Den natur- och kulturmiljö som vi lever i är under ständig förändring. I dag är debatten livlig om hur vi genom vårt agerande har påverkat vårt klimat och vår livsmiljö. Det gäller exempelvis hur vi utnyttjar våra naturresurser: skogen, jordbruksmarken, vattenkraften, vindkraften och infrastrukturen generellt. Det gäller inte minst utnyttjandet av våra sjöar och vattendrag som påverkats mycket av mänsklig aktivitet.
Sjöarnas, älvarnas och bäckarnas närområden med sina naturliga ängsmarker har bidragit till att skapa förutsättningar för boskapsskötsel, som varit en viktig näring i Västerbotten under lång tid. Med tiden blev de naturliga ängsmarkerna utarmade på näringsämnen vilket resulterade i att avkastningen minskade. Det var därför viktigt att finna metoder för att öka avkastningen på de naturliga ängsmarkerna och naturligtvis också skapa nya ängs- och åkermarker. En av de metoder som kom till användning var att sänka eller helt dränera sjöar. Sjöns utlopp försågs med en dammbyggnad som gjorde det möjligt att reglera vattennivån i sjön. Sjösänkningarna/regleringarna hade till syfte att skapa förutsättningar för en utvidgning av åker- och ängsmarken och förbättra skörden på existerande ängsmark.
Bakgrund
I Sverige fick sjösänkningarna ökad betydelse under senare delen av 1700 – talet för att kulminera under 1800-talet. I den artikel som vi presenterar här koncentrerar vi oss på att redovisa vad som skedde inom Västerbottens län när det gäller utgrävning eller sänkning av sjöar under perioden 1830–1870.
Sjösänkningsföretag förekommer i Västerbotten i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Bland de tidigast kända företagen i Västerbotten hör sänkningen av Ava-, Gärde- och Högfjärdarna inom Lövånger socken. Ansökan inkom till häradsrätten 1781 och beviljades 1783. Men trots beslutet utfördes inte arbetena med sänkningen av de nämnda sjöarna. Detta framgår av klagomål som framfördes till länsstyrelsen 1820. Länsstyrelsen hävdade att häradsrättens beslut måste fullföljas och så skedde också beträffande Avafjärden. Det arbetet slutfördes 1827. Däremot tas sänkningarna av Gärdesfjärden och Högfjärden inte upp av berörda markägare förrän i slutet av 1850-talet.
Bland de tidigaste kända sjösänkningsföretagen i Västerbotten hör Vebomarksträsket i Lövånger som sänktes första gången 1793. Först under 1870-talet väcktes frågan om ytterligare sänkning av Vebomarksträsket. Ett annat tidigt sjösänkningsföretag är Bastuträsket i Skellefteå socken. Det senare projektet sökte skattläggning 1841, enligt uppgifter i supplikdiariet för Västerbottens län. Skattläggningen rörde mark som tillkommit genom sänkningen av vattennivån i Bastuträsket 24 år tidigare. I södra delen av Lappland, i Lycksele socken, är två utdikningsföretag kända redan 1782, nämligen Grundtjärn och Bredträsket. Den förra kopplad till byn Wormträsk och den senare till Långsele by. Nybyggarna i byn Risträsket ansökte 1815 om att få sänka Risträsket, vilket också beviljades. Sedan dess har sjön sänkts fem gånger, den senaste på 1940-talet (Grundström. Västerbotten nr. 1 och 2 1993).
Man kan med utgångspunkt från de nämnda exemplen säga att metoden att sänka sjöar i Västerbottens län var etablerat redan under 1700-talets senare del och början av 1800-talet, men i relativt blygsam omfattning.
Använda källor
För att genomföra en översilning, överdämning eller sjösänkning måste den sökande ha tillstånd av statlig myndighet, i detta fall från länsstyrelsen. Länsstyrelsen diarieförde ansökningarna i det så kallade supplikdiariet. I den studie som presenteras här har supplikdiarierna för Västerbottens län systematiskt genomgåtts för perioden 1830–1870. Alla ansökningar om sjösänkningar i diarierna har registrerats.
I detta diarium noterades vem/vilka som står bakom ansökan, i detta fall sjösänkningen. I de flesta ansökningar angavs vilka sjöar, tjärnar eller träsk som ansökan avsåg. I en del fall anges inte antalet eller namnen på de vatten som ansökan avser. Det rör sig om ett fåtal fall, men det innebär att man inte med säkerhet kan säga exakt hur många sjöar som varit föremål för sänkning. Diariet innehåller vidare uppgift om vem som har till uppgift att ”syna” den inkomna ansökan, vanligtvis är det kronolänsman eller länsman. Till sin hjälp har han oftast två förtroendemän från socknen. Diariet innehåller också oftast protokoll från länsmannens syneförrättning och de beslut som länsstyrelsen fattade. Några sjösänkningsföretag har följts upp genom utnyttjandet av de källor som supplikdiariet hänvisar till.
För lokaliseringen av de sökta sjösänkningsföretagen har Wikipedias listor över sjöar i Sverige nyttjats, där sjöarnas utloppskoordinater är angivna. Även ortsnamnsregistret från lantmäteriet, som är mera omfattande och heltäckande, har kommit till användning. Det innehåller inte bara sjöar utan också andra naturföremål som myr- och sumpmarker. Där dessa båda typer av register inte har kunnat bidra till att lösa lokaliseringen av en tänkt sjösänkning har koordinaterna för den by ansökan kommer ifrån nyttjats. Det kan röra sig om sjöar/tjärnar som i dag är helt torrlagda.
