Om skogen där vi bor

Download PDF

En ubikvitet är någonting som är allestädes närvarande. Begreppet med rötter inom teologin har i överförd betydelse fått karaktärisera naturresurser som finns överallt i den ekonomisk-geografiska teoribildningen. Idag är benämningen en smula obsolet som konkret term i teorin men brukbar som en metafor för saker som vi tar för givet, som bara är eller som vi upplever finns överallt. Allestädes närvarande. Från Helmer till Klungan, från Missenträsk till Avaliden, från Umeå till Ammarnäs så finns alltid den allestädes närvarande gemensamma nämnaren ”skogen”. Vi bor i skogen. Skogen är det som omger oss i vår färd till eller ifrån – eller i våra liv på – en plats. Skogen har en särskild plats i vår västerbottniska historia och vårt sätt att prata natur. För att den finns där.

För oss som människor kan skogen representera så många olika saker, en resurs, en mörk och skrämmande plats, en andlig plats, en plats för rekreation och upplevelser, en historisk plats eller ett produktionslandskap. När blir ”platsen” skog ett ”landskap” med ett mer specifikt syfte? Bevarandelandskap? Produktionslandskap? Rekreationslandskap? Sociala landskap? Är den västerbottniska skogen vidsträckt nog att rymma alla våra behov och önskemål uttryckt som olika former av skogslandskap? Förändras detta över tiden?

Renskötseln har också genomgått stora förändringar det senaste halvseklet. På bilden: Ingvar Larsson, renskötare. Foto i Norra Västerbotten cirka 1960. Foto i privat ägo.

I det vidsträckta skogslandskapet finns också motstridiga intressen. Skogslandskapet berättar om gångna tider. Kolonisationen av skogslandskapet innanför kusten som tog sin början på slutet av 1600-talet, den omfattande utdikningen av myrar och sjöar, bolagens uppköp av bondeskog och det mekaniserade skogsbruket samt bruket av den fjällnära skogen är alla exempel på olika historier med skogen som utgångspunkt. Konflikter med andra areella intressen som till exempel rennäringen, energiproduktionen, turismen, tätortstillväxten har satt sina spår och lämnat sina berättelser. En del berättelser är mer framträdande medan andra har fallit i glömska. Litteraturvetaren Holm (2022) menar att de stora västerbottniska berättarna utelämnar eller glömmer berättelsen om dem som verkade i vårt skogslandskap före vår tid… Kolonisationspolitiken präglades länge av ”parallellteorin”, d v s tanken att kulturer kan leva och verka parallellt med varandra. Nu var det ju främst näringsfånget som avsågs med parallellteorin. Här konkurrerade nybyggare med skogssamer om fisket och jakten som avgörande resurser för att kunna överleva i ett kargt klimat där odlingen inte slog lika väl ut som myndigheterna hade tänkt. Dessa näringsmässiga konflikter är väl beskrivna och studerade i tidigare arbeten. Se t ex Bylund 1956, Marklund 1998, 2012, Brännström 2017.

Ren i rörelse. Fotograf: Kent Norberg. Foto i privat ägo.

Skogen som vi ser den idag är delvis ett resultat av historiska beslut och skogsresursens omvandling till en marknadsprodukt. De produkter som skogen ger förändras också över tid. Skogen som råvarubas för industrin samsas med andra intressen som till exempel en plats för rekreation och naturupplevelser. Det brukar kallas för skogens sociala värden. En sak av betydelse för oss och vår skog är just begreppet ”vår skog”. Allemansrätten ger oss alla rätten att just förhålla oss till skogsmarken som någonting som bara finns där, för oss. Allemansrätten ger oss en viss frihet att få vara en del av skogsmarken och delvis få njuta dess mervärden i form av bär och svamp, vandring och idrott, stillhet och natur. Skogen blir en del av det som är vårt gemensamma arv. Samtidigt som skogsmarken finns där för oss så finns också en ägare; staten, kapitalet (bolagen), kyrkan eller bonden Lundmark. Äganderätten är central för marknadsekonomin och ger ägaren både rättigheter och skyldigheter. I vår skog ger allemansrätten allmänheten tillgång till skogen och skogsmarken. Denna rättighet delar vi i det stora hela med våra nordiska grannar.

