Det var kanske så här tjärdalen såg ut, den som N`Nisj hade byggt och som Sara Lidman beskriver i boken Tjärdalen. Tjärdalständning var lite av en folkfest. N`Nisj hade slitit ett helt år med att skaffa tjärved. Han hade avvaktat rätt väder, det vill säga vindstilla, men på morgonen då han skulle tända tjärdalen hade n`Jonas raserat den. N`Jonas hann inte undan utan fastnade i bråten och dog av skadorna. N`Nisj fick ett nervsammanbrott. NÀlbert lurade sedan av n`Nisj hustru Agda tjärdalen, reparerade den, brände den och tjänade pengar på affären.
Tjära anses ha varit en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talet. I mitten av 1700-talet omfattade exporten ca 14 000 000 liter om året, vilket motsvarar cirka 110 000 tunnor. Ume- och Vindelälvens dalgångar var ett av de viktigaste tjärproducerande områdena i Sverige, och var dessutom det område som längst förmådde upprätthålla produktion av tjära.
Tjärproduktionen nådde sin kulmen vid mitten av 1850-talet. Det sjönk därefter undan för undan, men var fortfarande vid 1880-talets mitt ganska stor. Nedgången berodde framför allt på att de nya material som börjat användas inte behövde tjära som impregneringsmedel. En annan orsak var att segelfartygen började försvinna varför användningen av rep och tåg minskade. Inom repslageriet var nämligen daltjära av hög kvalitet det enda möjliga impregneringsmedlet.
Fram till slutet av 1800-talet var fiske, jord- och skogsbruk de viktigaste näringarna i Sverige. Självhushållning och byteshushållning dominerade vilket gav hemmen små möjligheter till kontanter. Tjärbränning var då en av många binäringar som kunde ge ett extra tillskott i kassan. Vissa år, till exempel vid missväxt, fick binäringarna mycket stor betydelse. Det kan avläsas i gamla avräkningsböcker från 1830-talets sista år, vilka var svåra missväxtår i Sverige.
Den totala arbetsinsatsen för en tunna tjära, 125,6 liter, levererad till tjärhovet, anses ha varit ungefär 10 dagsverken. Denna siffra kan eventuellt vara något lägre mot 1800-talets slut på grund av bättre brytverktyg och snabbare transporter. Även om lönsamheten var relativt låg, gav den dock möjlighet till arbete vid tjärvedhanteringen, bränningen och transporten av tjärtunnorna. De skedde dels med landtransport, dels genom flottning.
Tjärhanteringen gav alltså upphov till skiftande, slag av dagsverken. Den extrainkomst som följde därav var ofta av mycket stor betydelse för torpare och andra delar av befolkningen som inte var jordägande bönder.
Priset för en tunna tjära varierade under året. Julinoteringen är den vanligaste i avräkningsböckerna. Bilden visar tjärprisets variationer. Markegångstaxan (prickad linje) är en officiell prislista för varor och tjänster för kronans (statens) räkning, sammanvägt för hela året, vilket det inte är i avräkningsböckerna (heldragen linje). Där är det juli månad som gäller. Diagrammet visar att priset i avräkningsböckerna vanligtvis översteg markegångstaxan, särskilt tydligt från och med 1860-talets mitt. Tjärpriset ökade stadigt från 1850. Den genomsnittliga ökningen åren 1850–1909 var 11 öre/år, medan den för markegångstaxan var 7 öre/år. 20 kronor år 1900 motsvarar 1235 kronor år 2021 mätt med konsumentprisindex. En tjärdal på 40 tunnar inbringade 800 kronor år 1900, som mätt i penningvärdet 2021 motsvarar 49 400 kronor.
Även idag bränns tjära, men tiderna har förändrats och det är långt mellan tjärdalarna. Där förr, varje år en vindstilla afton vid midsommartid, gamla och unga samlades till fest och tjärdalständning, där växer nu tät skog. Tjärrännan har dock inte tidens tand kunnat knäcka. Den ligger där välimpregnerad och påminner om att tjära är ett utmärkt impregneringsmedel.
