Hon skulle komma att kallas Adak-Ulla och bli omtalad i bygdens historia. Kraftkvinnan som var ”före sin tid” och hade sinne för affärer likaväl som att hon blev känd för sina medmänskliga och omhändertagande gärningar.
Ulrika Lovisa Andersdotter föddes den 4 februari 1819. Hennes mamma, Anna Margareta Jonsdotter (född 1798), var av samisk släkt och pappan, nybyggaren Anders Andersson (född 1794), kom från Rusele i Lycksele socken.
Familjen bodde i en liten torparstuga i Vindelgransele. Även om de var bosatta i ett bördigt område i Lappland, med Vindelälvens strida vatten strax intill, hade de en slitsam och knaper tillvaro. De, liksom alla andra nybyggare vid den tiden, levde av vad jorden och vattnet gav.
Ulrika var den förstfödda. När hon var sex år gammal hade hon fått fyra syskon. Stugan var trång.
Det som framkommit om Ulrika som barn är berättelser som färdats från mun till mun. Således finns ingenting nedtecknat som kan beskriva hur det egentligen var, men sannolikheten talar för att beskrivningarna har sin botten i verkliga iakttagelser. Det tycks som om folk tidigt lagt märke till Ulrika och funnit henne värd att omtala.
Det sägs bland annat att Ulrika redan som barn skilde sig i utseende och karaktär från de andra syskonen. Hon var mörkhårig, medan de andra var blonda. Hon hade höga kindkotor och stora tätsittande ögon och var därför lik sin mor, medan de andra syskonen bråddes på fadern. Det beskrivs även att hon som vuxen hade ovanligt stora och breda händer, iögonfallande kraftiga armar och ben, i förhållande till sin korta växt (150 cm).
Det skulle tidigt bli känt att Anders äldsta dotter var ovanligt arbetsam och stark. Hon vistades ofta tillsammans med sin far, i jakt, fiske och skogsarbete. I en husförhörslängd framkommer det att Ulrika var läskunnig redan som sexåring. Noteringen markeras med ett utropstecken i kanten. En tolkning av det skulle kunna vara att man fann det vara en ovanlig företeelse. Och med tanke på att det på den tiden i ett hem knappast fanns tillgång till annat än postilla, förefaller bedriften ännu större.
Om Ulrika som barn berättas: ”Eftersom modern hade de två flickorna Margareta och Sofia som hjälp i hushållet, såg fadern Ulrika som en tillgång i skogsarbetet. Hon kom därför att bli hans följeslagare i skogen. Där lärde hon sig att kvista och lasta det talltimmer som senare skulle brukas till ladubygge. Hon var flink och rask, och klarade tidigt av att på egen hand kapa och klyva ved. När tjärdalen brändes, var hon den som vakade och vaktade. Hon lärde sig att härma djurens läten och att känna igen deras spår. Hon blev flink i att snara fågel och att ljustra fisk. ”
När Ulrika var tio år gammal fick hon plats som piga på gästgiveriet i Knaften. Det blev en mun mindre för familjen att mätta, och enligt dåtidens sätt att resonera, en lämplig ålder att tjänstgöra utanför hemmet. Ulrika tjänstgjorde som piga i Knaften till 1839. Hon var då 20 år. Nu flyttade hon tillsammans med sina föräldrar och syskon till Wännes, som i dag kallas Malå-Vännäs och ligger i Malå kommun.
Till Wännes kom friare från den närliggande byn Asplunda. Bröderna Johan Jonsson-Asp och Erik Jonsson-Wänstedt blev flitiga besökare. Johan benämndes i dagligt tal för Jani. Jani var äldste sonen till Jonas Johansson och hans hustru Kristina Hansdotter. Han var född och uppvuxen i Asplunda som beskrevs som ”ett stort och foderrikt hemman, med god tillgång till skog- och myrslåtter”. Kanske var det med de orden han fick Ulrika intresserad av sitt ställe. 1841 ingicks nämligen äktenskap mellan Ulrika Andersdotter och Johan Jonsson-Asp. Hon var då 22 år gammal och hennes make fyra år äldre. Vigseln förrättades i Janis hemförsamling, Arvidsjaur.
Ulrika och Jani bosatte sig i Asplunda och året efter (1842) föddes deras första barn, sonen Johannes. Det var ett välmående ställe. Huset var stort, man hade många kreatur i ladugården och pigor och drängar arbetade på gården. Ulrika satte alla i arbetet och Jani fick order att bygga nya lador.
Eva-Sofia, barn nummer två, föddes 1844. I de många beskrivningarna som ges av Ulrika har alltid nämnts att hon inte ”hade ro att ligga i barnsäng”, utan ständigt var i arbete. Ständigt i färd med att utföra sysslor på gården, såväl i hushållet som alla former av grovarbete. Hon beskrevs som: ”Ett vidunderligt fruntimmer som man inte ville komma på kant med, som spottade i nävarna och högg i som om hon varit en karl.”
