Barktäkter och deras bruk

Download PDF

När vi rör oss i skog och mark idag finns där spår efter de människor som levt årtusendena före oss. Det är väldigt länge sedan, om någonsin som skogen i norra Sverige har varit en ödemark. Den har snarare sedan den växte fram varit formad och påverkad av människan i någon grad. Man måste nog kunna säga, att även de människor som levde vid iskanten på tundran i Aareavaara för ca 10 600 år påverkade sin omgivning (Östlund 2019). Likaså, de jakt- och fångstfolk som kom att leva under de kommande årtusendena, fram till att kolonisationen av Norrland påbörjades på allvar under 1600-talet.

Alla har dessa människor före oss levt i sin samtid och påverkat naturen runt omkring sig. Alla har de använt sig av skogens rika skafferi genom årtusendena. Det är inte lätt att finna lämningarna efter forntidens människor, vare sig de levde för 10 000 år sedan eller för några hundra år sedan, speciellt inte om man är i skogsmarkerna. Skogen är bra på att återta och växa över människans spår. Spår som ofta är otydliga och sparsamma, men de finns där. Det gäller bara att veta hur saker ser ut och vart man ska leta efter dem.

Bild 1. En typisk matbarktäkt som har börjat växa igen. Foto: Therese Hellqvist.

Tidigare forskning i spår i träd

Forskning runt barktäkter och spår i träd har pågått sedan 1990-talet och personer som arbetat med ämnet i Norrland är Mats Niklasson, Olle Zackrisson, Lars Östlund och Ingela Bergman, för att nämna några. Spår i träd eller kulturspår i träd består av en mängd olika uttryck, former och ibland även traditioner. Det som de har gemensamt är att alla är spår efter forntida människors bruk och tradition. Det kan vara; barktäkter, nävertäkter, ledmarkeringar (d v s bläckor för stigar, leder eller vägar) samt bläckor för gränser, platser eller händelser. Det kan vara förråd eller en förvaring, till exempel i form av en gjord ficka i en barktäkt/bläcka, som sitter på ett stående träd, där man lindat in sentråden i innerbark och sedan lagt in den i fickan. Där hålls den fuktig, mjuk och smidig längre. Andra spår i träd kan vara resterna från förrådsbodar, d v s njallor, stolpbodar, vars markfasta ben finns kvar långt efter att njallan har flyttats (Bergman 2011).

Andra spår kan vara inslagna pinnar som bildar hyllor eller stöd till en náhppie (mjölkstäva) och som användes vid mjölkningen av renen, för att förhindra att mjölken spilldes ut. Ett annat spår i träd kan vara uthuggna handtag eller hålrum från tiden då renen mjölkades. Ett handtag där vajan bands i samband med mjölkningen.

Ytterligare spår i träd kan vara en bläcka i en björk, en bläcka med tjocka partier av igenväxning på båda sidorna, d v s där invallningsveden har vuxit igen runt en långsmal bläcka. Den är gjord för att skapa yxskaftsämnen. Även katad (kata) tall, lavstubbar, fällor för räv och ekorre eller andra små pälsdjur, fågelholkar (ex knipholkar), trädoffer, medicinträd och gudabilder är exempel på spår i träd som vittnar om ett tidigare kulturlandskap (Bergman 2011).

Alla dessa företeelser, med några få undantag, finner vi som spår på träden i dag. Om träden finns kvar vill säga. Lämningarna visar att det inte rör sig om någon orörd vildmark i våra skogar i norr, utan att rika kulturlandskap finns representerade i träden. Lavstubbar är träd som fälls för att ge renen tillgång till hänglav som utfodring och ger resultatet av mycket höga stubbar, minst 1 m höga, då de fälls vid vinterboplatsen under vintern. Vad gäller katning så finns tradition i Skellefteå-området som säger att trädet skulle barkas så långt upp som yxan nådde och hela vägen ner till marken. Man sparade en liten sträng så att trädet skulle överleva. Ibland kan dessa påminna om brandljud men de är mycket mer regelbundna och saknar spår efter brand. Sedan den barkade tallen fått stå några år, återkom man för att hugga trädet och ta tillvara den kådrika delen, som sedan användes till tjärbränning. Resten av trädet fick generellt ligga kvar i skogen. I Skellefteå-området kallades det heller inte katning utan här verkar man ha använt sig uteslutande av ordet barka (André 1993).

