Naturskönt ute på udden som kallas för Gammplatsen ligger Skogs- och samemuseet som fram till den 6 februari 2022 hette Skogsmuseet. Ett museum med en snart 40-årig historia som har ett lokalt och regionalt ansvar för skogen, skogsbruket och den samiska kulturen. I denna artikel kommer vi att få en tillbakablick på det som varit, en bild av nutiden och en titt in i framtiden. Hur kom det sig att ett skogsmuseum etablerades i Lycksele, och vilken roll har museet idag?
För att förstå placeringen av Skogs- och samemuseet i just Lycksele, behövs en historisk tillbakablick. En tillbakablick på hur skogsnäringen växte fram i den norra delen av Sverige, samt förståelsen av det ursprungliga Lycksele, den gamla platsen, Gammplatsen.
Skogen och skogsbruket har varit och är en del av Sveriges basnäringar och i synnerhet för Västerbotten. Skogen, malmen och vattenkraften har varit allestädes närvarande i Västerbotten, när Sveriges välstånd skulle byggas upp. I Lycksele hade de större skogsbolagen sina huvudkontor och likaså Kungliga Domänstyrelsen.
Skogen har varit och är en av Lyckseles största försörjningskällor. Förutom själva avverkningen av skogen har tjärdalsbränning, beredning av pottaska och kolning varit verksamheter som bedrivits i regionen. Flera platser har rester kvar av skogsnäringens olika grenar. Till exempel finns Tjärhovet kvar i folkmun i Lycksele stad, idag fungerar området som en parkering utanför Lycksele stadshus. Minnen från flottningen i Ume-älven finns kvar i naturen, i form av bomkistor och rännor genom vattenkraftsdammarna. Om man tittar noga ute i skog och mark kan man se gamla avlägg och spår i naturen av de tidiga skogsmaskinerna.
Timmerfronten sveper över Europa och Västerbotten
Skogen har nyttjats till jakt, bete för renar och tamboskap, byggmaterial, till ved, kol och tjära och inte minst till att bygga upp välståndet i Sverige. Under senare delen av 1800-talet kom den så kallade timmerfronten till Lycksele socken. Efterfrågan var stor, både nationellt och internationellt, företrädelsevis i Västeuropa, och intresset för de skogliga tillgångarna i Norrland ökade med efterfrågan. Under 1870-talet ökade aktiviteten i de västerbottniska skogarna. Kombinationen av en ökad frihandel ute på kontinenten, möjligheten att starta aktiebolag samt användandet av ångmaskinen för att driva sågverken vid kusten, gjorde att efterfrågan ökade stort. Efterfrågan på timmer innebar att skogsarbetare och körkarlar med häst behövdes i skogen. Arbetet i skogen var slitigt, men en viktig inkomst för de småbönder och drängar som behövde inkomster för att få det egna lilla jordbruket att gå runt och försörja de barn som man hade hemma på gården. Skogsarbetet genomfördes oftast vintertid, då det var enklare att transportera timret med häst på preparerade basvägar. Basvägar var vägar genom skogen som var plogade, hyvlade med spår för timmersläden och därefter begjutna med vatten. Bostadsförhållandena för skogsarbetarna var påvra och likaså mathållningen. Skogsarbetet i sig var farligt och slitsamt. Under våren och försommaren tog flottningen vid, ett arbete som kanske var ännu farligare. Nog var flottarna duktiga på att balansera på stockarna men kombinationen av vadmalskläder, stor-stövlar och att endast få kunde simma gjorde arbetet farligt.