Vad är en tjärdal?
En tjärdal består till hälften av en trattformad timrad botten som placeras i en vindskyddad backsluttning där den grävs in. Tjärdalen kunde ha en diameter på 4 till 12 meter, beroende på hur stor anläggning man tänkt sig. Botten bestod av tätt lagda bräder eller plank, farveden, som bars upp av grova stöttor. Farveden täcktes med näver eller takspån som tjäran skulle rinna efter ner till skon längst ner i tjärdalens djupaste del. Skon kunde vara en urholkad träkubbe genom vilken tjäran rann ner i tjärrännan och vidare ner i en tunna. När tjärdalens botten var ordentligt täckt staplades tjärveden in på så sätt att den solfjäderformigt pekade mot skon. Tjäran kunde på så sätt lätt rinna längs tjärveden mot skon. Då tjärdalen fått en kupolform och klubbats noggrant för att eliminera håligheter och göra utsidan av tjärdalen jämn, täcktes tjärveden med torv. Därefter var det dags för tjärdaltändning, vilket beskrivs längre ner i artikeln.
Vad är tjära?
Tjära utvinns i första hand ur tall, men det går även att använda gran. Utbytet blir inte lika stort men rent kemiskt är tjära från tall och kåda från gran samma sak. Helst ska man använda tall från stenbunden mark och inte myrmark eller granskog, eftersom det då bildas mycket tjärvatten vid bränningen.
I en tall finns många olika hartssyror, som alla är lättflytande, och strömmar i tallens “blodådror”. Då en tall sågas av kan inte denna strömning fortsätta, utan det sker en ansamling av hartssyror i stubben och i den del som finns under jorden.
Eftersom ytveden och de små rötterna innehåller ganska lite skydd (hartssyror) mot röta, kommer dessa att efter 10 – 30 år till stor del ha ruttnat bort, vilket underlättar arbetet med att bryta upp stubbarna, samt att sortera bort ytveden. Efter uppbrytningen ska stubbarna klyvas och torkas.
Man vet fortfarande inte varför hartssyrorna samlas just i stubbarna. En teori är att det är någon slags skyddsmekanism hos trädet. Samma sak sker nämligen om en tall skadas av törskatesvamp, “tjärgadd”. Svampen snör av toppen genom att växa runt stammen. Tallen försvarar sig då med att bilda rikligt med hartssyror, som samlas vid den skadade nedre delen, och som då går utmärkt att använda till tjärved.
Man kan även själv skada tallen genom att barka av den upp till några meter från markytan, utom en smal vertikal remsa, som vetter mot norr, den så kallade livranden. Denna metod att få tjärved, “katning”, användes förr, men metoden är sällsynt idag.
Man bör observera att om man sårar träd på detta sätt, räknas det enligt Skogsvårdslagen (§29) som skadade träd i likhet med träd som skadats genom storm, snöbrott, brand eller på annat sätt. Då ska den volym skadade träd som överstiger 5 kubikmeter utforslas eller göras otjänlig som yngelmaterial för märgborrar, sextandade eller åttatandade barkborrar.
Tjära är ett utmärkt impregneringsmedel och bör strykas på under sommaren. Det bör vara varm väderlek och underlaget ska vara torrt. Man kan tillsätta terpentin som förtunning för att förbättra konsistens och inträngningsförmåga. En nackdel med tillförd terpentin är att förtunningen även innebär att koncentrationen hartssyra minskar vid bestrykningen. Därför kan man i stället värma tjäran till 50–60 grader för att göra den mer tunnflytande.
För att nå maximal impregnering av trä kan man förtunna tjäran med 50% terpentin. Man stryker flödigt 3 gånger och låter lösningen torka in i träet mellan varje strykning. Till sist avslutar man med att stryka på ett lager outspädd varm tjära.
