Klicka här för att lyssna till artikeln.
Hästen har ända sedan bronsåldern använts som dragdjur. I Norden har den utgjort det främsta dragdjuret under tiden för mänsklig odling. Ved och timmer kördes tidigt med häst och stötting, långt innan det industriella skogsbruket slog igenom. Virket höggs och drogs ihop för hand till hopar utspridda i skogen och drogs sedan hem med hästen.
Hästen som dragdjur
I början av 1800-talet fanns dubbelt så många hästar som oxar i Sverige. Även om hästen var dyrare i både inköp och drift så kunde den utföra samma arbete som oxen på kortare tid. Skogsbruket fick sitt genombrott omkring 1850 och hästen var då den dragare man använde för att få ut virket ur skogen. Under 1920- och 30-talen stannade redskapsutvecklingen av och hästen som transportredskap nådde sin historiska höjdpunkt i Sverige på 1920-talet då den användes för både jordbruket, skogsarbete och som transportmedel för frakt av människor och gods.
Den svenska hästrasen och andra brukshästar i Sverige
De tidiga arbetshästarna i Sverige användes vid harvning och för att dra kärror. Hos dessa djur föredrogs egenskaper som snabbhet, säkerhet på foten och livlighet. Under 1800-talet började därför den lilla inhemska lanthästen att korsas med engelskt fullblod och varmblod, vilket dock gjorde hästarna för nervösa och spinkiga. Under senare delen av 1800-talet valde man därför istället att korsa med tyngre kallblod då styrka och lugn krävdes i jordbruket. Detta gjorde att den svenska lanthästen höll på att försvinna och avelsarbete för att behålla den svenska lanthästen påbörjades därför. År 1900 hade man med hjälp av den norska lantrasen fått fram en livskraftig stam, den nordsvenska hästen.
Det svenska jord- och skogsbruket var hästdrivet fram till slutet av 1940-talet. Ardennerhästen dominerade då helt bland arbetshästar i Sverige men motoriseringen gjorde att antalet därefter minskade. 1994 fanns i Sverige totalt endast 15 000 hästar av raserna nordsvensk brukshäst, ardenner, fjordhäst och haflinger. Idag utgörs ungefär 75 000 hästar i Sverige av olika brukshästraser, hur många av dessa som används som dragdjur är dock okänt.
Metoder och redskap
Från början transporterades timmer endast vintertid på snö. I början av 1800-talet användes släptång och släpsko för att dra fram virket ur skogen. Släptången bestod av två järnkrokar fästade i var sin meterlång kätting som i sin tur var fäst i en tross eller ett svängrede. Släpskon var en stång vars ena ände avslutades i en kupig skovel. Där fästes stockens rotända med kedja och kil. Var snödjupet stort orkade hästen inte dra så stora lass varför man fick köra mindre lass till basvägen där man kunde lasta på mer för körning hem till gården.
Ett annat transportmedel som användes före 1850 var så kallade timmerkälkar eller timmerstöttingar. Stockarna kunde på den tiden vara 10-15 m långa och 30-40 cm i toppänden vilket gjorde dem svåra att transportera någon längre sträcka på kälke. Transporterna blev dock sällan långa eftersom virket togs från områden nära någon flottled.
Det fanns otaliga utformningar på timmerkälkarna men i Norrland användes en variant vid namn bordssläde som hade en mycket lång bakkälke. Bakkälken utvecklades för att hantera de långa stockarna samt de ökade transportsträckorna när efterfrågan på virket växte. Omkring år 1850 började man köra med fram- och bakkälke istället för enbart med framkälke. Medarna på bordssläden var långa och breda. Släden var försedd med sidostolpar som gjorde att lasset inte kunde vara bredare än kälken. Bordssläden förbättrades så småningom med fyra fasta bankar samt avvisar. Släden blev då 3-3,5 meter lång och lassvidden kunde ligga på 1,2-1,5 meter. Storleken och slädens orörlighet ställde krav på raka och väl underhållna vägar.
