Läkande träd – Magiska seder och folkliga föreställningar om läketräd

”Det är uppenbart att träd är symboliskt laddade. De talar i stor utsträckning till våra känslor och ingår i såväl enskilda liv som i flera olika kollektivs minnen. /… / Träd har en förmåga att överskrida tider och faser som få andra ting eller företeelser har. Hur de hanteras och hur man talar om dem säger också mycket om den tid i vilken de planteras, sköts eller avverkas,” observerar Charlotte Hagström och Carina Sjöholm i Gröna fakta, Trädens arkitektur och natur 2007.

Träd i folklig tradition

Människans interaktion med naturen, hennes trosföreställningar, och användande av rituella handlingar och rituellt tal kan ge värdefull information till den som studerar traditionell läkekonst. Träd spelar en viktig roll i den folkliga läkekonsten. Allsköns smärta och sjukdom kan där ”sättas bort” och överföras till (specifika) träd. Läketräd har använts för att bota engelska sjukan (rakit), tandvärk, ryggvärk, bråck, påssjuka, tuberkulos, kramp, svagsinthet, fallandesjuka (epilepsi), bölder och till och med en bortbytings ovälkomna närvaro. Den här artikeln tar en närmare titt på seden, de olika typerna av läketräd, ritualerna som används och trossystemet kring dem.

I svensk tradition finns tre huvudkategorier av träd kopplade till rituell bot: ’bortsättningsträd’ till vilka sjukdom och värk kunde överföras, ’smöjträd’ med öppningar vilka genom en person kunde bli dragen och därmed botad, och slutligen ’vårdträd’ som planterades vid särskilda livshögtider såsom födelse och bröllop, och då spelar på symboliken mellan familj och rötter. Jag har i denna artikel begränsat min undersökning till de två första typerna av läketräd, då dessa endast användes för läkekonst, medan vårdträdet hade flera användningsområden, varav endast några var kopplade till botande.

Exemplen bygger på material från hela Sverige och har främst hämtats från Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. I arkivets realkatalog, som fungerar lite som en analog dator, återfinns cirka 425 referenser till bortsättning av sjukdom och värk, främst till träd. Bortsättningsträden går under flera namn, däribland ’trollträd’ och ’marträd’ (namn som refererar till deras ovanliga växtsätt och som kopplar dem till folkloristiska väsen), ’smärtträd’, ’tandvärksträd’ och ’böldträd’ (namn som refererar till hur träden använts i botande även om de också då ofta valts ut på grund av sitt ovanliga utseende) och slutligen ’offerträd’ (namn som refererar till den offergåva som görs för att bli kvitt sjukdom och värk. Ofta i form av ett mynt, tänkt att flytta sjukdomen från människan till trädet).

Bortsättning av det onda

År 1830 fanns endast fyra praktiserande tandläkare i Sverige och det kan antas att de fokuserade på de patienter som hade råd med deras vård. De män som drog tänder på vanligt folk använde tänger som inte var avsedda för tandläkeri och ’tandvärksträd’ blev därför ett första val av bot för många. En nål eller trästicka användes då för att peta på den värkande tanden eller gommen till det började blöda, varpå nålen eller stickan hamrades in i trädet, ofta åtföljd av en besvärjelse, skriver Louise Hagberg i Svenska kulturbilder 1931.

Enligt Svenska Läkaresällskapet fanns det 200 läkare i Sverige i början av 1800-talet, men med en population på 2,3 miljoner fanns få att tillgå ens för den som kunde betala för sig. Kloka gubbar och gummor kom därigenom att spela en viktig roll. Före detta stataren Gustaf Ersson, som föddes 1845 och bodde i Hagstugan i Floda socken i Södermanland 1937, berättar i en uppteckning av Ingeborg Nordin-Grip om läkekonsten som praktiserades där:

”Det sätts in i träna, börder och ont. Jag har sitt den där gamla Hagstugubben han satte in tannvärk, börder och sattyg. Han tog på en pinne ur börden och så böra han ett höl i trä — de är äppelträ, som står här ute — och sen stoppa han in pinnen i trä. Tittar di etter, så är de fullt me småhöl och knölar på äppelträ, de syns bra. Den där tokuga skomakardrängen, han såga bört två grenar och satte in ympar i trä, han fick kräfta. Di kallar de där te sätta bort värken.”