Vad är då en barktäkt?

Barktäkter är ett annat spår i träd och obesläktat med barkningen som beskrivs ovan. Barktäkter förekommer i Sverige, Norge och Finland och syftar till att komma åt trädens innerbark (se bild 2 & 3). Bruket av innerbark återkommer också inom det övriga arktiska området, både de sibiriska folken och Nordamerikas ursprungsbefolkning använder det som födoämne (Bergman 2011).  Barktäkter kan se olika ut inom olika traditioner och fokusen ligger främst på samiska barktäkter i denna artikel.

Visar en mat barktäkt och hur trädet har valla igen såret.  Foto: Therese Hellqvist.
Bild 2. En matbarktäkt och hur trädet har vallat igen såret. Foto: Therese Hellqvist.

En barktäkt är ett kulturspår i trä och ett biologiskt kulturarv. Men vad är då en barktäkt? En samisk barktäkt tas från tall, där tallens innerbark skördas på ett specifikt sätt. Inom allmogens tradition finns det uppteckningar om att man bland annat under 1800-talet, men även under andra tider, använt innerbarken från tall. Främst som djurfoder på vintern men också som mat vid missväxt, där skördarna slog fel (André 1998). Inom samisk tradition har innerbarken antingen använts till mat, och då antingen som flingor, pulver eller mjöl och oftast rostades den (Korhonen 2000). En annan typ av samisk barktäkt är att ta innerbarken för att bevara sentråden bättre (Bergman 2011).

I källor från 1600-talet berättar bland annat Samuel Rheen och även Olaus Graan om barktäkter och bruket av dem. Vi får veta att barken skulle tas på våren. Den skulle torkas eller slås in direkt i näver för att sedan grävas ner, täckas över, varpå en eld anlades ovanpå och innerbarken torrostades, tills den var röd i färgen. Därefter hängdes den upp på tork, för att sedan kunna användas i mat eller ätas som den var (Korhonen 2000). Men den kunde även ätas rå.

I den samiska kosten har innerbark utgjort en mycket viktig resurs och varit en stapelvara. Innerbarken var mycket rik på C-vitamin. Utöver att den är rik på C-vitamin är den rik på kolhydrater, mineraler och fibrer. Den har även en kolesterolsänkande egenskap (Bergman 2011). En matbarktäkt, menar Bergman, skulle skördas under juni och juli. Med en kniv av renben skars ett stycke ut, ytterbarken lossades och med en böjd spatel av renhorn lossades innerbarken försiktigt.  För att trädet skulle kunna leva lämnades en livsrand som måste vara minst tre fingrar bred (Bergman 2011). I 1600-talskällor omtalas innerbarken som ett ”Confect” (Korhonen 2000), vilket skvallrar om att det inte rör sig om oätliga livsmedel.

Visar en barktäkt som nästan helt har vuxit igen. Foto av Therese Hellqvist.
Bild 3. En barktäkt som nästan helt har vuxit igen. Foto: Therese Hellqvist.

Under lång tid har barktäkter tagits inom samisk tradition men även allmogen har nyttjat trädens innerbark. Målet har varit att komma åt innerbarken på tallen, som man sedan använt, men de två traditionerna har inte samma utförande. Det samiska bruket av barktäkt gjordes på ett annat sätt än allmogens barktäkt och har på så sätt lämnat olika spår efter sig i skogen. Per André beskriver allmogens barktäkter: ”Yngre tallskog fälldes om våren, barken flängdes av och den yttre, grova barken rensades bort. Innerbarken skars i strimlor och torkades på hässjor el dy”. Allmogen använde det till vinterfoder till djuren eller vid nödår till brödbak. Vidare kan man läsa i beskrivningen ”Sedan tallarna barkats fick de ofta ligga kvar i skogen och ruttna”. Vi ser därmed att både bruket hur täkten togs och hur den traditionella användningen såg ut skiljer sig åt (André 1998).