1845 föddes Jonas Anton, således tredje barnet. På Asplunda fanns tjärdal och man hade börja lägga upp lager av tjära i tunnor som förvarades i en särskild lada i utkanten av skiftet. Samma år satte Ulrika sin plan i verket. Helgen före vårdagjämningen gav hon sig i väg med häst och fullpackad släde till Mo i Rana i Norge. Lasten hon hade med sig bestod av smör, tjära och fårhudar. Detta skulle hon byta mot granna tyger, vetemjöl, kaffe och sill.
Efter vägen mötte andra forkörare upp. Att resa ensam på en resa till Norge, på en ”for-resa” var riskfyllt. Vägen över fjället var vansklig och många faror lurade. Förutom snöstormar och vilda djur förekom det rövare och plundrare efter vägen. Att en kvinna gav sig iväg ensam med ett forlass hade, såvitt historien berättar, aldrig tidigare skett. Ulrika var utan tvekan, den första kvinnliga forköraren i de norrländska trakterna. Det var en resa som tog flera dagar och nätter i anspråk och var mycket ansträngande för såväl hästar som förare.
Affärerna i Norge var gynnsamma. Släden packades med allehanda bruksvaror och nyttoföremål, men också givetvis de livsmedel hon farit dit för att byta till sig. Så snart Ulrika kommit tillbaka från Norge började hon förbereda nästa färd. Mera tjära skulle lagras, smör tillverkas och hudar beredas.
I mötet med andra forkörare fick hon nu också reda på att svenska staten frågade efter saltbitter (salpeter) till kruttillverkning. Hon lärde sig noga proceduren med att utvinna saltbitter och såg till att en saltbitterlada blev uppförd för ändamålet.
Nu hade hon fått smak på handelsresorna. Det blev många Norgeresor men också till platser som Piteå, Skellefteå och någon gång även till Lycksele marknad.
Ulrika var omtalad för sin förmåga att hjälpa andra som hade det sämre. När nytt folk bosatte sig i trakten brukade hon låna ut en dräktig ko till utfodring. När kalven var född, tog hon tillbaka kon, och lät nybyggarna behålla kalven. Man skulle kunna tänka att hon var den tidens hjältinna, men så förhöll det sig dessvärre inte.
Allt eftersom välfärden ökade på gården i Asplunda, med fler får, getter, hästar och kor, tilltog också det elaka skvallret och förtalet runt om i trakten. Lika mycket som man i dag beundrar och lyfter fram Adak-Ulla som en framgångskvinna, lika ofta vittnar man om de rykten och historier som kringgärdat henne genom tid. Inte minst fanns ett illasinnat rykte om att hon skulle ha dräpt en dalkulla som for omkring och nasade tyger, för att komma åt hennes varor. Det gick så långt att man långt efter Adak-Ullas död undersökte brunnen på gården för att eventuellt hitta liket av den försvunna dalkullan. Vilket man förstås inte gjorde.
Att ”hon hade bärarn” var ett annat påstående som var vida känt. Att ”ha bärarn” skulle då innebära att hon sålt sin själ till djävulen och i utbyte skaffat rikedomar till gården.
Under missväxtåren 1867 – 1869, när nöden knackade dörr, då var gården i Asplunda väl rustad. Året innan hade Ulrika försökt med konststycket att odla korn och lyckades få över 300 skylar med 15 kärvar på varje skyl. Folk vallfärdade för att titta på denna märkliga företeelse som aldrig tidigare förekommit i dessa trakter. Det pratas än i dag om ”de onaturligt feta kornaxen” som fanns på Adak-Ullas gård. Tack vare dem, och i övrigt den ökade odling som hon ägnat sig åt åren innan, fanns ett stort lager att ta ur. Man kunde genom detta klara nödåren. Inte i bara hennes familj, utan det rikliga reservförrådet utgjorde nu hjälp åt traktens alla nödställda. Denna händelse förbättrade hennes status i trakterna. Man började inse att kvinnan som bodde i Asplunda var mer än en ”kraftkarl i armarna” och en ”säreget begåvad handelskvinna”. Hon var även en livräddare när nöden var som störst. Man kom till henne för att få råd och hjälp med olika saker, och hon beskrivs som ”rådig och klok, om än tvär och en aningen vrång.”
Maken Jani beskrivs som klen, mager och undfallande. Det är ingen tvekan om att hon var den som hade befälet i alla lägen. Det som kanske mest beskriver hennes osentimentala sinnelag är påståendet om att hon morgonen efter Janis död ska ha klivit ut på farstubron och tämligen ordagrant ha sagt: ”Sorgligt mist makan, ack skit, mitt i bästa mörtleken.” Jani dog den 29 maj 1888. Han var då 73 år gammal.