Det finns en kemisk regel som säger ”lika löser lika”, vilket innebär att ämnen som är kemiskt likartat uppbyggda på molekylnivå löses i varandra. Därför löses tjära lätt i smör, terpentin och tallolja, vilket bland annat innebär att om man fått tjära på händerna kan man smörja in dem med smör som då löser upp tjäran, och sedan tvätta med tvål och varmt vatten.
Tjära har också använt som medicin. Fortfarande används den som en ingrediens i vissa hudsalvor, som är verksamma mot fjällande psoriasisutslag. Metoder som numera inte används är att man vid lungsot drack tjockt tjärvatten eller andades in ångorna från tjärrännan för att lindra besvären. Vid bensår blandades en del råtjära med en del sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära och havremjöl som rullades till kulor, som åts en per dag.
Utan tjära inga skepp
Det stora användningsområdet för tjära var impregnering av trävirket, rep och tågvirke på segelskutorna. Fregatten eller fullriggaren Sävenäs från Skellefteå hör till de märkliga segelfartyg som byggdes vid Västerbottens kust för att segla ut med ortens produkter, bland annat tjära, till främmande länder. Många förundrades över hur länge fartyg från denna kust kunde stå emot påfrestningarna på världshaven. Svaret är att de var byggda av norrländsk kärnfura impregnerade med västerbottnisk tjära av högsta kvalitet. Dalbränd lättflytande tjära av hög kvalitet var vattenavvisande och ett utmärkt impregneringsmedel mot röta.
För de hamprep som användes vid riggning av segelfartygen var också dalbränd lättflytande tjära av hög kvalitet ett utmärkt impregneringsmedel. Kågströms repslageri i Kåge var den stora leverantören av tågvirke i Västerbotten. Då repslagningen var klar impregnerades repen genom att de sakta drogs genom långa kar fyllda med varm högkvalitativ tjära som lätt trängde in i de tvinnade repen av hampa. Hampa är naturligt gråbrun, men blir mörkare vid behandlingen.
Tjärframställningens teknik
Principen för tjärbränning är torrdestillation (pyrolys) där tjärveden upphettas till hög temperatur i en syrefri miljö så att den sönderfaller utan att brinna upp. Innan tändningen var tjärdalen täckt med torv utom en smal krans runt om tjärdalen, ”eldskottet”. Då elden , efter tändningen vid eldskottet, spridit sig en bit uppåt i tjärdalen täcktes även eldskottet igen. Därefter ströps syretillförseln och torrdestillationen påbörjades. Vid tjärbränning bildas flyktiga ämnen i gasform, medan återstoden är tjära och kol. Kolbitarna från en tjärdal kallades dalkol. De var spröda och glasartade och var eftertraktade av smeder eftersom de gav högre temperatur än kol från en kolmila. Produktion av tjära i tjärdalar var den normala metoden under hela 1800-talet i norra Sverige.
Att bränna tjärdalar var ett svårt hantverk som både krävde stor erfarenhet och ödmjukhet inför tjärdalens och vädrets alla nycker. Ingen tjärdal var den andra lik. Det var en ständig balansgång att inte bränna fegt, men inte heller bränna för snabbt. Ju fräckare och tuffare en tjärdal brändes, desto mer och bättre tjära gav den. För att våga bränna snabbt krävdes stor erfarenhet. Då tjärdalen var tänd var tjärbrännaren helt utlämnad till tjärdalen. Det var ett stort ansvar och mycket pengar stor på spel. Slutresultat av bränningen berodde till stor del på brännarens yrkesskicklighet. Brännarens enda verktyg för att kontrollera processen var rökens färg farten på den uppåtstigande röken. Då röken övergick från ljusgrå till ljusblå och blev snabb visste brännare att det snart kunde slå upp en låga. Brännaren hoppade upp på tjärdalen och täckte igen hålet. Brännaren slängde oftast upp en planka att gå på eftersom det tunna mosslagret var för varmt att stå på.