Generellt brukar den samiska matbarktäkten vara tagen i arbetshöjd, d v s i midjehöjd på den person som gör den, vilket innebär att de kan ligga på en höjd i allt från 0,6 m ovan backen till ca 0,8 m över backen. Det finns studier som har visat att barktäkter i vissa områden har varit gjorda på en viss sida av trädet (Bergman 2011). Ser man på barktäkter över hela Sápmi så visar författarens egna inventeringserfarenheter att det inte är ett genomgående mönster och att de istället återfinns i många olika riktningar. Däremot förekommer det ofta att de barktäkter som återkommer i grupp i samma område ofta kan vara tagna i samma väderstreck.

Barktäkterna känns igen genom de raka igenvallade sidorna och ofta de svaga linjerna efter kniven uppe och nere i veden (se bild 2 & 3). Hur ytliga och synliga dessa knivmärken är beror helt på hur igenväxt täkten är. Täkten kan vara placerad på ett idag stående levande träd, eller ett nedrasat dött träd eller på en torr död stående fura. På dessa typer av träd är det inte ovanligt att man ser hela den ursprungliga barktäktsytan, nästan som en spegel, eftersom all bark sedan länge har fallit av (se bild 3.). Ibland kan man runt visteplatser även finna ganska många träd i närheten av varandra som har matbarktäkter. Ibland så syns barktäkten när den hittas idag som ett rakt streck, där träder har lyckats med att valla över hela skadan (se bild 4).

Bild 4. En barktäkt, troligen en sentråds-barktäkt, som finns på en död fura. Foto: Therese Hellqvist.

Matbarktäkter är i genomsnitt ca 90 cm höga, mätt från övre till nedre knivsnittet, medan bark till sentråd brukar vara ca 0,2 – 0,3 m höga (se bild 5). En tredje typ av barktäkt har Bergman kunnat redovisa. Dessa är 0,4 – 0,5 m höga. Dessa har hon tolkat som täkter för förpackningar av något slag. De är ofta skurna som konturerna av två ovanför varandra placerade ark, något förskjutna i förhållande till varandra. Det är inte heller ovanligt att ett och samma träd har spår av flera olika barktäkter (Bergman och 2011).

Den äldsta matbarktäkt vi känner till idag är 3 000 år gammal och återfanns i en trädstam som legat inlagrad i en myr vid Rappsundet, Arjeplog (Bergman 2011), men de flesta vi känner till har fått senare dateringar. Flertalet studier gjorda av ekologer i Norrland, där barktäkter åldersbestämts genom dendrokronologi, visar att resultaten från dateringarna ligger i ett spann från 1600-talet fram till slutet på 1800-talet (Östlund, Norstedt 2021) (Nauclér 2011) (Lidman 2003).

Bild 5. En sentrådsbarktäkt. Foto: Therese Hellqvist.

Skogsnäringarnas historia i Skellefteåtrakten

I Skellefteå häradsrättsdombok, i landshövdingsberättelser i Västerbotten och i Skellefteå kronofogdearkiv speglas tiden som gått. I dokumenten går det att se att många av skogens resurser i områdena runt kustbyarna reglerades hårdare, speciellt från 1700-talets andra hälft. Under 1700-talet fanns det i Skelleftebygden några mindre koppar- och silvergruvor, men inget omfattande bergverk som hade stort behov av träkol. Skogen var samfälld inom byarnas områden och mellan byarnas flytande gränser tillhörde skogen formellt kronan. Boskapen betydde mer för kustbefolkningens försörjning är den ofta frostskadade åkern. Svedjebruk var vanligt i kustbyarna under 1700-talets början men verkar upphöra i slutet av 1700 talet.

