnarna.

Jämfört med svenskbefolkningen tycks finnarna ha haft ett sätt att försörja sig i magra skogstrakter som var bättre anpassat till de svåra förhållanden som rådde på 1600-talet. De tvingades allt oftare lägga sina hemman öde. Även den lilla odalbyn (Gamla) Nordsjö längst upp efter Lögdeälven blev så småningom finsk. Närheten till älvar och sjöar är typisk för skogsfinnarnas invandring till Västerbotten och Ångermanland. Fisket var fortfarande rikt i vattendragen och hade stor betydelse för försörjningen. I de mer kända finnbygderna längre söderut var sådana platser ofta bebodda sedan länge. Den stereotypa bilden av ett finntorp från Värmland eller Dalarna är en avsides och högt belägen gård långt ut i skogen, långt från tidigare bebyggda trakter. Gemensamt för de nordliga och sydliga finnbygderna är dock att man gärna hamnade i gränstrakter mellan landskap, socknar och riken (Sverige/Norge). Förutom skogsfinnar och svedjefinnar har ”rågatafinnar” använts som en beteckning för gruppen.

1630–1640-talet, övertagande av ödehemman.

Under ”lilla istiden” och de ständiga krigen på 1600-talet lades många hemman öde i Ångermanland. Skatteintäkterna för de kostsamma krigen riskerade därmed att minska. Myndigheterna ville därför styra så kallade ”lösfinnar” från överbefolkade bosättningar i södra Ångermanland, Medelpad och Hälsingland till ödehemman längre norrut i bland annat Nordmaling.

Agnäs fick 1638 påfyllning med Pål Pålsson från Viksjö och en Per Mattsson.

En ödejord i Hörnsjö övertogs av Lars Matsson finne vid 1644 års ting. En annan av byns gårdar upptogs av Per Eskilsson 1640. 1649 kom Mårten Hindersson från Nästvattnet i Gudmundrå. Hörnsjö fick en viktig roll i den fortsatta utvecklingen.

1645 kom Eskil Hindersson från Graninge finnmark till ett ödehemman i Orrböle.

Lars Olofsson, som anses vara sonson till Lars Olofsson i Viksjö, övertog en ödejord i Brattsbacka 1637. ”Brattsbackafinnar” blir ett begrepp som lever kvar in på 1900-talet.

Från Hoting kom Olof Mattsson till Mullsjö 1649. Den andra gården i Mullsjö hade Daniel Olofsson sedan 1646.

Delar av Nordmaling fick alltså en ganska omfattande finsk bebyggelse. Fler finnar och fler platser skulle kunna räknas upp.

Nybyggare på 1670–80-talet i ”fjällbygden” och lappmarken

Norr om Agnäs och Hörnsjö började fjällbygden, den stora kronoallmänningen som tidigare utnyttjats av bönderna från den gamla bygden för långväga jakt- och fiske. På Gustav Vasas tid fanns särskilda register över vilka byar som fick utnyttja sina respektive ”fisketräsk” belägna på stora avstånd, 6–7 mil, från byarna. De måste förstås också skatta för dessa förmåner. Men kronan hade intresse av befolkningsökning och ny bebyggelse för att öka skatteintäkterna och stärka kontrollen över territoriet. Man började därför tillåta nybyggen på allmänningen ovanför den gamla bygden.

Vid Bjärten nedsatte sig Jacob Larsson år 1670. Han var son till Lars Olofsson i Brattsbacka och hade tidigare varit båtsman.

Lill-Armsjö upptogs cirka 1671 av Matts Hindersson från Gudmundrå finnmark. Han var bror till Mårten som nämnts ovan i samband med Hörnsjö. Även Matts hade vistats i Hörnsjö en tid.

Mjösjö upptogs 1674 av Matts Olofsson. Han antas vara son till den Olof Mattsson som nämnts ovan, som kom från Hoting till Mullsjö.

Lantmätare Nils Spoles ”Afrijtning öfwer Fintorpet Miösiön” år 1705. Lantmäteriets historiska kartor.

