Soldaterna som blev kvar

Siv Rehn
Download PDF

Krigsfångar och desertörer i Västerbotten och Norrland under Nordiska kriget 1700–1721 samt kriget 1808–1809

 

Vid såväl 1700- som 1800-talets krig påverkades antalet krigsfångar i Sverige av rikes framgångar på slagfälten. När den svenska armén besegrat ryska enheter greps och skeppades ryska soldater över Bottenhavet ofta till hastigt iordningställda utrymmen. Även officerare, viktiga vid en eventuell senare utväxling, fick finna sig i transporter över havet. De var värdefulla i den ”byteshandel” som senare uppstod. En hög officer kunde utväxlas mot upp till 50 soldater.
Det är inte helt klart hur man skall definiera benämningarna ”krigsfånge” och ”desertör”. När man tar del av arkiverade dokument och äldre beskrivningar är det uppenbart att benämningarna ibland används synonymt, men ofta på en glidande skala. Krigsfångar brukade underhållas av borgerskapet i städerna och levde under Nordiska kriget mer eller mindre på fri fot. De hade ett traktamente på cirka 3 öre silvermynt per dag. Desertörer däremot var formellt fria män och var tvungna att försörja sig själva.

 

Borgarkåren återinförs i Umeå

Under 1700-talets första år rådde ekonomisk stabilitet och framtidstro i Umeå nystad. Krigen under 1600-talet hade utspelat sig långt från det norrländska kustområdet och borgarna hade suttit trygga i sin nu växande stad intill Ume-älven. Men oroliga tider med våld och bränder nalkades. På senvintern år 1700 kom bud till Umeå att landet var i fara och fientliga trupper närmade sig. Danmark, Ryssland och Polen hade förklarat Sverige krig. Trots bristande information beslutades nu – för säkerhets skull – att den gamla borgar-beväpningen skulle återinföras. Vid Rådstugans sammanträde den 17 januari 1701 valdes befäl: en stadskapten, en löjtnant, en fänrik, en fältväbel, en sergeant, en förare, en rustmästare, två korpraler samt en trumslagare. Och den 21 januari samlades borgerskapet för mönstring.

Kriget gick emellertid lyckosamt för de svenska trupperna och stadskaptenen och hans mannar kunde fortsätta sina liv som tidigare. Men den 11 november 1702 kom meddelande österifrån att fästningen Nöteborg, belägen på en holme nära nuvarande Leningrad, hade fallit i ryssarnas händer, en uppenbar fara för Sveriges östra provins Finland. Borgerskapet fick direktiv om att hålla sig redo och införskaffa dugliga vapen. Dessutom beordrade magistraten stadskaptenen att sammankalla borgarna och inspektera deras vapen samt öva dem i exercis en gång i veckan. Ibland var även borgmästaren närvarande för att kontrollera stadsbornas framsteg. De lärde sig hantera sina vapen samtidigt som rykten spred sig om kungens framgångar i avlägsna länder. Borgarna fick emellertid tillfälle att på nära håll se dessa fientliga soldater.

Hösten 1704 kom ”en hop” ryska och sachsiska krigsfångar till Umeå. De inhystes i enkla ”fiskarkojor och kyffen” skriver Steckzén (1981). Fångarna skulle nu delvis underhållas av staden och bevakningen, som fördelades bland borgerskapet, visade sig ta mycket tid. Man skulle ha ”noga tillsyn” så att ingen rymde. Endast två fångar per dag fick tillåtelse att gå ut och köpa sig mat och dricka och då skulle den ene vara ryss och den andre sachsare. Två vaktknektar ansvarade för besöket i staden som inte fick överstiga två timmar. Men allteftersom lärde stadsborna göra sig förstådda med de utländska männen och använda dem till hjälp i jordbruket och fisket, vilket även fick till följd att vakthållningen ”slappades”.

Vakthållningen upplevdes som besvärlig och till slut kom borgmästaren, mot ersättning, att åta sig uppsikt över fångarna, räkna dem morgon och kväll och se till att de inte lämnade staden. År 1708 avlöstes borgmästaren av stadsnotarien, som ersattes med en karolin per fånge. Detta år fanns sju fångar i Umeå. De blev alltmer hemmastadda i staden, arbetade i hemmen, hängde på krogen, bedrog kvinnfolket och snattade då så var möjligt.

Under åren som följde, sedan de första krigsfångarna transporterades upp till Umeå, anlände fler. Även de hade kommit till huvudstaden och fördelades därefter ut till mindre städer och till städerna upp längs Norrlandskusten. Bland de krigsfångar som placerades i Umeå 1708 fanns troligen den ryske soldaten Simon Isossimoff. Den 26 februari 1709 stod han inför Rådhusrätten i staden.

Den ryske krigsfången Simon inför Umeå Rådhusrätt

Det var Håkan Henriksson, arkivarie och forskare i Örebro, som av en händelse stötte på en arkiverad förteckning över fångar. Det handlade om en lång lista på över 800 personer, som hade hamnat i Askersund. De flesta hade ukrainska namn vilket Henriksson tyckte var intressant eftersom ukrainarna var allierade med svenskarna efter 1708. Männen hade alltså blivit tillfångatagna före 1708, det vill säga under den period de stred med ryska styrkor mot Sverige. De ukrainska kosackerna spreds över hela landet, men de flesta placerades i Västergötland. Några hamnade emellertid – uppger Henriksson – så långt upp som i Umeå. Enligt Henriksson stack dessa män ut ordentligt när de kom till Sverige 1706, med ryttarbyxor, långa mustascher och den rakade hjässan med en dinglande hårtofs. Men levnadsförhållandena var relativt goda. De fick ett dagtraktamente på tre silvermynt per dag enligt de uppgifter som Henriksson återfunnit i arkiverade handlingar. Dessutom kunde de ta tjänst som drängar, eller hantverkare, och få bättre betalt. De bodde i städer och var vanligtvis inhysta hos borgare och umgicks med svenskar. En del kunde gifta sig om de var villiga att konvertera till luthersk tro.

Den ryske fången Simon Isossimoff hade under sin aktiva tid tjänstgjort som dragon, dvs. en infanterisoldat som stred till fots, men transporterade sig till häst. Bilden visar ett exempel på ryska uniformer för soldat, sergeant och officer cirka 1700. Ur ”Slaget vid Narva”. Illustration av Adolf Charlemagne. Public Domain via Wikimedia Commons.