Samtidigt som timmerfronten svepte över Västerbotten inleddes också det arbete som kallades för avvittringen, det vill säga skiljningen av kronans marker från privat mark. 1870 genomfördes avvittringen i Lycksele och Örträsk socknar och vid det laget hade skogen fått ett ekonomiskt värde. Den mark som blev över och som inte delades ut till enskilda markägare eller till byar gick till staten eller kronan och kallades därefter för kronoöverloppsmark som ombildades till kronoparker av Domänverket. Under tiden som avvittringen genomfördes gjorde en del bolag skogsklipp och köpte skog från både nybyggare och bönder, trots att detta motarbetades både av tjänstemännen som arbetade med avvittringen och av landshövdingen. Ersättningen som dessa bönder och nybyggare kunde få var av naturliga skäl lockande för att kunna få ett inkomsttillskott till familjen då man i princip praktiserade naturahushållning. Många av bönderna och nybyggarna blev lurade eller kände inte till skogens ekonomiska värde och de olika skogsbolagen tillskansade sig allt större arealer.
Jakten på de stora klippen och efterfrågan ute i Europa
Mekaniseringen av skogsbruket gjorde att det ekonomiska uttaget ur skogen ökade. Lyckseles skogar hamnade i Baggböle utanför Umeå och i Håknäs vid Öreälven. Under 1840-talet tilldelade Kammarkollegiet de olika bolagen privilegieskogar. Behovet i Europa var större än vad privilegieskogarna kunde leverera, vilket ledde till olovlig avverkning av kronoskogen och en överavverkning av privilegieskogarna. Detta ledde till en rättegång i Lycksele 1876 gällande Baggbölesågens ägare Grosshandelsfirman James Dickson Co, där ägarna stod anklagade för att ha lossat ett parti virke från Djupskolavan, så att virket åkte ut i Umeälven.
Dicksonkoncernens metoder att komma över skog benämndes baggböleri. Idag förknippas baggböleri med olovlig skogsavverkning och virkesstöld samt med att bönder och nybyggare lurades att sälja skogen billigt. 1906 kom bolagsförbudslagen som förbjöd skogsbolag att köpa mark. Arbetsmetoderna förändrades också under början av 1900-talet. Bytet från skogskojan till en flyttbar förläggning med en anställd kocka gjorde att arbetsprestationen ökade. Både arbetstagare och arbetsgivare var nöjda.
Närvaron av skogsindustrin och Lyckseles centrala del i utvecklingen av skogsnäringen är en delförklaring till varför Skogs- och samemuseet etablerades i just här.
Gammplatsen, den gamla platsen, centralt i Lycksele stad
Gammplatsen har sedan 1600-talet varit en kyrk- och marknadsplats. Det var under Karl IX som beslut togs att platsen skulle anläggas på Öhn i Lyck-selet i Umeälven. Syftet med att organisera en kyrk- och marknadsplats var bland annat att staten skulle kunna ta upp skatt från den samiska befolkningen, kristna samerna och hålla ting. Kyrkan stod klar 1607 och Skytteanska skolan etablerades 1632. En kyrkstad upprättades och bodar för handel samt en tullbod byggdes. Öhn var uppdelad i tre delar, lappstaden, finnstaden och efter 1673 också borgarstaden. Öhn användes som marknadsplats till slutet av 1700-talet. Därefter flyttades platsen till det som idag är det nuvarande Lycksele. Kyrkstugorna flyttades från Öhn till Finnbacken och Borgarbacken. Öhn användes länge som betesmark för djur.
Det var inte förrän efter andra världskriget som hembygdsrörelsen tog fart i Lycksele. 1948 upplät Lycksele landskommun den mark som var ett fornminnesområde på Öhn. En gård från Tannbäck, det vi i dagligdags kallar för Mamsell Lovisas skola eller samegården, blev den första byggnaden som etablerades på Gammplatsen. Olika skogsbolag, Lycksele kyrkoförsamling och husmodersföreningen donerade pengar så att Lycksele hembygdsgille kunde tillskapas. Idag består Gammplatsen av Skogs- och samemuseet och ett fyrtio-tal byggnader som ingår i friluftsmuseet. På området finns också ett sameviste som ägs av Lycksele sameförening. Den är idag ett levande område med ett fornminnesområde samt ett naturskyddsområde längst ut på udden.