Första fasen i bränningen, det vill säga innan tjäran började rinna, tog cirka sex timmar. Den tjära som kom först innehöll mycket tjärvatten och var inte av bästa kvalitet. Vid nästa fas, då elden nått toppen på tjärdalen och började vända nedåt, startade den snabba tillrinningen av tjära. En tunna kunde fyllas på 30 minuter. Då gällde det för brännaren att ha koll på bränningen. Oftast behövdes det två man för att både kontrollera bränningen och hinna med att byta tunna. Denna lättflytande ljusbruna tjära var av bästa kvalitet. Mot slutet av bränningen var tjäran mörk, seg och av låg kvalitet.
Bränningen av en ordinär tjärdal på 20–30 tunnor tog två till tre dygn. Byggde man den allt för stor kunde det bli problem att hinna med att ta emot all tjära. Beroende på tjärvedens kvalitet kunde man få ut tjära som motsvarade mellan fyra till sex procent av vedvolymen och cirka 15 procent förkolnad tjärved, dalkol.
Då bränningen var klar återstod ”kolastöten”, då tjärdalen täcktes med fin jord så att inget syre kunde nå de kol som fanns inne i tjärdalen. Tjärdalen måste sedan övervakas i cirka en vecka. Därefter kunde de avsvalnade dalkolen skottas ur gropen.
Tjära kan även framställas i tjärugnar som kan vara utformade på olika sätt. Tjärveden ”stängs in” i ugnen, som sedan upphettas så att tjäran kokar ut ur veden. Genom att tjärveden är instängd i ugnen uppnås en syrefri miljö. Vid tjärframställning i tjärugnar var det lätt att ha kontroll över hela processen och det krävdes inte samma yrkesskicklighet som vid tjärdalsbränning.
Det var kanske så här tjärugnarna i Rusksele var konstruerade. Tiden närmast efter krigsslutet 1945 rådde stor brist på tjära och de biprodukter som bildades vid tjärbränningen. Därför startade Mo och Domsjö AB, numera Modo, industriell tillverkning av tjära i Rusksele. En stor anläggning med tre ugnar byggdes. Efterfrågan var stor och ugnarna kördes dygnet runt. Man köpte upp tallstubbar som bröts upp av bandtraktorer, rensades från jord och sedan kördes till ugnarna där de klövs till små bitar innan de slängdes in i ugnen. Tjäran tappades ut längst ner i ugnen. Då bränningen var klar togs dalkolen ut via en sidolucka längst ner i ugnen. Avgaserna från tjärbränningen leddes till en destillationsanläggning och kondenserades till bland annat terpentin och alkohol. En mycket eftertraktad produkt var tjärolja vilket var tjära utblandad med terpentin. Det användes bland annat som bränsle till bogserbåtarna i Mo och Domsjös anläggning på Norrbyskär.
Från tjärstubbe till Tjärhovet i Umeå
Här följer nu en serie av bilder som visar tjärans väg från stubbrytning i Degerfors kommun, (numera Vindelns kommun), till Tjärhovet i Umeå. Förutom bild 13 är bilderna 11 till 31 hämtade ur boken ”Tjärhantering i Västerbotten under 1800-talets senare hälft”.
Insamling av tjärveden var mycket arbetskrävande då man först grävde upp rötterna och sedan bände upp stubbarna med spett eller hävstång. Med tiden förbättrades metoderna och man använde stubbrytare av olika slag. Brytningen skedde mestadels på hösten innan tjälen gått i marken. Då snön kommit kördes sedan stubbarna fram till tjärbränningsplatsen.
Nästa moment i tillverkningsprocessen var grovklyvningen av tjärveden. Det skedde på vintern då stubbarna var frusna och lättast gick att klyva. Man använde sig av en stor yxa, ”lomparyxan”. Den grovkluvna veden fick ligga till våren då den finklövs i mindre bitar, så kallad spörning.
