Klicka här för att lyssna på artikeln.
För att förflytta timmer från skogen i inlandet till kusten där sågverken och industrin låg användes flottning i olika vattendrag. För många var flottningsarbetet en välbehövlig inkomst. Flottningen kan indelas i bäckflottning och flottning i huvudälven.
Flottningsepokens början
I början av flottningsepoken talade man om flerårsflottning på 3–5 år, det vill säga det tog mer än ett år att flotta en stock ner till kusten. Sedan man rensat och iordningställt flottlederna gick flottningen normalt på ett år. Genom en förordning från 1739 beslutades att flottning i kungsådran skulle ha företräde före fiske. 1817 undersöktes de största älvarna i Västerbotten. Resultatet för Skellefteälvens del var nedslående, många vattenfall var oflottbara.
1880 års vattenrättslagstiftning, Kungliga förordningen om allmän flottled och Kungliga flottningsstadgan medförde att det bildades flottningsföreningar. I och med lagarna blev det enklare att göra vatten till allmän flottled. Lagstiftningen gjorde att man fick det rättsligt klarlagt hur man hade rätt till vattnet och många tvister kunde lösas.
Flottningsföreningarna var kooperativa sammanslutningar med statligt monopol för flottning. De företag som ville flotta på allmänna flottleder skulle ingå i flottningsföreningen. Man hade andelar i föreningen som motsvarade den mängd timmer som företagen ville flotta. Föreningarna fastställde kostnaden per stock och senare per kubik för det flottade timret. Föreningen skötte också flottleden.
Det första vattendrag i Skellefteåområdet som förklarades som allmän flottled var Kågeälven. Det skedde den 6 maj 1881. Kågeälven var en av de första flottlederna i Västerbotten. Skellefteälven och Bureälven blev allmänna flottleder 1886 och Byskeälven 1888.
Flottled
Hur gör man ett vattendrag till en flottled? Isak Winberg beskriver det i enkla ordalag så här:
- Vattendraget rensas.
- Olika slags ledare för vattnet och flottgodset byggs.
- På kritiska ställen ersätts den naturliga strömfåran med rännor.
- Vattenförsörjningen regleras med dammar.
- På lämpliga ställen anordnas flytande dammar för flottgodsets samlande.
- Skiljeställen med sorteringsverk och buntverk ordnas.
Hur man rensar, bygger ledare, rännor och sorteringsverk beror på i vilken tidsperiod man befinner sig, om man måste använda muskelkraft eller om man har tillgång till dynamit och motorer. Dynamit gav större möjligheter att bygga flottleder och spränga loss brötar.
I början av flottningsepoken var det stora timmer som flottades. Dessa var lättflutna. De tidigare oåtkomliga skogarna kunde utnyttjas med hjälp av flottningen. Senare när man började flotta mer frodvuxet timmer till massaved blev man tvungen att barka det. Det blev också viktigare hur uppläggningen av timret var innan det kom i vattendraget. Man kunde lägga stockarna tio varv högt, i en så kallad skota.
Flottningsentreprenad
Efter att flottningsföreningarna tillkommit lade de ut att flotta timmer på entreprenad. Det kallas också ackord. Någon antog att flotta timret en viss sträcka för en viss summa. Detta kunde ske på en auktion till den lägstbjudande. Andra egenskaper än ett lågt pris kunde också vara avgörande, så som skicklighet och punktlighet med mera. Den som fick kontraktet kunde i sin tur anställa människor som utförde jobbet. Kanske var det byalaget som skötte flottningen i ”sitt område” eller så gjorde man upp i slutet av flottningen inför nästa säsong om vem som skulle flotta.
Fram på 1920–30-talet avskaffades entreprenaden och fackföreningar organiserades. Fackföreningarna slöt kollektivavtal med flottningsföreningarna. Under 1940–60-talet blev flottningen mer som ett vanligt säsongsarbete.