Bland de fångna kosackerna som Henriksson påträffade i den arkiverade förteckningen fanns även ryska soldater. En av dem var Simon Isossimoff, en 27 årig rysk krigsfånge som hamnade i Umeå. När han presenterar sig, den 26 februari 1709, står han inför Rådhusrätten i Umeå stad. Simon var född i Saradoff vid Astracan och hade ingått äktenskap i hemlandet år 1699, men lämnat sin hustru redan året därpå. De hade levt samman i endast fem veckor.

Simon hade nu träffat en kvinna, borgardottern Karin Ericdotter, med vilken han haft olovlig beblandelse. I december månad 1708 födde Karin en son och nu ville Simon och hans Karin ingå äktenskap. Han var villig att konvertera till den Lutherska religionen och ville framöver få möjlighet att stanna i Sverige. Simon hade redan börjat lära sig att läsa svenska. Beslut skulle fattas av högre instans och handlingarna – däribland sannolikt ett edsvuret vittnesmål att Simons tidigare hustru ej längre var i livet – sändes till Domkapitlet i Härnösand. Dessvärre har det inte varit möjligt att återfinna det protokoll som Domkapitlet upprättade!

För möjlighet till ett lyckligt liv i Sverige borde Simon och hans Karin ha erhållit Domkapitlets tillstyrkan. Om så var fallet hade prästen samtidigt fått besked om att parets sammanvigning kunde äga rum.

En prins som krigsfånge i Stockholm, Umeå och Piteå

Kort efter krigsförklaringarna mot Sverige angrep Karl XII danskarna och besegrade dem. Därefter, i november 1700, besegrades den ryska armén vid Narva. Snöstormar kom då att ha stor betydelse för svenskarnas framgång. Detta var en av Karl XII´s största segrar under Nordiska kriget.

I samband med Narvas belägring greps en grupp om totalt 134 ryska krigsfångar. Bland dem fanns sex generaler. Den yngste, prins Alexander av Imeretien, var rysk generalfälttygmästare och en av tsarens ungdomsvänner. Efter drygt fyra månader i Reval överfördes samtliga till Stockholm. En eskader om sju fartyg ankrade den 26 maj på Stockholms ström. Fångarna delades i två grupper – beskriver Almqvist (1942) – vilka fördes iland med några dagars mellanrum. De var ”… bevakade av borgargarde och stadssoldater i efter rangordning uppställda processioner” och fick marschera till sina olika logement, ett alltigenom ”uppseendeväckande skådespel”.

Vad hände med prinsen och de övriga ”förnäma fångarna” under åren i Stockholm? De högre officerarna var fördelade i grupper beroende på försörjningsalternativ: de som levde av egna tillgångar och de som tvingades leva på fångtraktamentet. Men då det var ytterst kostsamt för staden att klara underhållet för alla dessa officerare ordnades snart med förflyttning. Många transporterades till landsortsstäder där det fanns kungliga slott. Kvar i huvudstaden blev de som rymdes i stadens ”publika hus”. Övriga, tyska och sachsiska fångar, sändes till Gävle, Västerås, Kalmar och Jönköping. En mindre grupp placerades på Varbergs fästning medan de civila ”slogs i järn” och fördes till något av kronans arbeten, bland annat Tessinska slottsbygget.

Under de cirka 9-10 år som prinsen och övriga förnäma fångar vistades i huvudstaden hystes de in i olika byggnader, prinsen huvudsakligen i Räntmästarhuset vid Slussen, där han hade tillgång till kapell och präst. Ett krav från stadens sida var emellertid att bostaden skulle vara möjlig att bevaka. Men till och från lyckades någon eller några ändå genomföra kortare ”utflykter”, lura bevakningen och smuggla brev. Resultatet innebar bestraffning genom hårdare tolkning av regelverket. Problemet var emellertid den så kallade ”reciprociteten”. När de ryska fångarna i Sverige straffades fick svenska fångar i Ryssland motsvarande hårda behandling.

Räntmästarhuset vid Slussen, Stockholm. Byggnaden, som syns till vänster på bilden, uppfördes cirka 1660. Fotograf okänd. Carl Gösta Jacksons samling. Sjöhistoriska museet.

Periodvis hotades männen med placering på Visingsö med det gamla Visingsborgs slott som användes som krigsfångeförläggning. Men de förnäma fångarna, generalerna och prinsen, blev inledningsvis utplacerade till mindre städer i Mellansverige. Några år senare kom emellertid även män från dessa grupper att hamna på ön i Vättern.

Förhandlingar om fångutväxling inleddes efter det svenska nederlaget vid Poltava sommaren 1709. Det stod snart klart att om svenskarna endast ville utväxla prinsen mot ett antal svenska officerare skulle priset bli fem kaptener, sex löjtnanter och sju fänrikar. Den 1 december 1710 meddelades att prinsen, tillsammans med generalerna Golovin och Trubetskoij, skulle skickas till Finland för att utväxlas. Vilka svenska krigsfångar som skulle komma ifråga var då ännu inte klart.

Den hösten hade pesten utbrutit i Stockholm och de ryska generalerna ansökte om förflyttning. De fördes till Örebro och inkvarterades på herrgården Reutersberg, belägen strax intill.

Prins Alexander Bagrationi, 1674–1711, prins av Imeretien. Befälhavare för det ryska artilleriet vid slaget vid Narva. Målning, olja på duk, 87 x 60 cm, från tiden när prins Alexander var krigsfånge i Sverige och placerad i Stockholm. Målningens finns på Gripsholms slott. Konstnär Martin Mijtens d ä. Nationalmuseum, allmän egendom.

I mitten av december 1710 inleddes en första fångtransport från Örebro till Gävle. Prinsen åtföljdes av sju personer, däribland en präst. De båda övriga generalerna hade vardera åtta personer i sitt följe. Ursprungligen var det planlagt att det ryska sällskapet, efter ankomsten till Gävle, skulle överföras till Åbo med fartyg över Bottenhavet, men detta var omöjligt på grund av rådande isförhållanden. Istället sändes det ryska följet, nu bestående av 29 personer, upp längst Norrlandskusten.

Sällskapet anlände till Umeå den 26 december 1710. I staden och på landsbygden däromkring var läget svårt. Kornet hade frusit och allmän missväxt präglade hela området. På grund av svårigheter att skaffa proviant fanns, enligt landshövding Löwen, stora svårigheter att hysa denna grupp krigsfångar. Nu fanns de emellertid i staden och planer måste upprättas för att klara situationen.