Under vinterhalvåret tillverkades tjärtunnorna. Stor noggrannhet krävdes. Invändigt skulle längd och bredd vara 26,5 respektive 20 tum. Volymen skulle vara 48 kannor, eller 125,6 liter. Beroende på kvalitet varierade tjärans densitet. Ett vanligt medelvärde var 1,11 kg/liter. En tunna fylld med tjära vägde då 140 kg.
Förutsättningarna för tjärdalens placering var att det fanns tillgång till tjärved, torv för täckning av tjärdalen, nära till vattendrag och transportled, och att den inte låg allt för långt från hemmet. Tjärdalen skulle ligga i en vindskyddad backsluttning. Tjärdalens botten bestod av tätt lagda bräder eller plank, farveden, som bars upp av grova stöttor. Farveden täcktes med näver eller takspån som tjäran skulle rinna efter, ner till skon längst ner i tjärdalens djupaste del.
När tjärdalens botten var ordentligt täckt med näver eller takspån staplades tjärveden så att den solfjäderformigt pekade mot skon. Genom att stapla in tjärveden så att den pekade mot skon kunde tjäran lätt rinna längs tjärveden. Den fetaste veden lades närmast centrum, den sämsta längst ut.
En speciell klubba användes för att packa ihop tjärveden för att eliminera håligheter och göra utsidan av tjärdalen jämn innan tjärdalen skulle täckas med torv. Man klubbade inte vid eldskotten. Där skulle lättantändligt material sticka ut cirka 20 cm.
Då tjärdalen fått en kupolform och klubbats noggrant var det dags för täckningen, först med spink och småved.
Slutligen täcktes tjärdalen med torv för att förhindra syretillförsel vid bränningen. Torv där blåbär växer var den bästa, eftersom man då fick med ett stabiliserande rotsystem.
Vid täckningen med torv lämnades en öppning längst ner vid kanten runt om tjärdalen, som en smal krans, ”eldskottet”. Här placerades det lättantändligt material, spink och spånor. Tändningen skedde samtidigt runt om hela eldskottet.
Tjärdalen krävde ständig övervakning. Röken från tjärdalen innehåller bland annat terpentin och alkohol i gasform. Vid tjärdalsbränning kan man inte ta till vara gaserna, vilket man däremot kan göra vid tjärbränning i tjärugn.
Tjäran har nu kokats ut ur tjärveden, torrdestillation, och runnit ner i skon, vidare till tjärrännan, och därifrån till ett bensinfat, ”karet”, varifrån tjäran tappades i en tjärtunna. Karet behövdes som magasin då man bytte tunna. En tunna kunde fyllas på 30 minuter. Efter bränningen fick tunnorna ligga en tid så att föroreningarna, svartvatten och tjärpärma sjönk till botten och kunde tappas ut av tjärbrännaren.
Tjärtunnorna kördes fram till ett vattendrag för att flottas ner till Tjärhovet i Umeå. Landtransporterna skedde vanligtvis under vårvintern. I vissa byar kunde det var långt till flottbara vattendrag. Iordningställande av flotten inleddes med att 8–10 tunnor fästes ihop till en ”rygg” med hjälp av slanor. Ryggarna sammanfogades sedan till en flotte, ”tjärtåg” med ibland upp till 100–200 tunnor, oftast tjära från en hel by.
Flottningsarbetet var mycket riskfyllt, och flotten övervakades hela tiden av ett båtlag där den flöt fram längs älven. Vid lugnvatten, sel, roddes flotten framåt. Vid större och riskabla forsar togs flotten isär och tunnorna rullades upp från älven på slanor upp till en transportväg. Tunnorna fraktades sedan med häst och vagn förbi stora fall och forsar.
