Den tidigaste invandringen efter inlandsisen

Download PDF

De första människorna som kom till nordligaste Sverige och till Västerbotten, anlände till ett kustlandskap som just frilagts från den bortsmältande inlandsisen. Det var ett landskap som var i snabb förändring. När den stora glaciären smälte undan började landet stiga upp ur havet, befriat från två till tre kilometer tjock is. Landhöjningen var mycket stor de första århundradena när glaciären försvunnit från kusten, upp till 8-9 cm per år. Kusten förändrades snabbt och det förekom kraftiga jordbävningar. Växter och djur började kolonisera landskapet och människorna dröjde inte länge att följa efter.

Weichsel-glaciären (det vill säga inlandsisen över Nordeuropa under den senaste istiden) var som störst för ca 20.000 år sedan. Då nådde isens gränser de brittiska öarna och norra Tyskland i söder. Den nådde i öster de baltiska länderna, och sjöarna Ladoga och Onega. Vita havet var också täckt av is, liksom Novaja Zemlya, ögruppen norr om Uralbergen. Den ryska ishavskusten var dock isfri. Det bodde människor både söder och öster om inlandsisen. I Sverige låg istäcket som tjockast över Höga Kusten-området i Ångermanland, uppåt 3 km tjockt. Weichsel-glaciären började gradvis smälta av för 18 000 år sedan och för 12 000 år sedan anses istiden vara slut. Då fanns emellertid fortfarande stora ismassor kvar över norra Sverige som fortsatt skulle smälta bort.

Fig. 1. Isutbredningen för 20 000 år sedan. Tre linjer för isutbredningen syns på kartan för att täcka upp för osäkerheter i underliggande data. Svart streckad visar maximal utbredning, svart prickad visar minsta utbredning och vit heldragen linje tillsammans med vitskuggad yta visar den troligaste isutbredningen vid tidpunkten. Karta ur Hughes et al 2015.

De första människorna kom från alla håll

Den stora glaciären började alltså gradvis att smälta för ungefär 18 000 år sedan, först långsamt och sedan allt snabbare, och de människor som levde vid dess gränser flyttade in i de områden som blivit fria från glaciären. Paleogenetiker som tittat på gammalt DNA (Ancient DNA, a-DNA) från upp till 10 000-9 500 år gamla gravar menar att människorna flyttade in i två separata migrationer till den skandinaviska halvön. En migration skedde från söder av en Västeuropeisk grupp människor. En migration skedde från norr av en östlig grupp människor.

När arkeologer tittar på övrig information kring den tidigaste invandringen blir bilden mer nyanserad. Det handlar om arkeologiska bevis i form av olika sorters stenteknologi som visar hur idéer har spridit sig, och om 14C-dateringar som visar vid vilka olika tidpunkter som människor etablerat sina boplatser. Det handlar också om naturvetenskapliga bevis, som till exempel pollenanalyser från sediment i botten av myrar och sjöar, som visar vilka naturliga förutsättningar som fanns för invandring och försörjning i de nya områdena.

Arkeologerna menar att det har förekommit flera migrationer under den första pionjärtiden för 12 000–10 000 år sedan. Detta framkommer inte i det genetiska materialet som enbart kommer från gravar som är yngre än den äldsta mänskliga närvaron i Skandinavien. Migrationerna som arkeologerna menar går att se är följande:

  1. Den första ankomsten till södra Sverige från Danmark och Tyskland för 13 300 – 12 000 år sedan (orange pilar i Fig 2). De människorna spred sig upp till Bohuslän där det tog stopp på grund av en isbarriär i Oslofjorden. Dessa människor var ättlingar till den nordtyska Ahrensburgkulturen och kom med tiden att växla näring från att till största delen vara renjägare när de befann sig i norra Tyskland, till att till största delen syssla med marin fångst och fiske. Stenteknologin har tydliga kopplingar till Ahrensburg-kulturen.
  2. En östlig grupp människor anlände till nordligaste ishavskusten i Nordnorge för mer än 11 500 år sedan (gula pilar i Fig 2). De hade med sig en östlig tryckspåns-stenteknologi. Åtminstone på den äldsta daterade boplatsen vid norska ishavskusten (Løkvikka), är renben förekommande i benmaterialet.
Fig 2. Migrationen söderifrån stoppas upp vid Oslofjorden fram till för ungefär 11 300 år sedan men ändå finns boplatser vid norska ishavskusten, till vilka människor måste ha kommit österifrån. Kartan visar inlandsisen och Yoldiahavet (det dåvarande Östersjöstadiet) för ungefär 11 500 år sedan.