Sjösänkningsföretagens fördelning över tid i Västerbottens län 1830–1870
Det är fastlagt att sjösänkningsföretag förekom redan under slutet av 1700-talet både i landskapet Västerbotten och i södra delen av Lappland. Den mera omfattande sjösänkningsverksamheten som sker efter 1830 har säkert grundlagts tidigare under 1800-talet. 1823 tog ingenjören Georg Stephens fram en plan för ängsbevattning som bidrog i hög grad till utvecklingen. Vid genomförandet av skiftesreformerna under 1800-talet underlättades sjösänkningarna. Innan skiftesrörelsernas tillkomst var det svårt att på ett effektivt sätt genomföra utdikningar eftersom ägorna på grund av uppdelning, vid bland annat arvskiften, blivit allt mera delade i långsmala skiften.
En betydelsefull faktor för utvecklingen av sjösänkningsverksamheten under de följande årtiondena är tillkomsten av ”Kongl. Maj: ts nådiga Förordning, angående ändring eller utrifning av Wattenwerk, som genom updämning skada jord eller hindrar dess odling: Gifven Stockholms Slott den 20. Januarii 1824.” Förordningen reglerar vad som krävs för att en sökande ska kunna få sänka vattennivån eller helt torrlägga en sjö. Men förordningen reglerar också relationerna till dem som berörs av en eventuell sänkning av en sjö. Ansökan ställs till Kungl. Maj: ts befallningshavare, Länsstyrelsen, som utser lantmätare som har till uppgift att genomföra granskningen av ansökan. Till sitt förfogande ska han ha två godemän, men Kungl. Maj: t kan enligt förordningen också utse två ”för skicklighet och pålitlighet kända personer” att delta i förrättningen. Det åligger också lantmätaren att se till att förrättningen offentliggörs så att alla som kan ha synpunkter eller påverkas av den sökta åtgärden kan bevaka sin rätt och kan närvara vid dess genomförande. Förordningen innehåller också en detaljerad redovisning av vad lantmätaren och de två godemännen ska göra i samband med besiktningen. Synemännen ska bedöma såväl de positiva som de eventuellt negativa effekterna av den ansökta åtgärden och om åtgärden är försvarbar ur kostnadssynpunkt. Om alla berörda vid förrättningen kan komma överens om genomförandet av ansökt sjösänkning, går lantmätarens och godemännens protokoll till Kungl. Maj: ts befallningshavare för beslut. Om man vid förrättningen inte är överens går ärendet till domstol för avgörande.
Man kan naturligtvis fråga sig varför denna detaljerade förordning kommer just 1824. Säkert är det så att de redan gjorda sänkningarna har skapat en del problem i samband med genomförandet, som man ville förebygga. Samtidigt såg man potentialen i hur sjösänkningarna kunde möta den ökande efterfrågan på foder. Förordningen underlättade länsstyrelsernas handläggning av ärendena men också böndernas ambition att skapa förutsättningar för mera foder till den ökande kreatursstammen. Den plan för ängsbevattning som Stephens upprättade 1823 krävde säkert också en reglering av vad som borde iakttas vid genomförandet av ett ”vattenverk”.
Av länsstyrelsens femårsberättelse för perioden 1823–1827 framgår också att länsstyrelsen i Västerbotten redan under första delen av 1820-talet beviljat 16 sjösänkningsföretag inom länet. Man kan definitivt säga att metoden att sänka sjöar för att öka fodertillgången till kreaturen är fast förankrad i 1820-talets Västerbotten län.
Av figur 1 framgår att redan under de första tre åren av 1830-talet ligger antalet sjösänkningsinitiativ på cirka 30 per år i länet för att 1834 sjunka till endast ett fåtal. Därefter sker en återhämtning till samma nivå som i början av trettiotalet. De senaste åren av 1830-talet och början av 1840-talet innebär ett minskat intresse för sjösänkningar till runt 15 per år. Figur 1 visar att de planerade sjösänkningarna 1846–1847 ökar drastiskt till cirka 90 per år, för att därefter gå ner till endast ett fåtal per år under åren 1850–1854. Efter 1854 sker en viss ökning 1855 och 1856 varefter intresset för sjösänkningar under 1860-talet sjunker till ett fåtal. Orsakerna till variationerna över tiden och rumsligt, återkommer vi till senare i artikeln.
Det registrerades 455 ansökningar om sänkningar av sjöar, träsk och tjärnar under 1830–1870, som berör cirka 770 sjöar i 409 byar. Viss osäkerhet finns då inte alla sjöar har namngivits i ansökningarna. En del sjöar som berörs av sänkningsföretag kan förekomma flera gånger. Det kan bero på att jordbrukare från närliggande byar är intresserade av samma sjösänkningsobjekt eller att man inom ett och samma byalag inte är samordnade eller överens om vem som ska ha rätten till att nyttja den tänkta sänkningen. Kunglig Maj: ts befallningshavare kan också kräva att den sökande måste komma in med en ny ansökan därför att det saknas uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av ansökan. Det kan också vara så enkelt, att en person som ansökt och fått tillstånd, helt enkelt inte genomfört den beviljade sänkningen. Då kan andra söka. Det kan också vara så, att sänkningen sker i etapper på grund av att man ser att den första sänkningen har skapat goda förutsättningar för ökad avkastning. Varje ny etapp måste ha tillstånd av Länsstyrelsen.