Ur domböcker, rättsprotokoll och landshövdingsberättelser framträder förbud och direktiv, där större delen av skogens resurser reglerades, i allt ifrån att ta renmossa, furu och skav (d v s ta innerbarken), lövtäkt och nävertäkter. Ibland reglerades det hårt och på vissa håll var det något som bara byamännen fick göra. Byarna hade fasta bestämmelser för hur mycket varje hushåll eller byaman fick ta och till exempel 1782 i Ragvaldsträsk fick inte inhysemän och soldater ta näver i byaskogen (André 1998).

Redan under 1600-talet producerades tjära i Skellefteå-området, men som det verkar i mindre skala. Det är under kommande sekel som tjärbränningen kommer att öka. Råvaran till kådrik tallved från stubbar och rötter användes eller ved från tallar som man barkat (katat) för att skapa kådrik ved. Redan under 1700-talets början började man reglera hur mycket som fick tas ut och under 1700-talets mitt verkar man på vissa håll börja ransonera skogen. Tjärbränneriet kom att öka i omfång i området ända fram till 1800-talets mitt (André 1998). Det kan nog tänkas att även stora antal barktäktsträd gick åt då dessa redan blivit kådrika.

Den första kända vattensågen i Skellefteå-området anlades 1573, men försvann efter något år. Det var först i början av 1700-talet som sågarna blev fler. År 1700 fanns tre eller fyra grovbladiga sågar i Skellefteå socken, 1724 nio stycken och 1771 23 stycken. De grovbladiga sågarna låg längs med små vattendrag och gav grova brädor som gav lågt penningvärde. Dessa kom därför inte att bli allt för inkomstbringande och kom därför i större utsträckning att anläggas av byarna och virket gick till husbehov.

Det är inte förrän i mitten på 1700-talet som de finbladiga sågarna kommer. Den första anlades i Åby älv 1760 och kronoskog skulle förse sågen med timmer. De finbladiga sågarna kunde i större utsträckning ge bättre avkastning. I slutet av 1700-talet fanns fyra finbladiga sågar i socknen (André 1998). De senare var kanske de som krävde större uttag av skog än vad de grovbladiga sågarna gjort, i och med att efterfrågan ökade och sågverksbolagen fick bättre avkastning. De större uttagen bidrog nog till att många kulturspår i träd kom att försvinna och även barktäkter. Sammanfattningsvis beskriver André att nog var skogsbeståndet ganska gott i mitten på 1700-talet. ”All tjärved togs minsann inte från rötter och stubbar”. ”Skogarna kring byarna var säkert något slitet av skogsarbete och husbehovshuggning”. ”Men en stor del av sockens skog var ganska orörd, om än inte så tät och full av grova och långa träd som man kanske skulle tro” (Andre 1998).

Fram till början av 1800-talet var skogarna relativt orörda och skogshuggarepoken kom igång på allvar först under mitten av 1800-talet i norra Västerbotten. Sedan är det först under 1900-talet som den svenska skogsnäringen utvecklas till en intensiv och industrialiserad näring, med kalhyggeshuggning som den dominanta skördemetoden.  (Östlund, Norstedt 2021). Med det moderna skogsbruket kan det antas att många kulturspår i träd och barktäkter försvunnit för alltid.

Hinder, utmaningar och vägen vidare för bevarandet av barktäkter

De hinder eller utmaningar som finns idag för bevarandet och skyddet av barktäkter är många. Ur ett kulturarvsperspektiv så är det först på senare år som barktäkter i någon utsträckning har börjat registreras in i KMR (Kulturmiljöregistret). En barktäkt bedöms som en fornlämning om den uppfyller kulturmiljölagens (SFS1988:950 (KML)) övergripande rekvisit; forna tider, äldre tiders bruk och varaktigt övergiven och att de antas har tillkommit före 1850 (KML 2 KAP §1). Det vill säga, barktäkter anses idag vara fornlämningar och skyddade enligt lagen. Men som Bergman har påpekat ”Å andra sidan är de skyddade bara i den mån de är registrerade i fornlämningsregistret, vilket till största del bygger på inventeringar gjorda vid en tid då kunskapen om kulturmärkta träd fortfarande var mycket begränsad” (Bergman 2011).