Själva flottningen kan delas in i lite olika delar
Förberedelserna inför flottning kunde bestå av att bomma in timret som låg på isen, att tillverka bommar och kättingar med mera. Med hjälp av häst och stötting drog man upp båtar på snöföret till de högst belägna sjöarna.
Bäckflottningen var den flottning som skedde i de mindre vattendragen ut till huvudälven. Bäckflottningen började så fort isen gick upp (ungefär i början av maj) och då skulle man flotta timret ner till huvudfåran så fort som möjligt. Särdraget hos bäckflottningen var att den skedde där vägnätet var minst utbyggt och andra kommunikationer var dåliga. Bäckflottningen passade mellan skogsarbetet och vårbruket. De flesta som vara engagerade i bäckflottningen var från den lokala arbetande jordbruksbefolkningen. Ibland togs hela byns manliga befolkning i anspråk.
Lösflottning var att varje timmer för sig fick finna sin väg ner, det var vanligast vid bäckflottningen. Vid sjöflottning satte man bommar runt en mängd timmer, det kunde sedan spelas med en speleka, bogseras med båt eller varpas fram. Hand- eller motorkraft användes för att flytta stockarna till nästa strömmande vatten. Sjöflottningen gjordes ofta på natten då vattnet var lugnare. Man kunde vänta på rätt vind innan man började sjöflottningen.
När timret kom ut i huvudfåran tog storåflottning vid. Här var det också mest lokal arbetskraft, man kom vanligen från älvdalen men någon kunde vara längre ifrån. Dessa personer kunde kallas för långflottarna eller storåflottarna. Vid huvudfårans strida sträckning fanns ofta några som övervakade så att det inte uppstod timmerbrötar. Här var det vanligare att det fanns olika former av byggnationer som ledbommar, stenkistor och timmerrännor som gjorts för att underlätta flottningen. Arbete i huvudfåran kunde fortgå under sommaren och fram till hösten. Då för att ta hand om det sista timret, sladden, och rensa stränder med mera.
En äldre flottare som inte klarade det fysiska arbetet längre kunde få till uppgift att sköta ”planket”, det vill säga maten, den personliga utrustningen och redskapen. Han kunde få bära detta mellan de platser där man sov. Senare hade han kanske en båt för ”planket”. En äldre flottare kunde också få vakta vid en damm. Där behövdes arbetare med erfarenhet.
Den sista delen av flottningen var sorteringen. Sorteringen var en stor arbetsplats. Där sorterades timret upp efter ägare och kvalitet så att varje ägare fick sitt timmer i en fålla.
Flottningen som mandomsprov
Det finns en romantisk bild av flottaren som en djärv och våghalsig man som springer uppe på timmerbröten och just hinner rädda sig när timmerstockarna glider utför ett fall. Kanske är det bara en myt men i Byskeälven sägs det att minst sex män dog under flottningsepoken. I en uträkning av Isak Winberg visas olycksfallsrisken bland olika yrkesgrupper 1930–34. Antalet olycksfall per 1000 årsarbetare för flottarna var 86, malmbrytning 223, träindustri 163, sjöfart 149, pappersindustri 104 och för tjänstemän 14.
Arbetet med flottning var till en början inte ett arbete med åtta timmars arbetsdag. Många berättelser talar om arbetspass som var betydligt längre än så. Det gällde att flotta timret när det fanns vatten i bäckarna. Bristen på sömn gjorde att flottarna kunde somna vid årorna eller på pass vid en damm. Det hårda arbetet med lite eller ingen sömn vid bäckar och älvar med kallt strömmade smältvatten var en del av mandomsprovet. Dessa förhållanden ledde till tillbud.
Hjalmar Bergkvist, född 1901, berättar i en inspelning att Bastuseleforsen var en fasa. När man hade klarat av den var man glad att man hade livet kvar. Han berättar även om andra forsar som var svåra och andra platser där människor dött. Vid en genomgång av olycksfall i Bure älvs flottningsförenings arkiv hittas ett dödsfall. Isak Lidén, född 1877, drabbades av en annan sorts skada. Han hade lånat en häst när timret skulle flottas till en damm. När han skulle lämna tillbaka hästen blev han biten.