3. När inlandsisens ispropp i Oslofjorden försvann, spred sig människorna från söder snabbt norrut längs med den norska kusten för 11 500-11 300 år sedan (orange pilar, fig 3). Båtar innebar att det snabbt gick att ta sig norrut. De var troligtvis kajaker eller umiaker gjorda av skinn på en stomme av trä. Deras huvudnäring var marin jakt och fiske, men renjakt förekom.

4. Ytterligare östliga grupper kom till södra Finland för 11 000-10 800 år sedan, även de med östlig tryckspåns-stenteknologi (streckade gula pilar i fig 3). De matrester som finns på boplatserna i södra Finland innehåller ben från djur som främst lever i boreala skogar, som exempelvis älg. Älg behöver skog under vintern för att överleva. I norr spred sig människor från norska ishavskusten söderut med samma stenteknologi, men på boplatsen i Sujala i finska Lappland finns huvudsakligen benrester av ren.

5. En grupp människor anlände österifrån i samma långsamma takt som inlandsisen smälte undan, från norra Ryssland, genom norra Finland och till trakterna kring Aareavaara norr om Pajala, dit de kom för 10 600 år sedan (streckad blå pil i fig 3). Bara ungefär 50 år tidigare hade inlandsisen lämnat den dåtida Bottenvikskusten och skärgården vid Aareavaara. Landskapet vid tiden för de första boplatserna i området var tundra med gräs och enstaka fjällbjörkar. Stenredskapen slogs av kvarts. Vissa verktyg tillverkades dock av skiffer som slipats till rätt form. Benresterna på de äldsta boplatserna på en ö vid kusten vid Aareavaara antyder att platsen har använts till renjakt. Det är troligt att människorna använde sina kanoter för att snabbt ta sig fram i älvar och längs med kusten. Det var fullt möjligt att resa långa sträckor i älvarna, från norska ishavskusten, eller från Vita havet till Bottenvikskusten om kanoterna bars korta sträckor.

Fig 3. När isbarriären i Oslofjorden försvunnit skedde en snabb migration norrut längs med Norges kust. Kartan visar inlandsisen och Ancylussjön (dåvarande Östersjöstadiet för ca 10 500 år sedan.

6. De människor som anpassat sin stenteknologi efter det kvartsmaterial som fanns i norra Sverige fortsatte sin långsamma migration söderut och mot sydväst allteftersom inlandsisen smälte undan längs med den svenska kusten för 10 500–10 000 år sedan (blå streckade pilar, fig 4).

7. Efter ett par tusen år där de östliga och de västliga grupperna samexisterat i Nordnorge spred sig den östliga tryckspåns-stenteknologin söderut. De människor som kunde det hantverket migrerade längs med den norska kusten söderut till södra Sverige och österut in till södra Norrland via Dalarna för 10 400–10 000 år sedan, och förmodligen även mot nordöst följande den kvarvarande inlandsisen (gula pilar, fig 4).

Fig 4. Efter att de västliga och de östliga grupperna mötts i Nordnorge och samexisterat får den östliga stenteknologin en spridning söderut. Även de kvartshanterande grupperna börjar röra sig söderut. Glaciärens utbredning på denna karta är för ca 10 000 år sedan. Vid tiden för Kangos- och Dumpokjauratj-boplatserna hade isen smält bort ytterligare. (Kustlinjen för Sverige och för Finland visar kustlinjen för ungefär 9 000 år sedan, eftersom kust-data inte gått att få fram för hela Östersjön – den ska alltså vara något högre än vad som visas på detta kartutsnitt, men ger ändå en uppfattning av frilagd landmassa mellan is och kust).

Det skedde alltså enligt arkeologerna många migrationer, från flera olika håll och vid flera olika tillfällen under de första årtusendena när inlandsisen smälte bort från norra Skandinavien.

Fig 5. Den hittills äldsta daterade boplatsen i närheten av Skellefteå är Garaselet vid Byskeälven, som är ca 9 200 år gammal.

Inlandsisens fortsatta avsmältning i nordligaste Sverige

För ungefär 10 700 år sedan hade Weichsel-glaciären smält så pass mycket att dess yttre gräns fanns vid den dåvarande kusten. Vid Aareavaara finns de hittills äldsta spåren efter människor i norra Sverige. Där finns lämningar efter en ungefär 10 600 år gammal jaktboplats där människor väntat i samband med att de jagat ren. Härdar, benrester från matlagning och rester av bearbetad sten har blivit kvar.

