Husbygge på Västerbottniska

Download PDF

Bondska, det vill säga det gemensamma vardagsnamnet på de många olika målen i Västerbotten, är en samling kluriga dialekter som under lång tid medvetet motarbetades. Under 1900-talet satsade myndigheterna på att försvenska språket vilket ledde till att skolan inte längre gav någon plats för dialekterna, eleverna skulle lära sig skriva och tala ”ett enhetligt och vårdat språk”. Många valde då att inte längre prata bondska med sina barn och barnbarn, och dialekterna började hastigt försvinna.

 

Idag är det främst äldre som talar bondska och de olika målen rymmer idag både fornspråkliga drag och språkliga nymodigheter. Snickare och timmermän är yrken där många av de dialektala orden har bevarats och används än idag. Vissa av dessa ord har även letat sig in i den svenska som används i länet. Denna artikel är ett försök att dokumentera både hur husen byggdes och såg ut, men också den vokabulär som användes kopplat till hus och husbyggen. De dialektala orden i artikeln är hämtade ur det nordvästerbottniska dialektområdet. Orden är skrivna utgående från alfabetets ordinarie teckenuppsättning.

Stommen

På den västerbottniska landsbygden var trä det förhärskande byggmaterialet under många hundra år. Ännu en bit in på 1900-talet timrades så gott som alla hus man hade på gården. Att bygga eller uppföra ett hus kallades för att huus. De hus som istället byggdes av brädor och strävor dem spannter man, ett ord som återkommer i den moderna svenska som talas i Skellefteåområdet som spantra. Det äldre byggnadsskicket i länets byar har sitt ursprung i vad som brukar gå under beteckningen den nordsvenska gården. Detta var en gård, n gaL, bestående av många hus, byggda var och en för sitt ändamål och placerade kring en fyrkantig innergård. Under 1800-talet blev det allt vanligare att den fjärde sidan lämnades öppen så att gården blev trelängad.

Ett hus under uppbyggnad genom spantring på 1930- eller 40-talet. Foto: Norra Västerbotten, Skellefteå museum.

Timret till husen skulle man släthugga, sljett-täli, blaka eller täli, på två sidor, åtminstone om det var till ett boningshus. Invändigt kunde väggarna, vaidjom, bli så släta som om de var hyvlade, om bara täljyxan, täliöxa, var tillräckligt vass. Om väggarna var så långa att en stock inte räckte på längden så skarvades stockarna vilket kunde göras på flera olika sätt. Ett sätt var att skarva halv i halvt, hart om hart. Halva stockens tjocklek höggs då bort på undersidan av den övre stocken, statjen, och på översidan av den undre stocken så att de kunde passas ihop. En annan skarv kallad ennskarva fick man stabilisera genom att borra ner stadiga narar på båda sidor om skarven för att hålla ihop stockarna. Knuttyper som användes i norra Västerbotten var till exempel en låsknut med tröskel kallat gatsjörknut och en låsknut med laxstjärt kallad snesjörknut.

Tre män hanterar en skarvad stock vid återuppbyggandet av Bureå hembygdsgård 1953. Foto: Nordsvenska dagbladet, Skellefteå museum.

Husen stod vanligtvis på en sockel av sten, stanfot. För att få upp timret på byggnaden halades de upp med hjälp av en lång smal stock, en hävarm kallad romsa. Romsern kunde även användas för att dra in höet i ladan. Man fick inte glömma att vattra huset när det timrades upp, det vill säga att se till att det stod helt rakt. Hade man särskilt gott om timmer kunde man timra upp hela huset utan att göra några hål för fönster och dörrar. Istället högg man in ett märke, än sjöör, i den översta stocken där fönster- eller dörrhålet skulle bli. När timringen var färdig högg man ett hål genom väggen så att man kunde få igenom en stocksåg, stacksag, med borttagna handtag och såga upp hål för fönster och dörrar. För att få rätt vinkel i fönster använde man sig av ett diagonalmått kallat roskage. Dörrarna fick alla en hög tröskel, dörabaikk, som hindrade drag mellan rummen.

Stommen till Holmlunds affär i Byske under uppförande 1912. Notera de hål som lämnats för fönster och dörröppningar, i in- likväl som ytterväggar. Foto: Skellefteå museum.