 

Äppelträdet vid Hagstugan, ett bortsättningsträd i Floda socken i Södermanland, 1937. Fotograf: Ingeborg Nordin-Grip. Institutet för språk och folkminnen (ULMA 10923, 226)
Detalj av stammen, äppelträdet vid Hagstugan1937. Fotograf: Ingeborg Nordin-Grip. Institutet för språk och folkminnen (ULMA 10923, s.227)

I berättelsen får vi veta lite om hur botandet gick till, att en pinne sattes i såret och att den sen borrades in i trädet, men också att trädet är farligt och kan skada dig om du likt drängen tar en såg till det och skadar det.

I Sir James George Frazers teoretiska verk The Golden Bough från 1922 finns en tolkning av det djupare trossystem som kan ligga bakom sådana rituella handlingar. Bortsättningsträden kan sägas representera en slags ’kontagiös magi’ eller smittomagi inom den folkliga läkekonsten: genom att överföra blod, var, hår eller nagelklipp till trädet, så upprättas ett band mellan den drabbade och trädet.

Denna tolkning stöds delvis av arkivmaterialet. Många uppteckningar talar om faran med att hugga ner dessa träd och förklaras på två sätt: i den vanligare formen överförs allt det onda som satts i trädet till den som vågar sig på att skada det. I en ovanligare form kunde det onda återgå till den som ursprungligen överfört det onda till trädet om det skadades. De två trossystemen kan illustreras genom ett par citat: “Ve den, som feller ett sådant träd, den person kan ingen doktor bota” skriver Johan Lundström från Södermanland 1932 och “Mannen får behålla tänderna, så länge trädet står. Mister dem, när trädet stämplas och fälls till kolved” antecknar arkivets utsända Ella Odstedt i Jämtland 1938. Båda pekar på det tänkta bandet mellan människa och träd.

Dragning genom ett kluvet, böjt eller sammanväxt träd

I Dialekt- och folkminnesarkivets realkatalog finns cirka 200 referenser till ’smöjträd’ och ’smöjning’, en läkekur där den sjuke drogs genom ett naturligt eller skapat hål i ett träd eller under en trädrot. Seden är känd i Europa liksom andra delar av världen, enligt folkminnesforskarna Louise Hagberg och Hans Peter Hansen. Även här går trädet under flera benämningar som antingen beskriver trädets utseende eller den rituella handling som används i helandet: ’smöjträd’, ’häftträd’, ’krappaträd’, ’vårdbundet/vålbundet/valbundet’ träd.

För att göra botandet potent skulle hålet genom vilken den sjuke drogs vara av en ovanlig sort, skriver Carl Wilhelm von Sydow i Svenska kulturbilder 1932. Flera arkivkällor beskriver hur det höggs i träd och att redan existerande hål vidgades för att skapa ett hål stort nog för en människa att kunna passera genom. Senare stängdes hålet och trädet bands för att läka. Träd med naturligt formade hål användes också, liksom delar av träd med naturliga hål genom vilka barn kunde dras. De senare kunde praktiskt förvaras i hemmet eller tas med när ett barn skulle botas, men ansågs inte vara lika potenta som levande träd, förklarar Louise Hagberg.

Ett vårdbundet träd i Börstil socken i Uppland, 1931. Fotograf: E.G. Israelsson. Institutet för språk och folkminnen (ULMA 3082, 3).