Bild 6. En barktäkt som lyckats överleva det moderna skogsbruket, troligen främst för att den ligger otillgängligt i naturen. Barktäkten har nästan helt hunnit valla igen. Foto: Therese Hellqvist.

Ser man på spridningsbilden från KMR (kulturmiljöregistret) över barktäkter i Västerbottens län visar den på en täthet i fjällområdena och en nästan avsaknad i kusten och i skogslandet finns ett fåtal kluster (se karta 1 & 2). Men även där kan man fundera om bilden stämmer, då de ekologer som arbetar med skogen finner dem vid sina inventeringar (se t ex hänvisad litteratur som Niklasson, Zackrisson och Östlund i Sädvajaure, 1994, Lidman i Brännliden 2003, Nauclér i Eggelatsområdet 2011). Eftersom ekologer inte har eller har haft rätt att föra in i KMR ligger inte alla dessa inlagda i registret. Från de skogsinventeringarna finns dateringar, som visar att de undersökta barktäkterna är fornlämningar och hör till 1600- och 1700-tal, men några upp i 1800-tal. Detta är något som är ett stort problem, då en del av kulturarvet inte kan skyddas från eventuell förstörelse. Något som även lyfts av Östlund och Norstedt tidigare (Östlund och Norstedt 2021).

Spridningsbild över kända barktäkter i Västerbottens län från Kulturmiljöregistret (KMR). Karta: Therese Hellqvist.

De hot som historiskt har funnits och som finns idag mot bevarandet av barktäkter är främst skogsbrukets framfart tillsammans med den ändå än så länge något begränsade kunskapen om att hitta och känna igen barktäkter – även hos många arkeologer. Där skogsbruket inte vill eller kan dra fram är naturens naturliga nerbrytningsprocesser också en bidragande orsak till hoten mot den här typen kulturarv. Även den historiska tjärbränningen bör ha kunnat bidra till att minska det faktiska antalet, då barktäkter skapade de förutsättningar som tjärbränningen hade behov av.

Spridningsbild över kända barktäkter från KMR, i Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner. Karta: Therese Hellqvist.

Vidare visar studier att 27% av kända kulturlämningar påverkas och får någon typ av skada vid föryngringsavverkningar under 2021 (Skogsstyrelsens hänsynsuppföljning 2021). Studier har också visat att 10-20 % av kända kulturlämningar i skogsmark skadas av skogsbruksåtgärder (Riksantikvarieämbetet 2020). Men vad händer då med de barktäkter som inte kommer in i KMR?

I hela Västerbotten finns det infört 102 stycken barktäkter i KMR (Se karta 1) och i Skellefteå, Norsjö och Malå kommuner finns det totalt 7 stycken (se karta 2). I Norrbottens län finns 479 stycken och i Jämtland 4 stycken i kulturmiljöregistret (KMR). Spridningsbilden av kända samiska lämningar i KMR i Västerbottens län (se karta 3) visar en förtätning av lämningar i fjällområdena och delar av skogslandet, men tunnas ut och är även frånvarande i kustområdena.

Samiska lämningar som finns registrerade i KMR och består av lämningar som kåta, viste, offerplats, bengömma, renvall, härd, begravningsplats och förvaringsanläggning. Karta: Therese Hellqvist.

Frågan är om det inte är på samma sätt som med barktäkterna. Underlaget bygger på inventeringar gjorda vid en tid då kunskapen om olika typer av samiska lämningar var begränsad. Ser man på hur platsnamn som har samisk anknytning är spridda i Västerbotten indikerar de snarare att det borde vara så att det ska finnas en lika tät fornlämningsbild som i de västra delarna (se karta 4).

Med bilden av kända samiska lämningar och platsnamn får vi kanske en känsla av vad vi kan förvänta oss att finna i framtiden. Men detta är säkert en bild som även i framtiden kommer att förändras, allt eftersom kunskapen om hur de skogssamiska lämningarna ser ut i de Norrländska kustområdena ökar.

Platsnamn som indikerar samisk närvaro och kända samiska lämningar. Platsnamn som på något sätt innehåller orden lapp, kåta, ren. Karta: Therese Hellqvist.