Isolering

Att få byggnaden varm ansågs huvudsakligen bero på den så kallade mössningen. Hela tvärhanden mossa, husmåsa, skulle läggas mellan stockarna, i naten eller saten som det också kallades, och där sedan pressas ihop av stommens egen tyngd. Mossan skulle vara torr men mjuk. Den som växte på stora stenar ansågs renast och bäst medan myrmossa ansågs väl lång. Narade skarvar fick man täta, seea, med trasor, slarvom, eller drev, drevän. Det kallades för att dreva såten, driiv sata.

Även fönsterposterna skulle mössas väl och fönstren helst vara dubbla. Fyllning av vinden, båttn, gjordes bäst med hyvelspån eller hömoll samt god mull medan kalkrappning kunde brukas på golvtiljornas ändar med en tredjedel grov och ren sand. För att isolera golven använde man sig av en metod som kallades fastgållning vilket betydde att grunden fylldes med en mullbänk bestående av sand och jord. Detta hade dock den olägenheten att golvbjälkar och tomtsyllar på grund av fukt samt genom bristfällig ventilation kunde rötskadas.

En annan gammal metod som användes var lerklining. Det hade funktionen att det både jämnade ut väggen för ytbehandling, var tätande och isolerande plus att den försvårade för ohyra att få fäste i väggen. Lerkliningen tillverkades av lera, lar, magrad med sand och förstärkt med något lämpligt armeringsmedel, till exempel kodynga, linhalm eller myrstackar, mawrstack. Lerklining kunde göras av hela väggen eller endast av såten vilket kallades för att klina såten.

En vägg med klinade såtar i en kyrkkammare i Lövånger kyrkstad. Foto: Maria Löfgren, Skellefteå museum.

Taktäckning

I äldre tider var taken täckta med björknäver, bjerknevre. 1783 skriver Linnélärjungen Rothof att nästan alla hus ute på den västerbottniska landsbygden var täckta med näver och att takved lades både under och över detta, bestående av unga, mest okluvna trän. På en ordinär parstuga menade han att det ovanpå nävern aldrig låg mindre än 300-400 trän och minst lika mycket under nävret. Takveden, sade Rothof, stod sig ej längre än 15, allra högst 20 år, innan den måste bytas ut.

Senare övergick man till takspån, takspoN eller perten som de också kallades. För läggning av takspån användes en lång riktbräda, sponreij. Takspånet gjorde att taken blev tunnare samtidigt som taksprången, taksji eller utskag, växte och blev generösare mot slutet av 1800-talet. Vindskivor, veinnsjibre, användes inte till de äldre taktäckningarna men blev vanligare mot slutet av 1800-talet med nya takmaterial.

Takkonstruktionen utgjordes av ett åstak där ett antal åsar, det vill säga stockar, lades upp längs med huset vilande på gavlarna. Vanligt var en mittås eller ryggås, krabbas, och två-fyra sidoåsar. På åsarna lades ett rote, rööt, av brädor uppför/utför taket om det var underlag för näver och längs med taket om det var underlag för takspån. I yngre konstruktioner kunde rotet bestå av glest lagda brädor på ett underlag av sparrar, kallade karvlar, kärvel/körvel eller raftor. När taket var klart skulle man hålla taklagsfest, krabbasöle.

Läggning av ett spåntak med hjälp av riktbräda på ett hus i Kusmark, 1940-talet. Foto: Skellefteå museum.

Bostadshusen

Inom ramen för knuttimringstekniken kunde byggnaderna indelas efter hur många knutar de hade. Huvudbyggnaden, eller mangårdsbyggnaden, kallades för böninga eller storöböninga och var i regel en aatknute böning, det vill säga en åttaknutad parstuga. I dessa hus fanns kök, kammare och sal med farstu, fastu, mitt på byggnaden. Vid entrén kunde huset i senare tid ha en fastukwist, veranda. Åttaknutsbyggningen var den vanliga mangårdsbyggnaden på 1800-talets större gårdar. Byggnadstypen har varit spridd över hela landet och troligen använd sedan 1500-talet.

Äldre parstugor var vanligtvis timrade i endast en våning. Vid laga skiftets gårdsflyttningar fick många stugor en halv våning påbyggd och tillsammans med rödfärgad locklistpanel det utseende vi idag gärna förknippar med begreppet Västerbottensgård. Seden att måla husen röda spred sig under 1800-talet till böndernas bostadshus. Många mangårdsbyggnader försågs då med en stående locklistpanel som rödfärgades med rösand. Lokala järn

rika jordförekomster nyttjades vanligtvis som pigment, därav benämningen.

