Fjällens smältande glaciärer blottlägger en skogsvegetation som för mer än 10 000 år sedan frodades på tidigt framsmälta nunatakker. Härifrån spreds träd och andra växter utför fjällsluttningarna och bildade fröet till de första skogarna i Västerbottens län.
Smältande glaciärer blottar tidiga fjällskogar
I mångas ögon representerar fjällens glaciärer en inkarnation av evig is och kyla. Det kan därför tyckas motsägelsefullt att våra glaciärer kan ha något att berätta on varmare tider och vår tidigaste skogshistoria. Det visar sig nu att rester av de första fjällnära skogarna finns bevarade under glaciäris. Troligtvis för första gången, smälter de idag fram tack vare ett varmare klimat. Detta ger en helt ny bild av landskapet och dess biologiska innehåll i fjälltrakterna under slutskedet av den senaste istiden och början av den efterföljande postglaciala tiden.
Vi kan, för fullständighetens skull, konstatera att merparten av Sveriges omkring 250 glaciärer är nybildningar, tillkomna långt efter slutet av den senaste stora istiden, vars final brukar dateras till 11 700 år före nutid. Glaciärerna är således inte rester från den senaste istiden, utan snarare ett varsel om den kommande.
Perioder med relativt små glaciärer, eller inga alls, kan tolkas som relativt varma, särskilt om träd då växte på annars glaciärtäckta områden. Det är här som nyare forskning med vassare och mer objektiva metoder kommer in i bilden. På så sätt skapas nu en mer detaljerad bild än vad som tidigare varit möjligt utifrån gängse glacialgeologiska och vegetationshistoriska metoder. Inom det sistnämnda området har forskningen länge baserats på pollenanalys, en metod som inrymmer subjektiva tolkningar och osäkerheter beträffande vilket område det lättflugna pollenregnet representerar. Detta blir tolkningsmässigt särskilt problematiskt i brant fjällterräng, där höjdskillnad kan innebära avsevärda olikheter i klimat och växttäcke. Den nyare forskning som här presenteras, bygger på ett säkrare underlag, s.k. megafossil-analys. Det innebär att större vedrester insamlas i torvavlagringar, fjälltjärnar samt vid fronten av smältande glaciärer och perenna snöfält. Trädrester som framkommer här har vuxit nära fyndplatsen och kan artbestämmas och dateras med kol-14-analys. Ingen annan metod har motsvarande precision när det gäller att avgöra tid och plats för närvaro av en viss art. Bilden har under senare tid kompletterats av analyser av gammalt DNA, bevarat i sjösediment.
Alla förekommande åldersangivelser är framtagna med kol-14-metodik och redovisas i kalibrerad form som kalenderår före 1950 (BP), enligt intercept-metoden.
Den klassiska uppfattningen av Skandinavien under den senaste istiden, 115 000–11 700 BP, är idag på väg att ersättas av en mer komplex, mångskiftande och pulserande bild, med avseende på istäckets kontinuitet i tid och rum. Särskilt gäller det den senare delen av istiden, som helt logiskt brukar benämnas som Senglacialen (20 000–11 700 BP), och vars fjällnära landskap idag börjar framträda i en ny dager. Trädlämningar i form av megafossil från Senglacialen har påträffats högt över dagens trädgränser på flera ställen längs fjällkedjan, från norra Lappland till Dalarna.
Mycket tyder på att isen inte var så tjock och heltäckande som man tidigare tänkt sig. Isfria områden fanns, av allt att döma, periodvis på nära håll längs norska kusten samt på höga och tidigt isfria fjälltoppar (nunatakker). Detta möjliggjorde för träd, andra växter och djur att tidigt ta plats i fjällkedjan. Från dessa ”kryptiska refugier”, kunde de sedan under Senglacialen och strax därefter hastigt spridas utför fjällens sluttningar, när den stora värmen kom och definitivt gjorde slut på den senaste istiden, vilket skedde med viss fördröjning i dalgångarna. Denna tidiga värmetopp definieras av tider med närvaro av träd, som fram till idag varit begravda och bevarade under ”evig” glaciäris och snö, som tillkommit när klimatet gradvis blivit svalare närmare nutiden. Perioder med trädväxt där glaciärer härskat fram till idag, bör rimligtvis ha varit varmare än i nutiden.