Men är detta det faktiska antalet eller kan det finnas fler? Det enkla svaret borde vara ja, det borde finnas fler. Ekologerna hittar dem ju. Vägen vidare till att finna och registrera dem i skogslandet och kustområdena bör förslagsvis vara mer tvärvetenskapliga samarbeten i form av gemensamma inventeringsinsatser. Riktade insatser i skogsmarker som fortfarande innehar rika och äldre skogar. Där kanske naturreservaten är ett av områdena som kan hålla en av dessa nycklar som kan göra att fler samiska barktäkter registreras. Om man som privatperson, efter att ha läst denna artikel, skulle tänka: Men! En så’n där har jag ju sett!! Nästa gång du är ute i skog och mark och ser den, eller någon annan, fotografera och notera var den ligger och tveka inte, kontakta ditt lokala museum så får vi barktäkt för barktäkt föra in dem i KMR och bevara dem för eftervärlden.

Källor

André, Per. Skellefteskogen omkring 1761. Skogshistoriska studier i Skelleftetrakten – sex uppsatser om Skellefteskogens och den tidiga skogsindustrins historia. Kulturens frontlinjer: skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr, 1402-8506. Kulturgräns norr 14. Umeå 1998.

André, Per. Tjärubränneri i Skellefteå socken före 1830. Skogshistorisk Tidskrift, nr 2 1993. Umeå 1993.

Bergman, Ingela, 2011. Kulturspår i träd. Anvarat ; 1. Silvermuseet, Arjeplog 2011.

Lidman. Linus. Urskogen med stämpelbleckade gammeltallarna – En skogshistorisk tolkning av Brännlidens naturreservat. Examensarbete i skoglig vegetationsekologi. Instuitionen för skoglig vegetationsekologi, SLU, Umeå Universitet, Umeå 2003

Nauclér, Charlotte. Kan urskog vara kulturlandskap? En tvärvetenskaplig studie av kulturspår och naturvärden i Eggelatsområdet . Avancerad nivå, A1E. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, SLU, Umeå 2011.

Niklasson, M., Zachrisson O & Östlund, L. A dendroecological reconstruction of use by Saami of Scots Pine (Pinus sylvestris L.) inner bark over the last 350 years at Sädvajaure, N. Sweden. Vegetation History and Archaeobotany, 1994, volume 3.

Riksantikvarieämbetet, 2020. Skador på fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar vid skogsbruk. Riksantikvarieämbetet, Stockholm 2020. http://raa.diva-portal.org/smash/get/diva2 :1443544/FULLTEXT01.

Statistiskt meddelande från Skogsstyrelsen. Hänsynsuppföljning Kulturmiljö 2021 –Survey of enviroment consideration to cultural heritage. Sveriges officiella statistisk statistiska meddelande. 2021 https://www.skogsstyrelsen.se/globalassets/statistik/statistiska-meddelanden/jo-1406-statistiska-meddelanden-hansynsuppfoljning-kulturmiljo-2021-.pdf

Svanberg, Ingvar och Tunón, Håkan. Samisk etnobiologi: människor, djur och växter i norr. Äldre samiskt bruk av tallens innerbark s. 266-280. Falun. Nora, Nya Doxa, 2000. Studia ethnobiologica, 2000.

Östlund, Olof. Aareavaara och pionjärtiden: med utblick over Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019.

Östlund, Lars, Norstedt Gudrun. Preservation of the cultural legacy of the indigenous Sami in northern forest reserves – Present shortcomings and future possibilities. Forest Ecology and Management. Elsevier, 2021. Umeå universitet, Humanistiska fakulteten.

Vinjettbild. En barktäkt, troligen en sentråds-barktäkt, som finns på en död fura. Foto: Therese Hellqvist.

Glömt inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

Therese Hellqvist

Therese är fil mag i arkeologi och verksam som arkeolog sedan 2007. Hon är arkeolog på Skellefteå Museum sedan 2019. Therese är specialiserad inom samisk arkeologi och hällbilder i norra Skandinavien.