Parstugan var försedd med två spismurar, som ursprungligen var förlagda mot den bakre ytterväggen. Spisen och murstocken skulle man lerstryka, klaam, och därefter krita, kliit. Salen var i allmänhet ouppvärmd och använd som förråd, men kunde komma till användning vid större festligheter.

Muraren Albin Vikströms gård i Åbyn byggs på med en till våning. Foto: Herman Fahlgren, Skellefteå museum.

På en del gårdar fanns teijknutgaala, en förlängd tioknutad parstuga. I dessa hus fanns förutom kök, kammare och sal även en eller två ytterligare kammare. Utöver dessa byggnadstyper förekom i det äldre byggnadsbeståndet även hus med korsformig plan – enkelkorsbyggnader och dubbelkorsbyggnader, som enkelt uttryckt var breda enkelstugor respektive parstugor med dubbla rumsfiler. Byggnader med korsformig plan har förekommit i våra bygder sedan 1800-talets början. Den mindre enkelkorsbyggnaden har i det närmaste kvadratisk plan, med ingången och förstugan placerad i ena hörnet. I vart och ett av de övriga hörnen var kök, kammare och sal placerade. I mitten av korset fanns muren och kring denna kunde spisen och kakelugnarna placeras. Den större dubbelkorsbyggnaden var en ståtlig byggnadstyp. Den hade liksom parstugan ingången i mitten till en farstu, som på var sin sida har kök och sal. Bakom dessa rum fanns dock ännu en rumsfil, med kökskammare, farstukammare och salskammare.

Trä var i stort sett det enda golvmaterial som användes. Före 1800-talets mitt hade de flesta hus kilsågade brädgolv. Plankorna eller tiljorna, teli, fick sin kilform av stockens avsmalnande form, inte sågningen, och bredden varierade utifrån stockens förutsättningar. Golvet lades med den bredare rotändan och den smalare toppändan växelvis. Plankans kärnsida vändes uppåt vilket gav större slitstyrka och kanter som kupade sig nedåt. Dimensionerna var grova med bredder upp till en halvmeter och tjocklek kring 4-5 cm men det kunde också handla om halvstockar med rundningen kvar undertill. Undersidan kunde annars vara handbilad eller sågad. Både furu, törrfur, och gran, greN, användes, men gran av bra kvalitet var att föredra eftersom den hålls ljusare och nöts jämnare. Plankorna hyvlades för hand med en rubank, hövel. Ett ålderdomligt sätt att foga ihop dem var att nara ihop planken med dymlingar av trä eller järn i borrade hål längs kanterna.

Bagarstuga och bryggstuga

På de flesta gårdar fanns en särskild stuga för bakning av gårdens matbrödsbehov. Bagarstugan kunde ibland vara hopbyggd med utrymmen för andra behov, men utgjordes oftast av en fristående, sexknutad byggnad i en våning. Det som skiljer bagarstugan från andra sexknutsbyggnader är främst bakugnen, bakuommeN, en massiv tegelkonstruktion på ungefär 1,5×3 meter i stugans ena hörn. Sannolikt användes bagarstugan, bröistöuwu, i äldre tid både för både brödbak och bryggning och benämningen av stugan var därmed ursprungligen bryggstuga. Först under 1900-talet blev ordet bakstöuwu, bagarstuga, vanligare.

Valvets höjd kunde vara 14 cm framtill och 17 längst in för att erhålla bästa drag vid uppvärmning. Vid uppvärmning började man att tända längst in för att få drag, sedan eldades i hela ugnen för att när gräddningen började, bara elda vid sidorna för att hålla ugnen varm. Den ved som föredrogs var tall med så lågt innehåll av hartser som möjligt. Själva bakhällen var gjord av tätt, men löst lagda stenar på sandfyllning under ett lerbruksmurat tegelvalv. Hällen kunde i äldre ugnar utgöras av en stor flat sten. Den var annars för det mesta murad av eldfast tegel på en bädd av krossat glas och sand för att bättre fördela värmen eftersom glas är en bättre värmeledare än tegel. På hällen skötte man såväl eldningen som bakningen. En rökgång ovanpå valvet gjorde att ugnen värmdes upp snabbare men många ugnar saknade också sådan. Den del av ugnen som sköt ut bakom spismuren kallades för ómmsttjälinga, ugnskäringen.