Uppgifterna om var, och i vilken omfattning, sjösänkningar genomförts i Norra Norrland varierar vilket till stor del beror på vilka källor man använt. Den systematiska genomgången av ansökningsmaterialet (supplikdiarierna) som gjorts i denna studie visar att sjösänkningarna tog fart redan under 1820-talet och når en topp vid 1800-talets mitt.
Det som är utmärkande för den period vi undersöker här är att de ansökta sjöarna är förhållandevis små till ytvidden. Om man ser till de ansökningar som länsstyrelsen handlagt under perioden 1830–1870 så kallas drygt 40% tjärnar, 27% träsk, 27% sjöar och 6% övriga. Många av de som benämnts sjöar är små till ytvidden.
Vilka faktorer är det då som ligger bakom ökningen av antalet ansökningar av sjösänkningsföretag som vi redovisar här? Förutom det vi nämnde inledningsvis, att den upprepade användning av de naturliga ängarna resulterade i att marken utarmades på näringsämnen, är befolkningstillväxten en viktig förklarande faktor. Under åren 1828 till 1855 ökade den i Västerbottens län med 64%. Motsvarande tal för Sverige som helhet är 28% (Kungl. Maj: ts femårsberättelser). Den snabba befolkningstillväxten resulterade i tillkomsten av nybyggen/nyhemman och delning av existerande jordbruksenheter. Detta bidrog till skapandet av sysselsättning för den ökande befolkningen och därmed också ökad efterfrågan på ängsmark. Genom den ovan nämnda förordningen av 182 för bönderna4 och ständernas beslut 1840 om lån och bidrag, blev det lättare för bönderna att genomföra sjösänkningsföretag. De fåtaliga ansökningarna 1860-talet kan bero på de svåra åren av missväxt som drabbade bönderna i Västerbotten. De måste då ägna sig åt binäringar som inbringade medel till familjens överlevnad.
Sjösänkningarnas geografiska fördelning över tid
Sjösänkningsinitiativen för perioden 1830–1870 redovisas här på två olika sätt. I figur 2 syns koordinaterna för de sjösänkta sjöarnas utlopp på en karta fördelat på femårsperioder. I figurerna 3, 4 och 5 är sjösänkningarna fördelade på år och socken. Malå tillhörde Norrbottens län 1837–1862 och därför kan eventuella sjösänkningar som gjordes där saknas.
Av kartorna i figur 2 framgår att det förekommer planerade sjösänkningsföretag i hela länet, med undantag av Storumans och Malås socknar, 1830–1835. Det är inom de kustnära socknarna som intresset är störst, med viss övervikt för de nordligare delarna av Västerbotten.
Det som är utmärkande för den kommande femårsperioden 1835–1839 är den kraftiga ökningen av ansökningar som kommer från inlandssocknen Lycksele. Av de cirka 40 ansökningarna kan 15 direkt hänföras till behov av underlag till beviljande av nybyggen. I de resterande cirka 25 ansökningarna betonas behovet av kompletterande ängsmark för existerande ”nybyggen” och redan existerande jordbruksfastigheter. De flesta av Lycksele sockens ansökningar om sjösänkningar skickas in under perioden 1835–1839 vilket tydligt speglas i figurerna 2–5. De övriga inlandssocknarna uppvisar endast ett par ansökningar (figur 2 och 3). Det som i övrigt framträder är att Degerfors samt angränsande område mot Burträsk, har relativt många ansökningar under den här perioden. Kustsocknarna har däremot få. Som framgår av figur 4 så sker de flesta av Degerfors och Vännäs socknars ansökningar under den här perioden, men där är det totala antalet ansökningar lågt.
Under den följande femårsperioden, 1840–1844, är totala antalet planerade sjösänkningar, som tidigare nämnts lågt. En viss klusterbildning kan man skönja i norra delen av Bygdeå socken och i Norsjö socken. Lycksele och inlandssocknarna har endast ett fåtal ansökningar. Nedgången i Lycksele socken är inte så märklig med tanke på det stora antalet ansökningar under föregående period.
Det som händer under perioden 1845–1850 är desto mera dramatiskt. Länets norra del står för flertalet ansökningar. Det är främst socknarna Burträsk, Skellefteå och Norsjö där intresset för sjösänkningar är som störst, figur 2–5. Norra länsdelen står för två tredjedelar av antalet ansökningar från länet, vilket hänger samman med det sjörika vattensystemet inom Burträsk socken nära gränsen till Degerfors socken. Även Skellefteå och Byske socknar har förhållandevis många initiativ till sjösänkningar under den här perioden, figur 2 och 3. Det som också är framträdande är det fåtaliga antalet ansökningar från socknarna i inlandet.
Antalet gjorda ansökningar under 1850- och 1860-talen är lågt och mera jämnt spridda över länet, se figur 2–4. Det bör understrykas att en del av de ansökningar som görs under senare delen av 1840-talet, genomförs först under 1850-talet. Av de fåtaliga sänkningar som initieras i slutet av undersökningsperioden är de som sker i Umeå och Skellefteå socknar mest framträdande, figur 5.