En vanlig svensk variant var annars den värmländska getdoningen som så småningom trängde undan den gamla bordssläden. Getdoningen bestod av två korta kälkar – en framkälke kallad bock eller stötting och en bakkälke kallad get. Kälkarna positionerades under timret, stöttingen längst fram och geten längst bak, och drogs sedan av hästen. Parallellt med getdoningen utvecklades även finnkälken vars medar kunde vridas utan att banken (kälkens överdel) följde med.
Omkring 1950 övergick man från att arbeta endast vintertid i skogen till körning året om. Hjulförsedda vagnar anpassade för barmarkskörning utvecklades då. Den höga lasthöjden ställde dock krav på lastningshjälpmedel, till exempel en Lenhovdavagn vilket var en boggievagn med motordriven linkran som konstruerades under 1960-talet.
Skogsbruket moderniseras
Från början av 1940-talet till början av 1960-talet pågick ett intensivt arbete med att utveckla och rationalisera transport med häst i terräng. Då skedde till exempel en viss standardisering av spår- och medvidd. Snöns och isens egenskaper som underlag för virkestransport föll också i blickfånget och väckte ett intresse för arbetsvetenskap. Man tittade på körvägarnas utformning i olika typer av före liksom hästens kapacitet, skötsel och utrustning. Stora resurser sattes in för att höja effektiviteten. Bristen på redskapsvård i skogen försökte avhjälpas genom utbildning och skrifter som ”Handbok för skogskörare” med råd om hur både häst och hästredskap skulle skötas.
Det var först på 1950-talet som man började använda traktorn i skogen, trots att den hade funnits länge då. Hästen ansågs då fortfarande konkurrenskraftig på terrängtransportavstånd under 2-3 km. I djup snö och tuff terräng hade hästen större smidighet och framkomlighet än de små jordbrukstraktorer som bönderna skaffade vilka var ineffektiva i skogen. Det var till och med så att man till en början befarade att en betydande brist på hästar till skogsbruket skulle uppstå. Man försökte därför minska behovet genom att öka mekaniseringsgraden, minska transportavståndet och höja prestationen. Detta ledde så småningom till att maskinerna kom att dominera helt i skogen.
Hästen i skogsbruket i dag
Det finns idag ett åttiotal företag registrerade i Brukshästcentrums entreprenörregister. De vanligaste uppdragen för hästkörarentreprenörer är i skogen och inom turism. Två typer av arbetssätt används inom skogskörning. Det ena är lunning vilket innebär att stockarna helt eller delvis släpas efter hästen från platsen där de fallit eller dragits ihop och fram till lastplatsen. Detta är en metod som främst används vid kortare sträckor, mindre volymer och mindre tillgänglig terräng. En lätt lunnkälke försedd med två fasta kedjor som läggs runt virket kan även användas.
Det andra arbetssättet är skotkörning som sker med buret lass vilket är lättare för hästen i förhållande till volym och används därför i den mån det är möjligt. Vid storskalig körning i skogen används idag griplastarvagn med bränsledriven hydraulkran, en uppfinning som kom i slutet av 1980-talet. En griplastare kan inklusive last väga ungefär sex ton och dras av två till tre erfarna hästar i god kondition. För körning i skog används idag huvudsakligen däck monterade på en boggi för att lättare komma över stock och sten. Ju större hjul, desto lättare är det för hästen att dra tack vare större hävarmseffekt.
Fördelar med hästen i skogsbruket
Till fördelarna med att utföra skogsarbete med häst hör bland annat lägre ljudnivå, större ekologisk hållbarhet, hög användbarhet, större framkomlighet och sociala värden. En annan fördel med arbetshäst är att hjulspåren inte blir lika djupa som när det är drift på hjulen. Tack vare hästens smidighet, frånvaron av hjul med drift och förhållandevis låg tyngd kan arbetet utföras utan att göra skada på mark och träd, draghäst bidrar därmed inte heller till markkompaktering så som traktorer gör. Ett redskap utan motor har dessutom ofta längre livslängd och är billigare i både inköp och underhåll.