Till Lilla Nordsjö, på gränsen mellan Nordmalings och Arnäs gamla storsocknar, kom Nils Andersson 1673. Nils anses vara son till Anders Nilsson som fanns i Hörnsjö 1650, gift där med Karin Hindriksdotter från Gudmundrå som var syster till bröderna Matts och Mårten som nämnts ovan. Gården upptogs vid det som kallades Nordsjö träsk, den gamla byn Nordsjös (vid Lögdeälven) fisketräsk. Byn heter idag Norra Nordsjö och tillhör Trehörningsjö i Örnsköldsviks kommun.

Alla de fyra ovanstående nybyggena anlades på goda lägen vid ”fisketräsk” som tidigare inte haft någon permanent bebyggelse. Där fanns nog bara en eller annan värmestuga (”bastu”) för övernattning under fiske- och jaktturer. De fick alla börja betala skatt 1682. Naturligtvis var det inte populärt bland invånarna i de gamla byarna i den nedre bygden att nybyggarna begränsade deras invanda fiskemöjligheter vid fisketräsken. Johan Eskilsson i Orrböle var en av de som klagade. Han var son till ovan nämnde Eskil Hindersson från Graninge finnmark och var nu en betrodd nämndeman. Men försörjningen vägde tyngre än sammanhållning och solidaritet inom den finska gruppen. Tvister finnarna sinsemellan om svedjor var också vanliga och har lämnat många spår i domböckerna.

1673 öppnades lappmarken för nybyggare i och med lappmarksplakatet efter förslag från landshövdingen i Västerbottens län, Johan Graan. Lappmarksplakatet lovade alla som flyttade till lappmarkerna 15 års skattefrihet. Därefter skulle man beskattas på samma sätt som samerna. I likhet med dem skulle man också för all framtid slippa knektutskrivning. En tanke med plakatet var också att nybyggarna skulle använda marker som samerna inte hade någon nytta av till sina ängs- och betesmarker, så att grupperna skulle kunna samsas utan att konkurrera ut varandra.

Lappmarksplakatet ledde till en början framför allt till en starkt ökad inflyttning av finska kolonister i Kemi lappmark, men även ett par platser i Åsele och Ume lappmarker i Västerbotten kom tidigt att beröras. De första nybyggarna i lappmarken var till större delen finnar.

Åsele lappmark

1674 kom Nils Andersson till Gafsele vid Ångermanälven söder om Åsele. Han blev den allra förste nybyggaren i svenska Lappland. Hans härkomst är inte helt klarlagd, men åren innan 1674 fanns en Nils Andersson i finnbyn Grundtjärn lite längre söderut på gränsen mellan Anundsjö och Ådals-Liden (nu Örnsköldsviks respektive Sollefteå kommuner). Grundtjärn och närliggande Omsjö hade täta kontakter med Gafsele även senare.

Minnessten över nybyggaren Nils Andersson på Koholmen i Gafsele. Foto: Tord Eriksson.

Gafsele utvecklades snabbt. På lantmätaren Nils Spoles karta från 1714 finns tre hemman i det som där kallas ”Gaffsells Finne-Marck”.

Nils Spoles karta över ”Gaffsells Finne-marck” år 1714. Från Lantmäteriets historiska kartor.

Nära länsgränsen något längre söderut längs älven tillkom nybygget Hälla 1684, trots Nils Anderssons protester. Han menade att det kom för nära. Till Hälla kom Mats Pålsson från Nätra socken, men han var ursprungligen son till Pål Andersson från Grundtjärn/Omsjö.

Längre västerut i Tåsjö i Ångermanland och vid Flåsjön på den jämtländska sidan tillkom tidigt ett antal bosättningar som på en karta av Nils Spole från 1717 kallas ”Ströms finnemark”. Efter Lappmarksplakatet börjar bebyggelsen därifrån spridas över gränsen till den lappländska sidan. Först kom Jon Ersson Kiervel som 1712 grundade Svanabyn, den första byn i nuvarande Dorotea kommun.

Minnessten över nybyggaren Jon Erson Kiervel i Svanabyn. Foto: Tord Eriksson.