Några exempel på hur sjösänkningar genomfördes
Sänkningen av Vorrsjön i Bjenberg
I Bjenbergs byallmännings område i Umeå kommun ligger Vorrsjön, och den är ett bra exempel på hur byborna på ett relativt tidigt stadium skaffade sig ökad tillgång till ängsmark genom att sänka sjönivån. Resterande del av sjön ligger inom Hörnefors bruks rekognitionsskogs område. (I supplikdiariet och i resolutionprotokollet har namnet Volfsjön använts som sjöns namn. Av lokalbefolkningen används namnet Vössjön eller eller Gvössjön). Ansökan om utgrävning av Vorrsjön dyker upp i länsstyrelsehandlingarna första gången i juni 1828. Två av byns jordbrukare – Olof Jonsson och Johan Olofsson – står för ansökan. Det är dock inte bara dessa två som är intresserade av sjön och dess omgivningar. En person från grannbyn Häggnäs, har inne en ansökan om att etablera ett nybygge i anslutning till sjön. Det gör att de båda intressenterna från Bjenberg kommer överens med nybyggaren från Häggnäs innan länsstyrelsen hinner behandla deras ansökan. Nybyggaren erhåller ”nöjaktig betalning” och drar tillbaka sin ansökan.
Därefter beslutar länsstyrelsen att syn av Vorrsjön ska genomföras av kronolänsman och två nämndemän. Den syn som sker förefaller mycket noggrant gjord. Synen innehåller en redovisning av sjöns omfattning, djupförhållandena i olika delar av sjön, bottens beskaffenhet och lämplighet för det tilltänkta nyttjandet. En uppskattning av kostnaderna för att genomföra sänkningen presenteras. Den beräknas till 239 riksdaler och innefattar bland annat grävningsarbeten, gärdsgård, hölador och dammbyggnad för reglering av vattennivån i sjön.
Synemännen föreslår att de sökande ska få genomföra sänkningen av sjön om de följer de rekommendationer som synemännen föreslagit. Man föreslår också att de sökande ska få skattebefrielse ett antal år för den del av sjön som ligger inom Hörnefors bruks rekognitionsskogsmråde. Därefter ska de dock betala smörränta för den del av sjön som ligger utanför byns allmänningsområde.
Trots det positiva utlåtandet från synemännen finner ändå Kungl. Maj: ts Befallninghavare att den inte kan bifalla ansökan om utgrävning av Vorrsjön. Anledningen till detta är att Hörnefors bruks ägare inte har blivit särskilt kallad till syneförrättningen och alltså inte haft möjlighet att bevaka sina intressen. De sökande uppmanas att söka på nytt och då göra det enligt vad förordningen av 20 januari 1824, kräver.
Vorrsjön är uppenbarligen av intresse även för närliggande byar. Supplikdiariet för 1830 visar att nämndemannen Jon Persson från Sörmjöle ansöker om sänkning av sjön. Länsman utses att genomföra syn, men den kommer inte upp för avgörande av länsstyrelsen. Däremot återkommer sökandena från Bjenberg med en förnyad ansökan i september 1832. Den ansökan resulterar i en ny syn av den begärda utgrävningen av Vorrsjön. Nu är också Hörnefors brukschef, brukspatronen Silvander, särskilt kallad och närvarande. Han har att bevaka företagets intressen när det gäller bland annat möjligheten att via den bäck som ska avleda vattnet från sjön till Hörnån, kunna flotta det timmer som företaget avverkar i anslutningen till sjön. Silvander ville också ha noterat att de rättigheter till sjön som nybygget Degerbäcken har, skall respekteras, vilket bifalls av de sökande. Av syneprotokollet framgår att sökandena Olofsson och Jonsson har kommit överens med nämndemannen Jon Persson att dela både på kostnaderna för utgrävningen och den avkastningsvinst som den kan ge i förhållande till det mantal skatt som respektive fastighet har. Därmed är alla formaliteter i samband med ansökan om sänkning av Vorrsjön klara och arbetena kan börja, eftersom de föreskrifter som redovisas i förordningen av 20 januari 1824 har uppfyllts.
Sänkningen av Vorrsjön är ett bra exempel på några av de problem som kan uppstå vid sänkningen av en sjö eller tjärn. För att öka fodertillgången för existerande jordbruk måste alla berörda ge sitt godkännande och synen ska innehålla vilka åtgärder som behöver göras såväl som uppskattade kostnader och hur de ska fördelas. För sågverksindustrin är det viktigt att möjligheterna till flottning inte försvåras.
Ansökningarna från Arvliden och Bastunäs i Lycksele socken
En sak som sticker ut när man tittar på ansökningarnas geografiska fördelning är onekligen antalet planerade sjösänkningar inom Lycksele socken, framför allt under senare delen av 1830-talet. Två exempel från den perioden ska vi titta närmare på, nämligen ansökningarna från Bastunäs och Arvliden i Lycksele socken.