För barn med engelska sjukan (rakit), en bristsjukdom som leder till bendeformationer, var dragning genom ett träd länge den vanligaste kuren, enligt Nationalencyklopedin. Om vi återvänder till Frazers indelning av magi utgör detta en ’imitativ magi’, där barnets krokiga eller felväxande ben överfördes till ett likaledes krokigt växande träd. Liksom med bortsättningsträdet tänktes dragningen genom trädet skapa ett band mellan den sjuke och trädet: en trädstam öppnades, genom vilken patienten tre gånger drogs, vartefter trädet åter förslöts. När trädet läkte gjorde även patienten det, summerar Carl Wilhelm von Sydow.  

Carl Wilhelm von Sydow (1878–1952), benämnd som den svenska folkminnesforskningens grundare, nämner visserligen inte Frazer i sin artikel “Något om träden i folkets tro och sed,” men han utvecklar tankarna i sin diskussion om hur ett träd väljs ut och hur offret som också gjordes gick till, något han kallar ’fantasiassociering’. Att tillfrisknandet kom efter att ett mynt offrats och alltså på grund därav, kallar han ett logiskt felslut. Ändå var föreställningarna om träden starka: togs trädet inte om hand efter kuren kunde återverkningarna straffa sig. Han berättar:

”Sålunda hörde jag en gammal torpare i Småland berätta om hur hans bror som liten hade dragits genom en rönn, som spräckts för ändamålet. Kuren hade lyckats, men fadern var sedan så rädd om rönnen, för vissnade den, måste pojken dö.”

Det finns flera tolkningar av symboliken i att bli dragen genom ett hål i ett kluvet, böjt eller sammanväxt träd: en tolkning är att patientens krokiga ben överförs till ett likaledes krokigt träd, det Frazer kallar ’imitativ magi’. Följer vi von Sydows tankar vidare anses träd ha inneboende hälsoegenskaper och genom att upprätta ett magiskt band tar patienten del av trädets läkande egenskaper samtidigt som trädet är starkt nog att binda sjukdomens kraft utan att själv ta skada av den. En annan tolkning han gör, som stödjs av Hans Peter Hansen i Primitiv folkemedicin från 1950, är att sjukdomen skrapas av och inte kan passera genom det snäva hålet. Slutligen kan dragningen genom ett träd symbolisera födelse, enligt Hansen: patienten återföds fri från sjukdomen den senare i livet ådrog sig. En förklaring som följer Arnold van Genneps kända teori om övergångsriter från 1909.

Magi och kosmologi

Variationen i arkivmaterialet är stor och skiljer sig delvis från en landsända till en annan. Valet av träd, magisk handling och besvärjelse tycks ha varit upp till varje klok gubbe och gumma, som på så vis kunde finna den mest passande boten för varje enskilt fall. Detsamma syns vid självbehandling. Genom att välja ut ett specifikt träd och beteckna det som havandes helande krafter väljs platsen, men andra saker har också betydelse, såsom tidpunkt, handling och val av ord. Louise Hagberg (1868–1944), som arbetade som amanuens vid Nordiska museet, är en av de som tidigt studerade folklig läkekonst och läketräd. I artikeln “Några anteckningar om ‘smöjning’” från 1921 refererar hon till en arkivuppteckning från Salems socken i Södermanland som innehåller en kombination av flera sorters magi (notera mina understrykningar som jag snart kommer att återkomma till):

”På Rönninge gård (SörmI.) har invid sjön Flaten förr funnits en »vålbunden sälg», vid vilken det på 1880-talet brukade ligga fullt med uppruttna klädesplagg, och ännu år 1895 iakttogs där en stor trashög. Genom ett stort hål i stammen togos barn igenom trädet första torsdagen i ny, varvid de träddes med huvudet mot öster trenne gånger kring trädet och så in igen, varefter barnets linne eller skjorta kastades vid trädet.”