När den norrländska förbudslagen antogs 1906 var motivet främst att skydda bondejorden från sågverksbolagens uppköp. Förbudslagen, eller bolagsförbudet som det även kallas hindrade bolag och ekonomiska föreningar att förvärva mark. Inledningsvis omfattade lagen hela Norrland och delar av nordvästra Sveland. Lagen tillkom i en tid när en växande efterfrågan på timmer, framför allt efter 1880, hade skapat omfattande prisuppgångar på sågat virke, vilket i sin tur hade flyttat den så kallade timmergränsen alltmer norrut (Björklund, 1988).

Bolagsförbudet fick efterhand flera tillägg. Vid tiden för första världskriget hade inte bara bolagsförvärven utan även spekulationsköpen spridit sig till södra Sverige, vilket ledde till en provisorisk tillämpning av förbudslagen i hela landet. Den utökade förbudslagen 1916 omfattade även utländska medborgare och det var i början av 1920-talet inte möjligt att sälja eller överlåta en fastighet inom fem år från det att lagfart hade beviljats. 1925 antog riksdagen en förbudslag som med smärre ändringar kom att gälla för hela Sverige fram till 1965. De som försvarade bolagsförbudet ville inte bara hindra bolagens köp av jord utan också lösa akuta försörjningsproblem i en tid av betydande befolkningsökning och emigration. Motståndarna menade istället att lagen utgjorde en inskränkning i den privata äganderätten (Ivarsson, 1977).

Pågående avverkning av träd för att ge utrymme för dikesrensning med grävmaskin i Laxbacken, Robertsfors kommun 2014. Fotograf: Hans Jörgensen. Foto i privat ägo.

Förbudslagen blev också ett argument för att hindra den stora utvandringen till Nordamerika, vilket framkom i den statliga emigrationsutredning som sjösattes 1907. I det omfattande betänkandet 1913 redogjordes bland annat för den så kallade Norrlandsfrågan. Enligt utredaren Gustav Sundbärg var det bolagens köp av avverkningsrätter, följt av uppköp av hela bondehemman som fråntog bonden möjligheterna till en dräglig inkomst, vilket sammanfattades som ett resultat av brister i både lagstiftning och förvaltning (Emigrationsutredningen, 1913). Genom bolagsförbudet ökade också statens ambitioner om att kolonisera Norrlands inland. Skogsbruket var också i behov av arbetskraft. Längs de västerbottniska älvdalarna pågick därför inflyttningen och bildandet av nya mindre jordbruksfastigheter ända fram till slutet av 1940-talet (SOU, 1970:72). Under ett antal decennier uppstod därmed ett stort antal kombinationsjordbruk där det säsongsvisa lönearbetet med exempelvis avverkning och timmerflottning gav en bättre ekonomisk grund (Bäcklund, 1988). Med en ökad mekanisering och ett allt mer rationellt skogsbruk så följde även en nedläggning av många småjordbruk i inlandet. Denna avfolkning och utflyttning som inleddes under sextiotalet har inte minst skildrats i Sune Jonssons bilder och berättelser om den stora flyttningen (Jonsson, 1964).

Det främsta medlet för att styra markförvärv har under efterkrigstiden varit den så kallade jordförvärvslagen från 1945, i vilken även bolagsförbudet inkluderades. Genom tillägg 1948 och 1955 var syftet att fortsättningsvis bevara ägandet i händerna på aktiva brukare. I och med riksdagens jordbrukspolitiska beslut 1947 skulle samtidigt en omfattande strukturrationalisering inledas, vilket fick en avgörande betydelse i de fyra nordligaste länen (Tiderius, 1977). Rationaliseringspolitiken verkställdes av länsbaserade lantbruksnämnder som fick förköpsrätt, rätt att expropriera jordbruksfastigheter samt rätt att utfärda beslut om förvärvstillstånd. Länsvisa jordfonder skapades för att hantera omfördelningen av mark till mer rationella och ekonomiskt bärkraftiga brukningsenheter. Rationaliseringsmålen inriktades mot att skapa så kallade basjordbruk med 10–20 ha brukbar jord plus tillhörande skog. Men redan i slutet av femtiotalet ansågs detta mål vara otillräckligt. Istället följde direktiv om att skapa normjordbruk med 20–30 ha/enhet, vilket under sextiotalet påskyndade nerläggningen av många kombinationsjordbruk och gav upphov till en mer koncentrerad jordbruksdrift (Tiderius 1977; Bäcklund, 1988).