”Kiervel” är en rest av det av det skogsfinska släktnamnet Kervinen. Namnet upptecknades bland flera andra av prästen Jonas Nensén i Dorotea på 1830-talet. Ett av de andra var Johan Häkkin, alltså Häkkinen, som tydligt är ett släktnamn av savolaxisk typ. Namnet förekom även bland skogsfinnar i de sydliga finnbygderna och är vanligt i Finland idag.

Finska namn nedtecknade i Doroteaprästen Jonas Nenséns (1791–1881) samlingar i Carolina Rediviva, Uppsala universitet, bland andra ”Kerwel” och ”Häkkin”. Foto: Tord Eriksson.

1715 ritade Nils Spole en karta över Åsele kyrkplats, som anlades 1648. Förutom kyrkan och prästgården ser man en marknadsgata med ”borgarnas bodar” för handelsmännen från Härnösand och Umeå. Två områden består av ”lappkojor”, som ritats som kåtor på bilden. De övriga byggnaderna är ”finnars huus”, det vill säga nybyggarnas kyrkstugor. Några andra hus än finnarnas fanns tydligen inte.

Nils Spoles karta över Åsele 1715. Lantmäteriets historiska kartor.

Från ”Gaffsele Finne-Marck” och de andra närliggande nybyggena fortsatte nästa generation att ta upp nya bosättningar både norrut längs Ångermanälven och söderut tillbaka mot Ångermanland. Till Almsele ett par mil norr om Åsele kom Henrik Mattsson, närmast från Svanabyn där han hade gift sig med Jon Ersson Kiervels dotter Sofia. Enligt finnforskaren Richard Gothe hade Henrik släktnamnet Kosonen, men det är oklart vilken källa Gothe stödjer sig på. Kosonen är ett välkänt namn i dagens Savolax i trakten av Kuopio och St. Mickel. Henrik lär vara sonson till en Anders Andersson från de tidiga finnbosättningarna i Omsjö/Grundtjärn och i så fall brorson till Nils Andersson i Gafsele.

Ytterligare ett par mil upp längs Ångermanälven ligger Råsele strax innanför gränsen till Vilhelmina kommun. Den anses vara den äldsta byn inom Vilhelmina och anlades cirka 1740 av Erik Pålsson, son till Pål Mattsson i Hälla.

En knapp mil från Ångermanälven ligger Torvsjö där Per Jakobsson blev nybyggare 1752. Han var son till Jakob Hansson i Hälla. Pers bror Erik blev nybyggare i Holmträsk, på gränsen mellan Åsele och Anundsjö.

Den näst äldsta byn i Dorotea socken efter Svanabyn är Bellvik, som upptogs av Mats Johansson 1720. Han kom från Paltamo i Kajanaland norr om Savolax, och är ett av många exempel på att de gamla finnbygderna i norra Sverige fick påfyllning direkt från Finland i samband med Karl XII:s krig, ”den stora ofreden” i början av 1700-talet. Mats gifte sig med Anna Isacsdotter från Rörström i ”Ströms finnemark” på den jämtländska sidan av gränsen. Bellvik ligger idag i Dorotea, men gränsen mellan Västerbotten och Västernorrland/Jämtland har ändrats så att Bellvik har fått byta tillhörighet flera gånger.

Lavsjö i nuvarande Dorotea kommun togs upp av bröderna Erik och Jon Persson från Svanabyn.

Ume lappmark

Till skillnad mot i Åsele var kolonisationen av Ume lappmark noggrant förberedd. Lantmätaren Gedda kartlade de 37 lappskattelanden inom området år 1671 och fann 25 platser som skulle kunna försörja 56 nybyggare. Platserna är markerade på Geddas karta. Tanken var att nybyggarna skulle försörja sig på jordbruk och boskapsskötsel utan att inkräkta på samernas traditionella rennäring, fiske och jakt. Därmed skulle det totala skatteunderlaget för kronan öka.