Vi behöver inte längre spekulera i att träden efter den senaste istiden migrerat många hundra mil från istidsrefugier i söder eller öster. Tydligast blir detta när det gäller granens historia i Skandinavien. Den seglivade myten om granen som en relativt sentida invandrare från öster och med gradvis spridning mot väster under de senaste 3 000 åren, har fått ge vika för en mer komplex och utmanande bild. Den innefattar närvaro på båda sidor av fjällkedjan redan under Senglacialen och därefter flerstädes långt västerut i Norrland under tidig postglacial tid.
Rester av de tidigast kända träden i norra Skandinavien hittar vi vid nord-norska kusten (Andøya). Här fanns trädformad björk (megafossil) redan för omkring 20 000 år BP, strax efter den senaste istidens kulmination. Analyser av gammalt DNA i sjösediment från samma område pekar mot närvaro av tall och gran för 22 000 respektive 17 000 år sedan. De första träden i fjällkedjan av våra vanligaste arter (fjällbjörk, gran och tall) omvittnas av senglaciala megafossil (ca. 17 000–13 000 BP) nära toppen av Åreskutan i Jämtland, som var en av de första nunatakkerna.
Tärnafjällens tidiga skogs- och klimathistoria
Den här berättelsen fokuserar på Tärnaglaciären och näraliggande islegor. Tärnaglaciären är en nisch/dalglaciär i sydostsluttningen av fjället Murtsertjåkke (topp 1644 m ö.h.). Glaciären är en av flera i massivet Norra Storfjället, norr och nordost om Hemavan i Västerbotten län. Det är den mest detaljrika av områdets alla glaciärer och den som minskat relativt mest i area under de senaste 100 åren. Den omfattar idag höjdintervallet 1470–1245 m ö.h.
Vi visar här exempel på Tärnafjällens glaciärer och islegor och deras länge dolda träd och skogar. Rester av de allra första skogarna i Västerbottens län hittar vi i fjällkedjan, vilket gäckar skolboksbilden att träden (särskilt granen) efter istiden invandrat från öster.
Framsmältande megafossil vittnar om att träd vuxit på platsen för nutida glaciärer och perenna is- och snölegor allt sedan Senglacialen. Mera allmän trädetablering i fjällen tycks ha inträffat 9600–9500 år BP, då större arealer blivit helt eller delvis isfria. Träd av olika arter växte då i isolerade enklaver i istomma glaciärnischer upp emot 700 höjdmeter högre än i nutiden. Det innebär, korrigerat för landhöjningen, att sommartemperaturen var omkring 3 grader varmare än under de senaste decennierna. Möjligtvis kan skillnaden vara större med tanke på att vissa megafossil kan ha flyttats (laviner och rinnande vatten) från växtplatser högre upp än fyndplatserna.
Klimatkaraktären var utpräglat kontinental, vilket omvittnas av tallens dominerande ställning på höga nivåer i landskapet, samt närvaro i de aktuella miljöerna av en östlig trädart, nämligen sibirisk lärk (Larix sibirica), på ömse sidor av Kölen bevarade i torv, finner vi i glaciärnischerna dessutom välbevarade rester av en typisk boreal barrskogsflora (mossor, ris och örter), vilket ytterligare understryks av närvaro i de tidiga trädenklaverna av bäver (Castor fiber) för omkring 9500 år sedan, en art som sällan frekventerar kalfjällsmiljöer.