Strukturrationaliseringen tolkades inte på samma sätt av lantbruksnämnderna i de två nordligaste länen. I Norrbotten fanns det en starkare vilja till att rationalisera på grund av expansionen i gruvnäringen, stålindustrin och ett alltmer mekaniserat skogsbruk. Den höga efterfrågan på industriell arbetskraft, regionalt och även i södra Sverige, erbjöd dessutom en betydande inkomstökning för många tidigare småbrukarhushåll, vilket påskyndade inflyttningen till städer och tätorter. Betingelserna för skogstillväxt och odling var något bättre längs de västerbottniska älvdalarna där kombinationsjordbruken blev mer långlivade eftersom det inte fanns ett lika stort sug från de icke-agrara näringarna och därmed inte heller samma möjligheter till en inkomstökning som i Norrbotten (Bäcklund, 1988). Småbrukaren i Norrbotten sålde ofta både jord och skog till lantbruksnämnden eller Domänverket när jordbruket lades ner medan skogen i Västerbotten mer ofta behölls som en inkomstförstärkning, även efter det att den enskilde brukaren avslutat jordbruksverksamheten.

Inom ramen för den pågående strukturrationaliseringen i jordbruket, men också kopplat till regionalpolitiska målsättningar, beslutade riksdagen 1960 att ge lantbruksnämnderna i de fyra nordligaste länen uppgiften att ge statsbidrag och lånegarantier för att bygga upp större och mer ekonomiskt bärkraftiga brukningsenheter. Stödformen var inledningsvis benämnd ”Koncentrerad Rationalisering”. KR-jordbruken baserades på en sammanslagning av de mindre bärkraftiga småjordbruken och avsåg att försörja en eller två familjer, vanligtvis en gård med cirka 25–30 mjölkkor. När stödformen under andra halvan av 1960-talet utvidgades till att omfatta större delarna av Norrland, Västmanlands och Värmlands län ändrades benämningen till ”Särskild Rationalisering” och därmed uppstod så kallade SR-jordbruk (Johnson, 1987). Till de västerbottniska SR- och KR-jordbruken tillfördes också mer skog under sextiotalet, både för att ge sysselsättning och ett ekonomiskt tillskott. Synen på skogsbruket i Norrbotten var istället mer industriellt och storskaligt. De större motsvarande jordbruksenheter som bildades där ansågs inte behöva samma förstärkning med skog (Johnsson, 1987). Jordfonden i Norrbotten blev också betydligt mindre aktiv och utnyttjad än motsvarande i Västerbotten. Genom lantbruksnämnden överfördes marken i Norrbotten rätt ofta direkt mellan säljaren av den mindre fastigheten till ägaren av den större fastighet som beviljats förvärvstillstånd. Enligt den tidigare lantbruksdirektören i Norrbotten, Bengt-Olof Hansén, fanns det helt enkelt inte tid för lantbruksnämnden att först köpa in all den mark som KR-jordbruken behövde för att skapa en rationaliseringsreserv i den jordfond som lantbruksnämnden förfogade över. Omfördelning skedde istället ofta samtidigt som de mindre jordbruken lades ner. Detta medförde att många nybildade KR-jordbruk i Norrbotten under 1960-talet inte inledde sin produktion med tillgång till de större, sammanhängande och täckdikade fält som ett mer effektivt brukningssystem krävde. KR-jordbruken fick därför inledningsvis fortsätta bruka samma åkermark som efterlämnats av de mindre nedlagda jordbruken. Täckdikning och en bättre arrondering fick därmed läggas på framtiden (Hansén, 1986).

1965 infördes lättnader i jordförvärvslagen då även bolagen gavs möjligheter att förvärva jord och skog. Lättnaderna motiverades av de stora samhällsförändringar som skett under efterkrigstiden. Lagen innebar att juridiska och fysiska personer kom att likställas vid markköp. Skogspolitiken skulle stå på egna ben och inte med nödvändighet vara sammankopplad med jordbruket. Den ökande mekaniseringen ställde också krav på ett betydligt mer storskaligt, rationellt och effektivt skogsbruk, vilket merparten av de enskilda ägarna inte ansågs kunna uppfylla. Bolagsförbudet blev därmed ett hinder för det rationella skogsbruket (Ivarsson, 1977). Effekterna blev framför allt synliga i arronderingen, det vill säga skogsskiftenas läge och form i relation till varandra. Bolagen kunde därigenom exempelvis täcka upp vissa geografiska luckor i sina fastighetsbestånd genom uppköp och byte av mark. Trots detta skedde det ingen markant förändring i relationen mellan privata skogsägares och bolagens andelar av markinnehavet. Lantbruksnämnderna var dessutom även fortsättningsvis relativt restriktiva med att låta en ökad andel skog läggas till bolagen, annat än om det handlade om mindre attraktiva fastigheter eller byten. I Norrbotten blev överföringen till bolagen dock något större än i Västerbotten. Det aktuella innehavet för olika typer av ägare till produktiv skogsmark i de två nordligaste länen för år 2020 visas i tabell 1.