Johan Philipsson Hilduinen kom 1678 till lappskattelandet Mårdberg för att ta upp ett nybygge i vackert läge vid Örträsk i Öreälven, cirka fyra mil norr om Agnäs. Mårdberg innehades under 1680- och 1690-talen av samen Erik Persson. Redan tidigt stod det klart att nybyggare och samer inte alltid hade så lätt att samsas. Enligt tingsprotokoll 1684 förbjöds Erik Persson att göra intrång på Hilduinens inrymda skog och fiskevatten. Två år senare utfärdades ett likalydande förbud för båda parter.

Örträsks hembygdsgård på platsen för Hilduinens nybygge. Foto: Tord Eriksson.

Hilduinen är ytterligare ett exempel på ett bevarat släktnamn. Liksom Gafsele utvecklades Örträsk snabbt och fick snart flera bosättningar vid sjön. Hit kom cirka 1680 den Mårten Hindersson från Hörnsjö som nämnts ovan. Lars Olofsson kom 1706 från Brattsbacka (Gamla Bergsjö) i Nordmaling.

Bröderna Håkan och Erik Ersson kom vid samma tid. Det är inte klarlagt om de var finska eftersom de ska ha varit födda någonstans i Umeå landsförsamling, utan tydlig koppling till finska bosättningar. De har inte heller betecknats som finnar i källskrifterna. Men deras hustrur Brita och Ella var utan tvivel finska, döttrar till den förut nämnde Matts Hindriksson från Lill-Armsjö.

Från Örträsk fortsatte de följande generationernas nybyggaregärningar vidare norrut på liknande sätt som från Gafsele i Åsele lappmark.

Hilduinens son Johan Johansson drog vidare till Knaften (Gammelhemmet) och blev nybyggare där. Platsen ligger drygt fyra mil norr om Örträsk men närmare Öreälven än byn Knaftens nuvarande läge. Hit kom också Erik Ersson och Ella Mattsdotter något år senare.

Lycksele kyrkplats vid Umeälven anlades redan 1607 och var liksom Åsele vid Ångermanälven en samlingsplats främst för samer. På nuvarande Gammplatsen fanns ett vinterviste för samerna och en marknadsplats, men där byggdes även en ”finnstad” för nybyggarnas kyrkstugor liksom i Åsele. Kyrkstugorna flyttades runt år 1800 från Gammplatsen till det som ännu kallas ”Finnbacken”.

Från Lycksele drog nybyggarna vidare uppåt längs Umeälven. Mårten Mårtensson (son till Mårten Hindersson) och hustrun Maria Mattsdotter (dotter till Matts Olofsson i Mjösjö) tog sig från Örträsk till Kattisavan vid Umeälven och därifrån vidare till sitt nybygge Rusele.

Hilduinens sonson Erik Johansson fortsatte från Knaften ända upp till Luspen vid Storuman, som insynades som nybygge 1741. Innan han lämnade Knaften hade han flera gånger varit åtalad för olaga jakt och fiske, något som inte var helt ovanligt för de nybyggande finnarna som kämpade för att klara sin försörjning. Kyrkoherden Pehr Högström som rörde sig mycket i lappmarken vid denna tid vittnade om fattiga nybyggare i lappmarken. Han skrev att ”merendels hafwa sådana satt sig ned i Lapmarken som warit så utfattige, at de omöjeligen kunnat komma sig före. En sådan såg jag år 1741 begifwa sig med hustru och barn ifrån Lycksele til stor-Uma 12 mil op til Fjällen och satte bo i wilda ödemarken. Då han reste opföre hade han wäl med sig några Kor, men egde ej en skeppa säd at begynna med. Han bärgde dock en tid lifwet med mjölk och fisk.”

Det är alltså Erik Johansson från Knaften som Högström vittnar om.

Flyktingar från stora nordiska kriget

Under ett par decennier med början strax före år 1700 rådde åter mycket svåra tider med missväxt och Karl XII:s krig. Nybyggaraktiviteten minskade för en tid och många hemman lades åter öde. Men förutom de flyktingar som mera tillfälligt räddade sig undan de ryska härjningarna i Finland fanns ett antal soldater som hade tillhört general Armfeldts finska styrkor som blev kvar på den svenska sidan som nybyggare eller som ingifta i de gamla skogsfinska bosättningarna.