Skogsmuseets tillblivelse
Skogs- och samemuseet har ett regionalt ansvar att visa skogens och skogsbrukets historia samt att synliggöra och tillgängliggöra urfolket samernas kultur och kulturarv. Museets namnbyte till Skogs- och samemuseet gör att museet synliggör sitt uppdrag på ett tydligt sätt. De tre basutställningarna, huggarepoken, maskinepoken och samer i skog visar hur livet i Lycksele och i Västerbotten kunde se ut för en stor del av befolkningen, för småbrukarna, för nybyggarna och för ursprungsfolket samerna.
Skogsmästaren och tillika ordförande i Lycksele hembygdsgille Wolmar Söderholm drev redan på 1970-talet frågan om att tillskapa ett skogsmuseum i Lycksele. Vid den här tiden hade Lycksele hembygdsgille flera olika sektioner som arbetade med olika områden såsom skog, forskning, hantverk och hembygdshistoria. Det idoga arbete som Lycksele hembygdsgille genomförde var utgångspunkten för idén om att ett skogsmuseum skulle byggas i Lycksele. Wolmar Söderholm, som till vardags arbetade som skogsmästare, hade många och goda kontakter inom skogsnäringen. Hans kontakter gjorde att idén om ett skogsmuseum kunde förankras väl. Gåvor från olika skogsbolag skänktes till det kommande museet och en uppvaktning av Wolmar Söderholm och Lycksele hembygdsgille gjorde att Lycksele kommuns och dåvarande landstingspolitikerna till slut hörsammade detta. 1981 stod den första museibyggnaden färdig och 1984 invigdes Skogsmuseet med huggarepoken av den dåvarande kulturministern Bengt Göransson. Museibyggnaden, som är väl anpassad till den kringliggande naturen på Gammplats-området, ritades av Inger Tobé. Den är en modern arkitektonisk byggnad, med diagonalt ställd furupanel. Skogs- och samemuseet består idag av två byggnader med tre basutställningar. Den äldsta basutställningen, Huggarepoken, visar på hur skogsbruket gick till innan det mekaniserades. Arbetet var ofta tungt när träden fälldes manuellt med yxa och såg och där hästen och körkarlen var en förutsättning för att få ut timret till avlägget. Utställningen visar också det slitsamma arbete som genomfördes inom flottningen. Ett arbete som utfördes ända fram till 1980-talet i Umeälven. Utställningen visar också det arbete som kvinnorna genomförde hemma på gården och de uppgifter som barnen hade, då mannen i familjen arbetade ute i skogen eller var i flottningen.
1994 invigdes museets andra basutällning, Maskinepoken, i en helt egen byggnad på nästan 1000 kvadratmeter, också den på Gammplatsen. Om man tittar noga på maskinepoken ser man att den nya museibyggnadens arkitekt Ulf Grundström var inspirerad av nyklassicismen. Han hade en tanke om att Skogsmuseet skulle knytas samman med Johan Skyttes skola, som är belägen inte långt från Gammplatsen, och som också har drag av nyklassicismen.
Maskinepoken kom till stånd efter att SCA Skog AB 1987 donerade nio äldre skogsmaskiner till museet. Detta var utgångspunkten för den utställning som handlar om teknikutvecklingen inom skogsbruket, men även om kulturmiljövård och maskinförarens arbete och fritid. Skogsmaskinerna som finns i utställningen har målande namn såsom Snövesslan och Myran. Namnen skulle återspegla de egenskaper som skogstraktorerna hade på den tiden. Det är en stor skillnad på dagens skogsmaskiner gällande ergonomi och effektivitet och framför allt kring vilka spår som maskinerna lämnar efter sig i naturen. Mekaniseringen av skogsbruket gjorde att yrken försvann och nya tillkom. Framför allt effektiviserades skogsbruket tack vare maskinens intåg i branschen.
Samer i skog
Basutställningen Samer i skog, som invigdes 2014, baseras på den deponerade samlingen, som populärt kallas för Nordinsamlingen. Denna samling ägs av Sparbankstiftelsen Norrland och har deponerats vid Skogs- och samemuseet.