Under juli månad nådde så tjärtunnorna Umeå och upplagringsplatsen för tjära, det s k tjärhovet. Tunnorna lades upp i väntan på att tjäran skulle kontrolleras av tjärvräkaren, som ofta var ”edsvuren inför domstol” så att vräkaren inte kunde beskyllas för partiskhet, antingen till förmån för handlaren eller tjärbrännaren
Då tjärtunnorna legat några dagar började tjärvräkaren sitt arbete. Med en järnstake, s k provare, som stoppades ner i tunnan kunde vräkaren avgöra hur mycket vatten som tunnan innehöll. Vräkarens arbetsuppgifter var att avskilja allt återstående svartvatten och tjärpärma, fylla på med ren tjära, kvalitetsortera tjäran, samt att kontrollera tunnornas storlek.
Vräkaren slog hål i tunnorna för att tappa ut svartvattnet och tjärpärman. Ibland tog man till vara på pärman och sålde den till ett lägre pris än tjära. Vid vräkningen gick det bort ca 15% av den ursprungliga volymen.
Tjäran sorterades i tre kvaliteter, fin, ordinär och grov. Vräkaren kvalitetsmärkte tunnorna och satte på en kontrollstämpel, den s k ”kröningen”. Vräkaren skulle också kontrollera att tunnornas invändiga längd respektive bredd var 26,5 respektive 20 tum. Volymen skulle vara 48 kannor, eller 125,6 liter.
I september-oktober skeppades tjäran från Umeå, inrikes till Stockholm, och utrikes till länder som Frankrike, Holland och Belgien. Den tjära som inte hann exporteras innan isläggningen lagrades under vintern. Kvaliteten försämrades av lagringen och gav sämre betalt. Tjära som inte hunnit levereras till tjärhovet under sommaren transporterades under vårvintern till Umeå för export till hösten.
En central person inom svensk tjärexport var ”Tjärdrottningen” Ingegerd Levander. Under rubriken ”Från fröken till tjärdrottning – Ingegerd Levander och Umeå tjärexport AB” finns en artikel i Västerbotten förr & nu om henne.
Att bränna sin egen tjära
I en minitjärdal vid Sävarån brände klass 7A vid Sävar skola hösten 1983 sin egen tjära. Resultatet blev två liter tjära av bra kvalitet som klassen sålde för 80 kr till en fiskare i Rovögern, John Lundgren, som tjärade sin fiskebåt.
Nu följer en serie med bilder som visar alla momenten hur klass 9A framställde tjäran. I boken Tjärbränning, finns en utförlig instruktion hur man steg för steg bygger en minitjärdal och bränner sin egen tjära, med hela processen från stubbrytning till kolastöten. Tanken är att boken skulle kunna vara en inspirationskälla till en givande sommarhobby med dimensioner av fantasi, historia och kultur. Att ha impregnerat bryggan med egenhändigt bränd tjära är något att berätta för vänner och bekanta.
Källor
Boberg, Kurt. Västerbottnisk skeppslista. Acta Bothniensia occidentalis, 0347-8114;3.
Västerbottens hembygdsförening 1977.
Borgegård, Lars-Erik. Tjärhantering i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft. En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Avhandling. Umeå universitet 1973.
Westman, Fredrik. Tjärbränning. LTs förlag 1982.
Dahlgren, Christer. Tjärbrännaren från Rusksele. Erfarenheter och minnen av 75–80 tjärdalar.
Dahlgren, Sven-Olof. Berättelser och minnen om industriell tjärugn i Rusksele.
Vinjettbild. Tjärdal i Hällnäs 1920-talet. Foto: Kronjägare Erik Gruffman. Fotoarkivet, Västerbottens museum.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Fredrik bor i Umeå och har jobbat 42 år som lärare i matematik, fysik och kemi. Parallellt med sitt lärarjobb har han producerat läromedel. Han är ansvarig utgivare av WebMath, en webbsida för att bistå elever. lärare och föräldrar i matematik. Mer info finns på
.