Fig. 6. Ancylussjön och inlandsisen för ca 10500 år sedan. Land börjar tina fram från isen även väster om Skellefteå. Kartan bygger på data från Lindén et al 2006, Möller et al 2010 och Östlund 2019 samt Sveriges geologiska undersökning SGU.

Platsen låg vid den högsta kustlinjen i den äldsta fasen av Ancylussjön (en sötvattensfas av Östersjön), nära mynningen av en glaciärälv och med inlandsisen inom synhåll. Renen jagades när den simmade mellan öarna i skärgården. Det är enkelt att jaga när djuren simmar över vatten den snöfria delen av året, speciellt gäller detta för ren som i nästan alla typer av snö är snabbare än vad människan är. Öarna som Aareavaara-boplatserna ligger på var fantastiska jaktplatser där människorna hade fri sikt över sunden mellan öarna i skärgården och de kunde avvakta tills renarna passerade vattensamlingarna för att jaga dem från kanot/kajak, ett tillvägagångssätt som konstaterats både i skrivna historiska källor och som arkeologer också kunnat se spår av både i Sverige och i Kanada.

Inlandsisen lämnade även yttersta delarna av norra Västerbottens kustland för ungefär 10 700-10 600 år sedan. När isen lämnade kusten, då stod också vattnet i Ancylussjön som högst, ungefär 220-240 meter över dagens havsnivå i norra Västerbotten. Det är vad som kallas högsta kustlinjen. Det första som smälte fram var ett område väster om Skellefteå. Platsen där Skellefteå finns idag låg för 10 500 år sedan under vatten och platserna för Malå och Norsjö låg under isen. Inlandsisen smälte vid den här tiden undan med 130-170 meter per år vid Aareavaara och avsmältningstakten borde ha varit minst lika snabb vid Västerbottenskusten. När den tunga ismassan försvann var landhöjningen vid kusten mycket snabb. Mätningar och beräkningar visar att landytan för 10500 år sedan höjdes med 8-9 cm per år, jämfört med dagens 8-9 mm per år.

Den kraftiga landhöjningen som startade när isens enorma tyngd försvann orsakade ibland kraftiga jordbävningar, som det fortfarande idag går att se spår efter. Resterna av två sådana jordbävningar syns som förkastningar dels vid Burträskets sydöstra sida, dels mellan Röjnoret och Boliden. De två jordbävningarna var mycket kraftiga, över 7 på Richterskalan. Så stora jordbävningar inträffade inte ofta, men de många små jordbävningarna var nog desto vanligare. De var inte lika farliga som idag, när hus kan rasa ihop över människor. Risken för fallande träd var väldigt liten eftersom de träd som främst fanns var fjällbjörk och dvärgbjörk. Det farligaste för dåtidens människor var risken för tsunamis om de befann sig vid kusten, eller risken för att naturliga fördämningar av glaciärsjöar skulle brista. Även om jordbävningen vid Burträsket skedde under vatten, har geologerna inte kunnat se någon tsunamieffekt i de avsatta marklagren kring Burträsket. Om det fanns människor vid Västerbottens kust vid det tillfället kom de undan med blotta förskräckelsen.

Under en kort period av några hundra år fanns ett tundralandskap närmast isen i de områden som låg ovanför högsta kustlinjen, med olika grässorter, örter, vide, dvärgbjörkar och enstaka fjällbjörkar. I områdena nedanför högsta kustlinjen, på de landområden som snabbt steg ur havet är det mindre troligt att tundralandskap har funnits. Väldigt snart började fler växter att etablera sig när isens gränser drog sig längre västerut, och snart började också skogar med björk, tall och al att växa. Av djuren anlände förmodligen insekter, fiskar och fåglar först, och efter dem de arktiska däggdjuren. Sedan kom människorna.

Ca 9 200 år gammal kokgrop hittad vid Garaselet. Foto: Lennart Sundqvist, Skellefteå museum.

Den tidigaste invandringen till norra Sverige – renjägare

De första människorna som kom till Aareavaara kom mest troligt österifrån. Där finns spår av mänsklig närvaro nordväst om Uralbergen även när inlandsisen var som störst. Vid boplatsen Pymwa Shor nordväst om Uralbergen, bodde människor redan i perioder för 20 000-15 000 år sedan. Där bestod den absolut största delen av matresterna av ben från renar. Människorna i arktiskt klimat var beroende av att jaga ren. Renens unika päls gav välbehövlig värme i kläderna, och allt annat som gick att få från renen gjorde den enormt viktig.