Ansökan från Arvliden 1836 görs av Matts Mattson och Carl Jonsson. Av supplikdiariet framgår det att ansökan avser ”att få intaga några nya lägenheter samt utgrävning av Kråkträsket.” I diariet hänvisas till att beslut i frågan tas i mitten av augusti 1838. I beslutet finns emellertid inte utgrävningen av Kråkträsket redovisad. Hur detta ska tolkas framgår inte av besluts- eller syneprotokollen. Däremot redovisas utgrävningen av fem tjärnar; Lomtjärn, Trehörningstjärnarna, Kyrko-Arvträsket och en liten, ej namngiven tjärn. Av synebeskrivningen framgår att synemännen är något tveksamma till Lomtjärns sänkning eftersom kostnaden för att göra detta ” är något avskräckande”. Jonas Munter i Bussjön nyttjar redan Lomtjärn. Han skördar två skrindor starr och fräken ur tjärnen. Om sänkningen misslyckas garanterar de sökande honom att ”lämna motsvarande äng å lämpligt ställe”, vilket Munter accepterar. Överenskommelsen med Munter, och hela denna ansökan, visar hur viktiga även de små tjärnarna var för att klara fodret till kreaturen. Detta betonas också av synemännen. När det gäller Trehörningstjärnarna gör de bedömningen att utgrävningen är ”lovande”. Trots tveksamheten till Lomtjärns sänkning får de sökande klartecken att genomföra de planerade sänkningarna.
Det andra exemplet från 1830-talets Lycksele är Nathanael Nathanaelssons i Bastunäs ansökan om att under sitt nybygge få utdika Ristjärn, Bergtjärn och Fräkentjärn och ”några andra odlingslägenheter”. Nathanaelssons nybygge i Bastunäs hade beviljats 1815. Länsstyrelsen tillstyrker de planerade sänkningarna av tjärnarna med tillägget, att när åtgärderna är genomförda tillkommer skatt och ränta. Vad är då ”några andra odlingslägenheter”? Av syneprotokollet som Kungl. Maj: ts befallningshavare bygger sitt beslut på framgår att det rör sig om nyttjandet av fyra namngivna myrområden (bland annat Bastuviks myren och Krokmyren), ett kärr väster om Rävamyran, två små ej namngivna tjärnar samt strandslog och sjöfoder vid Notholmen. Sökanden har också en kvarndamm som ger lite ängsmark som han vill nyttja.
Det här exemplet från krononybygget i Bastunäs är rätt typiskt för ansökningarna från inlandssocknen Lycksele. För att klara fodertillgången utnyttjades all möjlig mark som kunde tänkas ge avkastning. Av syneprotokollet framgår att synemännen är tveksamma till om sänkningen av Ristjärn kommer att vara lönsam men Nathanaelsson är uppenbarligen beredd att ändå fullfölja den.
Ansökan om utgrävning av Missenträsket och Grundträsket
År 1842 inkommer Olof Olofsson från byn Missenträsk med ansökan om att få avtappa och till äng förvandla Missenträsket och Grundträsket. Missenträsket ligger inom byns avvittringsområde medan Grundträsket ligger på kronoallmänningen. Olofsson begär vidare att få nyttja de utdikade sjöarna mot att han, efter de antalet frihetsår som bestäms, betalar ränta. Kronolänsman Bjuhr utses att tillsammans med två nämndemän syna och besiktiga de båda sjösänkningsobjekten. Efter att syneförrättningen kungjorts i sockenkyrkan i Jörn, verkställs den.
Synebeskrivningen innehåller, som brukligt är, uppgifter om storlek, bottenförhållandena och vad som behöver göras för att sjön ska kunna avtappas. Sjöns längd uppskattas till 800 alnar, medan medelbredden är cirka 400 alnar. Sjöns botten består av djup gyttja och det krävs att utloppet från sjön rensas för att avtappningen ska fungera. Rensningen kan ske utan större kostnad. Regleringen av sjöns vattennivå kan skötas med hjälp av den kvarndamm som redan finns. Den blivande avkastningen kan synemännen inte uppskatta. Synemännen tillstyrker avtappningen av Missenträsket eftersom den ”i intet avseende anses vara hinderligt för något annat nyttigt ändamål”.
Eftersom Missenträsket ligger på byallmänningens mark måste sökanden vara överens om genomförandet av den ansökta åtgärden med de som har mantal i byn. I samband med syneförrättningen träffar därför Olofsson en överenskommelse med Jon Pehrsson och Carl Petter Magnusson att dessa två ” skulle äga lika andel med sökanden uti Missenträsks-lägenheten nämligen en tredjedel vardera Åboen”. Överenskommelsen innehåller också att utgrävningen ska ske inom loppet av ett år från det att tillståndet vunnit laga kraft.
Sänkningen av Grundträsket kräver en grävningsinsats på cirka 750 alnar till en kostnad av minst 100 riksdaler. Sjöns botten består av sand, sten och, på cirka 5 kvarters djup, av gyttja. Synemännen konstaterar att utgrävningen inte utgör något hinder för ”något annat nyttigt ändamål”. Men de är tveksamma till den framtida nyttan av utgrävningen.
I området i anslutning till Missenträsk pågår avvittringsarbete vilket föranleder Carl Petter Magnusson i Missenträsk att kräva att frågan om Olofssons ansökan att få sänka Grundträsket, bör hanteras av avvittringslantmätaren. Kungl. Maj: ts beslut blir att frågan hänskjuts till vederbörande avvittringslantmätare ”för den åtgärd som på honom enligt avvittringsstadgan av den 10:de Februari 1824 ankommer”. Nils Andersson från Granbergsträsk framhåller å byamännens vägnar att någon ny syn av utgrävningslägenheten Grundträsket inte behöver verkställas. Detta eftersom träsket redan i samband med avvittringen förts under byns allmännings område, vilket intygas av synemännen. Det slutliga beslutet som Kungl. Maj: ts befallningshavare fattar blir att Olof Olofssons ansökan om avtappning av Missenträsket bifalls, eftersom det följer förordningen av den 20 januari 1824 och följaktligen inte skadar någons annans rätt.