I det ryska följet ingick generalerna Golovin, Trubetzskoij och Dolgoruki och, skriver Steckzén (1981), dessa skulle bevakas strängt enligt kung Karls order från hans vistelse i Bender. Landshövding Löwen framhöll emellertid i en skrivelse till Kungl. Majt. att ”det lär sig svårligen göras”. De ryssar som sedan tidigare fanns i staden kunde enkelt rymma till norska gränsen eller över Bottenhavet. Varken borgare eller arméns soldater fanns tillgängliga för bevakning av ”den nya sändningen”. Landshövdingen fann ingen annan råd än att rekvirera en avdelning på 100 nyutskrivna soldater. Men dessa räckte inte till för vakthållning och bevakning av den öppna land- och strandpassagen. Landshövdingen uttryckte även sin oro för att komma i onåd, om någon av dessa ”anslagshavande, illpariga ryssar skulle echappera”. Att de hade sådana planer i sikte var, enligt honom, ställt utom allt tvivel. General Trubetzskoij hade med ”all flit sökt att informera sig om alla belägenheter, inlopp och avenuer här i landet”. Han hade även visat ”en särdeles längtan att få tala med de härvarande ryska krigsfångarna”. Detta hade Löwen emellertid avstyrkt, ”då många av dessa krigsfångar, som nu i 8 år legat i landet, väl känna till det”.

Vad gäller fångarnas fortsatta färd hade man i första hand tänkt föra dem på slädar över den tillfrusna Norra Kvarken, men den dåliga isen gjorde det hela för riskfyllt. Ryssarna, som var angelägna att påskynda utväxlingen, begärde då att få resa landvägen runt Bottenviken till Vasa. Landshövdingen ansåg sig emellertid behöva regeringens tillstyrkan för detta. Men då den ordinarie postgången var för långsam för de otåliga ryssarna tillät han dem skicka en egen express till Arboga, med en anhållan om tillåtelse att få resa via Torneå. Den 16 januari 1711 fattades ett positivt beslut, om – påpekades det – havsisen vid expresspostens återkomst till Umeå inte frusit tillräckligt.

Nu tillstötte emellertid sjukdom inom gruppen. Omkring den 18 – 19 januari insjuknade prinsen så svårt att han blev sängbunden i en vecka. Landshövding Löwen försökte övertala prins Alexander att avbryta resan och stanna i Umeå, men förgäves. Efter mer än tio år i fångenskap var prinsen angelägen att komma vidare till den efterlängtade utväxlingen. Prinsen avvisade Löwens förslag med ”innerlig” otålighet och viss förvirring. Man fick inom den ryska gruppen uppfattningen att landshövdingen försökte fördröja deras vistelse i Umeå. Den 25 januari 1711 erhöll landshövdingen regeringens beslut och dagen därpå skedde avfärden. Befallningsman Petter Gadd följde sällskapet till Skellefteå.

Väl framme i Piteå var prinsens hälsotillstånd återigen så dåligt att man tvingades till ett nytt uppehåll. Var inkvarteringen skedde är oklart, men sannolikt hos några ståndspersoner i staden. Uppehållet blev emellertid inte långvarigt. Den 3 februari 1711 avled prins Alexander av Imeretien i Piteå Nystad.  Det är oklart vilken sjukdom som tog hans liv, möjligen någon form av ”stensjukdom” i urinvägarna. Det ryska följet förde med sig prinsens lik på den fortsatta resan runt Bottenviken. Den 13 februari 1711 anlände man till Korsholm utanför Vasa och en vecka senare till Åbo. De ryska generalerna lät beställa en kopparkista från Stockholm och lämnade tills vidare prinsens lik på Villnäs gård, en herrgård i Åbo.

Enligt Tingbrands redogörelse i Pitebygdens årsbok (1997) var tsar Peter ”ytterst otålig” beträffande det faktum att svenskarna behöll prinsens lik. Inför den ryska senaten påtalade tsaren svenskarnas ”barbari, som yttrade sig i hårdhet också mot de döda”. Såväl greve Carl Piper som fältmarskalken Rehnsköld förordade kroppens överlämnande, något som även kungens syster Ulrika Eleonora ”livligt tillstyrkte”. I december 1711 gav regeringen äntligen order om att prinsens kista skulle föras med ”tjänlig heder” genom Finland till ryska gränsen. Avfärden från Stockholm ägde rum den 7 februari 1712 och så länge liktåget drog fram över svensk mark åtföljdes det av en kapten med 50 man. Den 25 mars nådde processionen Moskva.

Tingbrand konstaterar att under åren 1711–1712 fanns – i såväl dagböcker som journaler förda av karoliner i rysk krigsfångenskap – upprepade hänvisningar till ”Prinsen av Meliten”. Han var en mycket viktig bricka i spelet kring krigsfångarnas utväxling.

Ett nytt sekel och ett nytt krig

I februari 1808 föll de första skotten på gränsen mellan Ryssland och Finland och redan i augusti samma år började ryska krigsfångar översändas från Finland till Sverige och Umeå. De kom, enligt Steckzén (1981), under hösten i allt ”större hopar” och antalet uppgick snart till ca 1 100 man. Bland krigsfångarna fanns många sjuka. De förvarades inledningsvis bland annat i några kyrkstugor intill landskyrkan på Backen.

Kronomagasinet, till vänster i bilden, uppfört 1791. Här inhystes de friska krigsfångarna. Detalj ur panoramafotografi från 1884. Byggnaden skadades vid branden 1888 och revs kort därefter. Bildarkivet, Västerbottens museum.

De friska fångarna inlogerades i kronomagasinet i Umeå stad. De var inte väl sedda då de förorsakade besvär och kostnader för stadens innevånare.  Under senhösten sändes emellertid flertalet söderut inom landet.

Ryska krigsfångar hos jämtländska bönder och ståndspersoner

En grupp om totalt 75 ryska krigsfångar transporterades relativt tidigt till Jämtland, då närheten till kustområdet och även Norrlands närliggande inland var för farligt. Många hade tillfångatagits vid Lappo och överfördes till Sverige under hösten 1808. Mottagandet förbereddes genom att man, på uppdrag av landshövding Nieroth, upprättade listor med namnuppgifter på de husbönder som var intresserade. Mot en ersättning av två skilling banco per fånge och dag för fångens mat och kläder, kunde intresserade ta emot extra arbetskraft så länge kriget varade. Troligen hade landshövdingen förhoppningar om att ett antal därefter skulle stanna som nybyggare och/eller hemmansbrukare.