När inlandsisen drog sig tillbaka och landskapet förändrades spred sig renarna västerut mot Skandinavien. Några av människorna valde att följa efter till de nya områdena och de möjligheter som fanns där. Människorna var medvetna om att inlandsisen snabbt smälte undan och att nya områden frigjordes, men för dem var detta vardag. De hade upplevt det i många generationer när de först kom till det som idag är norra Sverige. Det är ett naturligt levnadssätt för jakt- och fångstsamhällen att flytta efter resurserna och på så sätt kom de första människorna även till våra områden. Men för dem var det inte en dramatisk långväga migration. Den skedde bara några hundra meter per år, allteftersom isen smälte undan, som den alltid gjort i deras tankar. Varje år passade de på att jaga ren när renen gjorde sina årliga migrationer till och från inlandsisens gränser. Glaciärens gräns fanns under tusentals år på deras ”bakgård”, även om bakgården långsamt förflyttades.

Matrester i form av renben har hittats på de äldsta boplatserna i nordligaste Norge, Finland och Sverige. Dominansen av renben i fyndmaterialet på de äldsta boplatserna antyder hur viktig jakt på renar var för människornas överlevnad de första århundradena efter att inlandsisen smält bort (fig 8) Renen är i ett tundralandskap helt avgörande för om människor ska överleva eller ej. Det är mycket troligt att man fiskade och fångade småvilt men utan renjakt och möjlighet att få stora mängder kött och varma pälsar inför vintern gick det inte att överleva. Om människorna i generationer levt på renjakt var det traditionella levnadsmönstret förmodligen inte så enkelt att ändra på och renen ansågs fortfarande som livsnödvändig, även om klimatet blev varmare och andra djur spred sig. Det var kanske inte främst nyfikenhet som gjorde att människorna spred sig västerut mot Sverige när isen smälte undan, det var ett fortsatt upprätthållande av ett sätt att leva som funnits i flera tusen år.

Fig 7. På de äldsta boplatserna i norr är det främst renben som påträffas i i fyndmaterialet. Bevis för älgjakt i form av ben på bolatserna kom först för 9300 år sedan i norra halvan av Sverige. (Östlund 2019)

Den tidigaste invandringen till norra Västerbotten

På kartan i fig 7 visas var den hittills äldsta daterade boplatsen i Västerbotten fanns. Garaselets högsta daterade ålder är ungefär 9 200 år. Men det borde ju finnas möjligheter att hitta minst tusen år äldre boplatser i norra Västerbotten. De första landområdena var isfria redan för mer än 10 500 år sedan (fig 8). Avgörande för hur tidigt människor kom till de här områdena är möjligheten för människor och djur att kunna ta sig dit och hitta mat. Växter etablerar sig snabbt och finns det bara möjligheter för de landlevande djuren att simma mellan öarna så är förutsättningarna goda även för människor att komma dit.

Fig 8. Karta över de första isfria områdena i norra Västerbotten. Kartan bygger på data från Lindén et al 2006, Möller et al 2010, Östlund 2019 samt Sveriges geologiska undersökning SGU.

Möjligheterna är ungefär lika stora att människorna kan ha kommit söderifrån som norrifrån. För 10 500 år sedan var skärgården utanför inlandsisen i Norrbotten tillräckligt rik på öar för att kanotfärder skulle vara möjliga söderut, med lämpliga rastplatser på lagom avstånd. Möjligheterna var också goda att ta sig norrut från kusten i söder, där isen släppt sitt grepp tidigare. Men vad vi vet så finns de hittills närmaste kända boplatserna för 10 500 år sedan i Norrbotten. I Mellannorrland och södra Norrland har arkeologerna ännu inte hittat motsvarande boplatser. Om de första människorna kommit till Västerbotten norrifrån, bör spåren av dem finnas någonstans mellan inlandsisen och den högsta kustlinjen. Det återstår bara att finna dem.