Adak-Ulla bodde kvar på gården, som då ägdes av sonen Nils. Hon dog 29 maj 1897 på samma dag som sin man, men nio år senare, 78 år gammal.
Asplunda och omkringliggande ställen, utvecklades tillsammans med den by som i dag är Adak. Adak-Ullas ättlingar skulle under lång tid utgöra större delen av byarnas befolkning. Gårdar placerades på Adakbackens sydsluttning och därifrån har samhället sedan vuxit sig nedåt, mot den flacka terrängen under berget och längs strandremsan mellan de två sjöarna Lillträsket och Storträsket. Saltbittertillverkningen som under lång tid gav stora förtjänster, upphörde i slutet av 1800-talet.
Släkten Lindsköld härstammar alla från Adak-Ullas äldste son, Johannes. Sonen Jonas antog namnet Öhman. Sonen Nils blev kvar på stamgården. Han behöll namnet Asp.
Adak-Ullas åtta barn var: Johannes, Nils, Jonas, Kristina, Karolina, Oskar, Per-Erik och Eva-Sofia.
Gården finns kvar och ägs av ättlingar i rakt nedstigande led.
Försöken att sprida historien om Adak-Ulla
Adak-Ullas öde har genom tid fascinerat många. Däribland artikelförfattaren som blev kontaktad av hennes barnbarnsbarn, Ehelm Gustafsson. Ehelm visade sig besitta en hel del kunskap, vara en god berättare och inspiratör, varför jag började samla fakta inför en kommande bok om Adak-Ulla.
Eftersom ingenting tidigare varit skrivet om henne, annat än i förbigående, och ofta i nedsättande ordalag, där man fört vidare lustigheter om att hon varit manhaftig, såg jag här min chans att återupprätta hennes heder, och framför allt lyfta detta unika kvinnoöde till de höjder där de hörde hemma.
Ehelm och jag ägnade oss åt researcharbetet tillsammans. Ett inte alltför enkelt uppdrag, då det inte fanns tillgång till vare sig internet eller datorer på den tiden. I stället fick vi vända oss direkt till kyrkböcker, andra register och till folkrörelsearkivet i Härnösand. Jag finkammade Adak med omnejd för att lyssna till historier som berättats genom generationer, för att försöka hitta röda trådar och påståenden som kunde vara trovärdiga och ge ljus åt verkliga händelser.
Eftersom jag då medverkade i ortens amatörteatergrupp Scenadrage, passade jag på att skriva en pjäs om Adak-Ulla. Den framfördes av ensemblen 1986 (3 gånger) och 1987 (4 gånger) under juli månad. Scenen var huvudpersonens gårdsplan i Adak. Publiken bestod av cirka 200 personer per föreställning.
Medverkande var Ninni Forsberg (som Adak-Ulla), Åke Lundgren (som Jani), Ernst Lundmark, Peder Johansson, Jörgen Lundström, Katrin Jonsson, Camilla Hakelind, Karin Sandström, Lars Jonsson, Lars-Örjan Larsson, Elsy Marklund, Folke Marklund, Verner Olofsson, Mona Eriksson, Ingrid Bergman, Axel Eriksson, Lena Johansson och Krister Stenberg.
Boken om Adak-Ulla, gavs ut på eget förlag, 1997. Denna bok omarbetades och gavs ut igen på Mandatus förlag 2014.
Böckerna har sålts i cirka 4 000 exemplar.
En berättarföreställning om Adak-Ulla har framförts av berättarantikvarien Marianne Folkedotter. Den har visats runt om i länet vid ett flertal tillfällen. Marianne Folkedotter har i sin framställning lyft fram Adak-Ullas bedrifter som forkörande kvinna.
Ytterligare en berättarföreställning har framförts publikt av Carin Ehelmsdotter som är dotter till Ehelm Gustafsson och vars farmors mormor Adak-Ulla är. Med de många lokala berättelserna och boken som utgångspunkt ger Carin Ehelmsdotter sin bild av Adak-Ulla och hennes liv genom ord och ton. Även denna föreställning har spelats på flera ställen i länet.
Mötet
(ur: Adak-Ulla av Britta Stenberg)
Natten är månljus. De långa skuggorna sträcker sig som blå tungor över sluttningarna. Hon har kommit ner från kalfjället och kört en lång stund genom skogen där fjällbjörkarna vrider sina krokiga grenar i groteska skepnader. Nu ska det inte dröja länge förrän hon når området där skogen börjar resa sig hög och tät. Slagugglans hånskratt ekar genom den kristallklara natten. Här och var kan hon skönja spår efter räv, hare och lekatt. Någon lo har hon sett på håll, men tack och lov ingen varg.