Vitlimmad bakugn med ugnskäring i nybygget Rismyrlidens bagarstuga. Foto: Rune Wästerby, Skellefteå museum.

På våren skurades bagarstugan upp och man flyttade dit för sommaren. Rothof skrev 1783 att det var en allmän sed i Västerbotten att ingen sommartid bodde i de vanliga boningsrummen, istället stod dessa städade med vitlimmade spisar och välluktande gräs strött på golven. Folket uppehöll sig istället i bodar och bryggstugor. Det ord som användes om denna flytt var buffer, samma ord som användes om flytten till fäbodarna men inte om annan slags flyttning.

Bagarstugan var oftast placerad i rät vinkel mot mangårdsbyggnaden, men kunde ibland, när den inte var tänkt för någon annan funktion än just bakning, vara placerad utanför själva gårdsgruppen. Sexknutade byggnader, som även går under benämningen enkelstugor, har ibland fått utgöra mangårdsbyggnad och fanns även i varianter med full övre våning. Sexknutsbyggningen är än idag en av de vanligaste äldre byggnadstyperna i våra trakter. Enkelstugan har uppfyllt de praktiska anspråk man ställt på bostaden långt in på 1900-talet och planformen användes i de arbetarsmåbruk och kronotorp som byggdes så sent som på 1940-talet.

Ladugård, dass och brunn

Ladugården, fuuse, timrades på ett litet avstånd från huvudbyggnaden. Förutom fähus till korna fanns i de yngre ladugårdarna även fusporten där höet förvarades, stalln och stallportn för hästarna samt farhuse till fåren. Skithuse timrades vanligtvis bredvid ladugården. Annars kunde det också finnas ett tarvhus, dass inne i ladugårdslängan.

Fanns det inte kallkälla på gården så grävdes oftast en brunn, brånn, nära ladugården.  Brunnen kunde vara 10-12 aln djup, ibland murad av sten, ibland timrad. Om brunnen timrades så skedde detta lite annorlunda än de övriga timrade husen eftersom ingen hakknut, hakaknut, gjordes på utsidan. En heinkflöijel gjordes av en tjvikluvetall, en tall kluven i två delar. Tjockändan grävdes ner och uppe i klykan sattes en jämntjock lång tall, n jambertall, som man täljt, tert, på två sidor med dess toppända, tull, mot brunnen så att tallen vägde över från brunnen. Med en trähink, tre-emmer, hinkades vattnet upp.

Linnélärjungen Rothof beskriver 1783 hur vattnet hinkades upp ur brunnarna på den Västerbottniska landsbygd för att därefter via rännor ledas till kar inne i fähusen och där kokas eller köldslås innan det gavs till kreaturen. Så gott som varje fähus hade därför en murad spis med en järngryta av upp till 100 kannors storlek där vatten kokades och sedan slogs i ämbar till korna tillsammans med blötlagt hö, hackelse, agnar, mossa, bark och skal av lövträd, så kallad daida. Ibland kunde även hästgödsel ingå i blandningen.

Brunn där man kan ana hinkflöjeln, framför Anders Boströms timrade ladugård i Boviken. Foto: Anette Boström, Skellefteå museum.

Matförvaring

Mjölkkällaren, mjalktjellarn, timrades i skuggan av något annat hus och grävdes ned något i jorden och isolerades med björknäver. På så vis hölls källaren kall och nävret skyddade mot svamp och röta så att virket inte ruttnade upp, fauske. Potatiskällaren, potatkellarn grävdes ner i någon backe. Ibland var den av trä men oftast murades den av sten.

En timrad nedgrävd källare bakom parstugan på nybygget Rismyrliden. Foto: Ruben Stenlund, Skellefteå museum.

Boden, boa, var annars den byggnad där gårdens livsmedel förvarades. På en gård kunde ofta finnas flera bodar där säden, fläsket, brödet, den torkade fisken och mycket annat skulle förvaras över vintern. De hade oftast en relativt kvadratisk form med fyra knutar och två våningar. Ingången var vanligtvis på ena gavelväggen, vilken ibland var utkragad i övre våningen. Sommartid kunde bodarna användas som sovkammare. Som en extra försiktighetsåtgärd mot brand var de ofta uppförda en bit från gårdens övriga hus.