När det gäller utgrävningen av Grundträsket avslås Olof Olofssons ansökan med hänvisning till vad som framkommit under ärendets behandling.
Några ansökningar under 1840-talets andra hälft
De åtgärder som vidtas från myndigheternas sida under 1820-talet, där förordningen av den 20 augusti 1824 är en viktig del, följs upp av Kungl. Maj: t och ständerna (riksdagen) med beslut om stöd för utdikning och sänkning av sjöar och tjärnar. Framför allt är det beslut som tas av ständerna 1840. Besluten möjliggör för bönderna att söka statliga bidrag för att utföra sjösänkningar och dränering av våtmarker. Den åtgärden speglar sig också i den mängd företag som startar i Västerbottens län under andra hälften av 1840-talet.
Inom Västerbottens län är det, som tidigare framkommit, i den norra delen av länet som ansökningarna om sjösänkningar är som störst. Det gäller socknarna Burträsk, Bureå och Skellefteå, alla inom nuvarande Skellefteå kommun, figurerna 2 och 3. Ett par exempel från dessa socknar får belysa vilka typer av ansökningar det rör sig om.
År 1847 ansöker Anders Enarsson i Myrliden om att få tillstånd att ”utgräva och till äng förädla” Myrträsket och Ranktjärn. Den senare belägen på kronoallmänningen. Kungl. Maj: ts befallningshavare beslutar om att verkställa syn kopplad till Enarssons begäran. Synen verkställdes efter att ansökan om förrättningen kungjorts i Ytterfors brukskyrka. Vid förrättningen framkom att bonden Olof Andersson i Finnforsen vid anläggningen av nybygget Myrliden fått rätt att årligen, från Myrträsket, bärga 2 skrindor hö, en avkastning som med sänkning eller utgrävning väsentligt kunde ökas. Av syneprotokollet framgår att Anders Enarsson, genom införsel, erhållit besittningsrätten till odisponerade lägenheter i anslutning till Myrlidens krononybygge. Därefter följer en redovisning av kostnaderna och vilka arbeten som måste genomföras vid en eventuell sänkning av sjöarna Myrträsket och Ranktjärn.
Men Enarsson är inte ensam om att vara intresserad av att ta de nämnda sjöarna i anspråk. Kronolänsman Bjuhr, Gästgivare Lagerlöf och Johan Sandström från Skellefteå anhåller om att lantmätare O. Widestedt ska förordnas att verkställa de undersökningar som erfordras för sänkningen av sjöarna Myrträsket och Gåvotjärn (?). Bjuhrs med fleras begäran innehåller också önskemål om att den ska utföras i enlighet med de bestämmelser som fordras för att erhålla statligt stöd. Länsstyrelsens beslut blir att syn och besiktning ska ske ”i laga ordning” och synen ska göras enligt de bestämmelser som regleras i Kungl. Maj: ts cirkulär av den 15 september 1846. Cirkuläret reglerar villkoren för erhållande av statligt stöd vid genomförandet av en sjösänkning. Landshövdingeämbetet tar de olika syneunderlagen under övervägande. Ämbetet konstaterar att ingen av de äskade sänkningarna strider mot den förordning av 20 januari 1824 som Kungl. Maj: t. fastställt. Vidare konstateras att Myrträsket redan år 1829 upplåtits till krononybygget Myrliden. Det resulterar i att Bjuhrs protest i anslutning till syneförrättningen lämnas utan hänsyn, vilket innebär att Anders Enarsson får sin ansökan beviljad.
Som tidigare nämnts är det ofta smärre sjöar och tjärnar som blir föremål för ansökan om utdikning eller sänkning. Ett sådant exempel finner vi i en ansökan från Blåliden i Degerfors socken (nuvarande Vindelns kommun). Nils Andersson ansöker 1846 om att få utgräva Avan och Ljustjärn. Nils Andersson avlider emellertid innan ansökan hinner behandlas. Hans båda söner Zacarias och Nils Johan övertar såväl jordbruksfastigheten som ansökan om att få utgräva de nämnda sjöarna och får den ”därigenom tillkommande höavkastningen under nyhemmanet … därstädes begagna”.
Tjärnen Avan är redan till en del utgrävd, en åtgärd som tydligen gett gott resultat. De båda tjärnarnas förutsättningar för produktion av foder beskrivs i syneprotokollet. Tjärnarnas botten består mestadels av lera och svart, fet gyttja. Den bedömning som synemännen gör är att tjärnarnas botten till största delen kan förvandlas till ”förädlade” ängar och bifaller ansökan.
Robertsfors Bruks ansökan om sjösänkningar
Det finns en ansökning från 1840-talets senare del som sticker ut. Det är den där bergmästare G.F. Ekenstam vid Robertsfors Bruk ansöker om att få sänka 27 sjöar och tjärnar belägna huvudsakligen inom Burträsk socken. Huruvida denna ansökan har stöd hos lokalbefolkningen framgår inte av landshövdingeämbetets handlingar men med tanke på de sjösänkningsföretag som Robertsfors bruk genomförde med koppling till den egna jordbruksverksamheten är det sannolikt att berörda bybor var införstådda med Ekenstams ansökan.