Birger Nordins samiska samling omfattar konst, föremål och böcker. Den finns sedan 2006 vid Skogs- och samemuseet. Samlingen är en av de mest unika och mest omfattande samlingar av samiska bruksföremål, konst och böcker. Den är från den svenska delen av Sápmi och omfattar tiden från 1700-talet fram till 1940-talet. Genom de föremål som visas vid museet beskrivs ursprungsfolket samernas historia utifrån det nomadiska livet, hur djurhållningen såg ut och hantverksskickligheten.
Museet deponerar ytterligare samlingar, bland annat från Same Ätnams slöjd- och koltsamling, som också finns digitalt. Därtill äger museet Bertil och Valborg Wiinkas viste, som ligger vackert beläget bredvid Umeälven i Ramsele, en bit utanför Tegsnäset, i Vindelns kommun. Skogs- och samemuseet ansvarar för den stiftelse som bildades i samband med den gåvan. Museet fick också ärva paret Wiinkas föremålssamlingar och inventarier i Raamesuenne/Ramsele. Museet har just avslutat en förstudie kring hur paret Wiinkas arv kan förvaltas och utvecklas på ett respektfullt sätt så att det kommer många till gagn. Bertil och Valborg Wiinka arbetade med att kartlägga och forska kring det umesamiska språket. De gav bland annat ut en ABC-bok på umesamiska.
Nutid och framtid
Skogs- och samemuseet knyter band mellan historia och nutid samt mellan det samiska och det skogliga. Namnbytet från Skogsmuseet till Skogs- och samemuseet synliggör museets regionala ansvar och uppdrag gällande urfolket samernas kultur och kulturarv, samt skogen och skogsbrukets historia. Museet arbetar med att utveckla, förnya och tillgängliggöra kulturarvet som finns i samlingsbegreppet Skogen. Museet är också en mötesplats och en nod i Västerbotten för den samiska kulturen. Kommande generationer kommer att bära vårt kulturarv vidare och barn och unga är därför en särskilt prioriterad grupp utifrån museets uppdrag. Museet ska visa skogens alla värden där besökare och deltagare kan mötas och utbyta erfarenheter. Skogs- och samemuseet har också i uppdrag att tillgängliggöra kulturarvet digitalt för nya generationer. Ett kulturarv som för bara en generation sedan i allra högsta grad var levande men som våra barn kanske bara upplever genom museets samlingar. Museet ska spegla en dåtid, en nutid och en framtid. Och vad framtiden har att ge, det får vi se, det kan ingen svara på fullt ut. Skogs- och samemuseet går en spännande framtid till mötes.
Källor
Abramsson, Mirja. Lyksälie. Lycksele kommun i samarbete med Västerbottens läns hembygdsförbund, 2006
Gustafsson, Iréne (red.). Lycksele 50 år, 1946–1996. Lycksele kommun, 1996.
Söderholm, Wolmar. Gammplatsen, Hembygds- och fornminnesområdet i Lycksele. Liten historik och vägvisare. Lycksele hembygdsgille 1979
Västerbotten. Skogsmuseet och skogen. Västerbottens läns hembygdsförbund, nummer 2, 1985
Västerbotten. Att skörda en skog. Västerbottens läns hembygdsförbund, nummer 1, 2014
Intervju med Karin Söderlund, Lycksele hembygdsgilles ordförande 220120
www.skogen.se sökord, kronoöverloppsmark
www.wikipedia.com, sökord Gammplatsen
www.wikipedia.com, sökord tjärbränning
Vinjettbild. Invigningen av Skogs- och samemuseet i Lycksele den 6 februari 2022. Till vänster står Jörgen Stenberg, Malå, kulturarbetare och renskötare, och till höger Lycksele kommuns kommunalråd Roland Sjögren. Tillsammans knöt de band mellan det samiska och det skogliga. Fotograf: Magnus Andersson, Skogs- och samemuseet.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Eva är chef vid Skogs- och samemuseet i Lycksele. Hon har tidigare arbetat som skolledare och är legitimerad lärare i geografi och samhällskunskap. Kulturgeografi, lokalhistoria och sociologi är ämnen som Eva särskilt intresserar sig för.