Tomas Pålsson och Matts Mattsson från Paltamo i Kajana gifte sig med två systrar, Eriksdöttrarna Elisabet och Margareta i Movattnet i norra Själevad (senare Björna socken) och flyttade till Mjösjö. Vid Tomas död 1753 skriver prästen i Nordmaling att han “kunde intet tala något swänskt ord”. Då hade Elisabets familj bott i trakten i minst tre generationer.

Utdrag ur Nordmalings dödbok 1753 om Tomas Pålsson. Kyrkobok F:1 (1750–1817) för Nordmaling. Digitala forskarsalen, Riksarkivet.

När sonen Erik Tomasson dog år 1799 i byn Gide i Björna skrev prästen i dödboken att ”föräldrarna är okända i Finland”. Han uppfattades tydligen ännu som finsk.

Matts och Margaretas sonson Erik Eriksson, född 1765, blev i Bjurholm ihågkommen som ”Finn-Erk” långt fram i tiden.

Den stora nybyggarepoken 1750-

Från mitten av 1700-talet börjar den mest intensiva nybyggareperioden i norra Ångermanland och södra Lappland. Under de något fredligare och bättre tiderna ökade befolkningen snabbt och en del av befolkningsöverskottet blev nyodlare. Till största delen var det unga från de gamla socknarna i norra Ångermanland som drog uppåt lappmarken. Det var nu en blandad skara av svenskar, finnar och samer.

Men några finska nybyggaresläkter utmärkte sig ännu. Karin Pålsdotter från Lilla Nordsjö var mor och farmor till flera kända nybyggare som var verksamma under den här tiden. Hon kom från den släkt av Pålssöner och -döttrar som utgått från Viksjö och sedan bosatt sig i Agnäs. Hennes förste make var båtsmannen Anders Nilsson Norman, son till nybyggaren Nils Andersson i Lilla Nordsjö. Anders dog under krigstiden år 1710, men han och Karin fick sonen Nils tillsammans. Nils och hans två söner Per och Nils Nilsson blev första nybyggare i Remmarn, som då räknades till Åsele men senare till Björna. Per blev därefter förste nybyggare i Tegelträsk precis norr om nuvarande Västerbottensgränsen. Där föddes dottern Brita 1773. Hon är en sagesperson till prästen Nenséns uppteckningar från Dorotea år 1832 och vittnar där om att hon inte kunde någon svenska under sina första år i Tegelträsk.

Brita Persdotter, född i Tegelträsk 1773 berättar år 1832 för prästen Jonas Nensén i Dorotea att hon ”talte finska”, hon kunde ingen svenska förrän efter 6 års ålder. Hon dog 82 år gammal i Avaträsk 1855. Ur Doroteaprästen Jonas Nenséns (1791–1881) samlingar i Carolina Rediviva, Uppsala universitet. Foto: Tord Eriksson.

Brodern Nils Nilsson hamnade så småningom som nybyggare ända uppe i Nästansjö väster om Vilhelmina. Han var där känd som finne och som så många andra av sina ”landsmän” var han också känd som visman och naturläkare.

Karin Pålsdotter gifte om sig med Daniel Pålsson som kommit från Finland som ”flykting” under stora ofreden. Kanske var även han soldat? De fick sonen Pål Danielsson som blev känd som den store nybyggaren Finn-Pål. Han tog först upp ett nytt ställe i Mjösjö. Sedan blev han den förste i Bredträsk i nuvarande Bjurholm, som utvecklades till en stor by. Därefter anlade han ytterligare fem nybyggen nära Åsele som han kunde överlämna till sina barn. Finn-Påls stora familj har idag en mängd ättlingar som känner till sin finske anfader. Han påminner tydligt om det finska arvet i området trots att han var verksam så sent under epoken att det är oklart hur mycket som då levde kvar av finskt språk och kultur.

Informationstavla om Finn-Pål på platsen för hans nybygge i Bredträsk. Foto: Tord Eriksson. Klicka på bilden för att se en förstoring av texten.
Karta över finnbosättningar i Ångermanland, Västerbotten och Jämtland. Original hos föreningen FINNSAM (Finnbygder i samverkan – en skogsfinsk nätverksorganisation – https://www.finnsam.org). Klicka på bilden för att ladda ner en högupplöst karta.