Om vi tittar på den första understrykningen, så nämner flera av arkivets upptecknare vatten nära trädet och att nordrinnande vatten är att föredra, däribland Lisa Lidberg i Lappland 1933 och Eberhardt Weissmann i Dalarna 1939. Vatten har också en renande effekt utöver att ge trädet näring.

I citatet liksom i arkivkällorna framhålls särskilt torsdagar. Veckodagens betydelse kommer från kristen tradition, där Jesus delade nattvarden med apostlarna på en torsdag, vilket pekar på den religiösa influensen och den tänkta kraft som därifrån kunde dras.

Generellt ansågs fullmånen vara den mest potenta tiden för botande, men det är värt att notera relationen mellan månens faser och patientens ålder: att barn behandlas när månen är ny och ännu växer. En parallell till detta återfinns i Benedictus Olauis Een nyttigh läkere book, i vilken han konstaterar att åderlåtning av unga bör göras när månen är ny, medan åderlåtning av äldre bör göras runt tiden för fullmånen.

Månens faser och dess tänkta influens över patienten, pekar på kopplingen mellan människa och natur, men också vikten av att välja dagar med religiös koppling. Specifika tidpunkter har med andra ord betydelse i folklig läkekonst.

Därtill görs en referens till vädersträck i citatet, och rörelsen från väster till öster. En sannolik inspiration är kyrkobyggnaden som vanligen uppförs med långhus i öst-västlig riktning, där huvudingången är i väster och koret med altare i öster. Även det en religiös influens.

I citatet återfinns även användandet av magiska tal, vilket också speglas i övrigt arkivmaterial, där helande krafter förstärks genom användandet av magiska tal såsom 3, 7 och 9. Talet 3 för treeningheten, 3×3=9 för tredubblad effekt, och 7 för skapelsens sju dagar. Den vanligaste kuren mot tandvärk var att använda tre stickor som sedan slogs in i ett träd samtidigt som en besvärjelse uttalades. Mot engelska skjukan drogs vanligen barnet moturs tre eller nio gånger genom ett träd på en torsdag när månen var tilltagande.

Enligt Carl Wilhelm von Sydow symboliserar plaggen som ibland lämnats vid trädet sjukdomen, men plaggens materiella karaktär gör att de även kan betraktas som en form av offergåvor. Och ju större offer desto större tänkt hälsoeffekt. Även här har magiska tal betydelse: om tre offergåvor krävdes, men patienten stod utan medel, ansågs tre nålar vara det minimala offret. Liksom silver tänktes stål kunna skydda mot ondska (en form av ’atropaisk magi’), och ett mynt, nål eller spik av silver eller stål utgör därmed inte bara ett offer utan en skyddande handling.

 

Ett valbundet träd i Umeå landsförsamling i Västerbotten, 1930. ”Med valbundet träd menas ett träd som vuxit så att en ögla skapats”. Illustration: Uno Hannu. Institutet för språk och folkminnen (ULMA 3038:1, 36).

Lärarinnan fru Johansson, som föddes 1881 i Skärträsk norr om Tavelsjö i Umeå landsförsamling i Västerbotten, berättar 1930 för upptecknaren Uno Hannu om läkekonsten som praktiserades där:

”Det var två tvillingar här i Skärträsk som var mycket sjukliga och griniga, dom var flickor bägge två. Man trodde att dom hade ris [ett annat ord för engelska sjukan: rakit] och beslöt att bota dem. Två förstfödda pojkar (ungkarlar) utsågs som skulle draga flickorna igenom ett valbundet trä. Dom drog igenom flickorna tre gånger från väster till öster (sagesmannen är ej säker på väderstrecken). Jag var också med och såg på, då jag var 15 år. Om det hade varit en pojke som var sjuk skulle det vara två förtsfödda flickor som skulle dra barnet.”