Utifrån dessa listor har överstelöjtnant Gustav Lund skrivit en sammanställning – publicerad i ”Jämten” (1966) – med fakta om männen, fakta som han funnit i domböcker, kyrkböcker, generalmönsterrullor och mantalslängder.

Drygt hälften, eller 52%, av den ryska gruppen krigsfångar placerades hos bönder, en grupp som tyvärr inte kartlagts närmare av överstelöjtnant Lund. Denne har dock kunnat konstatera att den första placeringen ofta visade sig osäker och att det var vanligt att fångarna bytte husbönder.

Andra hamnade hos officerare i trakten. Ivan Scherbo och Carl Petrof togs inledningsvis emot av löjtnanten Lilliesköld i Gungsnäs, men det fungerade mindre väl. I fångförteckningen finns noterat ”skola föröfvat våldsamheter i huset och voro till Östersund insände”. Därefter placerades Petrof, 36 år, hos överste Koskull i Vången i Alster samt under åren 1815–1816 och 1818–1820 hos major Winnberg på Frösön. Däremellan var Petrof smed hos kakelugnsmakare Branting i Östersund.

Ytterligare en rysk krigsfånge placerades hos överste Koskull. Det var Naum Kurbatoff. Från 1811 till sin död 1819 var han emellertid dräng hos regementsläkaren Gestrick på Frösön. Kurbatoff var trolovad med Dordi Olsdotter i Tanne. De fick en son som i dopet fick namnet Naum.

Det fanns även placeringar hos prästen/komministern och en fru Winberg i prästgården. Dessutom tog kronolänsman, lagmannen och en apotekare emot ryska krigsfångar. När garvare Nessör i Östersund välkomnade Hindric Mikiloff hoppades Nessör sannolikt att få ta del av ryska garvares yrkeshemligheter.

Germund Markoff, född i Livland, hamnade inledningsvis hos lagman Wasell i Södergård, men år 1818 sökte han och blev accepterad som indelt soldat för rote nr 109 Optand vid Brunflo kompani med soldatnamnet Munter. Året därpå äktade han pigan Ingrid Nilsdotter från prästgården i Brunflo. Vid generalmönstringen 1823 blev Markoff emellertid ställd på ett års förbättring på grund av dövhet och ”mindre god frejd”. Tre år senare erhöll han, på egen begäran, avsked på grund av dövhet på båda öronen. Markoff hade då tjänstgjort som soldat i åtta år. Efter avskedet bodde han i ett torp i Optand. Han avled 1831.

Ytterligare fem män i gruppen om 75 ryska krigsfångar blev indelta soldater och en, Mattias Markoff, fick uppdrag som fångknekt vid länshäktet i Östersund. Dessa anställningar har troligen sin förklaring i det regelverk som då gällde, vilket innebar att fast statlig tjänst gav möjlighet till svenskt medborgarskap och giftermål med en svensk kvinna. Endast en av de sex män som blev svenska soldater begärde avsked för att kunna återvända till Ryssland. År 1820 organiserades en hemtransport, den andra transporten sedan freden hösten 1809.

En fångtransport till Gävle och Norrköping

Den stora tillströmningen av fångar till Umeå stad innebar allvarliga problem med vakthållningen och landshövding P. A. Stromberg tvingades ingripa. På hans direktiv kunde svenskt befäl som följt med vid överskeppningen från Finland bli kvar i staden, men nu med vakthållande uppgifter.

Krigsuppehållet under vintern 1808 – 1809 innebar att tillströmningen av fångar upphörde. Man tog då tillfället i akt att transportera ytterligare grupper söderut. Det huvudsakliga syftet var att undanröja den fara som kunde uppstå om fienden kunde påräkna understöd av ett stort antal fångar.

En skrivelse med rubrik ”Marche Route”, undertecknat den 24 januari 1809 av landshövding P. A. Stromberg, visar hur landshövdingen ansåg att transporten skulle genomföras. Det var en tropp ryska krigsfångar bestående av en kapten, en löjtnant och tre underofficerare samt 87 soldater som, under ledning av svenskt befäl, skulle tåga söderut till Gävle och där avvakta vidare order.

Styrkan planerades avgå från Umeå stad den 31 januari 1809 och marschera till Stöcksjön, en sträcka som beräknades till ¾ mil. Därefter tågade man till Sörmjöle, ca 2 ¾ mil, för att den 1 februari efter ytterligare 1 ½ mil, anlända till Ängessjö. Härifrån skulle den ”marche route” som Kungl Befallh i Härnösand utfärdade, och ansvarade för, följas.

Strombergs skrivelse innehåller, för den svenska eskorten, även en ”Rekvisition till erhållande av kontant avlöning”. I den framgår det att både en kapten och en fältväbel hade proviant enligt ”fältstat” samt 6 skilling per dag. En korpral hade proviant enligt ”fältstat” samt 2 skilling per dag och husmanskost i qvarter (dvs. där man gjorde uppehåll efter vägen) och därtill 6 rundstycken per dag (med reservation för vissa tolkningssvårigheter).

Beträffande de ryska krigsfångarna gällde för en kapten 24 skilling per dag (inklusive ersättning för proviant), en löjtnant 16 skilling per dag och underofficerare proviant lika med ryska soldater. Men enligt Konungens brev av den 21 maj 1808 ändrades detta till en skilling och 4 rundstycken mer än soldaten. Därefter husmanskost i qvarter samt 2 skilling och 4 rundstycken och för soldaterna husmanskost i qvarter och 1 skilling. De tre sista dagarna erbjöds endast mjukt bröd med sovel.

Skrivelsen avslutas med ytterligare en rekvisition för kontant avlöning. Den avser två fångna ryska officerare, en kapten och en löjtnant, som blivit eskorterade från Umeå till Gävle, och ”nu härifrån avgå till Norrköping”. Denna grupp skulle sannolikt planera för de 87 ryska soldater som ingått i marschen från Umeå, en planering för anslutning till arbetet med Göta kanal, vilket inleddes år 1810.

Två präster som fick prova den fångnes utsatthet

Pehr Stenberg (f. 1758), präst i Umeå stadsförsamling men efter 1804 tjänstgörande i Umeå landsförsamling, bodde med sin familj i en gård strax norr om Backens kyrka. I Stenbergs minnesanteckningar från krigsåren kan man läsa om hur han hemma i trädgården, och i bostadshusets huvudbyggnad sensommaren 1809, fick närgånget besök av ryska soldater. Den ryska förbandsledningen hade svårt att ordna tillräckligt med mat för sina trupper och nu hade några soldater sökt sig till Stenbergs kryddgård för att försöka hitta potatis. Kort därefter, en eftermiddag när familjen precis skulle börja äta middag, fann Stenberg plötsligt några soldater i köket som tog det bröd som fanns i köksskåpet. Männen tog även en gryta med vad som fanns kvar av middagen.