Efter nästan femton år med lättnader för bolag att förvärva mark så kom en förändrad jordförvärvslag 1979 som i princip återinförde bolagsförbudet. Skogspolitiken fick ett uttalat produktionsmål under översyn av Skogsvårdsstyrelsen, vilken från 2006 blev Skogsstyrelsen. Skogsvårdslagen kom att tillämpas på all skogsmark och sträcktes ut till att omfatta samtliga ägarkategorier (SOU 2020:73). 1993 kompletterades skogsvårdslagen med en förordning genom vilken produktionsmålet likställdes med miljömålet. Detta var delvis ett svar på kritiken mot att Skogsvårdslagen inte blev en del av eller underställdes Miljöbalkens hushållningsbestämmelser.

Tabell 1. Ägande till produktiv skogsmark i Västerbotten och Norrbotten år 2020 (i 1000 ha och procent)

*Uppgifter om total skogsmark är hämtade från: Nilsson, et.al., Skogsdata 2021.
Källa: Skogsstyrelsens statistikdatabas. https://www.skogsstyrelsen.se/statistik/
Paus i skogsplanteringen. Fotograf: Kent Norberg. Foto i privat ägo.


Sveaskogs utförsäljning av fastigheter

Den nu pågående utförsäljningen av mark från Sveaskog, vilken främst berör norra Sverige och som omfattar mellan 5 och 10 procent av Sveaskogs totala markinnehav, har som syfte att ”underlätta utkomstmöjligheter och lokal utveckling i skogs- och landsbygd” (KSLA, 2011). Med försäljningen följer bland annat en tydligare uppdelning i produktionsskog och skog som skall bevaras. I de fall skog anses ha höga bevarandevärden och blir föremål för mer formella skyddsåtgärder kan skogsägarna erbjudas skog från Sveaskogs innehav istället (om de vill fortsätta med sitt skogsbruk). Alternativet är att markägarna tillförsäkras intrångsersättning i den mån den egna skogen blir föremål för restriktioner i skogsbruket. Det ligger nu ett förslag där tillståndsprövningen för natur- och kulturmiljöintressen avskaffas för den produktiva skogsmarken. De skogar som saknar formellt skydd skall brukas med en generell hänsyn till naturmiljön. Det är lite oklart vilka konsekvenser detta förslag får för skogen. Utredaren (SOU 2020:73) menar att dessa åtgärder leder till en förstärkning av äganderätten. Uppdelningen sker i samklang med Skogsvårdslagens portalparagraf där produktionsmål och bevarandemål jämställs. Resultatet av utredningens förslag skulle kunna bli en tydligare uppdelning mellan vilka skogar som bör brukas och vilka som bör bevaras. Förslaget är ju också delvis en konsekvens av hur skogsmarken hanteras i den fysiska planeringen.