Hon har bössan laddad utifall att.
Ulrika smackar. Konstigt att hästkraken går så långsamt. Skaren bär och släden dansar fram, lätt och smidigt. Kanske behöver den tappre hingsten vila ett slag, tänker hon och drar in honom. Hästen klipper med öronen och tvärstannar. Hon hoppar ner från lasset, känner på repet. Ingen fara. Tunnor och lådor står stabilt. Hungern gör av sig och hon finner en fårbog, täljer sig en bit att tugga på. När hon ånyo smackar för att få hästen att gå, vägrar han.
Hon hojtar: ”Nå, seså, din armade krake, sätt nu fart!”
Hon är en god stund före de övriga. Hennes hingst är ung och yster och brukar inte tveka. Men just nu händer inget. Han rör sig inte ur fläcken. Så hör hon ljudet av spröda bjällror. För tunna för att vara dem hon har bakom sig. Ulrika som nyss kände sig trött och sliten, blir med ens klarvaken och spanar ut över den skimrande snön. Ljudet kan betyda vitterbjällror. Hon har hört berättas om det, och vet att de är vanliga nere i skogsdalarna. Men här uppe, bland de krokigaste björkar där varken fä eller bonde finns på miltals avstånd? Nej, det förefaller besynnerligt. Hon lägger ner tömmarna och väntar. Ljudet tilltar och kommer så nära att hon skulle kunnat vidröra det med handen. Plötsligt får hon syn på den lilla rödklädda gestalten som kikar fram mellan två björkstammar.
Ulrika blundar hårt. Hon vet att det farligaste av allt är att möta trollkvinnans blick. Får vittran tag på själen, drar hon ut den genom ögonen.
Först när klangen avtagit, vågar hon öppna ögonen igen. Hästen är full av gråvitt lödder, som om han dragit fulla lass genom skarpa snödrivor. Han stampar, stegrar sig och gnäggar, som vore han vild. Hon snärtar till med tömmarna, smackar och vrålar: ”Ge dig i väg nu, låt inga trollpackor hindra vår färd!”
Ingenting händer. Hon kliver av, går fram till hästen och klappar hans mule. Varsamt. Varsamt.
”Såja, viterkonan har inget med oss att skaffa. Det är karlarna hon vill åt. Dem kollrar hon både byxor och vett ifrån. För oss var hon säkert bara ett ovädersvarsel. Låt oss ge oss av nu. Skynda på innan snödrevet kommer och gör det omöjligt för oss.”
Det hjälper. Hästen rör sig, först långsamt, prövande, sedan sätter han av i vild fart. Släden slänger så häftigt att hon har fullt sjå med att hålla sig kvar.
Inte förrän de ånyo stannar för att vila, kan hon ta till sig vad hon sett.
Vittersynen. Att ha sett, och varit så nära. Ändå känner hon ingen rädsla. Faderns ord kommer för henne: ”Du är stenen i strömfåran. Du är den starkaste.”
Mänsklig ondska kan hon hantera, men det underjordiska är det få som råder över.
Hon kryper ner mellan fårskinnsfällarna. Värmen gör gott. I morgon ska hon köra sista biten till Mo i Rana. Hon tuggar en torrköttbit och känner sig belåten. Asplunda ska bli den plats på jorden som först ska skåda grannlåten hon fått med sig från Norge. Se sig mätta ska de få göra. Och hon ska berätta för dem om folket. Det folk som talar ett annat, kvittrande, lusteligt språk. De ska få höra om berget som är blått som luften och högt som himlen. Men om det oändliga havet som aldrig fryser till is, som har krafter att bära stora båtar, men också med lätthet kan dräpa en människa. Om det ska hon intet berätta. Det ska hon behålla för sig själv.
Ty som det förhåller sig med havet, är det icke ämnat för människan att förstå.
Referenser
Stenberg, Britta. Adak-Ulla. Ulrika Lovisa Andersdotter-Asp. Utgiven på eget förlag 1997 samt i omarbetad form på Mandatus förlag 2014. 127 respektive 205 sidor.
Västerbottens museum. Dokumentation: Nordliga kulturtraditioner del 2. https://www.vbm.se/en/utforska/dokumentationer/dokumentation-nordliga-kulturtraditioner-del-2/
Ehelmsdotter, Carin. Ulrika Lovisa Andersdotter ”Adak-Ulla” – Berättarföreställning [bland annat framförd vid spelmansstämman Umefolk 2016]. http://2016.arkiv.umefolk.com/sv/artister/ulrika-lovisa-andersdotter-adak-ulla-berattarforestallning.html
Vinjettbild. Vägen mot Mo i Rana. Foto: Olof ”Olle” Öberg (1888–1971), hemmansägare och fotograf, Stensele. Västerbottens museums fotoarkiv, accessionsnummer J 4203.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.