Någon dag senare gick rykten om att svenska trupper närmade sig de ryska enheter som ockuperade området. Samma dag upptäckte Stenberg att det återigen fanns en ryss i familjens trädgård. Stenberg beger sig då ner till den grupp ryska officerare som står utanför prästgården och kräver att få en vakt utanför sin bostad. En rysk officer ifrågasätter Stenbergs agerande och han blir, tillsammans med åtta redan bakbundna män, tagen tillfånga. Männen förs till en stolpbod som stod intill prästgården.

Prästgården eller kyrkoherdebostället uppförd under 1790-talet på brinken ovanför Backens kyrka. Bildarkivet Västerbottens museum.

Samtidigt kunde de se hur även ”flera fångne qvinfolk” fördes i väg. Under den påföljande kvällen och natten sitter Stenberg i ett hörn av boden och funderar på vad han skall säga vid det kommande förhöret. Långt in på natten sitter han alltjämt kvar. De inlåsta männen fick ingen kvällsmat, endast en ”liten sup” och en tunnbrödsbit. Men – skriver Stenberg – ”Wattrang kunde ej stort förtära”.

Även pastorsadjunkten Pehr Wattrang (f. 1772) hade alltså tillfångatagits. Wattrang, eller magister Wattrang, hade tidigare hyrt två rum i prästgårdens övre våning och kände väl till omgivningarna nära kyrkan. När så de ryska officerarna placerade sina sjuka soldater i byggnaden blev Wattrang husvill och osäker om var han skulle ta vägen. I något tidigare skede hade Wattrang lämnat den svenske generalen Sandels upplysningar om fiendens agerande och planläggning, vilket kan förklara varför Wattrang nu var en av de tillfångatagna som låstes in i stolpboden.

Dagen därpå öppnas boddörren och de tillfångatagna männen får lämna sitt tillfälliga fängelse. Stenberg kan konstatera att de nu är elva fångar i gruppen. De fördelas till mindre enheter, varje enhet åtföljd av en vaktkarl, och beordras till marsch. Stenberg hade käpp men en underofficer tog den relativt omgående   ifrån honom, med våld. Grupperna marscherade in i Grisbacka by, men sedan de passerat lasarettet vek man norrut och kom fram öster om staden. När de hade gått närmare en mil frågade någon vad klockan var. Stenberg svarade, utan att tänka sig för, och avslöjade därmed att han hade ett troligen värdefullt ur på sig.

Grupperna marscherade norrut på landsvägen till Tavle, nu med nya vaktkarlar. En ”storskrävlare” gick närmast Stenberg. Och det började regna. Stenberg, som hela tiden funderade på vad som skulle hända, väntade sig inte att bli fri förrän i Bygdeå, eller kanske inte förrän i Skellefteå och befarade att inte få mat på två eller tre dygn. Det kändes svårt. Han började bli blöt i regnet och – tänkte han – skulle försöka köpa en syrtut, en rock som han inte kunde vara utan.  Stenbergs tankar gick vidare. Kommer ryssarna att misshandla oss? Man fick vänta sig allt av ryssarna, enligt Stenberg.

De förut omtalade fångna ”qvinnfolken” fördes till Västerhiske, där några släpptes under eftermiddagen, men en del hölls kvar ”i avsikt att dem nyttja och bruka”. Bland dem fanns Anna Margareta Holding och jungfru Degerstedt. Anna Margareta kunde hjälpa sig fri med att hon hade ”sin månadstid”, men jungfru Degerstedt blev kvarhållen ensam. Översten försökte länge och strängt att förmå henne att ”fullgöra hans vilja”, men då hon hela tiden nekade hotade han henne och sa: ”Jag har icke svårt före, att skicka 20 man soldater på dig”. Men då inte heller detta hjälpte, spottade han henne i ansiktet och gick ond därifrån. Därefter släpptes jungfru Degerstedt fri.

Stenberg släpptes samma afton och återvände hem. Men prästadjunkten Wattrang blev plundrad, fängslad och under en kortare period medförd som fånge, en upplevelse som under lång tid kom att påverka hans hälsa. Han avled i maj 1818, 46 år gammal.

Desertörer som flydde västerut, till Norrlands nybyggarområden

En av de unga män som deserterade ur den ryska armén i samband med stridigheterna i närheten av Umeå var läkarsonen Abraham Filipsson (f. 1784) från Moskva. Troligen var två av hans bröder, alla i samma armébrigad, med honom på flykten från kriget vid kusten. Andra källor uppger att det var fem ryska soldater som rymde tillsammans bort från striden på Röbäcksänget strax söder om Umeå år 1809.

Abraham och hans bröder flydde in till staden där de – enligt O. P. Petterssons sammanställning (1982) – sökte sig till en ryssfientlig familj. Här blev bröderna väl mottagna. Under det första dygnet gömde familjen dem nedsänkta i en brunn och därefter väl dolda i familjens boningshus. Sedan de ryska trupperna lämnat trakten bestämde sig Abraham för att söka sig längre inåt landet, så långt bort från kusten och eventuell rysk bevakning som möjligt. Han hamnade först hos kronofogden Lindahl i Lycksele, där han stannade en tid som dräng. Under denna period lärde Abraham sig tala god svenska. Men kronofogden önskade få honom gömd längre inåt landet och sände honom därför till sin bror Olof Lindahl som var kyrkoherde i Vilhelmina. Det var nu som ”Ryss-Abraham”, som han allmänt kallades av traktens bönder, blev dräng i prästgården.

Enligt andra källor var det troligen tre ryska soldater som kom till Vilhelmina under denna period. En av dem avled av blodförgiftning i sår efter knappnålar som traktens flickor hade stuckit honom med, då han var för närgången.

Men de två andra stannade. Det var emellertid endast Abraham Filipsson som slog sig ned i denna trakt. Bland prästgårdens tjänstefolk fanns nämligen pigan Susanna. Så småningom blev Abraham och Susanna fästefolk och år 1819 sammanvigda till äkta makar. Genom sin hustru erhöll Abraham även ett hemman i Latikberg. Därmed hade den ryske soldaten Abraham blivit krononybyggare i byn Södra Latikberget i Vilhelmina socken.