 

Vinjettbild.  Vy över Garaselet. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

 

Referenslista

Otryckta källor

Östlund, Olof (2010) Aareavaara – Tidigmesolitiska kustboplatser nära inlandsisen. Arkeologisk rapport Norrbottens museum, Luleå. Aareavaara (norrbottensmuseum.se)

Tryckta källor

Glørstad, Håkon (2014). Deglaciation, sea-level change and the Holocene colonization of Norway. Geological Society London Special Publications 411(1).  (5) Deglaciation, sea-level change and the Holocene colonization of Norway | Request PDF (researchgate.net)

Hughes, Anna L.C,  Richard Gyllencreutz, Öystein S. Lohne,  Jan Mangerud & Jon Inge Svendsen (2015). The last Eurasian ice sheets – a chronological database and time-slice reconstruction, DATED-1,  Boreas 2015.  The last Eurasian ice sheets – a chronological database and time‐slice reconstruction, DATED‐1 (wiley.com)

Lagerbäck, Robert och Sundh, Martin (2008): Early Holocene faulting and paleoseismicity in northern Sweden.   http://resource.sgu.se/produkter/c/c836rapport.pdf

Lindén, Mattias, Per Möller, Svante Björck & Per Sandgren (2006). Holocene shore displacement and deglaciation chronology in Norrbotten, Sweden. Boreas. 35(1), 1- 22, 2006. 3159857.pdf (lu.se)

Manninen, Mikael A., Hege Damlien, Jan Ingolf Kleppe, Kjel Knutsson, Anton Murashikin, Anja R. Niemi, Carine S. Rosenvinge, &  Per Persson (2021). First encounters in the north: Cultural diversity and gene flow in Early Mesolithic Scandinavia. Antiquity 2021. Vol 95 (380): 310-328. First encounters in the north: cultural diversity and gene flow in Early Mesolithic Scandinavia | Antiquity | Cambridge Core

Möller, Per., Olof Östlund, Lena Barnekow, Per Sandgren, Frida Palmbo & Eske Willerslev (2013). Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, Norhternmost Sweden. The Holocene 23(1): 104–116. Living at the margin of the retreating Fennoscandian Ice Sheet: The early Mesolithic sites at Aareavaara, northernmost Sweden – Per Möller, Olof Östlund, Lena Barnekow, Per Sandgren, Frida Palmbo, Eske Willerslev, 2013 (sagepub.com)

Mörner, Nils-Axel (2005): An interpretation and catalogue of paleoseismicity in Sweden: (3) An interpretation and catalogue of paleoseismicity in Sweden | Request PDF (researchgate.net)

Nyberg, Johan (2016) Beskrivning till maringeologiska kartan Bottenviken. K539, SGU Sveriges geologiska undersökning 2016. Beskrivning till maringeologiska kartan Bottenviken (sgu.se)

Rankama, Tuija & Jarmo Kankaanpää (2008). Eastern arrivals in postglacial Lapland: the Sujala site 10000 cal BP. Antiquity 82: 884–899. Eastern arrivals in post-glacial Lapland: the Sujala site 10 000 cal BP | Antiquity | Cambridge Core

Rankama, Tuija & Jarmo Kankaanpää (2018). From Russia, with Love: Eastern Intruders in the North Norwegian Mesolithic. In H.P. Blankholm (ed).  The Early Economy and Settlement in Northern Europe: Pioneering, Resuorce Use, Coping with Change: 139-167. Sheffield: Equinox Publishing.

Svendsen, John Inge, Herbjørn Presthus Heggen, Anne Karin Hufthammer, Jan Mangerud, Pavel Pavlov & Wil Roedbroeks (2010) Geoarchaeological investigations of Palaeolithic sites along the Ural Mountains—On the northern presence of humans during the last Ice Age. Quaternary Science Reviews, 29, 3138–56. (PDF) Geo-archaeological investigations of Palaeolithic sites along the Ural Mountains – On the northern presence of humans during the last Ice Age | Anne Karin Hufthammer – Academia.edu

Östlund, Olof (2018). Aaareavaara and the Pioneer Period in Northern Sweden.  In H.P. Blankholm (ed). The Early Economy and Settlement in Northern Europe: Pioneering, Resuorce Use, Coping with Change: 139-167. Sheffield: Equinox Publishing.

Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31

Digitalt kartunderlag

Sveriges geologiska undersökning (SGU)

Finlands geologiska undersökning (GTK)

Olof Östlund
+ posts

Olof arbetar som arkeolog och kulturmiljöantikvarie på Skellefteå museum sedan 2017. Han har varit yrkesverksam sedan 1996, många av de åren i Norrbotten för Norrbottens museum. Han har skrivit arkeologiska rapporter, vetenskapliga artiklar, populärvetenskapliga artiklar och kåserier om lämningar från äldsta stenålder fram till 1900-talet.