Flottningsmärken
Flottningsmärkena bestod av två olika märkningar. Det första märket var ett huggmärke som gjordes med en vanlig yxa. Huggmärkena talade om vilken kvalitet det var på virket, till exempel furutimmer, grantimmer, slipved och så vidare. De olika ägarna hade sina egna huggmärken för kvaliteten. Det andra märket var ett stuk-märke som slogs in i ändträet på stocken. Det var ägarens märke.
Under 1960-talet använde man färgkodning av stockarna. I Skellefteälven var färgerna rött – Domänverket, blått – SCA, gult – Bureå AB, orange – Scharins och grönt – Skogsägarna.
Flottarna och facket
Flottningslönen låg högre än gängse timlöner, på ackordens tid fram till 1930-talet cirka 20–50% över. Ackord eller entreprenadsystem var vanligast i bivattensystem. Att flottningsarbete var eftersökt berättas av några. Det var ganska svårt att organisera flottarna. De som var samlade till bäckflottning ägnade sig åt flottning en begränsad tid och såg sig kanske inte som flottningsarbetare utan hade sin inkomst ifrån andra källor. Det västerbottniska frisinnet försvårade också den fackliga organiseringen.
Ett antal arbetskonflikter med flottare uppstod i Skellefteåområdet. I Sikåns flottled, Burträsk uppstod en konflikt 1927. 34 arbetare var involverade. De ville ha rättvisare arbetsfördelning. 1933 utfärdades blockad mot Bure älvsflottningsförening därför att de hade förkastat de organiserade arbetarnas anbud och istället gjort upp kontrakt med oorganiserade arbetare. 1935 var det en konflikt i Åby- och Byskeälvar som var samordnad med flottningsarbetarna i Piteå älvdal.
Fram på 1940–60-talet hade arbetsförhållandena för flottare förbättrats. Bättre boendemöjligheter, avlastning med moderna motorbåtar, bättre kläder (till exempel gummistövlar) gjorde arbetet lättare.
Flottningen ur en årsberättelse
Om man tittar i en årsberättelse för Bure älvs flottningsförening för 1925 kan man bland annat utläsa att alla flottningar förutom den i Wallsträsket bedrivits på ackord. Vattenförhållandena hade varit rätt goda i bivattendragen medan de i huvudvattendraget varit ganska ringa. Tvärån började flottas den 4/5 och var utflottad den 21/5. Lillån började flottas den 4/5 och var utflottad den 19/5. Kvarnrisbäcken började flottas 11/5 och var utflottad 20/5. Lappvattsbäcken började flottas 18/4 och var utflottad 4/5. Wallsträsk började flottas 11/5 och var utflottad 26/5. Renbergsvattsbäcken började flottas 11/5 och var utflottad 27/5.
Huvudvattendraget, Bureälven, började flottas den 4/5 i det femte distriktet och den 4/6 kom sista virkesflotten till Anudden. Från Anudden började flottningen den 16/5 och var nere i Bursjöns virkesmagasin den 5/8. Sorteringen vid Bureå skiljeställe skedde på ackord från 16/6 och avslutades 10/10. I skärgårdsdistriktet gjordes virkesrensning på ackord som togs till Björköns skiljeställe.
Inte bara timmer
Det var inte bara timmer som flottades. Man kunde även flotta brädor, sparrar, tjärtunnor, mastved, battens (klenare plank 2–2 ½ tums tjocklek) och pitprops (rundvirke som användes som gruvstöttor). För att bränna kalk behövdes ved, mycket ved. Flottningen av timmer som brännved borde vara det första som flottades i Skellefteälven innan sågverket Lejonström tillkom på 1780-talet. I Bodan band man ihop tjärtunnor till stadiga flottar som sedan flottades ner till Bodaträsket. Där togs de med båt till tjärutlämningsplatsen och senare med häst och vagn till utskeppningshamnen i Ytterviksfjärden.