Porträtt av Abrahams yngste son Erik Johan Abrahamsson-Rudoff (1829–1909) och sonsonen Levi Hjalmar Rudoff (1884–1968). Bilderna ägs av Åke Rudoff och ingår i fotoarkivet, Vilhelmina kommun.

Utöver jordbruksarbete medförde Abraham även andra kunskaper från sitt hemland. Han var ytterst skicklig i att tvätta, färga och stryka silkesschalar och bandmössor av sidentyg. Arbetet genomfördes så väl att band och tyger inte   kunde skiljas från material i nyskick.

Abraham Filipsson, med tillnamnet Jäger, fick tillsammans med sin hustru tre söner och en dotter. Efter Abrahams död i januari 1849 övertog äldste sonen Christopher Abrahamsson Jäger sin fars hemman i Latikberg.

Det har visat sig att Abraham – utöver redan beskrivna förmågor – även var delaktig i en uppteckning, en ordbok, bestående av ryska glosor. Materialet återfinns numera i ”J. Nenséns samlingar”, Uppsala universitetsbibliotek. Ytterligare en soldat har lämnat bidrag till denna ordbok. Han var est och hette Matts Thomasson Neninder troligen född 1788 i byn Kohala mellan Reval och Narva. Neninder levde i fattigdom i norra Sverige utan arbete och, enligt O. P. Petterssons (1982) beskrivning, under de sista 15 åren av sitt liv av ”svårmod helt tokig”. Han vandrade mellan socknarna Hammerdal, Ström, Alanäs, Tåsjö, Dorotea, Vilhelmina och Åsele dock alltjämt ”stilla och beskedlig”. Matts Thomasson Neninder avled 1854 i Häggås, Dorotea socken.

Strid för sin rättmätiga egendom

För att kunna avgöra frågan om ett eventuellt kronohemman på Avradslandet, ett skyddat område, verkställdes syn under år 1825. Nybygget skulle omfatta ungefär Gårdvattenbergets område. Kungl Befallningshavande beslutade emellertid att något nybygge inte kunde beviljas förrän ”alla förhållanden noga och bestämt bliva utredde” enligt 1824 års avvittringsstadga. När inte något uppenbart hinder för nybygge längre fanns gjordes än en gång ansökan. Nu fanns emellertid nya ägare på Bodumshemmanet och de hade inte något större intresse för det aktuella nybygget. Rätten till det överläts istället till den enes dräng, Fredrik Fredriksson, ”Ryss-Fredrik” kallad. Han hade flytt från ryska krigsmakten år 1809.

Flygfoto från 1950-talet över Gårdvattenberget. Bildarkiv: Flygfotohistoria, Olofstorp.

Enligt traditionen var det, framhåller E Hallström (1968) i sin redogörelse, tre ryssar som deserterade samtidigt. Beträffande de andra två hamnade ”Ryss-Mattes” så småningom i Tåsjö och ”Ryss-Johannes” i Edsele.

Direkt efter flykten från sina ryska förband begav de sig upp till fjälltrakterna och höll sig gömda hos samerna. Männen hade nämligen för sig att Sverige och Ryssland gjort en ömsesidig överenskommelse att alla desertörer skulle utlämnas. Oavsett hur det förhöll sig med detta så var det, menar E. Hallström (1968), förståeligt att rymlingarna ville hålla sig undan, då svenskarna inte sällan gjorde processen kort om de stötte på ”förlupna ryssar” i de krigshärjade trakterna. ”Ryss-Fredrik” lär också ha berättat att befolkningen vid kusten skjutit efter honom och kamraterna. Men ”häruppe var hatet mot ärkefienden ej så accentuerat och de kunde därför känna sig relativt trygga”.

Fredrik Fredriksson var född i Ryssland 1790 och han påstod att fadern varit överste. Fredrik själv hade varit rysk båtsman. I Bodums socken gick han till en början som dräng hos bönderna. År 1823 gifte han sig med Brita Greta Hansdotter född i Fjällsjö. Ryss-Fredrik var en godmodig och arbetsam man och det var för att hjälpa honom till rimliga inkomster som Bodumbönderna avstod rätten till krononybygget åt honom. Utöver arbeten med uppodling och bostadsbyggnationer var Fredrik sedan tidigare ”fällmakare”, vilket innebar att han var kunnig i att garva skinn.

År 1841, vid 51 års ålder, begav sig Fredrik till Älgtjärnberget med en ko. Första tiden bodde han i en enkel koja, ett utrymme som även kon fick använda, men efter några år hade han såväl stuga som fähus. Dessutom hade han uppodlat ett antal åkerlappar. Bodumbönderna ångrade nu sin hjälpsamhet mot Fredrik, och grämde sig särskilt för att de glömt förbehålla sig slåttern på Grössjömyren. Vid den här tiden, i mitten av 1840-talet, började även skogen få värde och troligen hade detta bidragit till böndernas ändrade inställning. De försökte nu hindra Fredriks påbörjade nybyggarverksamhet och kontaktade fjärdingsmannen. Syftet var att förmå denne att inte utlämna inrymningsbrevet till Fredrik när denna handling anlände från landskontoret. På så sätt hoppades bönderna få tid att fundera kring vad som kunde göras för att rädda nybygget åt dem. Men männens planer läckte ut och Fredrik förstod att man ”spann ränker” mot honom och hans nybygge.

Vad som sedan hände grundar sig – enligt E Hällström (1968) – på ”samtidas berättelse”. För att på bästa sätt bevaka rätten till sitt nybygge vände sig Fredrik till högsta instans, till konungen. Fredrik själv ansåg att hans bristande kunskaper i det svenska språket nu var ett hinder och pengar till att leja ett ombud fanns inte. Men hans dotter Brita-Kajsa, en talför och duktig ung kvinna, erbjöd sig att följa honom till huvudstaden. Fredrik och dottern beviljades företräde för Karl XV och framförde sitt ärende. Kungen ställde frågor om förhållandena uppe i socknen och en skrivelse med direktiv om ”undersökning i ärendet” sammanställdes. Denna skrivelse fick Fredrik och dottern med sig hem. Väl hemma igen dröjde det inte länge förrän Fredriks inrymningsbrev kom den rättmätige innehavaren till handa.