Skogsvårdslag och fysisk planering

Den nuvarande skogsvårdslagen (SFS 1979:429) har två tydliga målsättningar, formulerade som ”produktionsmålet” och ”miljömålet”. Att produktion och bevarande hanteras i samma lag kan synas egendomligt. Delvis är det en eftergift från 60-talets diskussioner om den fysiska riksplaneringen, den som ledde fram till dagens planeringsprinciper och planeringssystem. I all huvudsak så ligger ansvaret för landets planering på kommunal nivå. I syfte att garantera ett statligt inflytande över planeringen så gjordes ett tillägg till distinktionen mellan allmänna intressen och privata intressen, genom införandet av begreppet riksintressen, alltså särskilt viktiga allmänna intressen. Riksintressena omfattar både bevarandeintressen och exploaterande intressen. Natur- och kulturminnesvård, rekreation och rennäring är exempel på riksintressen. Riksintressena utgör grunden för den fysiska planering som omfattas av dagens Miljöbalk (SF 1998:808) och Plan- och Bygglagen (SF 2010:900; Stjernström et al 2018). Skogens intressenter lyckades hålla skogsbruksintresset borta från denna diskussion och lagstiftning om fysisk planering. I Riksdagens Bostadsutskott fördes långa diskussioner om detta. Lösningen blev att kalla jord- och skogsbruk för ”näringar av nationell betydelse” istället för riksintressen. Som en konsekvens kom den fysiska planeringen av skogen och skogsmarken till stor del att hamna utanför Miljöbalken och Plan- och bygglagen. Skogen fick en egen moderniserad lagstiftning. Riksintressena å andra sidan är oftast vägledande men har också en styrande verkan genom lagens skrivning om att åtgärder och exploatering som påtagligt skadar ett riksintresse, inte skall tillåtas. Samtidigt stipulerar lagen att pågående markanvändning inte skall påverkas. Delvis gav lagstiftaren skogsbruket här ett frikort förbi den relativt restriktiva lagstiftningen på miljöområdet (Stjernström et al 2018). Hur kunde det bli så här och är det ett problem? Skogens betydelse för svensk ekonomi är stor och skogsägar- och skogsindustriintressena är väl organiserade och har formellt starkt stöd i äganderätten. Samtidigt skall sägas att skogsvårdslagen innehåller betydande inskränkningar och regleringar för den enskilde markägaren för hur skogen kan och skall brukas. Genom att skogsvårdslagen inte ligger under miljöbalkens paraply så går lagstiftaren miste om den samordning av olika intressen i skogslandskapet som är nödvändig för ett skogsbruk där flera intressen ryms. I de norra länen utgör konflikter med rennäringen en konfliktyta som är svår att hantera och är också exempel på hur olika intressen värderas. Särlagstiftning är oftast inte till hjälp när flera intressen skall samsas på samma yta eller samma resurs. Ytterligare ett uttryck för skogssektorns starka ställning i det svenska samhället utgörs av utbildningssektorn. En stor del av landets skogliga utbildning ligger under Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som i sin tur ligger under näringsdepartementet och inte utbildningsdepartementet som i stort sett all annan utbildning ligger under. Skogens särställning i svensk ekonomi och samhällsliv är stark.

Skogens utveckling i Västerbotten speglar på ett intressant sätt relationen mellan ägande och brukande eller mellan den privata äganderätten och det allmänna intresset kanske främst manifesterat genom allemansrätten och natur- och kulturvårdens intressen. Det är i det sammanhanget ibland lätt att glömma bort de enskilda skogsägarna, vilka äger en dryg tredjedel av länets produktiva skogsmark. Många enskilda skogsägare har ett stort kunnande och ett genuint intresse för att förvalta och vårda skogen, både som en ekonomisk resurs och som en plats för olika naturupplevelser i den egna närmiljön, vilket också är en del av berättelsen om skogen och skogsbrukets förändring.

Kalhygge i vinterskrud. Mader, södra Norrbotten. Fotograf: Kent Norberg. Foto i privat ägo.

Epilog

Har du någon gång stått på ett stort kalhygge långt upp i inlandet, uppåt Sorsele eller Vilhelmina? Hygget fortsätter bortöver bergsryggen. Landskapet är markberett. Föryngringsytorna blir en del av den västerbottniska berättelsen om en skog som förändras. Våra liv är lite för korta för att förstå innebörden av skogens kretslopp i norr. Det växer ny skog. Som blir skog att vandra i på andra sidan nästa sekelskifte. Allt detta ser vi och kanske vi förstår på samma gång. Men lyckan över framsteget och välståndet som skogen är en del av har också ett pris. Vår skog är i grunden förändrad. På gott och ont. Det påverkar också hur man som människa förhåller sig till någonting som vi alla har en relation till. De små fragment av skog och natur som vi sparar blir små besökspunkter i ett brukat sammanhang. Kanske borde vi ägna de skogliga sammanhangen och skogens biologiska och sociala värden en smula större uppmärksamhet. Välståndet är vår offentliga och kollektiva framgång, det hårt brukade skogslandskapet är det pris vi fått betala. Ubikviteten har förändrats och det kommer den att fortsätta göra, oberoende av vem som äger skogen.

Källor

Björklund, Jörgen. Norrland och den nordeuropeiska timmergränsen. Skogsexploatering och sågverksindustri 1850–1900. Kulturens frontlinjer 10, Umeå Universitet, Umeå 1988.