I exemplet ges vi också prov på hur kön och motsatspar tillämpas. Användandet av kön och väderstreck noteras vidare av Louise Hagberg som i sin text från 1931 konstaterar att pojkar drogs från höger och flickor från vänster, vilket stämmer med kristen kyrkotradition, där män sitter till höger och kvinnosidan är till vänster i kyrkan. Tankesättet återspeglas även i kläder där herrplagg traditionellt är högerknäppta medan kvinnors kläder är vänsterknäppta.

Tystnad, besvärjelse och bön

Att kombinera magiska handlingar tänktes förstärka kraften i magin som utövades och tystnad liksom besvärjelse och bön var andra viktiga beståndsdelar. I arkivmaterialet återfinns inga exempel på att besvärjelse eller bön användes vid smöjning. En förklaring kan vara att det var magisk kunskap som skulle skyddas för att inte förlora sin kraft. I en redogörelse från Enviken i Dalarna som nämns i von Sydows artikel, där ett barn med engelska sjukan drogs under en rot, får vi endast veta att ”någe hemligt” lästes. Att kloka troddes kunna läsa bort sjukdom är allmänt känt. Ibland är orden obegripliga, andra gånger åkallas Gud, fadern och den helige ande i bön. I äldre former återfinns även besvärjelser och böner med de hedniska gudarna Oden, Tor och Frej, enligt Susanne Schlecker som 2002 skrev om Folklig läkekonst i 1800-talets Kronoberg.

Vid bortsättning av tandvärk finns däremot flera exempel på besvärjelser dokumenterade i arkivmaterialet: vid första slaget när du spikar in en rostig spik på norrsidan av ett träd ropas: ”här slår jag!”, och vid andra spikslaget ”in min tandvärk!”, och på tredje slaget ”bliv der och kom inte igen!”, enligt August Strömberg i Småland 1931. I en annan uppteckning reciteras Fader vår baklänges medan tre hästskosömmar (kilformade spikar som används för att fästa hästskor) spikas in i trädet, berättar Gustaf Olsson i Närke 1925. Familjemedlemmars namn innehöll också kraft, då uttalades det egna eller särskilt faderns namn. Om det berättar bland annat Karin Franson i Östergötland 1931 och John Ericsson i Hälsingland 1934. En förstfödd kvinna kunde också sätta bort tandvärken till ett träd med orden: ”Ja skär, å ja skär in i tandvärken på dig”, skriver Rune Lundqvist i Gästrikland 1950. Magisk kraft kunde även dras från potenta källor som i exemplen med en sticka tagen från en likkista, vilket återges i en annan uppteckning av Ellen Lagergren i Västmanland 1932 och den tidigare nämnde John Ericsson i Hälsingland, eller en sticka hämtad från träd som blixten slagit ner i, vilket Nils Eriksson i Lappland dokumenterat 1944.

Maskar troddes ligga bakom tandvärk och från det antagandet kommer följande besvärjelse: ”Stanna här mask inne i ved under bark”, minns Erik Jonas Lindberg i Jämtland 1970. Andra besvärjelser är: ”Här får ni värka så mycket ni vill”, upptecknat av Ellen Lagergren i Värmland 1934, ”Tag det här o. lek med”, som hon upptecknade i Västmanland samma år, och ”Nu få ni värka där”, återgett av Per Hedman i Norrbotten 1927.

Även rim användes vid bortsättning: ”Dä ska värka i en å inte i ben”, berättar Henry Johansson i Närke 1932. I arkivmaterialet finns endast ett exempel på ’läsning’ för något annat än tandvärk och det är för en böld: ”Börde blå där du stå!”, rapporterar Ragnar Bjersby i Värmland 1955. Det finns även exempel på frånvaro av ord, där tystnad krävs för att kuren ska fungera, både under behandlingen och på vägen hem efter, vilket syns i en uppteckning av Linus Brodin i Värmland 1960.