Matboden, matboa, timrades vanligen två våningar hög, tjwåvånNing, och där fanns fläsk och bröd i säkert förvar från råttorna. På pinnlister hängde torkat fårkött. En bod för förvaring av matvaror och brödsäd kallades också häbbär. De var solitt och noggrant timrade för att stå emot fukt och skadedjur. De var vanligen upphöjda på stolpar, kallat stolpbod på svenska, men även sådana med ett par extra syllvarv kunde förekomma. Bredvid matboden fanns vedboden, veahuse, och vanligen vagnslidret, vagnslire,  i samma byggnad.

Upptimring av en ny dubbelbod i Innervik 1988. Foto: Maria Löfgren, Skellefteå museum.

Bodar förekom även sammanbyggda i par, och ibland sammanbyggda med en genomkörsport i mitten. Träffar man på en portbod kan man räkna med att den har åtminstone en tvåhundraårig historia att berätta. Många portbodar har också blivit kapade, och kan återfinnas i delar på olika platser i byn. Ett gammalt härbre med ingång på långsidan kan tidigare ha varit del av en portbod.

Loge, kornbod och kornhässja

Logen, loon, stod oftast bakom ladugården. Tröskning var ett ganska arbetsintensivt moment när det bedrevs med slaga. Säden breddes ut på golvet och kornen skiljdes från agnarna genom slag med slagan. För slagtröskning behövdes inte någon stor loge. Den kunde mer likna en lada, men med ett tätt och stabilt golv. Idag finns sannolikt inte många slagtrösklogar bevarade. Genom att köra över den utbredda säden med häst och en taggig tröskbult kunde tiden för arbetsmomentet avsevärt förkortas. För detta ändamål började man under 1700-talet bygga sig en långloge, langloo. Det var långa och smala byggnader med portar på vardera gaveln där hästen togs ut och vändes. Rothof beskriver 1783 att långlogarna kunde vara upp till 100 alnar långa.

Genom att göra tröskbulten konisk blev det möjligt att köra runt i en cirkel. På så vis slapp man momentet med att vända hästen. Byggnaden som anpassades efter denna innovation var rundlogen, treinlon/runnlon, eller aatknutelon som det också kallades. Rothof nämner också kringlogar som troligen syftar på rundlogarna som under 1800-talet skulle komma att bli så karaktäristiska för länet.

Bredvid logen fanns den timrade kårnboa där kornet förvarades. En del hade annars kornboden uppe på logen. Bredvid dörren in till logen byggdes en kornhässja/storhässja, kårnhessi, upp till 5-6 meter hög och gärna takad.

En långloge och storhässja på Prästbordet i Skellefteå. Foto: Skellefteå museum.

Lador

Lador har under lång tid varit ett påtagligt inslag i det norrländska kulturlandskapet. Små enkla byggnader som idag förlorat sin ursprungliga funktion. HalmlöduN fanns alldeles intill logen och kornboden. Ainjes-lödi, ängslador, timrades med rundtimmer till fyra glesa väggar som försågs med ett tätt sadeltak. Väggarnas gleshet var bra för luft torkningen av höet. Inga trösklar, sjöör, gjordes i knutarnas översida eftersom regnvatten då kunde samlas där och knuten ruttna. En ängslada ansågs inte ta mer än en dag att timra för två man. När man fick tillgång till sågat virke för rimliga kostnader blev den spantrade brädladan allt vanligare. Man byggde då på en stomme av stolpverk, med stående brädor.

Enligt Rothof hade varje bonde under 1700-talets senare del 20-40 små hölador ute på sina ängar. Här och där fanns även hölador vari hö från mossar bärgades, skriver han. För att bevara höet vid ängsslåtter byggdes lador av en speciell typ i norra Västerbotten. De var timrade med väggarna lutandes utåt så att regnvatten kunde droppa ner utan att hamna i höet inne i ladan. En annan effekt var att höet, när det sjönk ihop, delvis kom att ligga kvar efter väggarna och inte bli så kompakt packat som det skulle blivit i en lada med lodräta väggar.

Ett ladlandskap med snedtimrade och -spantrade ängslador i Svanström. Foto: Maria Löfgren, Skellefteå museum.