Flottningens avveckling
Sverker Sörlin har beskrivit flottningsepoken som ett liv med barndom, ungdom, mannaår och ålderdom. Barndomen varade under 1800-talet, produktionen var låg trots att den steg i slutet. I de orensade vattendragen, utan hjälp av maskiner och byggnationer i älven, inga vägar eller cykelstigar, krävdes mycket arbetskraft för att flotta timret.
Ungdomen inträffade under slutet av 1800-talet till ungefär 1920. Flottlederna var då bättre, man kunde rensa dem ordentligt och de första båtarna med motorer kom. Under tiden minskade mängden arbetskraft för att flytta samma virkesmängd från 2,8 personer till 1,2 personer. Åren efter första världskriget växlade flottmängderna mycket.
Mannaåren inträffade ungefär mellan 1920–1950. Både bäck- och älvsflottning bedrevs under den tiden. Då samexisterade spelflotten med motorbåten, vadmalsbyxorna med radioapparaten och mopeden.
Ålderdomen inträffade i efterkrigstiden fram till 1970. Bäckflottningen var dyr och kostade mycket per träd. Bäckflottning ersattes först under efterkrigstiden med lastbilar. Effektiviteten ökade och arbetskraften minskade. Flottningen tjänade på regleringarna av vattendragen, de blev lugnare och flottningen blev mindre beroende av vind och nederbörd. Men det var ändå vattenkraften som drog längsta strået och gjorde att flottningen lades ner på 1960- och 1970-talen.
Avslutning
Flottningen är något som tillhör den nära historien. Ändå är det många idag som själva inte har några erfarenheter eller minnen av flottningen. Men vid en genomgång av litteratur, inspelade intervjuer, foton och arkivalier kan man skaffa sig en inblick i flottningsverksamheten och det finns en del bilder som fastnar. I Burträsket fanns två flottningsbåtar som man bogserade timmer med. Det sågs av ungdomen som ett vårtecken när man hörde det jämna dunket från motorn som då och då avbröts av storspoven. Idag håller man på att återställa flottlederna till sina mer naturliga vattenflöden. I Bureälven har återställningsarbeten pågått under 2010-talet.
Skriftliga källor
André, Per. Skogshistoriska studier i Skelleftetrakten: sex uppsatser om Skellefteskogens och den tidiga skogsindustrins historia. Kulturgräns norr 1998.
Bodan-Orrbäcken: en by i utveckling. Redaktör/utgivare Ruth Marklund.Skellefteå 1996.
Bodbysund i tiden. 1975
Granstrand, Rolf. Flottningsföreningen – en välfungerande organisation! I: Skelleftebygden: tidning för lokalhistoria. 2020:1, Tema: Flottningen.
Norra Västerbotten den 17 mars 1913 [annons om flottningsackord].
Norrländsk uppslagsbok: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen. Chefredaktör Lars-Erik Edlund. Norrlands universitetsförlag 1993–1996.
Roslund, Ylva. Flottningen i Byskeälven. Uppsats, Uppsala universitet, Etnologiska institutionen 1984.
Sörlin, Sverker. Flottning i Västerbotten I: Västerbotten 1981:3
Västerbotten genom tiderna. Redaktörer Karin Eriksson, Ola Kellgren, Bo Sundin. Västerbottens läns hembygdsförbund 1994.
Westerdahl, Christer. Skogsarbete och flottning i övre Norrland. Opublicerat manuskript i Skellefteå museums arkiv F3Ö.
Winberg, Isak. Flottningen i Sverige fram till 1935. Stockholm 1938.
Arkivmaterial
Bure älvs flottningsförening 3006. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Kåge älvs flottningsförening 3003. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Skellefteå museums ljudarkiv. SML 140 & SML 544.
Vinjettbild: Flottare och timmerbråte vid Bureå kvarn 1921. Foto: Maja Åström, Skellefteå museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Jörgen arbetar som arkivarie på Skellefteå museum och har under många år arbetat med arkivpedagogik för barn i Forskarrum Nordanå.