Från potent magi till skyddat kulturarv

Återkommande använda under tid, tänktes läketräden bära mycket värk och sjukdom. Att skada dem ansågs därför mycket farligt, då det onda kunde slippa ut. Tursamt nog fanns det skyddande mothandlingar att tillgå: om ett läketräd behövde fällas, kunde faran styras bort om de tre första flisorna från första yxhugget lades på huggstocken, berättar Karin Franson i Östergötland 1931 och Maja Ericsson i Värmland 1932. Trädet befalldes också i Herrens namn och allt gick väl, berättar Maja Ericsson vidare. Torparen Karl Persson i Hersmarken i Hällestad socken i Östergötland, berättar 1922 för Gustaf Olsson om folktron där: ”Den som råkade fälla ett dylikt sjukdomsträd utom att veta om, att det var ett sådant, kunde försöka skydda sig från följderna genom att gapa över yxeggen och införa den i sin mun”. Vassa föremål tänktes kunna skära genom smärta, och yxor tillverkas dessutom av järn och stål, en kombination som tänktes skydda mot det onda som släpptes ut.

En förändring i synsätt var dock på väg: stataren Oskar Olsson, som föddes 1855 i Råby i Husby-Oppunda socken i Södermanland, berättar för upptecknaren Waldemar Palmblad 1932:

”När små barn inte ville gå, bruka di dra dem genom en ek här i Eknäs. Di sa, att de’ var ett vålbundet träd, det där. Jag var väl 12, 13 år, när di drog fram en flicka från Smedstugan där. Di skulle dra, så att linnet fastna i hålet och förmultna. Ingen skulle ta i det sen. Hålet i eken går i väster och öster, men nu för tiden har det växt igen. Det var en dräng dit från Malm och högg i trädet, för han ville se, om han skulle bli sjuk, men han fick inga börder.”

Även i von Sydows artikel från samma år syns skiftet i synsätt. Tidigare tänktes mynt överföra sjukdomen de offrades för och den som var dumdristig nog att ta mynt kunde därmed drabbas. I sitt fältarbete upptäckte von Sydow dock att mynten ofta var borta, upplockade av någon som behövde dem och/eller inte längre trodde på föreställningarna. Samhällsförändringar förklarar skiftet: medicinska framsteg gjorde att alltfler sjukdomar och värk kunde behandlas på vetenskaplig grund. Som en följd förlorade läketräden sin betydelse som folklig läkekonst, enligt forskarna Robin Fåhræus i Läkekonstens historia. Från magi till vetenskap 1970 och Lauri Honko i Tradisjon 1978. Trots det nyttjades läketräden ända in på 1920-talet, och kanske längre än så, för än idag finns det människor som minns vad som berättades om dem. Träden har därför inte glömts, även om den tänkta faran med att röra dem nästintill försvunnit. Istället har träden blivit del av kulturarvet och visas av museer och hembygdsföreningar, bland annat i Enhörna i Södermanland. Likt byggnader kan dessa träd också listas och skyddas av Naturvårdsverket, Länsstyrelser, och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) – varpå läketräden går från att vara från folklig läkekonst till att bli värdefulla kulturarv.