Sökanden framhåller att Burträsk socken har ett stort antal sjöar som genom sänkning, alternativt uppdämning, skulle kunna göras produktiva. I ansökan försäkrar Ekenstam, att han ska vara mycket mån om att inte ”förnärma någons rätt” och att undersökningarna som måste till, för genomförandet, ska ske med stor noggrannhet. Den känsla man får när man läser Ekenstams ansökan är, att han ser genomförandet av sänkningen av alla dessa sjöar som ett projekt för att utveckla hela bygden. Han hoppas, skriver han, att utgrävningarna av sjöarna ska leda till att nyhemman ska få inrättas vid de sänkta eller utgrävda sjöarna.
I Kungl. Maj: ts behandling av ärendet framhåller den att den som vill genomföra en utgrävning eller sänkning av en sjö för beredande av odlingsbar mark måste ange var lägenheten ligger, till exempel inom byns avvittringsområde eller på kronoallmänningen. Om frågan rör avtappning bör ansökan innehålla hur avtappningen ska göras, alltså till exempel via vilka vattendrag som avtappningen ska ske. Dessa uppgifter saknas i Ekenstams ansökan. Länsstyrelsen rekommenderar därför Ekenstam, ”i händelse han sig befogad finnes”, förnyar sin ansökan, men då gör det som små skilda ansökningar. Varje ansökan bör innefatta antingen en särskild lägenhet eller det som behövs för inrättandet av ett nyhemman.
Robertsfors Bruk genom Bergmästare Ekenstam återkommer en kort tid efter den första ansökan med en förnyad. Den innefattar 19 sjöar och tjärnar varav huvuddelen är de samma som i den tidigare. Denna ansökan remitteras till kronolänsman J. F. Nyblom för syn och undersökning enligt gällande förordningar. Till sin hjälp ska han ha två ojäviga nämndemän. Resultatet av den syn som kronolänsman har att genomföra återfinns ej i landshövdingeämbetets handlingar, vilket tyder på att den av Bergmästare Ekenstam inlämnade ansökan har gått vidare till domstol för avgörande (häradsrätten).
Den fråga man ställer sig är naturligtvis varför Robertsfors Bruk genom Bergmästare Ekenstam visade så stort intresse för sjösänkningsföretag. Robertsfors bruk startades 1758 av ägaren till Forsmarks Bruk i Uppland, Johan Jennings. Anledningen till lokaliseringen till Robertsfors var att skogstillgångarna i anslutning till järnbruken i Mellansverige började tryta. Tillgången på skogsråvara var viktig för att kunna driva järnbruken och i Norrland fanns gott om skog. I början av 1830-talet startade Robertsfors bruk även sågverksrörelse. Bruket bedrev också storjordbruk för att på detta sätt kunna förse sina anställda med nödvändiga livsförnödenheter. Arbetarna hade också möjlighet att i anslutning till sina bostäder ha jordbruksverksamhet.
Tidigt intresserade sig Robertsfors Bruk för såväl sjösänknings- som översilningstekniken för att säkerställa fodertillgången till den jordbruksdrift som bruket drev. År 1833 beviljade Kungl. Maj: ts befallningshavare bruket tillstånd att sänka vattennivån i Tyrildsjön. Detta skedde ett år innan Ekenstam tillträdde som chef för brukets hela verksamhet. Sänkningen av Tyrildsjön berörde också jordbrukarna i Ytter-Storbäcken. Byborna där blev också berättigade till den del av ängsmarken som skapades vid sänkningen av Tyrildsjön och som låg i anslutning till deras ägor. Ekenstam fortsatte under sin tid som chef för bruket att engagera sig i sjösänkningsföretag, som kunde vara en tillgång för brukets jordbruksverksamhet. År 1844 planerades sänkningen av Mjösjön och två år senare även Långsjön. Dessa två företag planerades i samverkan med Överklintens byamän. Enligt Boethius intresserade sig även Ekenstam för sänkningen av Ultervattensträsket och Gammeltjärn (1848). Genomförandet av sänkningarna av Mjösjön och Långsjön genomfördes långt efter att Ekenstam lämnat chefsposten (1856) vid bruket.
Man kan utan tvekan säga att det fanns ett genuint intresse från företagets sida att värna om de anställdas försörjning och tillgången av foder till den boskap som var kopplad till arbetarnas jordbruksinnehav, vilket skapade intresse för sjösänkningarna. Men det fanns en annan viktig faktor att beakta, nämligen flottningen. Företagets tillgång till bränsle för järntillverkningen var viktig liksom transporterna av virket till produktionsställena. Där kom flottningen in. Man kan tänka sig att sjösänkningarna och de grävningar i bäckar och åar som de resulterade i kunde påverka flottningen och därmed försörjningen av bränsle till järnbruket och senare också av råvara till sågverket. Därav brukets intresse att ha kontroll över hur sjösänkningarna utfördes.