Ryska desertörer blir båtsmän vid svenskt Regemente

Östanbäcks släktförening i Junsele har i sin tidning ”Östanbäcksnytt” sammanställt material om ”Gammryssen” som under många år levde med sin familj i västra delen av Krånge i Junsele, Ångermanland. Ett torp som kallas ”Ryss-torpet” finns på platsen, men det var inte denna byggnad som ”Gammryssen” och hans familj bodde i.

Det var Alexander Alexandrovitj Gerasimoff, född 1782 i Ryssland, som bodde på platsen. Enligt en sammanställning av ett större antal intervjuer kring Alexanders bakgrund har släktforskare kunnat konstatera att Alexander kom från en förmögen borgarfamilj. Fadern ägde en juvel- och guldsmedsaffär och familjens tre söner var alla utbildade guldsmeder. När Frankrike under Napoleons tid förklarade Ryssland krig fick Alexander, som var yngst och ogift, representera familjen i den armé som sammankallades. De ryska trupperna besegrades vid Friedland och fred slöts i Tilsit år 1807.

I slutet av februari 1808 gick så de ryska trupperna över gränsen till Finland. Sedan Alexander deltagit i drygt ett dussin slag började han, tillsammans med två kamrater, att planera en flykt från kriget. Nära den finska västkusten försökte man dra sig undan, men upptäcktes snart. Därefter insåg de tre att enda möjligheten undkomma den starka bevakningen var om de kunde ta sig till Sverige. De byggde en flotte och slaktade en ko, vars kött torkades för att användas som proviant. Trion hade inte hunnit långt från land förrän de återigen upptäcktes och blev upphunna av den ryska spaningspatrullen. De öppnade eld mot männen och en av desertörerna dödades. De andra två, Alexander och Nikita, hoppade i vattnet och började simma.

Här blir berättelsen, att de simmande skulle ha tagit sig över till Sverige, inte trovärdig. Mer sannolikt är att de simmade mellan småöarna i skärgården och därefter, med hjälp av ortsbefolkningen, kunde nå land på den svenska sidan. Männen blev så småningom omhändertagna av en kvinna i Umeåtrakten som skötte om dem till dess de återvunnit krafterna. När så de ryska trupperna nådde Umeå blev Alexander och Nikita ertappade och återigen insatta i den ryska armén. Men under det blodiga slaget vid Röbäcksänget strax söder om Umeå rymde de igen. Hösten 1809 gick de över skogen väst-sydväst om staden och kom slutligen till Junsele vid Ångermanälven. Här blev de kvar.

Båda männen kom relativt snart att acceptera erbjudandet att bli båtsmän, en möjlighet som stod till buds då en extra rotering till Norrlands Båtsmanskompani var aktuell. Enligt noteringar i ”Minnesskrift för Kungl. Västernorrlands Regemente 1854–1954” var det relativt vanligt att främlingar, som sökte svenskt medborgarskap, erhöll sådant endast under förutsättning att de blev båtsmän. Västernorrlands Regemente hade under 1800-talet två fall: en ryss blev båtsman i Ed, ”Ryss-Edman” allmänt kallad, och en annan ryss blev båtsman i Junsele, den så kallade ”Ryss-Alexander”. I en rulla över extra roteringsmanskapet vid Norrlands 1:a kompani i Västernorrlands län, daterat 15 juni 1812, står som båtsman på rote nr 17 Junsele ”Alexander Gerasimoff, Ryssland, 26 år, Guldsmed”.

Ungefär samtidigt träffade Alexander pigan Christina Pehrsdotter, som arbetade i prästgården i Ådalsliden. Hon hade några år tidigare fött en dotter utanför äktenskapet, men nu blev Alexander och Christina ett par och året därpå, under 1813, fick de en son. I samband med kriget mot Norge blev Alexander utkommenderad, men lovade sin fästmö äktenskap om han kom hem med livet i behåll.

Båtsman Alexander tjänstgjorde under 1813 på fartyg stationerade i Öresund och under 1814 tillhörde han fartyg som från Landskrona förflyttades till Strömstad och Fredrikstad. Under 1814 var de extra roteringsmännen inte i tjänst.

När Alexander återvände hem gifte han sig med Christina.

Ett torp tilldelat båtsmannen för rote Forsås och Lidgatan nr 112 Johan Petter Svensson Fors, antagen 1880 vid Norrlands 3:e Båtsmans Kompani. Torpet låg inom byn Moflos område på en allmänning kallad Sotebrännan, Ådalslidens socken. Bilddatabasen Sollefteå. AME.  I 21 Kamratförening.

I december 1861 avled Christina. Makarna var då utfattiga och det var nödår. Alexander överlevde sin hustru med nio år. De sista åren var han både döv och blind och fick gå på rote. Han tyckte det var bittert att han, som kom från en förmögen familj i Ryssland, tvingades gå och tigga mat för dagen. Alexander eller ”Gammryssen”, som han kom att kallas, avled i oktober 1870. Han blev 88 år.

”Ströryssen” som avrättades

Ännu många år efter kriget fanns det ryska desertörer som levde utanför såväl byagemenskap som arbetsliv. Tidigare har beskrivits desertören Neninder som vandrade mellan byarna i Vilhelmina området, men även i nordligaste Norrland, i gränsområdet mot Finland, gömde sig ”ströryssar”.

En av dem var den ryske desertören Radivuonoff som tillsammans med en kamrat – i maj 1832 – rymt från 45:e ryska jägarregementet i Vasa. Efter ett inbrott i Matarengi hade de båda vandrat norrut. Drängen Per Johansson Pitkä fick nu i uppdrag att gripa de båda och de flyende upphanns vid Pentäjäs tjärdal nära Pello. Men i det handgemäng som uppstod knivskars drängen så svårt att han avled.

Gärningsmannen omhändertogs och fördes till häktet. Radivuonoff dömdes så småningom till döden för dråp. I väntan på att domen skulle verkställas hade den häktade rätt att förbereda sig inför döden med stöd av en präst. Radivuonoff begärde att få en rysktalande prästman från det då ryska Torneå, en präst som var ansluten till den grekisk-ortodoxa kyrkan, vilket beviljades.

Året var 1833 och avrättningen skulle ske i slutet av maj månad i Övertorneå socken. Landshövding Carl Sparre vid landskansliet i Piteå utfärdade nu de föreskrifter som kronofogde Öhrling på plats i Övertorneå hade att följa. Denne skulle förbereda och övervaka verkställandet av domen, han skulle kalla bönderna i närbelägna byar, uppmana dem att följa fången och slå spetsgård kring exekutionsplatsen. Vidare skulle han motarbeta oreda och trängsel samt hindra eventuellt övervåld. I förberedelserna krävdes dessutom att skog skulle fällas så att det fanns fri utsikt från landsvägen upp till avrättningsplatsen. Och den 22 maj fördes den ryske desertören till avrättningsplatsen belägen på Isovaaras östra sluttning.