Vid gallring av skog kostar utförandet med draghäst ca 10% mer än med helmaskinella metoder men detta betalas senare tillbaka genom att man vid kommande åtgärder i skogen kan få ett mer värdefullt virkesuttag. Med hästen minimeras också risken för olje- och bränsleläckage och koldioxidutsläppen minskar. Detta kan till exempel vara värdefullt i vattenskyddsområden där häst kan användas för att dra ut stockar med släpredskap. Viktigt i sammanhanget är att hästarna är välutbildade likväl som kusken. En duktig kusk kan läsa av terrängen och planera körvägen på ett sätt som gör att hästarna orkar hela dagen.
Naturreservatet Orrböle och företaget Backfors gård
I naturreservatet Orrböle utanför Vännäs, där en ovanlig skogstyp kallad kalkbarrskog växer, har länsstyrelsen Västerbotten tagit hjälp av draghästar från Backfors gård utanför Bjurholm för att skapa bättre miljöer för orkidéer. I Orrböles näringsrika granskogar växer flera orkidéarter. I maj blommar till exempel nornan och vid midsommar guckuskon. Andra speciella arter inom reservatet är fjällhällebräken, tvåblad, strätta, smaldunört, spädstarr och tibast. Orrböle är också en av de nordligaste lokalerna för blåsippa. Den rika kärlväxtvegetationen beror bland annat på den basiska berggrunden som ger upphov till näringsrikt mark- och grundvatten.
Under hösten 2021 har enstaka granar inom reservatet fällts och släpats runt på marken med hjälp av draghäst för att riva upp mosstäcket. Hovtrampet i kombination med de småskador som granarna gör ger goda möjligheter för frön att gro. Naturvärdena i kalkbarrskogen gynnas av störningar så som skogsbetande djur eller småskaligt skogsbruk. Om skogarna inte sköts om växer de igen och de mindre vanliga växter och svampar som finns där skulle försvinna.
Backfors gård erbjuder främst tjänster kopplade till hästen. Sedan ungefär tio år tillbaka lever Jonas och Elin Nordlund på företaget men de har arbetat med hästar på heltid i över femton år. Gården är Elins föräldrahem och här finns idag ett tiotal nordsvenska brukshästar, både ston, valacker, unghästar och avelshingstar, eftersom man även bedriver avel. Verksamheten har utvecklats mycket sedan starten. Mycket arbete har lagts ner på röjning av gårdens igenvuxna åkrar och betesmarker med hjälp av hästarna. På gården jobbar förutom Jonas och Elin även två deltidsanställda.
Paret använder hästen i det egna skogs- och jordbruket men man kör även på uppdrag åt andra skogsägare. Dessutom används hästarna för all inomgårdskörning som vid utkörning av hö och foder samt vid vinterplogning. Backfors gård är även en av utbildningsorterna för Wångens kuskutbildning i brukshästkörning. Tre veckor per termin har man elever på gården som utbildas till exempel i unghästhantering, turistkörning, slåtter och naturligtvis skogskörning.
Källor
Berg, Siri. Hästredskap för hållbar parkskötsel. Göteborgs universitet 2021.
Carlsson, Eva. Backfors gård i Bjurholm bjuder på skön julstämning. Lantbrukarnas riksförbund www.lrf.se 211213.
Frostkåge byaförening. Då och nu i Frostkåge by. Frostkåge byabok del 2, 2015.
Länsstyrelsen Västerbotten. Månadens naturreservat: Orrböle. Instagram 211221.
Selberg, Kristina. Hästen i skogen. Essäuppgift vid SLU 1994.
Wången. Månadens brukshästentreprenör: Backfors gård. www.wangen.se 190923.
Vinjettbild. Ett timmerlass draget av en häst utanför Skellefteå. Foto: Skellefteå museum.
Glömt inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Pernilla arbetar som byggnadsantikvarie på Skellefteå museum och ansvarar för Västerbottens byggnadsvårdsportal Hålla Hus (www.hallahus.se). Hon har tidigare skrivit flera artiklar i ämnet norrländsk trädgårdshistoria samt byggnadsvård och har även varit krönikör på tidskriften Gård & Torp.