Att döma av trädvegetationens kontinuitet varade detta gynnsamma klimat till 5000–4000 år BP, varefter klimatet fick en mer maritim prägel; svalare, mer snörikt och instabilt. Glaciärer och perenna snölegor fick nu under den s.k. Neoglacialen, en mer allmän spridning i fjälltrakterna, vilket gick ut över de trädbestånd som i tusentals år framhärdat i de istomma glaciärnischerna, som nu började fyllas av beständig snö och is. Från dessa brohuvuden kunde nu fjällbjörk och gran spridas mer allmänt över landskapet, i en klimattyp som bättre passade dessa arter. Av allt att döma har fjällbjörken under hela den postglaciala tiden, fram till idag, bildat den översta trädgränsen mot kalfjället, ovanför den mer eller mindre slutna tallskogen. I det nya neoglaciala klimatet fick tallen allt svårare att göra sig gällande. Det subalpina tallskogsbälte som länge utgjort skogens övre begränsning, kom successivt att ersättas av dagens fjällbjörkskog och fjällgranskogen där under. Det svalare klimatet innebar också en allmän utarmning och trivialisering av skogsfloran, som bestått ända in i våra dagar. När det gäller faunan i fjällskogarna, tyder mycket på att balansen mellan älg och ren kom att förskjutas till förmån för den förra.
Frågan är om våra tiders varmare klimat kommer att resultera i att trädenklaver på höga nivåer ånyo bildas i spåren av dagens smältande glaciärer. Omöjligt är det inte. Trädplantor av olika arter har börjat kolonisera den frilagda marken vid många glaciärfronter. Samtidigt har fjällens trädgränser längs hela fjällkedjan avancerat drygt 200 höjdmeter under de senaste hundra åren. Den mest expansiva arten i detta avseende är tallen, som i vissa trakter ”grodhoppat” över den vikande fjällbjörkskogen och är på god väg att bilda ett subalpint fjälltallbälte. Som tidigare visats, var tallen den dominerande trädarten på gränsen mot kalfjället under tidig postglacial tid.
Glaciärernas allmänna avsmältning i våra dagars förbättrade klimat öppnar ett nytt fönster för nyskapande vegetationshistorisk forskning. Arkeologer över hela världen har redan tagit till sig den möjligheten och med häpnadsväckande resultat. Vi väntar fortfarande på motsvarande satsningar i stor skala av skandinaviska paleoekologer.
Referenser
Kullman, L. 2016. Fjällen, klimatet och människan – naturhistoria i skarven mellan två istider. Svensk Botanisk Tidskrift 110 (3-4), 132-272.
Kullman, L. 2017. Further details on Holocene treeline, glacier/ice patch and climate historyin Swedish Lapland. International Journal of Research in Geography 3(4), 61-69.
Kullman, L. & Öberg, L. 2015. New aspects of high-mountain palaeobiogeography: A synthesis of data from forefields of receding glaciers and ice patches in the Tärna and Kebnekaise Mountains, Swedish Lapland. Arctic 68(2), 141-152.
Kullman, L. & Öberg, L. 2019. Smältande glaciärer-forna tiders klimat, träd och skogar. Förlag BoD, Stockholm.
Kullman, L. & Öberg, L. 2020. Levande fjäll i ett föränderligt klimat. Förlag BoD, Stockholm.
Kullman, L. & Öberg, L. 2020. Shrinking glaciers and ice patches disclose megafossil trees and provide a vision of the Late-glacial and early post-glacial subalpine/alpine landscape in the Swedish Scandes – review and perspective. Journal of Natural Sciences 8(2). 1-15.
Larsson, T.B., Rosqvist, G., Ericsson, G. & Heinerud, J. 2012. Climate change, moose and humans in Northern Sweden 4000 cal. yr BP. Journal of Northern Studies 6, 9-30.
Lindgren, F. & Strömgren, M. 2001. Glaciärer berättar om forna tiders klimat. Geologiskt Forum 8, 8-11.
Nesje, A. mfl. 2011. The climatic significance of artefacts related to prehistoric reindeer hunting exposed at melting ice patches in southern Norway. The Holocene 22(4), 485-496.
Parducci, L. & Tollefsrud, M. M. 2016. Gran och tall kan ha överlevt i Skandinavien under istiden. Svensk Botanisk Tidskrift 110(6), 2-8.
Vinjettbild. Tärnaglaciären i sydostsluttningen av fjället Murtsertjåkke (1644 m ö.h). Den nedre glaciärfronten ligger idag 1240 m ö.h. När glaciären var som störst, för drygt 100 år sedan, sträckte den ner till mitten av sjön. Läget markeras av en bruten moränbåge. Idag smälter grova trädrester fram mellan glaciärfronten och sjön. Foto: Författarna.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.