Källor
Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (f.d. ULMA). Realkatalogen: Excerpter under rubrikerna ‘Bortsättning’ och ‘Smöjning’. Arkivuppteckningar:
ULMA 1415:4 (Närke, Gustaf Olsson, s. 60). 1756:1 (Östergötland, Gustaf Olsson, s. 105). 2051 (Norrbotten, Per Hedman, s. 5). 3038:1 (Västerbotten, Uno Hannu, s. 36). 3359:1a (Småland, August Strömberg, s. 1). 3082 (Uppland, E.G. Israelsson, s. 3). 4165 (Södermanland, Johan Lundström, s. 34). 4601 (Västmanland, Ellen Lagergren, s. 13). 4781 (Östergötland, Karin Franson, s. 18, 22). 4872 (Södermanland, Waldemar Palmblad, s. 13–14). 5229 (Värmland, Maja Ericsson, s. 73–74). 5874 (Närke, Henry Johansson, s. 3). 6579 (Lappland, Lisa Lidberg, s. 33). 7265 (Hälsingland, John Ericsson, s. 13). 7782 (Hälsingland, John Ericsson, s. 19). 8039 (Värmland, Ellen Lagergren, s. 3). 8162 (Västmanland, Ellen Lagergren, s. 63–64). 10923 (Södermanland, Ingeborg Nordin-Grip, s. 225–227). 11559 (Jämtland, Ella Odstedt, s. 10). 12580 (Dalarna, Eberhardt Weissmann, s. 14). 16983 (Lappland, Nils Eriksson, s. 7). 20446 (Gästrikland, Rune Lundqvist, s. 110).  23031 (Värmland, Ragnar Bjersby, s. 111). 24526 (Värmland, Linus Brodin, s. 2). 27943 (Jämtland, Erik Jonas Lindberg, s. 3–4).

Litteratur
Benedictus Olaui. 1957. Een nyttigh läkere book. Stockholm: Tryckt j Stocholm aff Anders Torstenson. Anno Domini 1578, 1578. Malmö: Malmö ljustrycksanst, (Faksimil). s. CXLI.

Fåhræus, Robin. 1970. Läkekonstens historia. Från magi till vetenskap. Stockholm: Wahlström & Widstrand. s. 328–337.

Frazer, James George. 1922. The Golden Bough. New York: Macmillan.

Hagberg, Louise. 1921. “Några anteckningar om ‘smöjning’.” I Etnologiska studier tillägnade Nils Edvard Hammarstedt 19 3/3 21, red. av Sune Ambrosiani, 171–182. Stockholm: Svenska teknologföreningens förlag. s. 176.

Hagberg, Louise. 1931. “Läkedomskonst.” I Svenska kulturbilder, bok 4, del VII & VIII, red. av Sigurd Erixon och Sigurd Wallin, 291−312. Stockholm: Skoglund. s. 295–299.

Hagström, Charlotte, och Carina Sjöholm. 2007. “Utan träd är staden steril och karg.” I Gröna fakta, Trädens arkitektur och natur, nr. 8, red. av Charlotte Hagström och Carina Sjöholm, 1–4. Alnarp: Movium, SLU. s. V.

Hansen, Hans Peter. 1950. Primitiv folkemedicin, II, Transplantation. København: Munksgaard. s. 34.

Honko, Lauri. 1978. “Folkmedicinens roll i går och i dag.” I offprint of Tradisjon. Tidsskrift for folkeminnevitskap 8, 1−26. Oslo: Universitetsforlaget. S. 1–2.

Schlecker, Susanne. 2002. Midsommarkvast, malört och dödingben. Folklig läkekonst i 1800-talets Kronoberg. Ljungby: Sagomuseet. s. 46–47.

Van Gennep, Arnold. 1909. Les rites de passage: étude systématique des rites. Paris: Émile Nourry.

Von Sydow, Carl Wilhelm. 1932. “Något om träden i folkets tro och sed.” I Svenska kulturbilder, bok 6, del XI & XII, red. av Sigurd Erixon och Sigurd Wallin. Stockholm: Skoglund. s. 227–258.

 

Vinjettbild: Eken vid Eknäs, ett smöjträd i Husby-Oppunda socken i Södermanland, 1932. Illustration: Waldemar Palmblad. Institutet för språk och folkminnen (Isof, ULMA 4872, 14).

 

Glömt inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

 

En längre version av artikeln har tidigare publicerats på engelska i The Ritual Year 8: Migrations (Sofia 2014).

Marlene är forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala, där hon arbetar med kunskapsspridning, och bland annat håller visningar och svarar på frågor från media, forskare och intresserad allmänhet − om folkminnen och institutets arkivsamlingar.