Smedja och bastu

Många gårdar hade tidigare en egen smedja, smii, eller åtminstone tillgång till en smedja där man kunde smida sina egna redskap. Smedjan förlades oftast utanför själva gårdsgruppen för att minska risken för eldsvådor. Smedjan var en fyrknutad timmerbyggnad som oftast var försedd med fönster och en skorstensmur. Golvet bestod av stampad jord och inredningen vanligtvis av en arbetsbänk och ett städ. Ett vattenkar fanns för kylning av de glödgade ämnena. Och så det viktigaste av allt – själva härden, som i sin tur var förbunden med en bälg för inblåsning av luft. Husbehovssmedjan som användes för smide av verktyg och beslag kunde vara ganska liten, medan andra smedjor för tillverkning av till exempel delar till kördon kunde vara större. En duktig smed blev gärna anlitad av andra bönder för att utföra mera komplicerade smidesarbeten.

Interiör från en gårdssmedja i Ersmark omkring 1920-talet. Foto: Skellefteå museum.

Smiia och bastuN timrades ofta upp i samma hus. Förr i tiden när säden maldes i små skvaltkvarnar räckte inte lufttorkning av kornen för att de skulle kunna malas. De måste torkas i värme för att bli tillräckligt spröda. För detta användes bastun. Varje gård hade en egen, eller i vart fall tillgång till en bastu. I de bygder som var präglade av finländskt kulturinflytande kallades torkhuset istället för ria. Bastun var en låg, väl timrad byggnad med gavelingång och jordgolv. Inne i bastun fanns en ugn som oftast var en kallmurad rösugn som inte hade någon skorsten. Istället fanns gluggar i timmerväggarna där röken släpptes ut under eldningen, men som sedan stoppades igen för att behålla värmen. Längs långväggarna, den ena eller båda, fanns lavar där säden breddes ut för att torkas. Bastubyggnader har använts även för andra ändamål än sädestorkning, till exempel fläskrökning och torkning av andra produkter. För svettbad användes den dock bara i områden med finska kulturtraditioner.

Källor

Linder, Johan Anders. Johan Anders Linders minnen. Om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 2. Kungl. Skytteanska Samfundet, Umeå & Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala, 2021.

Lindgren, J.V. Ordbok över Burträskmålet, Uppsala 1940

Lindqvist, Bertil. Historik över Norrlångträsk by – från äldsta tid fram till mitten av 1900-talet. Skellefteå 1973.

Näslund, Mandor. Ordbok över Malåmålet. Luleå 2007

Rothof, Lorentz Wolter. Anmärkningar under en resa genom Wästerbotten. Daglig Allehanda 1783, avskrift i Skellefteå museum

Söderberg, J. H. Förekommande hus på bondgårdar. I: Skelleftebygdens dialekter 1973–74. Studieförbundet Vuxenskolan Skellefteå avdelning. Skellefteå museum, Skellefteå.

Prästen som var kulturarbetare: om komminister J. A. Linder (1783–1877), tecknaren, arkitekten, musikern, dialektsamlaren och dagboksförfattaren. Västerbotten 4/1977. Västerbottens museum, Skellefteå museum & Västerbottens läns hembygdsförening 1977.

Senna tala ve… Västerbotten 1/2005. Västerbottens museum, Skellefteå museum & Västerbottens läns hembygdsförbund 2005.

 

Aleinius, Könik. Kyrkoklockare Alenius, Lycksele, meddelande 1831. I: Den vetgirige lappmarksprästen Jonas A. Nensén och hans uppteckningar om de nordliga folkens historiska, språkliga och kulturella arv. Umeå universitetsbibliotek. http://janensen.ub.umu.se

Dialektlexikon. Lokalhistorisk portal för Skelleftebygden. https://www.lokalhistoriaskelleftea.se/dialektlexikon/

Hålla Hus. Västerbottens portal för byggnadsvård, hushållning och samhällsutveckling. www.hallahus.se

Nilsson, Edvard. Bodberg Norsjö kommun/Beskrivning av att timra hus, intervju sannolikt av Ernst Westerlund i Skellefteå museums arkiv.

 

Vinjettbild. Folkskolan i Ytterstfors under uppförande 1901. Foto: Skellefteå museum.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

Pernilla Lindström
+ posts

Pernilla arbetar som byggnadsantikvarie på Skellefteå museum och ansvarar för Västerbottens byggnadsvårdsportal Hålla Hus (www.hallahus.se). Hon har tidigare skrivit flera artiklar i ämnet norrländsk trädgårdshistoria samt byggnadsvård och har även varit krönikör på tidskriften Gård & Torp.