Slutord
Den period som behandlas här, 1830–1870, visar på ett omfattande intresse för att söka tillstånd att sänka eller utgräva sjöar inom Västerbottens län och därigenom säkra tillgången på vinterfoder till kreaturen. Det är ingen tvekan om, att de sjöar, tjärnar och träsk där utgrävningarna genomfördes haft stor betydelse för böndernas möjligheter att fortsatt bedriva sin verksamhet. De skapade också förutsättningar för etablering av nya jordbruksenheter som nybyggen och nyhemman.
Vad händer efter den här behandlade perioden? Sjösänkningsverksamheten fortsätter in på 1900 – talet, men nyttjandet av sjöarna för foder till kreaturen avtar, för att vid 1900 – talets mitt mer eller mindre upphöra. Detta till följd av nya brukningsmetoder och andra utkomstmöjligheter för befolkningen.
Det är uppenbart, att bönderna såg sjösänkningarna som en del i att klara fodertillgången för kreaturen. Effekterna på det ekologiska systemet var ännu okända och fanns inte med i ekvationen. I dag är situationen en annan. Några av de sänkta sjöarna har på senare år restaurerats av bland annat markägare, fiskevårdsområden, kommuner och länsstyrelsen för att återigen få tillbaka sjöarna och deras biologiska mångfald.
Tryckta källor
Avenius, Joel. Sänkta sjöars inverkan på ytvatten i Västerbottens kustland. Samband mellan sänkningsnivåer och vattenkemi i sjöar på sulfidrika sedimentjordar. 2012.
Boethius, Bertil. Robertsfors bruks historia. Uppsala 1921.
Bylund, Erik. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. 1867. Geographica nr 30. Avhandling, Uppsala universitet 1956
Cox, Erika. Höjning av Fäbodträsket – Hur påverkas ekosystemtjänsterna om sjön höjs? 2015.
Enander, Bo. Västerbottens Läns Hushållningssällskap 1814–1914. Uppsala 1933.
Forsgren, Erik. Historien om Robertsfors. Robertsfors 1997.
Frödin, John. Skogar och myrar i norra Sverige i deras funktion som betesmark och slåtter. Oslo 1952.
Grundström, Stefan. Slåtterängar och betesmarker. Västerbotten 1993:1/2. Västerbottens museum, Skellefteå museum & Västerbottens läns hembygdsförbund 1993.
Hallin, Annika. Jordbruket. I: Västerbotten genom tiderna. Acta Bothniensia occidentalis nr 14, sid 78ff. Umeå 1994.
Holm, Carl: Torrläggningsverksamheten inom Lövånger socken. Västerbotten 1939. Västerbottens läns hembygdsförening 1939.
Häggström, Nils. Övervattningsmetoder i Västerbottens län 1830–1879. Västerbotten 1993:1/2. Västerbottens museum, Skellefteå museum & Västerbottens läns hembygdsförbund 1993.
Karlsson, Anders. Vårt odlade landskap. Länsstyrelsen Västerbottens län, meddelande 10, 1996.
Lennartsson, Tommy & Westin, Anna. Riksantikvarieämbetet/Naturvårdsverket/Centrum för Biologisk Mångfald (CBM). Ängar och slåtter. Historia, ekologi, natur- och kulturvård. Stockholm 2019.
Lennqvist, Jörgen. Våtmarkshistoria. Hjälmarens och Kvismarens stränder under 1800- och 1900-talen. Örebro studies in history nr 7. Örebro, Universitetsbiblioteket 2007.
Linner, Harry. Sjösänkningar i Sverige. Institutionen för mark och miljö. Sveriges Lantbruksuniversitet 2013.
Persson, Kenneth. Om drivkraften bakom några sjösänkningar i Sverige. Vatten nr 67, Lund 2011.
Svenskt Vattenarkiv. Sänkta och torrlagda sjöar. SMHI, rapport nr 62, 1995.
Stephens, Georg. Afhandling om ängsvattning, dikning och vallars anläggning. Stockholm 1842.
Tollin, Clas. Odlingshistoria genom kartstudier. Västerbotten 1997:1. Västerbottens museum, Skellefteå museum & Västerbottens läns hembygdsförbund 1997.
Åberg, Jan. De tusen sjösänkningarnas land – en rapport om sänkta sjöar med fokus på norra Norrland. Mellanbygdens vattenråd. 2017.
Otryckta källor
Kungl. Maj: ts befallningshavares supplikdiarier för Västerbottens län 1830–1870.
Kungl. Maj: ts befallninghavares resolutionsprotokoll för Västerbottens län 1820–1870.
Kongl. Maj: ts nådiga förordningar.
Kungl. Maj: ts femårsberättelser för Västerbottens län, 1828–1855.
Lantmäteriets historiska kartor. https://historiskakartor.lantmateriet.se
Lantmäteriets ortnamnsregister. https://ortnamn.lantmateriet.se/
Wikipedias listor över sjöarnas koordinater.
Vinjettbild. Storavan i Stöcke, en sjö som blivit utdikad och sedan restaurerad. Foto: Erling Häggström.
Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.
Nils är docent i kulturgeografi med speciellt intresse för Norrlands historia. Han har tidigare varit verksam vid Kulturgeografiska institutionen och Demografiska databasen vid Umeå universitet.
Erling är statistiker verksam vid Enheten för demografi och åldrandeforskning (CEDAR) vid Umeå universitet. En viktig del av arbetet är analys av historiska data från digitaliserade kyrkböcker och moderna befolkningsregister som tillgängliggörs av Demografiska databasen vid CEDAR.