Brännström, M. En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten. Insolvensrättslig Tidskrift 2017, 2(3), 61–76.

Bylund, E. Koloniseringen av Pite lappmark t.o.m. år 1867. Akademisk avhandling, Uppsala universitet 1956.

Bäcklund, Dan. I industrisamhällets utkant. Småbrukens omvandling i Lappmarken 1870–1970. Akademisk avhandling, Umeå universitet 1988.

Emigrationsutredningen (1913). Emigrationsutredningen. Betänkande i utvandringsfrågan och därmed sammanhängande spörsmål. Nordiska bokh., Stockholm 1913.

Hansén, Bengt-Olof. Lantbruksnämnden: jorden och skogen 1948–86. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå 1986.

Holm, Birgitta. Var tog samerna vägen i Lidmans epos? Svenska Dagbladet, 17 januari 2022.

Ivarsson Rune. Jordförvärvslagen, socialdemokratin och bönderna. En studie Över jordförvärvslagstiftningen i svensk politik 1945–1965. Akademisk avhandling, Lunds universitet 1977.

Johnsson, R.S. Jordbrukspolitiska stödformer: en studie av SR-, A- och B-stödens lokala effekter 1961–1981. Akademisk avhandling, Umeå universitet 1987.

Jonsson, Sune. Bilder från den stora flyttningen. LT förlag, Stockholm 1964.

Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Sveriges nationalatlas. En kartografisk beskrivning. Jordbruk och skogsbruk i Sverige sedan år 1900. 1. utg. Norstedt, Stockholm 2011.

Lundmark, L. (1998). Så länge vi har marker: samerna och staten under sexhundra år. Rabén Prisma, Stockholm 1998.

Lundmark, L. Stulet land: svensk makt på samisk mark. Ordfront, Stockholm 2010.

Nilsson, P., Roberge, C. & Fridman, J. Skogsdata: aktuella uppgifter om de svenska skogarna från SLU Riksskogstaxeringen 2021 Tema: Fjällskogen. Institutionen för skoglig resurshushållning, SLU, Umeå 2021. https://www.slu.se/globalassets/ew/org/centrb/rt/dokument/skogsdata/skogsdata_2021_webb.pdf

SOU 1970:72. Utredningen om stöd till jordbruket i norra Sverige. Jordbruket i norra Sverige: betänkande. Esselte, Stockholm 1970.

SOU 2020:73. Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen: betänkande. Norstedts, Stockholm 2020.

Stjernström, O., Pettersson, Ö., & Karlsson, S. How can Sweden deal with forest management and municipal planning in the system of ongoing land-use and multilevel planning? European Countryside 2018, 10 (1), 23–37.

Tiderius, Gert. Effekten av den statliga rationaliseringspolitiken: en studie av lantbruksnämndernas medverkan i jordbrukets strukturrationalisering 1950–1975. Akademisk avhandling, Lunds universitet 1977.

https://www.skogsstyrelsen.se/globalassets/statistik/statistiska-meddelanden/jo1405-statistiska-meddelanden-fastighets–och-agarstruktur-i-skogsbruk-2020-uppdaterad20211013.pdf (hämtad 2022-04-07).

 

Vinjettbild. Kalhygge och omgivande skog. Fotograf: Kent Norberg. Foto i privat ägo.

 

Glöm inte att uppge författarnamn och källa när du hänvisar till denna artikel.

Olof Stjernström

Olof är sedan 2018 professor i samfunnsgeografi vid fakulteten før Samfunnsvitenskap, Nord universitet, Norge. Olof har tidigare varit verksam som lärare och forskare vid Umeå universitet. Olofs forskning fokuserar huvudsakligen samhällsplaneringens funktion och utveckling, skogens roll i samhällsplaneringen, markanvändning och markanvändningskonflikter, sedvanerätt och rennäring. I ett pågående projekt studeras samhällsplaneringens roll i det norska samhället med utgångspunkt i planeringens demokratiska legitimitet och deltagande.

Hans Jörgensen

Hans är fil.dr i ekonomisk historia och lektor vid enheten för ekonomisk historia vid Umeå universitet. Hans forskning berör bland annat jordbrukspolitik, äganderelationer och integration i Öst- och Centraleuropa under nittonhundratalet. I ett pågående projekt studeras den svenska ekonomiska underrättelseverksamheten i Öst under det kalla kriget.