Varför är skogsfinnarna och deras bosättningar så bortglömda i Västerbotten (och Ångermanland)?

Frågan har förstås inget enkelt svar, men man kan peka på ett antal faktorer som kan ha haft betydelse.

Som tidigare nämnts anses Carl Axel Gottlunds närvaro i de sydligare finnbygderna just vid den tid i början av 1800-talet då assimilering och försvenskning annars tog fart ha varit viktig för bevarandet av en finsk identitet. Någon som motsvarar Gottlund saknas i norr.

Att en stor del av bosättningarna i Nordmaling och övriga Ångermanland bestod av övertagna ödehemman som tidigare varit svenska hade rimligen stor betydelse. Man kom på så sätt närmare svenskbygden än i andra områden. Man lärde sig troligen svenska snabbare och övertog en del av svenskarnas kultur och byggnadsskick. Många som har intresserat sig för de nordliga skogsfinnarna har förutsatt att här har funnits rökstugor av samma typ som i de sydligare trakterna och i Finland, men några handfasta belägg från till exempel arkeologiska undersökningar finns (hittills) inte norr om Medelpad. Husgrunderna i Gammelhemmet i Knaften som byggdes i början av 1700-talet har av arkeologisk expertis bedömts att inte vara rester av rökstugor. Det finns också belägg från andra finnbygder (till exempel Trysil) att när man hade råd tog man gärna efter de stilideal som rådde bland prästerskap och storbönder och andra som hade hög status inom majoritetsbefolkningen. Många ville hellre ha sådant som ansågs nytt och modernt än att hävda sina gamla traditioner.

I sydligare trakter var finnbygderna mer tätbefolkade och ”finnskogarna” var ofta tydligt avgränsade från den övriga ”bygden”, både i kamerala handlingar och i verkligheten på marken. Det bör ha bidragit till en starkare känsla av särart och samhörighet inom gruppen. I norr har i stället ofta ”fjällbygden” använts som ett begrepp för de avsides utmarker inom socknarna där både finnar och andra har bott.

Den påtagliga närvaron av samerna kan också ha haft en viss betydelse i norr. I söder har finnar ofta haft rollen som ”de andra”, avvikande från normen med annorlunda språk, kultur och folktro. Många finnar blev kända som vismän och trollkunniga och kunde även anlitas av svenskarna för sina färdigheter. Detta förekom även bland finnar i norr, men här var det ofta samerna som hade den rollen. De skiljde ut sig mycket tydligare med sitt nomadiska levnadssätt, religionen, renskötseln, dräkterna och så vidare. I lappmarkerna gällde även delvis andra lagar och regler för beskattning och krigstjänst med mera. Finska och norrländska bönder hade ett mer likartat levnadssätt. De var i huvudsak bofasta och levde under samma lagar och samma kyrka.

Mycket tyder också på att svenskar och finnar ömsesidigt påverkade och tvingades lära av varandra under de svåra förhållanden som rådde i norr. Finnarna blev här kanske snarare integrerade och inte bara assimilerade, som en ren överlevnadsstrategi för båda grupperna. Olika former av svedjande för att röja mark och odla hade förekommit långt tidigare, men finnarna bidrog med sitt storsvedjande med odling av svedjeråg på avlägsna svedjor i granskogarna (”huuhta”). Denna svedjeteknik förekom sedan allmänt bland både finnar och svenskar i mindre skala ännu långt in på andra halvan av 1800-talet. På många platser skedde det helt lagligt och med brukens motvilliga accepterande innan deras uppköp av böndernas skogar kommit i gång och innan flottningslederna färdigställts och möjliggjort timmertransporter från otillgängliga trakter till bruken vid kusten.