Denna del av berget ingår idag i ett naturreservat och är ett välbesökt friluftsområde.

Några avslutande noteringar

En grupp ryska och svenska forskare publicerade år 2009 delar av sitt arbete i boken ”Poltava, Krigsfångar och kulturutbyte”. I boken framhåller Ulla Birgegård, en av de svenska forskarna, att olika former av kunskapsöverföring kom till stånd i samband med krigsfångarnas mångåriga vistelse i Sverige. Det var framförallt gruppen ”förnäma fångar”, i vilken bland andra prinsen av Imeretien ingick, som med hemliga och kodade brev smugglade ut information om det svenska samhället. Breven kunde innehålla uppgifter om den svenska statsbildningen, det militära Indelningsverket och det svenska rättssystemet. Överlag var den svenska förvaltningsstrukturen som sådan av stort intresse.

Vidare uppges att de karolinska krigsfångarna i Ryssland inspirerade unga ryssar att yrkesutbilda sig inom Bergverken, alltså att utbilda sig och arbeta med gruvbrytning, malmens grovförädling i hyttor samt tillverkning av tackjärn.

De desertörer som kom till Sverige under 1808 – 1809 års krig var i huvudsak meniga soldater. Deras kunskaper i olika hantverk var i vissa fall klart intressanta för svenska arbetsledare/arbetsgivare. De ryska männens kunskaper i garvning hade gott rykte i Sverige. Även skötsel och rengöring/behandling av olika sidentyger var uppskattade kunskaper.

Dessutom fanns det två desertörer som nedtecknade rysk-svenska glosor och kom att bidra till den ordbok som idag finns bevarad vid Uppsala universitetsbibliotek.

Medan den västerbottniske landshövdingen Stromberg försökte minska antalet krigsfångar inom sitt ansvarsområde, så kunde hans jämtländske kollega Nieroth ta emot en större grupp fångar och hoppas att de flesta skulle bli kvar som nybyggare. Krigshändelserna vid kusten var – enligt Lönnback (2009) – sannolikt ”starka drivkrafter för nybyggarnas och fattigfolkets flyttning inåt landet.” Bland nybyggarna fanns, utöver svenska män, även krigsfångar och ryska desertörer. Man har kunnat konstatera att i många av byarna, bland annat från sjön Storumans sydöstra ända och upp till sjön Gardiken, skedde en tydlig folkökning efter kriget 1809.

Källor

Arkivarie Håkan Henriksson, ArkivCentrum Örebro, har förmedlat uppgifter om den ryske krigsfången Simon Isossimoff och Riksarkivet har översänt Umeå Rådhusrätts protokoll från 29/2 1709. Dokumentet har transkriberats av Tommy Jacobsson, Umeå.

Pehr Stenbergs minnesanteckningar om ”Ryska krigsfångar i Backens prästgård 1809” finns i forskningsarkivet, Avskriftssamling nr 16, Umeå universitetsbibliotek. Materialet har förmedlats av Göran Larsson.

”Marche Route”, undertecknat av P. A. Stromberg den 24 januari 1809, finns arkiverat i Krigsarkivet, Riksarkivet Täby. Handlingarna återfinns i Krigshandlingar 1808–1809 års krig, volym 1352. Vissa delar av dokumentet har transkriberats av Tommy Jacobsson, Umeå.

”Spåren efter ryska fångar och ukrainska kosacker” – med Kjell Söderberg – i Sveriges Radios programserie Släktband 25 september 2010.

Litteratur

Almquist, Helge (1942) Ryska fångar i Sverige och svenska i Ryssland 1700–1709. 1. Ryssarna i Sverige.Särtryck ur Karolinska Förbundets årsbok 1942.

Birgegård, Ulla (2009) Några högt uppsatta ryska fångar i Sverige i red. L Jonsson O T Torstendahl Salytjeva (2009) Poltava, Krigsfångar och kulturutbyte.

Egerbladh, Ossian (1967) Sorsele 1671–1821. Umeå.

Egerbladh, Ossian (1967) Kattisavan och Rusele 1730–1830. Umeå.

Egerbladh, Ossian (1969) Tärna kolonisation 1824–1861.

Egerbladh, Ossian (1972) Stensele 1741–1860. Stensele socken. De 20 äldsta byarna.

Erlandsson, Ivar (red) (1959) Minnesskrift för Kungl. Västernorrlands regemente 1854–1954.

Filipsson, Håkan (2020) Ryss-Abraham, släktforskning och historia kring Abraham Filipsson Jäger. Nätutgåva.

Forsberg, Lennart (2009) Krigssjukhuset i Röbäck 1808–1809 i Oknytt 2009 nr 3–4.

Hallström, Einar (1968) Bodum vår socken.

Ljungren, Carl Johan (1903) Skildring av Krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808–1809.

Lund, Gustaf (1966) Ryska krigsfångar i Jämtland 1808 i Jämten 1966, årsbok utgiven av föreningen Heimbygda.

Lönnback, Lars (2009) 1809 och följderna för inlandet. Nära notiser i Västerbotten 2009, del 1.

Lönnqvist, Ola (2019) Den ryska invasionen under åren 1810–1832. Söderköping.

Pettersson, O P (1982) Gamla byar i Vilhelmina III-IV.

Rehn, Siv (2005) Att verkställa dödsstraff i Norrbotten 2005.

Rehn, Siv (2009) Bönderna och kriget i Västerbotten 2009, del 1.

Sjöqvist, Hans (1984) Christina Pärsdotter och ”Gammryssen” ur Östanbäcksnytt 1984 –6. samt Eric – den 28 dec 2005. Nätutgåva.

Steckzén, Birger (1981) Umeå stads historia 1588–1888. Faksimileutgåva.

Tingbrand, Per (1997) Alexander av Imeretien (1674–1711), Rysk krigsfånge som avled i Piteå i Pitebygdens Fornminnesförenings Årsbok 1997.

 

Vinjettbild. ”Ryska officerare och ryskt infanteri. C. J. Ljunggren: Minnesanteckningar under 1813 och 1814 års Kampagner uti Tyskland och Norge”. Planscher och planschkartor 1855. Armémuseum, Stockholm.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.