Ur Doroteaprästen Jonas Nenséns (1791–1881) samlingar i Carolina Rediviva, Uppsala universitet: Drängen Anders Johansson född i Wolmsjö (Mattarbodum) i Björna 1821 beskriver år 1851 hur svedjande med svedjeråg brukar gå till i hans trakt, på ett sätt som påminner om ”huuhta”-svedjande. Sås tunt, ”7 korn på ett kalvskinns vidd”, ger ”15:e till 20:ee kornet” i utbyte. Foto: Tord Eriksson.

De storhässjor eller kornhässjor som ännu för 50 år sedan var mycket vanliga i Västerbottens och Västernorrlands byar har av allt att döma utvecklats ur finnarnas råghässjor på svedjorna. I de sydligare finnbygderna kallas de finnhässjor. I Västernorrland uppmärksammades de av myndighetspersoner på 1700-talet som propagerade för att de borde användas mer allmänt av bönderna. De blev på så sätt en del av den jordbrukstekniska utveckling som tog fart under slutet av 1700-talet, bland annat under landshövding Örnskölds tid i Västernorrland. De största hässjorna uppfördes på prästgårdar och hos storbönder och bruket spreds därifrån till den breda allmogen som därför inte förknippade hässjorna med något finskt.

Storhässja i Borgsjö nära Åsele sommaren 2021. Hässjan är en av få av denna typ som står kvar på ursprunglig plats. Byn grundades av Finn-Pål. Foto: Tord Eriksson.

En stereotyp bild av en skogsfinne kan vara en gubbe med en kont av flätat näver på ryggen och näverskor på fötterna. Kontar, skor och andra föremål av flätat näver har allmänt använts i Västerbotten och angränsande områden långt in på 1900-talet, men liksom svedjandet och hässjorna har de inte betraktats som markörer för något finskt, sedan användningen spridits brett bland allmogen.

Skogsfinnarnas metoder för nyodling gjorde som tidigare nämnts att de blev den största gruppen nybyggare i Lappland i början av 1700-talet, medan svenskbönderna till att börja med var passiva. Men kanske överfördes finnarnas kompetens som specialister på nyodling och nybyggen successivt till de svenskar som kom att dominera nybyggarverksamheten från slutet av 1700-talet? Kanske utvecklades ”den skogsfinska kulturen” här i norr till en ”nybyggarkultur” som blev dominerande framåt år 1800?

Litteratur

Egerbladh, Ossian. Örträskfinnarnas ättlingar. Ur Lappmarkens bebyggelsehistoria; 4. Umeå, 1966.

Gothe, Richard. Finnkolonisationen inom Ångermanland, Södra Lappmarken och Jämtland. Stockholm 1948. Faksimil utgiven av Finnbygdens förlag 1993.

Lundkvist, Tyko. Av ris och rot. Bokförlaget Angermannia, Härnösand 1973

Lundkvist, Tyko. Ur Från finnmarker och ådalar. Mellannorrländsk kultur- och socialhistoria från sju sekler. sid 15–43. I Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet, nr 4, red. L-E Edlund, Umeå 1982.

Lundkvist, Tyko. Brattsbackabygdens historia del 1. Bokförlaget Angermannia 1984.

Elfving, Margoth. Örträskfinnarna och Maria Mattsdotter. Ord & visor förlag 2016.

Fahlgren, Karl (red.). Åsele sockenhistoria. Bokförlaget Botnia, Umeå 1966.

Norstedt, Gudrun. Lappskattelanden på Geddas karta. Umeå lappmark från 1671 till 1900-talets början. Thalassa förlag, Umeå 2011.

Studieförbundet Vuxenskolan (Åsele). Boken om Gafsele 1674–1989. Umeå 1989.

Sundström, Sven Axel (red.). Dorotea sockens historia. 1977

Wedin, Maud. Den skogsfinska kolonisationen i Norrland. Finnbygdens förlag, Falun 2007.

Wedin, Maud (red.). Det skogsfinska kulturarvet. Finnbygdens förlag, Falun 2001.

Welinder, Stig. Vilka var och är Skogsfinnarna? En historisk begreppsdiskussion. Finnbygdens förlag, Falun 2016.

 

Vinjettbild. Staty på Örträsks hembygdsgård föreställande byns nybyggare Johan Philipsson Hilduinen. Foto: Gudrun Norstedt.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.